Meningslös mening

“Nej det visste jag inte om. Det är ingen som sagt till mig. Jag har nyss kommit så det är ingen som hunnit sagt det till mig, så det hade jag ingen aning om. Det visste jag inte alls. Det har jag inte hört, så det blev ju lite tokigt eftersom jag inte visste om det….”

En mening som blir helt meningslös…. Eller rättare sagt flera och alldeles för många meningar och ord. Istället för att säga “Oj då, hur tycker du vi ska göra nu då?” Man behöver inte tala om att ingen har sagt det till vederbörande hundra gånger. Det räcker ju med att fokusera på lösningen.

En enda sak: Respekt!

Jag har inte skrivit så mycket om Gabriella senaste tiden. Det händer ju ständigt saker. Hon ringer och är ledsen eller ilsken över nåt. Det är svåra tider att bo på ett gruppboende. Att vara utelämnad till personal som är stressade. Ständigt är någon sjuk och någon vikarie sätts in som inte vet eller kan saker. Ordinarie personal har ju på sin lott att vidarebefordra viktiga saker till nya tillfälliga människor som kommer dit och kan en massa praktiska saker, men inget om bemötandet. Det blir brister och utbrotten från min tjej blir stora. Och egentligen är det inte utbrotten som är problemet utan att hon lider.

En dag kom t.ex. en vikarie som varit där mycket men tydligen inte fått viktiga instruktioner om bemötande. G tycker inte om henne och man kan undra varför eftersom det är en trevlig kvinna när hon och jag pratar. Men det hjälper inte. Att ha trevliga samtal är inget som gagnar Gabriella utan snarare tvärtom. “Prata så lite kallprat som möjligt!” är mitt ständiga råd och många tittar på mig som frågetecken. Ja jag kan förstå att det låter konstigt. Vill jag som mamma att de inte ska vara trevliga? Nej, det är klart att jag vill att dom har en vänlig röst och en vänlig inställning! Men prat kan så lätt bli meningslöst för en människa som G när det handlar om saker som är helt oviktiga. Eftersom G har svårt att göra flera saker samtidigt så stannar hon upp och lyssnar och då är frågan…. hur länge ska man stå och lyssna när man har massor av saker att göra och dessutom saker man behöver hjälp med?!

Sen har hon ju perceptionssvårigheter. Det innebär att för mycket oviktiga ljud helt enkelt blir som ett långt irriterande ljud… som fräter i sinnet faktiskt. Det blir som ett långvarigt otäckt surr i huvudet. Kanske som en bisvärm eller nåt. Jag vet ju inte av erfarenhet utan pga kunskap. Teori och praktik i ett nära samarbete. Att förstå varför är något man måste kunna rent teoretiskt faktiskt.

Kommunikation. Något så otroligt viktigt i livet. Men det betyder inte “prat”. Kommunikation handlar om att förmedla. Vi runtomkring G behöver förmedla saker till henne och hon behöver kunna förmedla saker till oss. Om man då har svårt för att höra för mycket så behöver vi hitta andra alternativ. Och det finns sådana! Och hur man använder teorin på precis just henne, på precis just den individ man har med att göra, är något man behöver veta av erfarenhet och lyhördhet.

För att återgå till vad som hände när denna vikarierande personal kom in och började babbla, så fick aldrig G luft att få säga vad hon tyckte. Det var en lång ström av ord utan uppehåll från personalen. Misshandel. Ja det låter som ett hårt ord. Men det är en hård situation. En mycket svår situation. Ett lidande! Till slut är det ett så stort lidande att G skriker. Det är jobbigt för personalen att en brukare skriker. Det är ett perceptuellt lidande för personalen som inte har en aning om varför hon skriker.

Handlingsplan. Ja det finns faktiskt en väl utarbetad handlingsplan. Som fungerar. När G skriker så ska man backa. Om hon dessutom skriker “Gå ut!” så ska man faktiskt gå ut. Även om hon skriker “Din jävla kokosnöt!” som var det som hände då med denna vikarierande personal. Som är så jäkla oinsatt i situationen att hon tänker att G är ouppfostrad och personalen därmed tar ett steg framåt istället och säger… “Du säger inte så till mig!” Hon säger det skarpt och högt. Så många fel på samma gång! För om man som G tolkar det som sägs bokstavligt så blir det vääldigt konstigt. För hon har ju nyss sagt Din jävla kokosnöt… och så kommer denna personal med informationen att hon inte säger så. Lyssna på meningen, vad är det egentligen som förmedlas? Och dessutom med en skarp röst som gör ont rent perceptuellt.

Handlingsplan. Tillsammans med mig som förälder har boendet arbetat fram en handlingsplan. Man ska helt enkelt vara tyst när G skriker saker och så ska man gå ut så G får utbrotta färdigt. Om G kastar saker så ska man låta henne göra det. Faktiskt. Huvudsaken är att hon inte kastar saker på någon annan och då bör man befinna sig någonannanstans. Man går ut genom dörren och befinner sig i närheten. Man har telefonen i fickan och när hon utbrottat färdigt så ringer hon. Ett kontrakt som gjorts upp med henne i en lugn stund. Så enkelt och så viktigt. Och faktiskt så klarar den ordinarie personalen oftast av det. Sen kan dom missa det där med att ha telefonen tillgänglig och det är ju inte alls bra, men de vet hur de ska tackla situationen i alla fall. Och det är en stor brist i verksamheten att inte vikarien vet det. Om då vikarien hade haft kunskap så hade hon förstått situationen. Men så är det ju ofta inte. Då är det ännu viktigare att handlingsplanen faktiskt förmedlas till vikarierna också.

Och i stunden är det inte viktigt att dom har kunskapen om varför det blir tokigt. Just i denna stund är huvudsaken att dom vet hur de ska göra. Dvs babbla inte! Gå ut om hon börjar utbrotta! Säg inte emot och gå inte framåt!

Så långt detta blev. Något som faktiskt handlat om en enda sak: Respekt!

Ha en fin dag! Nu ska jag lösa bekymret om att G är här på visit men har fått mens och inte har tillräckligt med bindor…

Kram!

Babbel

Vet faktiskt inte om jag kommer att klara att vara sjukskriven i en vecka… Eller så blir det mer än en vecka. Bara måndag än så länge och inget jag behöver besluta idag. Skulle nästan vilja ha telefontid tidigare med min psykläkare. Hon ska ringa mig nästa måndag och det är ju den dag jag tänkte börja jobba så jag skulle vilja ha råd av henne tidigare. Jag känner att jag själv inte riktigt kan avgöra detta. Fast hjärtbesvären får väl tala. Skulle ju få en 24-timmars EKG och det vet jag inte när det kommer att bli så då får jag väl ändå hålla mig hemma antar jag.

Skulle även vilja ha lite råd av min chef. Eller råd kanske inte var rätt ord. Jag skulle vilja prata med honom om upplägg av mitt jobb framöver. Kanske nånslags deal om att jobba hemifrån alla dagar utom en i veckan som jag åker till jobbet och att det då kan handla om eftermiddagstid. Denna tid sker ju de flesta möten digitalt men jag har två personalgrupper som jag träffar rent fysiskt, alltså inte digitalt och då känns det befogat att åka i väg. Skulle även vilja ha det bestämt att inte träffa några andra än dom alls utan ta allt per telefon eller digitalt. Det är inte alltid så lätt för det brukar alltid bli att tid går åt till kvaliteten, och såna där saker som ljud, bild osv. Men å andra sidan så blir det faktiskt saker som tar onödig tid även när det gäller vanliga möten. Alltid nån som kommer lite försent och så ska det kanske drickas kaffe och småprat om hur folk mår osv. Upplever nästan att det är mindre sånt och mer koncentration på själva mötet när man ses digitalt.

Jag tror faktiskt att jag är lite hypoman fast med en himla trötthet. Känns som att jag bara rör till allt och det kan vara ett typiskt tecken för mig. Jag skriver saker på facebook som blir helt fel eller i ett mail till nån som också blir rörigt. Och sen får jag ångest, så himla mycket ångest.

Hjärtat har inte haft så mycket hjärtklappning idag, men däremot ont i hjärttrakten. Jag fick så ibland när barnen var små men det var mest som stress. Vi var lite new age-människor då och hade ett medium hemma hos oss en gång. Han sa (utan att jag berättat nåt i förväg) att när jag får ont i hjärtat så är det min farmor som tänker på mig. Jag tog det till mig och oavsett vad man tror på så fastnade det lite. Min farmor hade fyra barn som verkligen inte var av den lugnaste sorten. Min pappa var värst. Jag har aldrig träffat min farmor men ändå känns det som att vi hade nåt gemensamt.

Lite rörigt inlägg blev detta också. Mest för att komma igång igen och skriva. Känns skönt på nåt vis.

Nu ska jag byta lakan och handdukar och sen gå ner i tvättstugan. Det har varit lite musskit där nere senaste tiden och det gillar jag inte alls. Men skönt när dom håller sig därnere och inte uppe i huset. Kanske katterna gör nytta ändå.

Den här filmen såg vi igår. Jättebra!

Kram på er!

Sjukskriven i en vecka

Här sitter jag nu igen och ska klämma ett inlägg. Det är ju inget svårt. Bara att låta fingrarna spela på tangentbordet så blir det nåt. Massor av ord, massor av meningar. Tänkta ur ett huvud i kaos. Ja för det är så det är. Och magkatarren gör så att jag blöder… på riktigt. Medans hjärtat slår och dunkar i huvudet. Badonk, Badonk, Badonk! och snart kommer det ut genom kroppen. Badonk, Badonk, Badonk….

Det började förra torsdagen med att hjärtklappningen blev sanslös. Och det kändes inte som hjärtklappning på det sätt jag får när jag har ångest. Det kändes som nåt annat. Som nånslags rusning. Jag pratade med min psykdoktor på måndagen och hon tyckte att jag skulle sjukskriva mig och uppsöka vårdcentralen för att ta EKG. Det gjorde jag inte. Varken sjukskrev mig eller ringde vc.

Men hjärtat blev inte bättre så nu i torsdags ringde jag i alla fall. Fick komma dit och de gjorde EKG som visade helt normalt. Sen måste jag i hemlighet säga att jag tycker att det är svårt med läkare som inte kan svenska ordentligt. Jag orkar inte brottas färdigt med att förstå vad de menar så till slut ger jag upp. Sen har jag inget större förtroende för vårdcentralsläkare överlag heller. Jag tycker inte man blir tagen på allvar….

Jaja, för att fortsätta på det där med besöket nu då istället, så efter EKGt fick jag komma in till en läkare. Hon gick igenom de provsvaren som gjorts förra veckan, men de frågor jag ställde fick jag inga ordentliga svar på tyckte jag utan mest svävande att det inte var anledning till oro överhuvdtaget. Jag försökte ställa frågor om B-vitamin och om att det var nåt fel när det gällde vita blodkroppar; visar det på nån infektion? Ja det gjorde det ju men hon visste inte på vad och det var så lite så det var tydligen inget att kolla upp. Sen pratade hon om nåt som hon inte visste hur det uttalades: Blodplattor? “Vad heter det på svenska?” frågade hon, men jag kunde ju inte riktigt svara eftersom jag inte visste vad hon menade. Det blev lite famlande mellan henne och mig: Blodplättar, blodkroppar, blodplasma? Ja förutom att det visade nåt med vita blodkroppar så var det nåt även med röda blodkroppar, men det hon pratade om handlade alltså om blodplättar men jag har ingen aning om vad hon egentligen sa om de där blodplättarna… Mitt sovande tyckte hon inte var oroande i alla fall och det var ju bra, nåt konkret som jag kände mig nöjd över…

Summa summarum så ska jag få kallelse ang att gå med 24-timmars EKG. Sen ska jag även boka tid hos en fysioterapeut för att kolla upp ang balansen. Vi gick igenom medicinlistan och hon strök över sånt som inte var aktuellt längre. Psykmedicinerna lämnades förstås åt psykiatrin. Men nånting annat har jag inget minne om att vi berörde i det sammanhanget. Så jag gick därifrån lika förvirrad som när jag kom dit. Det sista hon sa till mig som råd var i alla fall: Du ska sova, äta bättre och komma ut på promenader. Och inte stressa till nåt jobb! Eh… läkare nummer två som säger samma sak alltså. Så jag åkte hem och kände att det bästa nog ändå var att lyda dom.

Gjorde färdigt all dokumentation som jag låg efter med, alla registreringar när det gällde besök, reseräkning, skrev mail till alla som behövde om att jag skulle vara sjukskriven nästa vecka och att de vid akuta fall skulle kontakta min chef istället så ingenting fastnade på vägen för att inte jag kunde nås. Till min chef skrev jag även att jag kommer att stänga av jobbtelefonen. För andra kanske det är självklart, men de senaste åren har jag inte gjort det varken vid sjukdom eller ledighet. Jag har funnits standbye hela tiden. Uppdaterad. Det kommer jag kanske nu också men inte officiellt, utan i smyg. Fast samtidigt är det nog viktigt att jag inte blir engagerad i nåt. För annars finns risken att jag tänker att FAN här går inte att vara sjuk…

Men sen är det ju även Gabriella… Det brukar alltid hända nånting när jag har tänkt ägna tid åt mig själv. ALLTID! Så vad kommer det att innebära denna period? Varför måste jag alltid, hela tiden, leva på spänn över att det kan hända saker som jag måste bli involverad i?

Nu har Peter sportlov och jag önskar att jag kunde visa utåt att jag är dålig och att det i så fall kunde innebära att han faktiskt tar vid där jag inte orkar. I övrigt är jag inte så glad åt att vara sjuk när han är hemma. Det är ju visserligen så att han får upp mig och ut mig på saker som jag inte orkat annars… men orkar jag det bara för att han knuffar på eller fördröjer det i själva verket sjukdomsförloppet? Ja det sista var väl inte nån fråga egentligen utan mera konstaterande att jo det fördröjer det hela. Så han kan gå omkring och vara nöjd över att jag verkar må bättre, men sen kraschar jag när han inte är i närheten och det är inte för att jag är utan honom utan för att jag behöver få må dåligt färdigt och det får jag inte när han puttar ut mig hela tiden. Du kanske tycker att jag har fel, men jag är jag och det jag känner kan inte nån ta ifrån mig och säga att “Nej så är det inte. Forskning visar på att man ska aktivera sig, komma upp ur sängen ut genom dörren, gå promenader.” Ja forskning kanske visar det, men jag är inte nåt nummer, nån siffra i statistiken. Jag är jag.

Och jag behöver få bli frisk på mitt eget sätt.

Som en bisats i allt detta så fyller jag år idag 🙂 Smörgåstårta med Peter till lunch, lite semla och sen till Gabriella och fika. Kanske vi får tid att kolla kläder att beställa till henne. Ganska skönt att slippa ha en massa folk som kommer även om jag tycker om att samlas med såna jag tycker om. Men inte när jag är i psykiskt skruttmående och jag fyller ju inte jämt så det är ju bra då.

Kram på er därute, ta hand om varandra!

Att skriva och att känna ett hjärta som slår.

Ja kära ni vad tiden går! Mitten av februari. Snart fyller världens bästa son år. 28! När jag skrev boken “Den tionde sommaren” var han 17. Sen tog det länge innan jag gav ut den. Snart ett år sen. Jag tittar fortfarande i den ibland och tycker på nåt sätt att den är viktig. Jag vet inte… det kanske bara är jag som tycker – haha! Fast det finns ju människor som har köpt den och många som säger att den är bra, riktigt bra. Briljant var ett ord jag hörde för inte så länge sen. Det värmer och jag borde förstås ge ut fler böcker. Jag har dom ju på lur liksom. Lite justeringar så vips kan de bli nya böcker. Det vore kul. Själva känslan att hålla en bok i sin hand som man själv gjort.

Men det finns ett litet problem…. rädslan. Ibland tänker jag rädsla kring ifall nära och kära läser den och tycker något om den och kanske inte vill vara min vän längre. Fast den rädslan är inte så stor egentligen. En annan rädsla är förstås försäkringskassan. Jag har redan tagit kontakt med dom några gånger och ställt frågan om det är ok att jag skriver böcker och jag har fått ok på det, men jag är ändå rädd. Jag litar inte på dom alls. Jag har vänner som blivit av med pengar, fått betala tillbaka för att de gjort saker; bloggat och tjänat pengar på det, jobbat extra, vårdat barn samtidigt som man fått pengar från fk för sina egna sjukdomar. Konstiga beslut. Den person som samtidigt som hen fick pengar från försäkringskassan även jobbade satt för längesen i ett möte med fk och arbetsgivare och det bestämdes att hen fick jobba. Tyvärr jobbade hen nog för mycket.

Det sägs att fk ska vara informerad i allt man gör, men samtidigt vill man inte väcka den björn som sover. Fast om jag inte gör det så kan den ändå vakna och inte bara säga stopp utan även “hallå där så skulle du inte gjort. Nu vill vi ha pengarna tillbaka!” Och så ska man betala tillbaka pengar som man inte har… av ren klantighet.

Samtidigt är det ju så att det kostar att skriva en bok och ge ut den. Att få tillbaka dom pengar man en gång lagt ut är inte alls säkert. Det är inte många som vet. Men så är det. Sen är det ju dessutom så att jag aldrig i livet skulle kunna jobba mer än jag gör. Det skulle inte gå, och att skriva är för mig ett behov. Det är inget merarbete utan ungefär som att äta och skita. Oavsett hur sjuk jag skulle vara så skulle jag alltid skriva. Så jag vet inte vad som är bäst. Att anmäla det till fk och ha en sjukersättning som till viss procent ligger vilande och inte klara oss på de pengar vi har. Allt är ett evigt klurande.

Ska jag skriva? Får jag skriva? Kan jag låta bli? Ska jag låta omvärlden titta in i min värld? Vad är viktigast i mitt liv?

Jag skriver under pseudonym men vill jag alltid göra det? Vill jag aldrig sitta och ta åt mig äran när nån säger att min bok är briljant?

Öh?

En bil åker förbi på vägen. Vår lilla grusväg som går mellan några gårdar och sen ut till en by och ut till en större väg. Vad tänker de som åker förbi när de ser vårat hus? De flesta tänker att det är fantastiskt, att vi bor så vackert. Kanske de nån gång skulle kunna tänka att “Ja där bor författaren!” Och när mitt liv är slut kanske dom skulle kunna tänka att “Ja där bodde författaren!” Det skulle kännas kul faktiskt. Och då hade ju mina budskap blivit intressanta i så fall. Av andra som inte känner mig. Av dig kanske.

Jag undrar hur mina närmaste skulle ta mina böcker i så fall. För många vet inte att Eva-Maria faktiskt är jag. Min allra närmsta släkt vet inte det. Och att boken bygger på mycket av mitt liv är det inte heller alla som vet. För den är skriven i tredje person. Om hon, Marielle, som jag inte heter i verkligheten trots att jag heter det både i den här bloggen och i min bok så heter jag nåt annat i verkligheten. Inte ens Eva-Maria.

Nåja, hur är mitt liv, när isen ligger på sjön, blöt och hal? För en vecka sen var min man och jag ute och gick på den. Det var sol och riktigt kallt. Ett vitt tunnt täcke av snö låg på den och långt ut satt en pimplare. Vi gick till en udde långt ute på mitten av sjön. Om man på sommaren skulle simma dit eller åtminstone åka båt så skulle det ta rätt lång tid. Nu gick vi på några minuter ungefär. Jag tycker att det är läskigt att gå på is och eftersom jag inte mår helt bra så blev första meterna lite ångestladdade tills det gick över och vi kunde gå bredvid varandra och prata.

Jag har nog nånslags blandvariant i min bipolära sjukdom för jag kan känna mig helt okej och sen när helgen kommer så kan jag braka. Den här veckan hände nåt annat. Jag tror det var i torsdags eller onsdags, så började mitt hjärta verka konstigt. Jag fick en otrolig hjärtklappning och blev så trött så jag var tvungen att lägga mig. Jag trodde det var nånslags ångest, men det känns som nåt annat.

Och min totala trötthetskänsla tar inte slut. I morrn har jag läkarsamtal igen. Man har det ju mest på telefonen nu för tiden och min läkare har haft tid för mina telefonsamtal rätt mycket senaste tiden. Är hon orolig för att hon förstår att det kan ligga nåt nytt bakom hörnet? Eller har hon mer tid för att telefonuppföljningar inte tar så mycket tid som fysiska besök? Jag vill använda tiden som hon ringer men det känns skönt att det följer tätt och att jag inte behöver åka nånstans.

I torsdags tog jag massor av prover. Vi får se vad dom visar och om tröttheten har nåt fysiskt svar. Jag tror ju att det är nånslags utmattning men hjärtklappningen är ändå nåt att undra över.

Kram på er därute. Ni som fortfarande följer mig. Skriv gärna en liten kommentar.

När mörkret hittar ljuset

Jag är inte helt okej. Men jag fungerar. Att vara på jobbet och ägna mig åt arbetsuppgifter fungerar bäst. Att ta hand om mitt hem fungerar sämst. Jag har fortfarande julbelysningen kvar ute på verandan och altan. Nästan täckta av snö. Just nu är det dock mest skare och is här hos oss. Man får vara livrädd för att halka när man ska till bilen. Att sanda hjälper inte helt ändå.

Jobbet…. det är rätt knäppt för jag skulle egentligen vilja jobba hemifrån helt och inte behöva åka någonstans överhuvudtaget, inte ens handla utan äta sånt vi har i våra sparlager. Handla det nödvändigaste på online. Jag gjorde i ordning en pärm i början av pandemin med olika maträtter som man kan göra av “prepper”-mat. Dvs sånt som inte är i behov av att inhandlas fräscht eller vad man ska säga. Konserver, fryst och skafferimat. Med fantasins hjälp blev det veckomatsedlar för två månader! Tyvärr har jag inte hittat laktosfri mjölk med lång hållbarhet utan endast vanlig mjölk med lång hållbarhet.

Men det börjar bli lite jobbigt att inte träffa en del vänner faktiskt. Saknar mina närmsta. De vänner som betyder mest. Att endast träffa arbetskamrater är inte samma sak.

I veckan hände såna där knäppa saker som bara händer mellan mig och mina systrar känns det som! Jag skulle ha åkt till Andreas och hans tjej i deras nya hem denna helg. Min mamma är uppvuxen i de trakterna där de bor och jag ringde henne och frågade om hon kunde berätta lite. Hon har gjort det förut ibland men det är svårt att hålla kvar allt. Jag blandar lätt ihop människor och platser. Vem som hette vad och bodde vart liksom. Som att jag var tvärsäker på att mina systrars faster hette Karin… fast hon hette ju Rut tydligen. Inte ens likt.

Ja i alla fall så blev min mamma lite “ställd” och kom inte på så mycket att säga. Hon blev väl överrumplad av frågan tror jag. Sen skrev jag i en grupp som jag är med i på facebook för oss i närmsta släkten på mammas sida: mina systrar och deras barn, och frågade mina systrar om de hade nåt att berätta. Varpå min äldsta syster vräkte ur sig att hon hade bara minnen av ångest och tårar från den tiden de bodde där eftersom deras pappa misshandlade mamma. Och så vräkte hon ur sig att mamma säkert också hade ångest över den tiden, med en massa utropstecken efteråt. Precis som att jag varit dum som ställt frågan. Jag fick jättedåligt samvete över det och blev ledsen. Skrev att det inte var meningen att göra någon upprörd och gick ur gruppen.

Efter nån dag fick jag ett meddelande av henne om att hon inte blev upprörd och så berättade hon i mailet en massa saker om sin barndom som varit svårt och hemskt. Det kändes som att hon har monopol på vad som är jobbigt i livet så jag skrev tillbaka om saker i mitt liv som de inte visste om eftersom de flyttat hemifrån när jag var i unga tonår.

Jaja det blev väl bra tillslut. Min andra syster skrev också ett meddelande till mig om att hon gärna pratar platser och människor med mig eftersom hon släktforskat på sin pappas sida. Det kändes också bra så nu kan jag lägga det där bakom mig.

Men sånt där tar så mycket energi och mitt psyke är inte så starkt än. Jag lider fortfarande av depressionen i höstas och min mani och paranojjan. Sånt som måste lagas långsamt och väl.

I dag är det i alla fall lördag. Gabriella kommer inte hit och nån resa till Andreas blev det inte pga att han sitter i karantän pga att en kollega till honom testats positivt på corona…. Typiskt, jag som har laddat så för den resan. Varit nervös men också så glad för att få åka dit.

Jahopp, så blev det med det.

Peter har varit ute och gått. Jag har sovit länge under två täcken och kedjetäcket och så pyjamas och varma sockar. Suttit och flätat håret i nån slags vikingafrisyr haha. Men nu ska jag duscha så dagen kan starta på rätt sätt.

Kram på er därute!

Ångest och överaktivitet i hjärnan

Jag mår så himla dåligt igen. Jag är så ledsen. Det verkade ju funka med att höja dosen på quetiapinet. Men den här helgen har varit jättejobbig. Ångest och nån slags överaktivitet i hjärnan. Samtidigt känner jag att jag måste fungera på nåt sätt.

Igår sa jag att jag skulle städa och våttorka golvet i lilla hallen. Det är så lite, bara att ställa ut skorna och mattorna. Hur enkelt som helst, men det gick inte.Sen lagade Peter mat och efteråt tog jag tvätt och disk och det var inga problem, sen såg vi på en serie på datorn.

Det extra quetiapinet har jag tagit vid sänggåendet förut men samtidigt så känns det fel att vara så drogad när jag går upp så igår tänkte jag att jag skulle ta det tidigare, men det gjorde snarare allt värre istället för när jag skulle sova var hjärnan som en babblande överkokt potatis och jag var så yr så jag höll på att ramla ihop när jag skulle göra mig i ordning.

Eftersom jag fungerar ibland och låter helt okej så förstår nog ingen (=Peter) hur jäkla dåligt jag mår egentligen. Det knäppa är även att jag längtar så efter att jobba. Jag springer redan omkring där och jag hakar upp hjärncellerna med allt jag ska göra. Det är så svårt att förklara.

Att inte baka bullar

Ibland funderar man lite. Över orken. Över att en halv dag på jobbet gör mig totalt slut. Ja jag vet att det blivit lite mer nu i och med att vi bytt lokaler igen på jobbet. Men jag tycker ju om det. Jag tycker om att hålla i trådar. Jag tycker om när det händer saker, att få vara kreativ, social, glad. Jag vet att det lätt kan slå över till att bli manisk och sen ramla ner i ett depphål. Jag vet det och jag vet också nu för tiden när jag faktiskt drar upp liiiiite för högt och att det är då jag borde stoppa mig.

Haha, vem vill stoppa sig själv när livet är som en dans? Min läkare säger nåt om att det kanske vore skillnad med ett mera inrutat jobb. 😮 För en liten stund funderar jag över om hen är helt dum i huvudet, vi har känt varann i så många år. Då skulle jag dö, svarar jag. Ärligt faktiskt. Jag skulle dö. Ja jag tror inte heller du skulle må bra av det svarar hen. Vilken tur tänker jag. Efter att hjärtat nästan varit påväg att stanna av panik. Näru!

Någon vän säger till mig att jag inte borde jobba alls. Nej där skulle jag nog hellre hålla med. Vad gör jag med mig själv när jag faktiskt gör mig själv illa? När jag nästan bankar huvudet i en skåpdörr och tror att alla andra tycker illa om mig, att dom viskar och pratar och skrattar och hånar.

När det nya året började tänkte jag att NU ska jag förändra. NU ska jag se mindre på film, sitta mindre framför datorn, göra saker för min egen del – ni vet gå promenader, börja fota, scrapbooka, skriva. Men framför allt skulle jag ta hand om mitt hem. Jag skulle städa och sortera, göra saker fint, kanske baka.

Efter någon vecka tänkte jag att ja om en vecka och sen tänkte jag att Varför? Varför tror jag att jag skulle må bra av det?Och jag tänker att jag må vara en annorlunda människa, men jag måste börja låta mig själv få vara just mig själv och ingen annan.

Jag måste nån gång börja fatta att jag har en bipolär skit men att det är tilllåtet att ändå vara jag. Att dra upp i mani, bli paranoid och ramla pladask, vräka i sig piller och vilja dö. Det må vara både farligt och dumt på alla sätt. Men någonstans där mitt i alltihop finns den där människan som är jag. Ja jag. Alltid.

Vad i helvete ska jag baka bullar för?

Lördag och paranojjor

Nu känns det som att det blivit ordning i våra nya lokaler på jobbet. Men fortfarande tror jag på konspirationsteorier, dvs att alla tycker illa om mig. Jag hade ju ett läkarsamtal i måndags och tog upp detta. Hon nämnde vanföreställningar och det ekar i huvudet på mig. Är det vanföreställningar jag har… Ja på sätt och vis är det ju det eftersom jag föreställer mig saker som inte är sanna i verkligheten. Jag tror på saker som inte har någon grund. Fast just nu mitt i alltihopa är det ju sant. För mig är det sant. Även om det inte är sant för någon annan. Även om andra människor inte ägnar särskilt mycket tid till att ens tänka på det jag tror att dom tänker på och smider planer om, så är det för mig sant.

Det här gör ju också att jag kan te mig ganska illa mot andra för att jag tror att dom är illa mot mig. Det är ju så med paranojja. Jag vet det sen förr. Och ändå kan jag liksom inte stoppa det. Så för att inte göra andra illa och i längden mig själv så borde jag kanske inte vara i jobb överhuvudtaget.

Igår bokade jag in en massa saker jag ska göra framöver på jobbet och jag vet att det drabbar andra om jag blir sjukskriven, så nu ångrar jag det rejält. Men mycket handlar om telefonkontakter så det kanske jag ändå klarar. Det jag egentligen faktiskt inte klarar är kontakten med mina arbetskamrater. Det är dom som smider planer och tycker illa om mig så det är dom jag är elak mot. Själva arbetssituationen är inte jobbig egentligen.

Nej, jag ska nog inte skriva mer om det. Jag ska nog inte grotta ner mig och analysera allt.

Jag har funderat en del på att jag vill ha nån form av devis att följa i året som kommer. Jag brukar göra så och nu har jag kommit på det. Jag har en tavla i Gabriellas/mitt rum med texten: “Do what you love, love what you do.” Den tavlan har väl inte betytt så mycket för mig förut. Men som det är nu med allt så kan jag kanske ta till mig texten och tänka att jag har rätt att göra just det jag vill. Ingen kan ta ifrån mig det. Typ Stolt och Stark.

Idag är det lördag. Andreas kommer framåt kvällen och ska hämta sin bil och lämna tillbaka min som han har lånat för att köra grejer i. Nu följer en veckas jobb för hans del och han har sina jobbsaker i sin bil, så därför behöver han komma hit och hämta det och då byter vi bil igen så han får sin egen och jag min. Han hade fått låna den längre om han velat men det tyckte han inte att han behövde. Jag har åkt i min jeep och det tycker jag om så det går ju bra, men problemet är att det inte är en pendlarbil egentligen utan drar så himla mycket bensin. Några dagar fram och tillbaka till jobbet och så måsta jag tanka igen… Om jag dessutom ska till Gabriella i ytterligare en stad så blir det tomt ganska snabbt i tanken.

Jeepen är nog mest min leksak att åka i skogen med istället. Ju besvärligare terräng desto roligare är det. När vi var ute i onsdags var jag dock orolig över att möta en timmerbil eftersom vägen vi åkte på var skogsavverkningsväg. Och då går det liksom inte att göra så mycket annat än att backa… Jeepen är nog ändå den bil jag haft som det varit lättast att backa med, men det är ju ändå inte roligt…

Nu ska vi se om jag orkar göra nåt eller om jag ska gå och lägga mig igen. Jag är ganska trött.

Kram på er och ha en fin lördag!

Paranojja

Onsdag 6 januari. Ledig dag. Peter och jag har varit ute med jeepen och hade Lille C (ena katten) med oss. Vi åkte på små små skogsvägar och sakta så vi kunde stanna om han krånglade. Han tyckte det var jättespännande. Så det var lyckat. Jag har städat och skurat ur ugnen. Det händer minsann inte ofta så det är lite stärkande att det blev gjort.

I övrigt mår jag väl inte så bra faktiskt. Det gick nog överstyr nånstans mitt i hyperfarten. Paranojjan som gjorde att jag trodde att alla ville mig illa och tyckte att jag var den mest korkade människan på denna jord. Till och med så illa att jag trodde att jag skulle bli avskedad och anmäld för att jag skrivit för många mail.

Igår blev allt riktigt illa faktiskt. Vi har ju bytt lokaler på jobbet och en massa negativt gnäll från en kollega som slutade med att jag blev så trött att jag nästan grät. Jag känner mig då och då kränkt av denna kollega som flyttar runt på saker som jag ställt på nåt ställe. Det går inte att beskriva riktigt mina känslor och vad som händer riktigt.

Min psykläkare ringde i måndags och ska ringa om två veckor igen för att höra hur jag mår då. Så skulle hon inte göra om hon inte hörde på mig hur allvarligt det egentligen var. Så det blir nog bra. Kanske allt är allvarligare än jag själv förstår just nu också.

Ha det så bra ni som läser!

Kram!