Systerdrama

Efter en vecka med strålande sol och sommarvärme kom kylan tillbaka. Fy fan! Jag älskar sommarvärme. Det knepiga är också att jag alltid brukar ha vårdepressioner. I år känns det inte riktigt så än så länge i alla fall. Våren är ju inte slut än, så det kommer kanske. Ångest när jag ska somna har jag. Men det där deppet kanske var i vintras istället. Hoppas det.

Men nu ska jag skriva av mig om mitt familjedrama. Inte i närmsta, inte Peter, Gabriella, Andreas. Det handlar om min mamma och mina systrar. Jag har tre halvsystrar. Den äldsta är pappas från ett tidigare äktenskap, hon bor utomlands och jag har inte vuxit upp med henne, så det är de andra två som varit mest systrar till mig.

Det har alltid funnits nån slags avundsjuka mot mig. De tycker att jag fått mer av allt: saker, hjälp, tid … ja allt. Det stämmer till viss del, men ändå inte så mycket som de tycker/tror. De flyttade hemifrån när jag fortfarande var barn så de har egentligen ingen aning om hur jag hade det.

Den ena systern blev alkoholmissbrukare och hade inte så mycket kontakt med mamma (och pappa) under många, många år. Min andra syster hade inte heller så mycket kontakt som jag har haft. Nu känns det plötsligt som att de kommit på att “Oj mamma kommer att dö!” så nu hjälper de henne med allt möjligt. Även sånt som hon inte vill ha hjälp med. Jag har låtit de hålla på själva. Jag bor i en annan stad och de bor jättenära mamma. Jag har hela tiden tänkt att jag unnar dom att ha en bra relation. De har inte heller alltid haft nån bra relation mellan sig systrar och nu är de jättetighta. Jag har känt mig utanför och ensam under senaste året, men jag har ju mitt liv så jag har liksom unnat dom att ha bra kontakter.

För nån vecka sen skrev jag nåt till min ena syster om att jag tycker att de är så snälla och goa som hjälper mamma så mycket. Jag har skrivit det förut också och fått tumme upp och den ena av dom har skrivit att jag ju inte ska behöva åka så långt för att hjälpa mamma med sånt som de kan hjälpa henne med. Jag har ju såklart trott på dom, men den här gången fick jag svar från min syster att jag inte behövde ha mer kontakt med henne utan kunde hjälpa till mer istället.

Jag blev lite ledsen och tyckte väl att de kunde ha kläckt ur sig det tidigare. Jag har dessutom inte dåligt samvete för fem öre eftersom det alltid är jag som åkt till mamma förr om åren. Nu fick jag plötsligt veta att jag inte ens hälsar på henne. Jag skrev tillbaka att det är många som inte träffar sina gamla föräldrar nu när det är Corona. Jag har frågat mina bägge systrar vad de skulle vilja att jag ska hjälpa till med, men jag får inga ordentliga svar.

Jag känner mig ledsen och utanför.

Funderar över hur jag ska kunna hjälpa till och om jag verkligen ska ta åt mig och om jag ska fjäska på nåt vis eller bara skita i alltihop. Jag bor ju några mil därifrån och har fullt upp både med Gabriella, mig själv och min sjukdom och mitt jobb. Jag har kontakt med mamma ganska ofta i telefonen. Ett tag tyckte jag att även hon stängde mig ute eftersom hon inte ringde lika mycket. Men jag tror att det handlade om att hon var ganska nere av att hon inte mår bra fysiskt längre och inte klarar att ta hand om allt själv längre. De skjutsar henne på ärenden och de handlar åt henne. Så de gör ju allt hon behöver hjälp med. I samma stad bor även några av deras vuxna barn och då tycker jag väl att de hellre borde hjälpa till istället för att jag ska åka flera mil när mamma har så pass många nära sig.

Efter det där svaret om att jag borde hjälpa till mer har jag tänkt att jag kan online-handla åt henne och att jag skulle kunna hjälpa henne att skaffa färdtjänst. Men jag vet inte. Onlinehandling kan jag ordna ändå. Grejen är att jag behöver gå in på maxi och ordna med det. Och det är ju lite knäppt för anledningen till att jag vill online-handla är ju att jag har svårt att gå in på affärer när jag har ångest, så jag kan sitta i bilen en ganska lång stund innan jag väl går in…. Så jag måste gå in för att kunna slippa gå in…

När jag skriver om det så här så känns det lite larvigt alltihop men det är ledsamt alltihop.

Ja det var denna veckas ångesthål.

Igår var det i alla fall eurovisionsfestivalen på TVn. Och det tycks ju hit och dit av folk. Själv är jag väl knäpp, för jag är nästan förälskad. Sitter nu och lyssnar igenom en massa låtar. Jag har liksom upptäckt nåt jag inte vetat om förut. Måneskin. Helt underbara! Så jävla bra!

2 thoughts on “Systerdrama

    • Hej! Ja jag har alltid bloggen i mina tankar. Just nu är det lite stopp i känslomässiga tankar och tid. Och när det har gått så lång tid så blir det svårt att sammanfatta på nåt vis. Håller på med lite bokprojekt mellan solstunderna. Men ska ta mig lite tid, promise!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s