Systerdrama

Efter en vecka med strålande sol och sommarvärme kom kylan tillbaka. Fy fan! Jag älskar sommarvärme. Det knepiga är också att jag alltid brukar ha vårdepressioner. I år känns det inte riktigt så än så länge i alla fall. Våren är ju inte slut än, så det kommer kanske. Ångest när jag ska somna har jag. Men det där deppet kanske var i vintras istället. Hoppas det.

Men nu ska jag skriva av mig om mitt familjedrama. Inte i närmsta, inte Peter, Gabriella, Andreas. Det handlar om min mamma och mina systrar. Jag har tre halvsystrar. Den äldsta är pappas från ett tidigare äktenskap, hon bor utomlands och jag har inte vuxit upp med henne, så det är de andra två som varit mest systrar till mig.

Det har alltid funnits nån slags avundsjuka mot mig. De tycker att jag fått mer av allt: saker, hjälp, tid … ja allt. Det stämmer till viss del, men ändå inte så mycket som de tycker/tror. De flyttade hemifrån när jag fortfarande var barn så de har egentligen ingen aning om hur jag hade det.

Den ena systern blev alkoholmissbrukare och hade inte så mycket kontakt med mamma (och pappa) under många, många år. Min andra syster hade inte heller så mycket kontakt som jag har haft. Nu känns det plötsligt som att de kommit på att “Oj mamma kommer att dö!” så nu hjälper de henne med allt möjligt. Även sånt som hon inte vill ha hjälp med. Jag har låtit de hålla på själva. Jag bor i en annan stad och de bor jättenära mamma. Jag har hela tiden tänkt att jag unnar dom att ha en bra relation. De har inte heller alltid haft nån bra relation mellan sig systrar och nu är de jättetighta. Jag har känt mig utanför och ensam under senaste året, men jag har ju mitt liv så jag har liksom unnat dom att ha bra kontakter.

För nån vecka sen skrev jag nåt till min ena syster om att jag tycker att de är så snälla och goa som hjälper mamma så mycket. Jag har skrivit det förut också och fått tumme upp och den ena av dom har skrivit att jag ju inte ska behöva åka så långt för att hjälpa mamma med sånt som de kan hjälpa henne med. Jag har ju såklart trott på dom, men den här gången fick jag svar från min syster att jag inte behövde ha mer kontakt med henne utan kunde hjälpa till mer istället.

Jag blev lite ledsen och tyckte väl att de kunde ha kläckt ur sig det tidigare. Jag har dessutom inte dåligt samvete för fem öre eftersom det alltid är jag som åkt till mamma förr om åren. Nu fick jag plötsligt veta att jag inte ens hälsar på henne. Jag skrev tillbaka att det är många som inte träffar sina gamla föräldrar nu när det är Corona. Jag har frågat mina bägge systrar vad de skulle vilja att jag ska hjälpa till med, men jag får inga ordentliga svar.

Jag känner mig ledsen och utanför.

Funderar över hur jag ska kunna hjälpa till och om jag verkligen ska ta åt mig och om jag ska fjäska på nåt vis eller bara skita i alltihop. Jag bor ju några mil därifrån och har fullt upp både med Gabriella, mig själv och min sjukdom och mitt jobb. Jag har kontakt med mamma ganska ofta i telefonen. Ett tag tyckte jag att även hon stängde mig ute eftersom hon inte ringde lika mycket. Men jag tror att det handlade om att hon var ganska nere av att hon inte mår bra fysiskt längre och inte klarar att ta hand om allt själv längre. De skjutsar henne på ärenden och de handlar åt henne. Så de gör ju allt hon behöver hjälp med. I samma stad bor även några av deras vuxna barn och då tycker jag väl att de hellre borde hjälpa till istället för att jag ska åka flera mil när mamma har så pass många nära sig.

Efter det där svaret om att jag borde hjälpa till mer har jag tänkt att jag kan online-handla åt henne och att jag skulle kunna hjälpa henne att skaffa färdtjänst. Men jag vet inte. Onlinehandling kan jag ordna ändå. Grejen är att jag behöver gå in på maxi och ordna med det. Och det är ju lite knäppt för anledningen till att jag vill online-handla är ju att jag har svårt att gå in på affärer när jag har ångest, så jag kan sitta i bilen en ganska lång stund innan jag väl går in…. Så jag måste gå in för att kunna slippa gå in…

När jag skriver om det så här så känns det lite larvigt alltihop men det är ledsamt alltihop.

Ja det var denna veckas ångesthål.

Igår var det i alla fall eurovisionsfestivalen på TVn. Och det tycks ju hit och dit av folk. Själv är jag väl knäpp, för jag är nästan förälskad. Sitter nu och lyssnar igenom en massa låtar. Jag har liksom upptäckt nåt jag inte vetat om förut. Måneskin. Helt underbara! Så jävla bra!

Utbrott, apotek och älgar

Hej på er!

Ingen söndagsbloggning i söndags så det får bli idag istället.

Magen är lite bättre. Jag har lärt mig någorlunda att äta mycket mindre, men det är svårt. Glass är allra svårast. Jag älskar glass. Glassoman! Men kan inte påstå att magen är bra för det. Jag har fått tid för ultraljudsröntgen den 24 maj. Får se vad det visar. Jag tror mer och mer att det handlar om att nån sten fastnat i en gallgång.

I övrigt snurrar livet på. Gabriella får sina utbrott och jag tycker att det är väldigt jobbigt. Vi skulle till tandläkaren förra veckan men när hon och jag skulle gå ut till parkeringen fick hon ett stort utbrott så vi var tvungna att avboka. Jag vet inte riktigt vad man ska göra åt detta faktiskt. När hon var mindre så var lösningen att strukturera hennes vardagar och göra det lugnare i vardagen. Nu är det ju inte jag som har den kontrollen längre. Det är inte jag som ska vara kreativ utan personalen. Men med den bristande kunskap som de har och med hennes envishet om att klara sin struktur själv så är det väldigt svårt. En del personal fungerar bra och andra fungerar inte alls. Jag tycker ju inte att det ska hänga på personnivå utan på att de har ett gemensamt arbetssätt och synsätt. Att de tillsammans kunde planera sitt bemötande eller hur de skulle kunna strukturera hennes dagar. Som det är nu är det hon som styr helt och hållet och hon har inte koll på vad som är för mycket på detaljnivå och vad som är sånt som hon kan begära av andra liksom. Det hamnar på såna där små detaljer som är viktiga för henne, att vattenglaset ska vara på nattduksbordet, att personalen ska ta med sig en banan in i sovrummet när de väcker henne på morgonen, att de inte ska knacka för hårt på dörren, att de ska lägga tvätten på tvättstället och inte hänga den åt henne. Alltihopa stannar vid de här smådetaljerna och den större strukturen hinns inte med.

Men hon är själv medveten om att det inte är bra med dessa stora utbrott. Hon skulle vilja tygla dom på nåt bra sätt, men varken hon, jag eller personalen vet hur. Jag har försökt få tag på sköterskan på psykiatrin men han är på semester. Jag har pratat med min läkare och hon skulle ta det med honom när han kommer tillbaks. Nånslags vid behovsmedicin kanske skulle vara bra. Hon äter Atarax just nu men inte vid behov utan regelmässigt på kvällen och kanske nån mer tid. De ligger med i apodospåsen. Kanske man behöver plocka ur den ut apodosen och istället verkligen ge henne vid behov när det ska göras specialla saker.

Men det behövs annat också. Kanske nån social berättelse om att baciller inte smittar från golvet till mössan om den ramlar ner från hyllan. Jag vet inte riktigt vem som ska ansvara för att skriva en sån social berättelse heller. Jag har funderat på nåt möte med hennes fadder men hon jobbar mest natt så det är svårt att få till.

För övrigt åker Peter och jag jeep mycket. Några kvällar har vi varit ute och räknat älgar. Lite sådär fånigt roligt. Härom kvällen såg vi 9 stycken. Det är inte dåligt! En annan kväll var vi ute och gick och då såg vi faktiskt vargbajs. Här i närheten finns förstås även tranor, svanar, vildgäss och rådjur. Harar och en och annan rovfågel. En kväll såg vi en uggla.

Spänning i det lilla livet liksom. Att åka på en skogsväg och se en gammal traktorväg och säga till varandra “Ska vi åka in här, där har vi aldrig åkt”. Och så åker vi i guppig terräng, kanske uppför en brant backe med vacker utsikt över blånande skogar eller fram till en övergiven stuga eller en stilla skogstjärn. Ibland är det roligt att “splasha” i leriga vattenpölar en regnig dag och sen kura i bilen med en räksmörgås och te från termos.

Vi har faktiskt bakat ibland under senaste tiden. Det har vi inte gjort på väldigt många år. Det började med att Peter fick för sig att baka bullar och sen har jag bakat sockerkaka. Igår efter min dumma glassportion sa Peter att vi kanske borde ta ett uppehåll med det där bakandet och inte äta nåt sånt förrän midsommar. Jag tyckte att han var dum. Vi har inte bakat på många år och nu när vi äntligen satt igång med det så ska vi sluta!!?? Jag som faktiskt gått ner i vikt trots våra bullar! Så han ändrade sig och nästa helg ska han göra en ny omgång bullar 😀

Lyckan kan finnas i det lilla livet. I morrn ska jag hjälpa till att sjösätta segelbåten. Och där tar min lyckokänsla över det lilla livet slut………………….. Jag är inte direkt förälskad i hans segelbåt och tycker att såna där saker mest är nervösa. Andreas skulle ha kommit hit och hjälpt till men i sista stund avbokade han det. Så vi har fått tag på en annan kompis. Men vi behöver vara minst tre. Så det är väl bara att blunda och köra.

Idag ska Gabriella och jag ha shopping på apoteket. Hon älskar att gå där och klämma och känna och lukta och läsa på de olika krämerna och tvålarna. Så en sån shoppingrunda tar lite tid… Det kan vara svårt för andra att förstå. Men det är en fin syn att se henne gå där och njuta faktiskt.

Nu kom min lille pisse-nisse-kisse och vill ha mat.

Kram på er!

By the way så blev jag vid årsmötet vald till ordförande i föreningen jag är med i! Jag som skulle dra ner på alltihopa! Jag har kollat med försäkringskassan och de säger ja till det så vi får hoppas att de håller det löftet och inte krånglar till mitt liv på nåt sätt. Jag kommer att delegera de flesta arbetsuppgifter och har en väldigt eminent styrelse omkring mig. Så jag är säker på att det kommer att gå bra. 🙂

Magont

En liten sädesärla trippar omkring på Andreas bil. Sån fin syn. Andreas kom hit förra söndagen och bytte däck samt lämnade den åt oss för att Peter skulle ordna verkstadstid med mecken här i närheten. Så Andreas tog min volvo istället, så nu åker jag jeepen igen dit jag ska. Det gör ingenting. Lite dyrt bara, men i coronatider kan jag ju jobba hemifrån en del så då behöver jag inte åka nånstans ibland. Tyvärr gick det väl inte att göra så mycket åt hans bil. Den är en väldigt gammal veteranstämplad välskött, men nån gång tar väl även en sån slut och måste på skrot. Så nu tycker jag faktiskt att det är dags för Andreas att skaffa en vettig bil eftersom han pendlar så långt och ska bli småbarnsförälder så småningom. Ja inte förrän i Oktober, men ändå.

För det har jag väl berättat? Att jag ska bli farmor i oktober? Så himla häftigt! Andreas stackars tjej spyr och mår illa. Hoppas att det bättrar sig snart. Hon var på ultraljud i veckan som varit. Ja tyvärr är det ju så nu att mannen inte får följa med. Men de löste det på ett finurligt sätt genom att filma i realtid så han var ju nästan med ändå. Allt verkar bra. Jag tror att de blir jättebra föräldrar. Och jag hoppas att jag blir en bra farmor. Det tror jag. Eller vet. Men dom bor ju ganska långt bort så det är ju inte bara att svänga förbi när man behövs.

Jag skulle ju ha åkt dit förra helgen egentligen men kände mig snuvig och ont i magen. Snuvan gick över, troligtvis var det min sedvanliga allergi som dyker upp ibland. Snarare varje morgon och sen blir bättre med kortisonnässpray framåt dagen. Nu i Coronatider behöver man ju dock vara försiktig så jag vågade inte chansa med att åka dit.

Min mage däremot blir bara sämre. Jag var till vårdcentralen i veckan och tagit prover samt fått remiss för ultraljudsröntgen. Om jag får jätteont ska jag åka in akut. Magvärken blir alltid sämre när jag äter nåt och det känns stenhårt vid sidan på magen som att nåt buktar ut. Gallblåsan har jag opererat bort så nånting annat är det ju. Vi får väl se. Jag försöker att inte tänka på det. Lever, bukspottkörtel, tarmar eller stenar i gallgångar. Nånting är fel men jag hoppas på att allt har med nån enkel förstoppning att göra.

Ja jag är förstoppad och det blev till när jag började äta Folsyra för någon månad sen. Klart att jag inte varit helförstoppad hela tiden, några gånger har jag klämt ut stenhårda små bollar. Men nu jävlar slutar jag med Folsyran för det måste bli en ändring på detta! Och nej, du behöver inte tala om för mig vad jag ska äta och inte.

Jag har en tarmsjukdom som jag vet exakt vad jag kan äta och inte. Nötter och fullkornsbröd är hemskast. Jag får så ont så jag inte kan vara rak i princip. Nån gång har jag ätit nåt fiberbröd och sen satt mig i bilen och det har varit en hemsk upplevelse med smärta så inåt helsike.

Men just nu spelar det ingen roll vad jag äter. Utbuktningen sitter där hela tiden men gör ondast när jag ätit. Och det blir bara värre. Igår mådde jag så illa och hade så ont så jag kände mig alldeles yr.

Det var väl inget vidare inlägg det här…

Kram på er ❤