Radiohead

Vad lever i mitt huvud?

Jobbet, föreningen, digitala möten och annat tekniskt skit, mina vuxna barn, katterna – varav den ena håller mig vaken i stundtals på nätterna, disk och tvätt. Och så våren.

Våren är en tid som många älskar. Som många får energi av. Jag får endast krav av våren. Jag fullständigt hatar den. Ungefär som december. Allt man vill men inte klarar. En vän sa en gång i en intervju ang hennes bipolaritet som en lokalkanal gjorde med henne: “Det svåra är att veta allt man kan. Men som man inte klarar”. Så klockrent! Precis så är det. Jag kan massor av saker, men jag klarar inte av att göra dom. Jag kan tvätta fönster, jag kan byta gardiner, jag kan så tomater och gurka och morötter, jag kan städa och sortera. Men jag klarar inte av att få det gjort.

Man kan fundera över organisationsförmåga. Jag vet inte om jag har svårt för det egentligen. Blanketter och beskrivningar har jag svårt för. När det finns en massa information på ett papper eller att hålla koll på räkningar eller datum saker ska vara gjorda.

Jag skaffar mig sätt att sortera. T.ex. en mapp i köket lätt åtkommen där jag skulle lägga räkningar och andra viktiga blanketter. Men vad är viktiga blanketter? Jag har en pärm där jag ska sätta in räkningarna när de är betalda (eftersom det inte räcker för mig att se det i datorn på min swedbanksida), men de räkningar som inte blir betalda samlas i mängden annat bröte som ligger i soffan; reklam, den lokala tidningen, andra tidningar, information om olika saker. Eftersom det tappas bort i den djungeln så blir det inte betalt och då hamnar det aldrig i pärmen (såklart). Och räkningar som bara kommer i min maillåda försvinner direkt. Sånt måste jag skriva ut eller åtminstone skriva upp.

Autogiro säger du… Ja det kanske hade varit bra. Om jag hade haft råd. Grejen är att varje månad måste jag göra prioriteringar bland räkningarna. Vad är viktigt att betala just nu och vad kan jag skita i tills jag får påminnelse och kommer påminnelsen att kosta eller ej…

De flesta människor har koll på sin ekonomi när det gäller att handla. Man jämför priser och köper det billigaste och kollar kanske kvalitet om det i längden är billigare och bättre att ändå handla nåt som är lite dyrare på direkten. Många har en slags koll på vad saker är värda. Vad kostar en billig ost, hur stor bör den vara? Vad är skor värda? Har jag råd att köpa en godisbit varje gång jag handlar? Är det värt att faktiskt köpa en slags “morot” varje gång jag går in i en affär för att klara av att handla där? Och vad får den moroten kosta?

“Men ni är ju två som kan hjälpas åt?” Nej sorry. I vår värld är Peter peter och Marielle är Marielle. Jag minns inte hur vi gjorde när barnen växte upp. Jag har nån känsla av att det var jag som handlade deras kläder, jag minns inte hur vi resonerade faktiskt. Jag tror att det var Peter som hade nåtslags resonemang och jag inte orkade bråka om det.

Så har det alltid varit. Jag har inte klarat att argumentera, han vinner alltid. Hur knäppt det än är så vinner han alla resonemang.

Och när det gäller organisationen här hemma så orkar jag inte heller. Jag sorterar och städar nånstans och efter ett tag ser det ut som fan igen och då orkar jag inte göra nåt åt det. Jag kan hålla vissa platser ett tag, men sen brukar det skita sig och då orkar jag inte.

Usch, nej det här blev ett ledsamt inlägg. Ett inlägg som blottar mina innersta sår faktiskt. Som gör att jag skulle kunna ta livet av mig. På riktigt. För alltihopa är så hopplöst.

Ändå är det andra saker i livet än städning som är viktigt. Som jeepturer till exempel. Igår gjorde vi en sån där impulsiv grej. Vi skulle bara ta en lien sväng men den tog 8 timmar! Då åt vi räkmacka utanför en maxi i bilen istället för att åka hem och laga mat. Jag gillar det där spontana. Det där lite crazy.

Men idag är det jobbigt. Peter städar och jag känner att han tycker att jag är en latmask. Att jag inte GÖR sånt som jag borde göra. Grejen är att jag har svårt för att sätta igång med saker när han är hemma. Vilket innebär att han tror att jag aldrig gör nåt eftersom han inte ser när jag gör det.

Det handlar om min paranojja. Den finns med mig överallt. Det där att jag tror andra betraktar mig och tycker och tänker saker om mig. Den finns här hemma, men den finns även på jobbet och hos Gabriella när jag hjälper henne att städa. Jag får för mig att personalen står i fönstret och kollar på hur jag gör med hennes mattor när jag hänger ut dom. Jag klarar inte en del arbetsuppgifter på jobbet när andra är där, ofta är det därför jag jobbar över på kvällen – för att jag jobbar bättre när ingen annan är där.

Jag funderar… Jag tror att jag är mer rädd för kritik än sugen på beröm för att jag gjort nåt bra. Klart att jag vill få bekräftelse också. Höra att jag är bra på saker. Men inte innan jag gör dom. Och inte under tiden heller. Då blir det krav istället. Då blir det den där känslan att jag är rädd. Jag är så rädd och jag tror att ingen tycker om mig. Människor smyger och tittar kritiskt, viskar och skrattar bakom ryggen. Jag är helt övertygad om att det är så.

Ibland önskar jag att jag bodde helt själv. Jag tror att jag skulle klara mer då. Jag skulle ha en annan frihet. Tänk att få dammsuga mitt i natten, eller sätta igång att tvätta fönster utan att behöva tänka att han kanske tycker att det inte blir tillräckligt bra.

Det är mycket jag inte kan. Men kanske jag skulle klara att fråga om hjälp. Tänk om jag faktiskt skulle klara att ringa en granne jag känner som säkert skulle komma och hjälpa mig. Och vi bor så himla bra för ingen behöver se vad jag gör i trädgården.

Jag minns en gång för många år sen som jag skulle måla på verandan, men fick syn på en båt långt ute på sjön och var helt övertygad om att dom såg hur jag gjorde och jag var så rädd över att de skulle titta och tycka en massa saker så jag gick in och fortsatte måla på natten istället med stor lampa så jag såg. Peter var förstås inte hemma då. För då hade jag aldrig gjort det överhuvudtaget.

Mitt i allt håller jag på att träna på att föreläsa. Jag brukar hålla i handledningar och så där på jobbet och nu fick jag för mig att jag skulle filma mig själv när jag pratar för att kunna utvärdera hur jag pratar. Det är inget kritiskt i det alls. Inte på det sätt jag skriver här ovanför utan bara positiv träning. Jag tycker att det är jätteroligt och det blir bättre hela tiden. Man blir varse hur många “eh” och “öh” man säger och en sak som jag upptäckt är att jag harklar mig väldigt mycket.

Men den träningen kan jag inte heller göra när Peter är hemma. Så vad ska jag hinna när han inte är hemma? Hur ska jag prioritera de stunderna jag är själv?

Och där kommer min panik. Min brist på organsiationsförmåga eftersom jag skyndar att städa halva huset och skiter i dammen i hörnen och så vill jag diska och det blir halvgjort och tvätten blir inte av eftersom jag inte hinner och. Men en gång för nåt år sen eller två gav jag upp övervåningen så den är hans ansvar. Och man kan tycka vad man vill om min organisationsförmåga, om min eventuella ADHD, mina paranojjor, min skräck och panik…. De ställen som är stökigast är på övervåningen. Där ärä hans ansvarsområde och nuför tiden skiter jag i det. Men han har inga dåliga känslor om det. Han känner ingen panik och mår inget dåligt, han känner sig inte betraktad. Han gör på sitt vis och jag håller käft för jag vill inte argumentera eftersom han alltid vinner.

Men nu gick solen i moln och det blåser och är kallt. Så jag behöver inte greja i nån trädgård. Jag tror att jag klarar att sortera lite i kökssoffan. Kanske se om det finns några viktiga räkningar. Kanske hitta hålslagaren så jag kan sätta in lite som är färdigt i min pärm. Kanske må lite bra en liten stund. Känna att det finns nåt jag kan. Och som jag faktiskt klarar…

Kram!

6 thoughts on “Radiohead

  1. Rinner ett par tårar på mig som sällan gråter.
    “Det svåra är att veta allt man kan. Men som man inte klarar”.
    Så mitt i prick. Allt jag har förlorat, för vad är det för vits med allt jag har kunnat när det är för svårt idag. Skamkänslan.
    Har inget bra recept på hur man gör, men jag känner med dig. ❤

  2. Åh så du kämpar! Du är också jätteduktig på att beskriva via text, du skulle visa din man detta i skrift för det är ju jättesvårt att ha en muntlig diskussion om han alltid ser till att vinna. Ja, ser till att vinna är precis vad jag tycker man gör om man håller på så som han verkar göra. Då är det ju bara för att få sitt sätt, SIN vilja igenom och inte en diskussion som syftar till att ni båda ska ha det bra.
    /Tanja

    • Hej! Skrev ett långt svar på din kommentar och det bara försvann… Damned! Tack för dina fina ord. Jag tycker dock att mitt inlägg mest handlar om mina egna svårigheter och min paranojja. Ibland behöver jag muttra över saker och ting och gör det i bloggen. Min man och jag har varit tillsammans över 35 år och det är klart att man ibland tänker att undrar hur livet skulle vara om det vore på ett annat sätt.
      Ungefär som att jag faktiskt ibland tänker: Tänk om mina båda barn vore friska, då skulle Gabriella kunna ta sig själv till och från platser, kanske ha egen bil och egen familj, vänner, fritidsintressen, jobb. Slippa vara beroende av andra människor. Och jag skulle slippa allt det stora ok som det innebär att vara mamma till henne. Skulle väl aldrig komma på tanken att sätta igång och diskutera det med henne.
      Det ÄR jobbigt att det inte går att diskutera med min man men jag vill inte ha nåt jobbigt drama i mitt äktenskap. Det var tillräckligt med tårar och diskussioner när vi var unga. Jag går undan och det är bara så det är. DET är inget jag dör över. Jag tänker inte ändra på det och jag tänker inte ta upp det till diskussion mer än några ord kring det ibland och vid de tillfällena är jag ärlig, men att göra nåt stort av det: nej.
      Kram och tack för att du tänker på mig, det värmer ❤

  3. Vilken tur att du har din jeep och kan göra långturer ibland. Den får dig ju att må så bra mitt i allt som är jobbigt. Det finns mycket annat i livet än städning precis som du säger. Stor Kram !

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s