Gabriella och Drakar och demoner

Hello!

Nu är jag här igen 🙂

I går var vi hem till Gabriella och spelade rollspel från Drakar och Demoner. Herregud, inga fel på föreställningsförmågan då inte! Det är ju värre i sociala situationer i verkligheten, men i spelets värld där man ser det utifrån en roll istället så fungerar det hur bra som helst. Jag drar lite paralleller när det gäller seriesamtal. Hur människor flyttas ner på ett papper och man ser sig själv i ett utifrånperspektiv.

När Gabriella var liten (innan jag visste nåt om seriesamtal överhuvudtaget) så använde jag hennes barbiedockor för att förtydliga saker som skulle hända eller saker som hade hänt. Jag gav dockorna identiteter från människor i verkligheten. Talade om att Kent var pappa och någon specifik barbiedocka var nån annan. Någon föreställde morfar och mormor och kanske nån som stod för att vara ett barn i lekparken osv. Dockorna kunde byta karaktär från tillfälle till tillfälle (snacka om flexibilitet!). Jag tror att möjligheten handlade om att hon såg sitt eget behov av att förstå också. Att det lockade till intresse.

En annan sak som slog mig var att hon är så jäkla duktig på matte. I rollspel handlar det mycket om att räkna ihop summor på tärningar och att göra ett visst antal handlingar, man behöver kunna se turtagning och räkna ut skador och hitta förtrollingar samt vara väldigt kreativ, lösa gåtor. Och då är hon så otroligt duktig. Jag gav upp mitt räknande till slut och lät henne räkna ut allt. No problems! Peter var spelledare och ledde oss in i äventyret med inlevelse som smittade av sig. Det är han jätteduktig på.

Det var längesen vi spelade rollspel sist men eftersom det gick så bra så blir det nog nåt att komma igång med igen. Och tradition och oskrivna regler är ju att man även äter pizza och en del snacks under tiden. Då kan man hålla på i många timmar. Till slut blir mamman med trolig ADHD lite trött……….

I övrigt mår jag ganska bra psykiskt faktiskt (en liten stund av livet…). På nåt sätt har Coronaskräcken lagt sig som en hinna över att vara tvungen att prestera eller träffa människor överhuvudtaget. Gården och huset får se ut som det gör utan att jag blir galen över att jag är en dålig människa. Alla älskade vänner som jag ju egentligen vill träffa och allt ansvar och oro inför sommaren kan man ju inte göra så mycket åt… och på nåt sätt så gör det även att jag blir lugnare.

Jag har vänner. De finns därute. Och vi väntar på varandra. Men man måste inte träffa dom. Det ger mig en slags frid på nåt konstigt sätt.

Sen lever jag med en slags skräck samtidigt. För själva sjukdomen. Det finns människor i närheten av mitt jobb som blivit sjuka och på Peters jobb också.

Ja… ha det nu bra. Kram!

By the way förresten så har inte chefen från gruppboendet hört av sig nåt i veckan ang vikarien jag tog upp i mailet med henne. Jag vet inte varför.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s