Ny söndag

Funderar skarpt på att skapa en ny blogg som får heta “Marielles söndagsblogg”. Då kanske ni läsare vet att ni kan förvänta er att jag skriver just på söndagar och så kanske jag inte blir bortglömd. Men å andra sidan blir jag kanske begränsad istället och om jag skulle vilja skriva oftare så blir det knepigt och ifall jag glömmer en söndag eller inte hinner så kanske det blir ett krav.

Äh. Söndagar verkar vara den dag jag hinner med och känner inspiration. Ska fundera lite mer på det där. Jag har ju en liten devis när det gäller bloggande och skrivande på sociala medier öht, att tankar är färskvara. Det innebär att det jag skriver om åsikter och känslor kanske är helt annorlunda om nån vecka eller kanske till och med nästa dag. Därför är det bra uppbyggt att man ser det senaste först när man går in på bloggar och facebook.

Så vad har då hänt denna vecka… Ja jag jobbar på i min halvtid och trivs ganska bra faktiskt. I veckan pajjade dock min jobbdator och man blir fruktansvärt begränsad. Jag som har kunnat dokumentera, administrera och läsa internmail vartifrån som helst, kan nu bara använda mitt e-leg och behöver då ha en stationär dator för att det ska funka. Innebär att jag måste vara på jobbet för att jobba och inte kan jobba hemifrån 😦 Surt!

Ska lämna in den på tisdag för att få den uppgraderad i alla fall så får vi hoppas det gör det hela bättre.

Förra helgen hade G och jag samtal om personal på hennes boende som inte funkar. Efter bearbetning och sorterande kom vi faktiskt fram till att det handlar om EN vikarie som hon inte vill ska hjälpa henne att duscha och kamma håret, dvs kroppsnära arbete som tar en stund. Det borde man väl som LSS-användare kunna begära? Det handlar alltså till syvende och sist enbart om en speciell personal som dessutom är vikarie och det handlar om endast två saker.

Jag har ju fått nobben över den önskan förut i ett mail, men nu skrev jag ett nytt igen till chefen. Hoppas det kan bli bättre nu. Jag ställde även fråga om brevlåda för synpunkter som funnits på boendet förr. Vet inte om den finns kvar eftersom den satt i entrén till gemensamhetsdelen och den vägen går inte nån in längre pga Corona. Men jag tänker att om de vill ha synpunkter så borde de ju kunna vara flexibla och läsa det med respekt.

Tyvärr visade det sig att chefen är ledig denna vecka och kommer åter i morrn så hon har inte läst det än. Då satte min paranoijja in förstås. Rädd att det blir för stor grej av det hela. Rädd att jag gör nån illa (vikarien). Rädd för samarbetsproblem med personalen. Rädd för allt möjligt.

Jag är en stark mamma som kan visa min vilja för att mitt barn ska ha det bra. Jag är driftig och ringer dit jag behöver ringa och strider för mina barn. Alltid.

Men innerst inne är jag en rädd liten skit. Det vet dom förstås inte. Dom som sitter på höga hästar; chefer, handläggare, politiker… dom vet förstås inte att det sitter en rädd mamma bakom dessa strider. För dom är jag nog tyvärr mest besvärlig.

Början på veckan var Peter och jag ute och åkte med jeepen. Så härligt att komma ut lite. Att se den svenska naturen och att erövra små skogsvägar. Den där spänningen och lusten som jag känner när man tar sig fram med hästkrafter i en nästan oländig terräng. Uppför traktorvägar där man inte vet säkert om man tar sig fram. Ofast finns det ju nån liten vändplats till sist men ibland ligger träd över vägen som gör det lite svårare.

Jag startade en speciell äventyrsblogg där det var meningen att vi skulle skriva bägge två och lägga ut inlägg och bilder både om Peters segelbåtsliv och om våra jeepturer i naturen. Det blev några inlägg som jag skrev. Nu är det Peters tur att skriva om lite segelbåtsförberedelser. Men det blir ju inte förstås. Fast han ju var med på idén först. 😦

Igår var jag med min förening och grillade. Jag tyckte först att det kändes jobbigt att ta sig dit. Har haft lite ångestproblem när det gällde att handla och visste inte om jag skulle klara att gå in och köpa korv och bröd m.m. Skickade ett mail till dom andra om det och att jag kanske skulle bli sen, men det gick. Jag åkte in och handlade på en liten affär och sen åkte jag till dom andra. Och det var så härligt att ses igen. Fick så mycket go energi efteråt.

Gabriella har ofta problem med sin telefon eftersom hennes wifi krånglar så Peter har försökt hjälpa henne, men han är inte så jättebra på det där heller och har inte möjlighet att åka dit titt som tätt för att fixa med det där, så det är lite jobbigt faktiskt. Så många gånger man tänker att det borde ingå som en slags fortbildning för personal som börjar på boenden att lära sig kring smartphones och liknande så de kan hjälpa till istället.

Peter har fått dille på att laga fina middagar på helgerna åt honom och mig och igår hann jag inte diska efteråt eftersom vi skulle se nån film, så nu svämmar bänkarna över här med disk. Ska även dammsuga lite. Vardagsgrejer som känns möjliga.

Ångest finns och knackar på. Har även lite förkylningskänslor men vet inte om det handlar om nån form av allergi istället. En dag i taget. Djupa antetag. Life goes on… Det liv jag lever.

Kram på er! Glöm inte bort mig… nästa inlägg kanske kommer nästa söndag eller nåt 🙂 Titta in då!

4 thoughts on “Ny söndag

  1. Söndagar är väl bra, fast jag är lite vilse i tiden ofta så vilken dag som helst passar för mig. 😉 Jag är lite dålig på att kommentera, här och på andra ställen, men jag läser oftast. Fast jag tycker själv att jag är lite trist som inte bjuder på fler kommentarer…
    Något som jag ibland stött på och som gör mig lite förvånad är hur vårdpersonal kan vara så onyfikna och ointresserade av att utöka sin kunskap om sitt jobb. Kan tycka att okej, det var kanske ansträngande för 30 år sedan att gå och leta upp information i tjocka böcker på biblioteket, men idag när du kan söka med ett klick på nätet och lära dig något viktigt bara på en kafferast. Om man så vill. Det har känts märkligt några gånger när jag har vetat mer om min diagnos än någon sjuksköterska som är satt att ta hand om mig. Jag menar att när det gäller din dotter så tycker jag att det verkar bra att du finns där och “tjatar” för om du inte kommer med helt orimliga krav så behövs det kanske att man puttar personalen i rätt riktning. Behöver inte vara ovilja eller elakhet på någon sida, men det är nog lätt att hamna i en bekvämlighet där man drar alla över en kam. Det blir inte bra, varken det gäller “normalstörda” eller personer med någon funktionsvariant. Bara att föreställa sig att man hade flera olika personer som kom hem till en varje dag och grejade, om man inte gillade någon av dem, men inte hade egen makt att bestämma – fy, jag tycker det låter jobbigt. Lycka till med att få ansvariga att lyssna.

    Hoppas du slipper förkylningen. Kram! ❤

    • Hej, vad bra du skriver 🙂 Precis mina tankar också. Och just hur många gånger man har fått höra “Ja du kan nog det där bättre än mig” ffa från vården. Det känns inte alls bra men jag tror att intentionen är att stärka en.

      Det här med nyfikenheten för sitt jobb när man jobbar med människor som inte fungerar på samma sätt som en själv tycker jag är så konstigt. Varför har man ett sånt jobb när man inte har nån nyfikenhet!!?! Det förstår jag faktiskt inte.Jag har alltid velat utvecklas i de jobb jag haft och har läst och gått kurser m.m. utan att nån chef har tvingat mig till det. Man kan ju visserligen inte springa omkring på sånt hur mkt som helst eftersom det är så dyrt, men det är ju som du säger att man kan klicka sig fram till mycket i dagens läge.

      Kram på dej och tack för det du skriver!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s