Ett inlägg om att utgå från en rädd häst!

Det har visst blivit en söndagsblogg det här!

Hur mår Marielle Johnsson? Jotack det är ganska bra faktiskt. Jag pendlar lite upp i varv ibland men har ändå nånslags känsla att det kan vara okej. Ibland får jag ångestattacker och hjärtklappning igen. Det är ändå inte oroande ofta. Ibland undrar jag om det är nån kärringvärme istället.

Apråpå hjärtklappningen så skulle jag ju få 24-timmars EKG men kollade häromdagen i min journal och det verkar som att läkaren aldrig skickade iväg nån beställning på det där. Bortglömd alltså. Så jädrans irriterande! Så jag ska ringa nånstans på måndag och kolla upp det där.

Jag känner mig ganska bestämd över hur jag vill prioritera mitt liv. Såklart saknar jag vänner som jag har. De jag lärt känna genom föreningen står mig ganska nära så det ligger en längtan efter att få se på riktigt. Vi har ju “träffats” digitalt ibland, men det är ju inte samma sak. Planer finns ibland att träffas och grilla ute på olika ställen. Jag är dock ingen fan av att stå ute i kyla så nu hoppas jag på bättre värme.

Samtidigt är våren en svår tid för mig. Den ger extra krav. Ungefär som december. Folk är duktiga och planterar och krattar och eldar skräp. Man träffas och skrattar och har ENERGI.

Jag har ingen energi. Det gör mig ledsen. Annorlunda. När solen skiner in genom mina skitiga fönster springer jag hellre och gömmer mig än tvättar dom. Då funderar jag över vad jag gör för nytta egentligen. Varför knallar jag omkring i detta liv?

Igår städade jag hos Gabriella igen. Det är irriterande när det går åt två dagar i veckan till henne. Inte till att umgås utan till att hjälpa. Och inuti mig känner jag alltid att det inte är henne jag hjälper och skämmer bort utan faktiskt personalen. För det är ju deras jobb jag gör…

Jag förstår att dom inte har det lätt. Att verksamheten och omsorgen ska räcka till för alla. Jag tänker att det är lättare för mig som förälder att kontakta chef och tala om vilka rättigheter Gabriella har än att som personal stå upp och säga “Vi måste ha mer resurser för att klara vårt uppdrag!” Tyvärr blir det istället personalen som får lösa bekymren med befintlig personal och dålig kunskap. Då retar sig personalen på att jag tagit kontakt med deras chef.

Jag skrev ett långt och genomtänkt mail till chefen på boendet häromdagen. Lite filosferande kring behov och anpassningar. Personalens bemötande. Att man som ny personal inte kan klampa på och tro att de ska umgås mer med henne för att hon ska lära känna dom. Nej man får hålla sig i periferin tills hon är mogen att ta dem till sig. Oerhört provocerande. Allt ska vara rättvist fördelat i personalgruppen. Lite jantelagen – ingen ska vara bättre än nån annan och min dotter ska MINSANN ta emot hjälp av vem som helst.

Jag tänker mig henne som en otämjd häst. Man behöver hålla sig på sin kant tills hon självmant accepterar människor. Tills det är okej och hon kommer fram självmant. Hon behöver få betrakta på avstånd först. Om man gör nåt påtvingat från början så blir det lätt misslyckat, man vinner inget förtroende genom att tvinga sig på nån. Det kan snarare föda ilska och frustration.

OCH MAN BEHÖVER LÅTA BLI ATT BABBLA!

Nej jag vet att det är svårt och att vi människor har nånslags intiutiv känsla över att man är trevlig när man pratar mycket kallprat. Nya människor som man inte träffat förut vill man lära känna genom att prata mycket. Men det går inte med min dotter.

Önskescenariot är att man som ny istället kommer in och bara gör nåt litet, ser lagom vänlig ut (inga yviga gester och ingen hög röst, helst inget skratt) och så kan man lugnt gå ut igen. Första gången tillsammans med en ordinarie personal bara för att presentera sig. Eller allra helst att den ordinarie personalen presenterar den nya: “Det här är XXX som ska jobba extra här ibland”. Sen behöver man inte göra eller säga nånting annat alls. Skippa lärakännababblet!

Det här är så svårt. Jag förstår verkligen det. Men det är så himla viktigt!

Och alla nya, alla vikarier osv skulle behöva ha information om att det är så här de ska göra. Om de har nån idé om att det borde vara på nåt annat sätt så borde chef och ordinarie personal vara så trygga i sig själva att dom kan säga “Men nu är det så här att här jobbar vi så här”. Punkt.

Den här veckan har det blivit många krockar. En vikarie och en ny personal som blivit totalt utdömda av min dotter. Utbrott och tjurighet är resultatet. Och då ska man ju inte gå på eller babbla mer eller förklara varför man gjort si eller så. Man ska BARA GÅ UT! Lungt utan surheter eller smällande i dörrar eller småkommentarer.

Det är så oproffessionellt om man tar det personligt och blir sur på Gabriella. Men det är tyvärr alltför ofta personalens reaktioner. Istället för att förstå att hennes reaktioner faktiskt är just reaktioner på att dom gått på för hårt. Då kan man inte gå på ännu hårdare.

Jag kan skriva om det här i evighet. Jag står på hennes sida alltid. Men jag vet av egen erfarenhet att det är svårt. Jag gör bort mig då och då. Det är okej att personal klantar sig men vi behöver alla runtomkring henne göra nån utvärdering efteråt om varför det blivit fel och sen behöver man ändra sig utifrån det.

För nån vecka sen åkte jag på “däng” rejält på vårdcentralen. Men sen är det ju utvärdering som gäller. Funderingar på Varför det blev fel och om jag borde gjort på nåt annat sätt eller om det var oundvikligt i den situationen. Kanske det var det enda möjliga just då och att det gäller att bara låta det vara.

Som mamma har man lätt nerverna utanpå kroppen. Man vill inte att hon utbrottar och speciellt inte på allmän plats (typ vårdcentral) och inte att hon utbrottar gentemot andra människor. Ett utbrott är inte roligt hemma när man är själv med henne heller men det är ändå det som är absolut mildast. Om man jämför med de andra två exemplen så är det det mest okej.

Nu mitt i mitt skrivande vid köksbordet kommer min man och ska äta lunch. Jahapp. Vi ses en annan dag!

Kram!

2 thoughts on “Ett inlägg om att utgå från en rädd häst!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s