Every sunday has a morning

För några veckor sedan var jag sjuk. Hjärtat bar sig konstigt åt och jag funderade på om det var nåt fysiskt fel. Var även väldigt trött och sov så inåt norden. Kände att nåt inte var som vanligt.

Prover visade att jag hade för lågt Folsyra så jag fick Folat och så sänkte jag min quetiapin som jag höjt i januari. EKG visade normalt, men jag ska få gå med 24-timmars EKG. Har inte fått nån kallelse om det än så vi får se när det blir… I julas hade jag alldeles svullna vader och ont under fotsulorna.

Nu är allt bättre och jag tror trots allt att det hade med nånslags utmattning att göra.

Ett hjärta som bär sig konstigt åt gör en lite rädd faktiskt. Så jag funderade en del och tog ett beslut. Människor sa till mig att jag borde sluta jobba och istället söka hel sjukersättning. Alla ville mig så väl och jag funderade över om det kanske skulle vara rätt. Jag skulle ha mer tid att ha ordning i mitt hem och kanske kunna ha en vettig trädgård. Men det gjorde ont att tänka tanken. Peter sa till mig att jag inte skulle må bra av att sluta jobba och att jag troligen inte skulle ägna mig åt det där ändå. Provocerande, men jag tror att han har rätt.

Så jag valde… Autism eller psykiska svårigheter… Vilket är egentligen det jag tycker är mest intressant? Jag tog ett beslut. Rannsakade mig själv. Och valde Autism. Jag valde mitt jobb.

Men det är svårt. Jag tycker om föreningen jag är med i, jag tycker att det är viktigt att jobba för förändringar i samhället. Bättre psykiatrivård, förändra det stigma som finns kring psykiska sjukdomar. Och jag tycker så mycket om de vänner som jag lärt känna via föreningen. Konferenser, jag älskar egentligen att åka bort, sova på hotell, träffa människor som är som jag eller som vill lära sig mer eller strida för förbättringar. Lyssna på sånt som är tilltalande för mig. Men jag kan ju inte det ändå nu. Dels pga Corona men också för att jag blir sjuk efter en resa. Alltid.

Det där sista har jag en plan för. Att vara ledig både före och efter. Det borde gå tycker jag. Jag ska göra ett litet test med att åka till min käre son och hans tjej som bor många mil från oss, en helg så småningom. Det kommer ju att funka såklart. Om inte Corona säger att vi inte får resa alls. Jag tänker att det går att resa säkert. Vi får se.

Det där att välja bort föreningen är som sagt svårt. Jag kan fortsätta att sitta i styrelsen om nån annan tar den samordnande rollen. Om andra tar sig an de mail som invaderar min mail-låda! Jag vet att vi skulle kunna fortsätta att bara ha den samtalsgrupp som är igång just nu men det känns inte riktigt rätt :-O

I förrgår när jag stod och diskade så började jag fundera över att allt kanske handlar om att jag tycker att vår förening har blivit tråkig! Att jag vill så mycket mer. Eller jag vill att föreningen ska göra mycket mer och eftersom allt ramlar ner i min mail-låda så känner jag nånslags ansvar som jag egentligen vet att jag inte borde känna.

Men vår enda räddning är väl att få in nytt blod i styrelsen om vi ska kunna fortsätta att vara en förening att räkna med för andra än för de som är med i den befintliga samtalsgruppen. Och tyvärr orkar jag inte varken engagera mig i att söka reda på nya människor till styrelsen eller ha kontakt med människor som ringer eller mailar om kontakt. Den samtalsgrupp som finns har såklart också stora begränsningar just nu (som allt annat i samhället pga Corona). Att träffas i vintern och grilla tillsammans är väl såklart kul eftersom man verkligen vill träffa dom där människorna som ger mig så mycket. Och så har vi våra digitala träffar. Som aldrig blir helt lik våra vanliga samtalsträffar. Sist funkade inte min mickrofon. Så jag satt och lyssnade och skrev i chatten men det är ju inte samma sak. Borde försöka fixa det där tills nu på tisdag men energin finns inte riktigt till såna saker heller.

Nu har vi bett riksförbundet om hjälp. Men om man inte riktigt vet vad dom kan hjälpa oss med eller vad vi vill ha hjälp med och hur så är det inte lätt att tacka ja när dom säger att dom har tankar kring vad som kan göras… Så då tänker jag att nej jag fortsätter med det här.

Vad är det man säger… “Den som lever får se.”

I onsdags var jag med Gabriella till vårdcentralen för att spola öronen. Det var flera saker som inte gick bra. En stressad sköterska, ett väldigt trångt undersökningsrum och en hiss som inte funkade, “fel” bil…. Och så skulle sköterskan sätta på henne ett plastförkläde och såg inte vad hon gjorde riktigt så det hamnade i Gabriellas mun…… Och då blev utbrottet ett faktum. I ett väldigt litet undersökningsrum där rullstolen råkade stå ivägen vid dörren så hon kunde inte rusa ut och jag råkade stå i vägen……… Både G och jag har varit noga med att säga att det inte var ett raseriutbrott egentligen utan det som hände var panik. En panikattack som gick överstyr. Jag låter bli att berätta exakt vad som hände, men jag stod i vägen. 32års stark kvinna med 110 kg i vikt.

Jag försöker säga till mig själv att jag aldrig blir rädd och att jag alltid älskar henne. Att jag alltid har förståelse för hur det blev. När vi åkte därifrån (för vi fick avbryta alltihopa) försökte jag göra nånslags utvärdering i huvudet. Varför blev det som det blev och hur borde jag ha gjort? Jag brukar säga att om hon får utbrott så ska man gå därifrån och låta henne utbrotta färdigt. Att det är bättre att hon kastar saker omkring sig än att det råkar vara någon människa ivägen som får sakerna på sig. Det var förstås det som var felet. Jag borde ha backat och tittat åt ett annat håll. Jag borde ha väntat ut.

Men innebär alltid lågaffektivt bemötande att låta personen kasta grejer omkring sig, att backa och att inte själv ha yviga känsloyttringar? Ja det sistnämnda är för mig självklart. Att inte skrika och att inte ta tag i henne mitt i utbrottet. Men… den här gången blev min raska tanke att stå i vägen för att hon inte skulle kasta grejer i det lilla rummet, saker från ett undersökningsrum kan vara vassa och små och gå sönder… jag vet inte vad som varit bäst faktiskt. Att få sköterskan därifrån snabbt var ändå nåt som funkade faktiskt. Hon gick och bokade om tiden och det var väl ett samförstånd mellan henne och mig som fungerade. Hon gick därifrån i rätt sekund. Och hon bad Gabriella om ursäkt. Hon ska ha en stor eloge för det faktiskt.

Så det som hände var ingens fel faktiskt. Men det blev inte bra.

Gabriella och jag lugnade ner oss med en hamburgare och en glass efteråt. Vi pratade inte så mycket. Jag vet att det lätt kan bli ännu mera fel då och att bemöta med ett lugn är det enda som funkar efteråt. Två dagar efteråt ringde jag vårdcentralen och pratade med en sköterska om situationen och vi bestämde hur vi ska göra med nästa tid hon fått. En annan sköterska, ett större undersökningsrum och ännu en annan sköterska som ska finnas “stand bye” ifall det behövs.

Så det kan bli….

Den där kärleken. Ja den finns ju alltid. Men varje sånt här tillfälle gör mig väldigt trött.

I går var jag hos G och städade. Vi åt pizza tillsammans. Allt gick bra. Helgen innan detta så var hon här och vi var själva. Allt gick jättebra. Man får leva på dom stunderna. Dom stunderna då allt flyter. Då vi har ett samspel och en glädje tillsammans.

Nu ska jag ta hand om mitt eget hem. Det där som jag aldrig har varken tid eller energi till. Ha en bra dag ni som läser.

Kram och ta hand om er!

2 thoughts on “Every sunday has a morning

  1. Har inte så mycket att säga, jag hoppas att du också kan ta hand om dig (få göra lite sådant som är bra för dig, och kanske på köpet bra för någon annan men det är extrabonus). Stor kram till dig. ❤

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s