Sjukskriven i en vecka

Här sitter jag nu igen och ska klämma ett inlägg. Det är ju inget svårt. Bara att låta fingrarna spela på tangentbordet så blir det nåt. Massor av ord, massor av meningar. Tänkta ur ett huvud i kaos. Ja för det är så det är. Och magkatarren gör så att jag blöder… på riktigt. Medans hjärtat slår och dunkar i huvudet. Badonk, Badonk, Badonk! och snart kommer det ut genom kroppen. Badonk, Badonk, Badonk….

Det började förra torsdagen med att hjärtklappningen blev sanslös. Och det kändes inte som hjärtklappning på det sätt jag får när jag har ångest. Det kändes som nåt annat. Som nånslags rusning. Jag pratade med min psykdoktor på måndagen och hon tyckte att jag skulle sjukskriva mig och uppsöka vårdcentralen för att ta EKG. Det gjorde jag inte. Varken sjukskrev mig eller ringde vc.

Men hjärtat blev inte bättre så nu i torsdags ringde jag i alla fall. Fick komma dit och de gjorde EKG som visade helt normalt. Sen måste jag i hemlighet säga att jag tycker att det är svårt med läkare som inte kan svenska ordentligt. Jag orkar inte brottas färdigt med att förstå vad de menar så till slut ger jag upp. Sen har jag inget större förtroende för vårdcentralsläkare överlag heller. Jag tycker inte man blir tagen på allvar….

Jaja, för att fortsätta på det där med besöket nu då istället, så efter EKGt fick jag komma in till en läkare. Hon gick igenom de provsvaren som gjorts förra veckan, men de frågor jag ställde fick jag inga ordentliga svar på tyckte jag utan mest svävande att det inte var anledning till oro överhuvdtaget. Jag försökte ställa frågor om B-vitamin och om att det var nåt fel när det gällde vita blodkroppar; visar det på nån infektion? Ja det gjorde det ju men hon visste inte på vad och det var så lite så det var tydligen inget att kolla upp. Sen pratade hon om nåt som hon inte visste hur det uttalades: Blodplattor? “Vad heter det på svenska?” frågade hon, men jag kunde ju inte riktigt svara eftersom jag inte visste vad hon menade. Det blev lite famlande mellan henne och mig: Blodplättar, blodkroppar, blodplasma? Ja förutom att det visade nåt med vita blodkroppar så var det nåt även med röda blodkroppar, men det hon pratade om handlade alltså om blodplättar men jag har ingen aning om vad hon egentligen sa om de där blodplättarna… Mitt sovande tyckte hon inte var oroande i alla fall och det var ju bra, nåt konkret som jag kände mig nöjd över…

Summa summarum så ska jag få kallelse ang att gå med 24-timmars EKG. Sen ska jag även boka tid hos en fysioterapeut för att kolla upp ang balansen. Vi gick igenom medicinlistan och hon strök över sånt som inte var aktuellt längre. Psykmedicinerna lämnades förstås åt psykiatrin. Men nånting annat har jag inget minne om att vi berörde i det sammanhanget. Så jag gick därifrån lika förvirrad som när jag kom dit. Det sista hon sa till mig som råd var i alla fall: Du ska sova, äta bättre och komma ut på promenader. Och inte stressa till nåt jobb! Eh… läkare nummer två som säger samma sak alltså. Så jag åkte hem och kände att det bästa nog ändå var att lyda dom.

Gjorde färdigt all dokumentation som jag låg efter med, alla registreringar när det gällde besök, reseräkning, skrev mail till alla som behövde om att jag skulle vara sjukskriven nästa vecka och att de vid akuta fall skulle kontakta min chef istället så ingenting fastnade på vägen för att inte jag kunde nås. Till min chef skrev jag även att jag kommer att stänga av jobbtelefonen. För andra kanske det är självklart, men de senaste åren har jag inte gjort det varken vid sjukdom eller ledighet. Jag har funnits standbye hela tiden. Uppdaterad. Det kommer jag kanske nu också men inte officiellt, utan i smyg. Fast samtidigt är det nog viktigt att jag inte blir engagerad i nåt. För annars finns risken att jag tänker att FAN här går inte att vara sjuk…

Men sen är det ju även Gabriella… Det brukar alltid hända nånting när jag har tänkt ägna tid åt mig själv. ALLTID! Så vad kommer det att innebära denna period? Varför måste jag alltid, hela tiden, leva på spänn över att det kan hända saker som jag måste bli involverad i?

Nu har Peter sportlov och jag önskar att jag kunde visa utåt att jag är dålig och att det i så fall kunde innebära att han faktiskt tar vid där jag inte orkar. I övrigt är jag inte så glad åt att vara sjuk när han är hemma. Det är ju visserligen så att han får upp mig och ut mig på saker som jag inte orkat annars… men orkar jag det bara för att han knuffar på eller fördröjer det i själva verket sjukdomsförloppet? Ja det sista var väl inte nån fråga egentligen utan mera konstaterande att jo det fördröjer det hela. Så han kan gå omkring och vara nöjd över att jag verkar må bättre, men sen kraschar jag när han inte är i närheten och det är inte för att jag är utan honom utan för att jag behöver få må dåligt färdigt och det får jag inte när han puttar ut mig hela tiden. Du kanske tycker att jag har fel, men jag är jag och det jag känner kan inte nån ta ifrån mig och säga att “Nej så är det inte. Forskning visar på att man ska aktivera sig, komma upp ur sängen ut genom dörren, gå promenader.” Ja forskning kanske visar det, men jag är inte nåt nummer, nån siffra i statistiken. Jag är jag.

Och jag behöver få bli frisk på mitt eget sätt.

Som en bisats i allt detta så fyller jag år idag 🙂 Smörgåstårta med Peter till lunch, lite semla och sen till Gabriella och fika. Kanske vi får tid att kolla kläder att beställa till henne. Ganska skönt att slippa ha en massa folk som kommer även om jag tycker om att samlas med såna jag tycker om. Men inte när jag är i psykiskt skruttmående och jag fyller ju inte jämt så det är ju bra då.

Kram på er därute, ta hand om varandra!

Att skriva och att känna ett hjärta som slår.

Ja kära ni vad tiden går! Mitten av februari. Snart fyller världens bästa son år. 28! När jag skrev boken “Den tionde sommaren” var han 17. Sen tog det länge innan jag gav ut den. Snart ett år sen. Jag tittar fortfarande i den ibland och tycker på nåt sätt att den är viktig. Jag vet inte… det kanske bara är jag som tycker – haha! Fast det finns ju människor som har köpt den och många som säger att den är bra, riktigt bra. Briljant var ett ord jag hörde för inte så länge sen. Det värmer och jag borde förstås ge ut fler böcker. Jag har dom ju på lur liksom. Lite justeringar så vips kan de bli nya böcker. Det vore kul. Själva känslan att hålla en bok i sin hand som man själv gjort.

Men det finns ett litet problem…. rädslan. Ibland tänker jag rädsla kring ifall nära och kära läser den och tycker något om den och kanske inte vill vara min vän längre. Fast den rädslan är inte så stor egentligen. En annan rädsla är förstås försäkringskassan. Jag har redan tagit kontakt med dom några gånger och ställt frågan om det är ok att jag skriver böcker och jag har fått ok på det, men jag är ändå rädd. Jag litar inte på dom alls. Jag har vänner som blivit av med pengar, fått betala tillbaka för att de gjort saker; bloggat och tjänat pengar på det, jobbat extra, vårdat barn samtidigt som man fått pengar från fk för sina egna sjukdomar. Konstiga beslut. Den person som samtidigt som hen fick pengar från försäkringskassan även jobbade satt för längesen i ett möte med fk och arbetsgivare och det bestämdes att hen fick jobba. Tyvärr jobbade hen nog för mycket.

Det sägs att fk ska vara informerad i allt man gör, men samtidigt vill man inte väcka den björn som sover. Fast om jag inte gör det så kan den ändå vakna och inte bara säga stopp utan även “hallå där så skulle du inte gjort. Nu vill vi ha pengarna tillbaka!” Och så ska man betala tillbaka pengar som man inte har… av ren klantighet.

Samtidigt är det ju så att det kostar att skriva en bok och ge ut den. Att få tillbaka dom pengar man en gång lagt ut är inte alls säkert. Det är inte många som vet. Men så är det. Sen är det ju dessutom så att jag aldrig i livet skulle kunna jobba mer än jag gör. Det skulle inte gå, och att skriva är för mig ett behov. Det är inget merarbete utan ungefär som att äta och skita. Oavsett hur sjuk jag skulle vara så skulle jag alltid skriva. Så jag vet inte vad som är bäst. Att anmäla det till fk och ha en sjukersättning som till viss procent ligger vilande och inte klara oss på de pengar vi har. Allt är ett evigt klurande.

Ska jag skriva? Får jag skriva? Kan jag låta bli? Ska jag låta omvärlden titta in i min värld? Vad är viktigast i mitt liv?

Jag skriver under pseudonym men vill jag alltid göra det? Vill jag aldrig sitta och ta åt mig äran när nån säger att min bok är briljant?

Öh?

En bil åker förbi på vägen. Vår lilla grusväg som går mellan några gårdar och sen ut till en by och ut till en större väg. Vad tänker de som åker förbi när de ser vårat hus? De flesta tänker att det är fantastiskt, att vi bor så vackert. Kanske de nån gång skulle kunna tänka att “Ja där bor författaren!” Och när mitt liv är slut kanske dom skulle kunna tänka att “Ja där bodde författaren!” Det skulle kännas kul faktiskt. Och då hade ju mina budskap blivit intressanta i så fall. Av andra som inte känner mig. Av dig kanske.

Jag undrar hur mina närmaste skulle ta mina böcker i så fall. För många vet inte att Eva-Maria faktiskt är jag. Min allra närmsta släkt vet inte det. Och att boken bygger på mycket av mitt liv är det inte heller alla som vet. För den är skriven i tredje person. Om hon, Marielle, som jag inte heter i verkligheten trots att jag heter det både i den här bloggen och i min bok så heter jag nåt annat i verkligheten. Inte ens Eva-Maria.

Nåja, hur är mitt liv, när isen ligger på sjön, blöt och hal? För en vecka sen var min man och jag ute och gick på den. Det var sol och riktigt kallt. Ett vitt tunnt täcke av snö låg på den och långt ut satt en pimplare. Vi gick till en udde långt ute på mitten av sjön. Om man på sommaren skulle simma dit eller åtminstone åka båt så skulle det ta rätt lång tid. Nu gick vi på några minuter ungefär. Jag tycker att det är läskigt att gå på is och eftersom jag inte mår helt bra så blev första meterna lite ångestladdade tills det gick över och vi kunde gå bredvid varandra och prata.

Jag har nog nånslags blandvariant i min bipolära sjukdom för jag kan känna mig helt okej och sen när helgen kommer så kan jag braka. Den här veckan hände nåt annat. Jag tror det var i torsdags eller onsdags, så började mitt hjärta verka konstigt. Jag fick en otrolig hjärtklappning och blev så trött så jag var tvungen att lägga mig. Jag trodde det var nånslags ångest, men det känns som nåt annat.

Och min totala trötthetskänsla tar inte slut. I morrn har jag läkarsamtal igen. Man har det ju mest på telefonen nu för tiden och min läkare har haft tid för mina telefonsamtal rätt mycket senaste tiden. Är hon orolig för att hon förstår att det kan ligga nåt nytt bakom hörnet? Eller har hon mer tid för att telefonuppföljningar inte tar så mycket tid som fysiska besök? Jag vill använda tiden som hon ringer men det känns skönt att det följer tätt och att jag inte behöver åka nånstans.

I torsdags tog jag massor av prover. Vi får se vad dom visar och om tröttheten har nåt fysiskt svar. Jag tror ju att det är nånslags utmattning men hjärtklappningen är ändå nåt att undra över.

Kram på er därute. Ni som fortfarande följer mig. Skriv gärna en liten kommentar.