När mörkret hittar ljuset

Jag är inte helt okej. Men jag fungerar. Att vara på jobbet och ägna mig åt arbetsuppgifter fungerar bäst. Att ta hand om mitt hem fungerar sämst. Jag har fortfarande julbelysningen kvar ute på verandan och altan. Nästan täckta av snö. Just nu är det dock mest skare och is här hos oss. Man får vara livrädd för att halka när man ska till bilen. Att sanda hjälper inte helt ändå.

Jobbet…. det är rätt knäppt för jag skulle egentligen vilja jobba hemifrån helt och inte behöva åka någonstans överhuvudtaget, inte ens handla utan äta sånt vi har i våra sparlager. Handla det nödvändigaste på online. Jag gjorde i ordning en pärm i början av pandemin med olika maträtter som man kan göra av “prepper”-mat. Dvs sånt som inte är i behov av att inhandlas fräscht eller vad man ska säga. Konserver, fryst och skafferimat. Med fantasins hjälp blev det veckomatsedlar för två månader! Tyvärr har jag inte hittat laktosfri mjölk med lång hållbarhet utan endast vanlig mjölk med lång hållbarhet.

Men det börjar bli lite jobbigt att inte träffa en del vänner faktiskt. Saknar mina närmsta. De vänner som betyder mest. Att endast träffa arbetskamrater är inte samma sak.

I veckan hände såna där knäppa saker som bara händer mellan mig och mina systrar känns det som! Jag skulle ha åkt till Andreas och hans tjej i deras nya hem denna helg. Min mamma är uppvuxen i de trakterna där de bor och jag ringde henne och frågade om hon kunde berätta lite. Hon har gjort det förut ibland men det är svårt att hålla kvar allt. Jag blandar lätt ihop människor och platser. Vem som hette vad och bodde vart liksom. Som att jag var tvärsäker på att mina systrars faster hette Karin… fast hon hette ju Rut tydligen. Inte ens likt.

Ja i alla fall så blev min mamma lite “ställd” och kom inte på så mycket att säga. Hon blev väl överrumplad av frågan tror jag. Sen skrev jag i en grupp som jag är med i på facebook för oss i närmsta släkten på mammas sida: mina systrar och deras barn, och frågade mina systrar om de hade nåt att berätta. Varpå min äldsta syster vräkte ur sig att hon hade bara minnen av ångest och tårar från den tiden de bodde där eftersom deras pappa misshandlade mamma. Och så vräkte hon ur sig att mamma säkert också hade ångest över den tiden, med en massa utropstecken efteråt. Precis som att jag varit dum som ställt frågan. Jag fick jättedåligt samvete över det och blev ledsen. Skrev att det inte var meningen att göra någon upprörd och gick ur gruppen.

Efter nån dag fick jag ett meddelande av henne om att hon inte blev upprörd och så berättade hon i mailet en massa saker om sin barndom som varit svårt och hemskt. Det kändes som att hon har monopol på vad som är jobbigt i livet så jag skrev tillbaka om saker i mitt liv som de inte visste om eftersom de flyttat hemifrån när jag var i unga tonår.

Jaja det blev väl bra tillslut. Min andra syster skrev också ett meddelande till mig om att hon gärna pratar platser och människor med mig eftersom hon släktforskat på sin pappas sida. Det kändes också bra så nu kan jag lägga det där bakom mig.

Men sånt där tar så mycket energi och mitt psyke är inte så starkt än. Jag lider fortfarande av depressionen i höstas och min mani och paranojjan. Sånt som måste lagas långsamt och väl.

I dag är det i alla fall lördag. Gabriella kommer inte hit och nån resa till Andreas blev det inte pga att han sitter i karantän pga att en kollega till honom testats positivt på corona…. Typiskt, jag som har laddat så för den resan. Varit nervös men också så glad för att få åka dit.

Jahopp, så blev det med det.

Peter har varit ute och gått. Jag har sovit länge under två täcken och kedjetäcket och så pyjamas och varma sockar. Suttit och flätat håret i nån slags vikingafrisyr haha. Men nu ska jag duscha så dagen kan starta på rätt sätt.

Kram på er därute!

Ångest och överaktivitet i hjärnan

Jag mår så himla dåligt igen. Jag är så ledsen. Det verkade ju funka med att höja dosen på quetiapinet. Men den här helgen har varit jättejobbig. Ångest och nån slags överaktivitet i hjärnan. Samtidigt känner jag att jag måste fungera på nåt sätt.

Igår sa jag att jag skulle städa och våttorka golvet i lilla hallen. Det är så lite, bara att ställa ut skorna och mattorna. Hur enkelt som helst, men det gick inte.Sen lagade Peter mat och efteråt tog jag tvätt och disk och det var inga problem, sen såg vi på en serie på datorn.

Det extra quetiapinet har jag tagit vid sänggåendet förut men samtidigt så känns det fel att vara så drogad när jag går upp så igår tänkte jag att jag skulle ta det tidigare, men det gjorde snarare allt värre istället för när jag skulle sova var hjärnan som en babblande överkokt potatis och jag var så yr så jag höll på att ramla ihop när jag skulle göra mig i ordning.

Eftersom jag fungerar ibland och låter helt okej så förstår nog ingen (=Peter) hur jäkla dåligt jag mår egentligen. Det knäppa är även att jag längtar så efter att jobba. Jag springer redan omkring där och jag hakar upp hjärncellerna med allt jag ska göra. Det är så svårt att förklara.

Att inte baka bullar

Ibland funderar man lite. Över orken. Över att en halv dag på jobbet gör mig totalt slut. Ja jag vet att det blivit lite mer nu i och med att vi bytt lokaler igen på jobbet. Men jag tycker ju om det. Jag tycker om att hålla i trådar. Jag tycker om när det händer saker, att få vara kreativ, social, glad. Jag vet att det lätt kan slå över till att bli manisk och sen ramla ner i ett depphål. Jag vet det och jag vet också nu för tiden när jag faktiskt drar upp liiiiite för högt och att det är då jag borde stoppa mig.

Haha, vem vill stoppa sig själv när livet är som en dans? Min läkare säger nåt om att det kanske vore skillnad med ett mera inrutat jobb. 😮 För en liten stund funderar jag över om hen är helt dum i huvudet, vi har känt varann i så många år. Då skulle jag dö, svarar jag. Ärligt faktiskt. Jag skulle dö. Ja jag tror inte heller du skulle må bra av det svarar hen. Vilken tur tänker jag. Efter att hjärtat nästan varit påväg att stanna av panik. Näru!

Någon vän säger till mig att jag inte borde jobba alls. Nej där skulle jag nog hellre hålla med. Vad gör jag med mig själv när jag faktiskt gör mig själv illa? När jag nästan bankar huvudet i en skåpdörr och tror att alla andra tycker illa om mig, att dom viskar och pratar och skrattar och hånar.

När det nya året började tänkte jag att NU ska jag förändra. NU ska jag se mindre på film, sitta mindre framför datorn, göra saker för min egen del – ni vet gå promenader, börja fota, scrapbooka, skriva. Men framför allt skulle jag ta hand om mitt hem. Jag skulle städa och sortera, göra saker fint, kanske baka.

Efter någon vecka tänkte jag att ja om en vecka och sen tänkte jag att Varför? Varför tror jag att jag skulle må bra av det?Och jag tänker att jag må vara en annorlunda människa, men jag måste börja låta mig själv få vara just mig själv och ingen annan.

Jag måste nån gång börja fatta att jag har en bipolär skit men att det är tilllåtet att ändå vara jag. Att dra upp i mani, bli paranoid och ramla pladask, vräka i sig piller och vilja dö. Det må vara både farligt och dumt på alla sätt. Men någonstans där mitt i alltihop finns den där människan som är jag. Ja jag. Alltid.

Vad i helvete ska jag baka bullar för?

Lördag och paranojjor

Nu känns det som att det blivit ordning i våra nya lokaler på jobbet. Men fortfarande tror jag på konspirationsteorier, dvs att alla tycker illa om mig. Jag hade ju ett läkarsamtal i måndags och tog upp detta. Hon nämnde vanföreställningar och det ekar i huvudet på mig. Är det vanföreställningar jag har… Ja på sätt och vis är det ju det eftersom jag föreställer mig saker som inte är sanna i verkligheten. Jag tror på saker som inte har någon grund. Fast just nu mitt i alltihopa är det ju sant. För mig är det sant. Även om det inte är sant för någon annan. Även om andra människor inte ägnar särskilt mycket tid till att ens tänka på det jag tror att dom tänker på och smider planer om, så är det för mig sant.

Det här gör ju också att jag kan te mig ganska illa mot andra för att jag tror att dom är illa mot mig. Det är ju så med paranojja. Jag vet det sen förr. Och ändå kan jag liksom inte stoppa det. Så för att inte göra andra illa och i längden mig själv så borde jag kanske inte vara i jobb överhuvudtaget.

Igår bokade jag in en massa saker jag ska göra framöver på jobbet och jag vet att det drabbar andra om jag blir sjukskriven, så nu ångrar jag det rejält. Men mycket handlar om telefonkontakter så det kanske jag ändå klarar. Det jag egentligen faktiskt inte klarar är kontakten med mina arbetskamrater. Det är dom som smider planer och tycker illa om mig så det är dom jag är elak mot. Själva arbetssituationen är inte jobbig egentligen.

Nej, jag ska nog inte skriva mer om det. Jag ska nog inte grotta ner mig och analysera allt.

Jag har funderat en del på att jag vill ha nån form av devis att följa i året som kommer. Jag brukar göra så och nu har jag kommit på det. Jag har en tavla i Gabriellas/mitt rum med texten: “Do what you love, love what you do.” Den tavlan har väl inte betytt så mycket för mig förut. Men som det är nu med allt så kan jag kanske ta till mig texten och tänka att jag har rätt att göra just det jag vill. Ingen kan ta ifrån mig det. Typ Stolt och Stark.

Idag är det lördag. Andreas kommer framåt kvällen och ska hämta sin bil och lämna tillbaka min som han har lånat för att köra grejer i. Nu följer en veckas jobb för hans del och han har sina jobbsaker i sin bil, så därför behöver han komma hit och hämta det och då byter vi bil igen så han får sin egen och jag min. Han hade fått låna den längre om han velat men det tyckte han inte att han behövde. Jag har åkt i min jeep och det tycker jag om så det går ju bra, men problemet är att det inte är en pendlarbil egentligen utan drar så himla mycket bensin. Några dagar fram och tillbaka till jobbet och så måsta jag tanka igen… Om jag dessutom ska till Gabriella i ytterligare en stad så blir det tomt ganska snabbt i tanken.

Jeepen är nog mest min leksak att åka i skogen med istället. Ju besvärligare terräng desto roligare är det. När vi var ute i onsdags var jag dock orolig över att möta en timmerbil eftersom vägen vi åkte på var skogsavverkningsväg. Och då går det liksom inte att göra så mycket annat än att backa… Jeepen är nog ändå den bil jag haft som det varit lättast att backa med, men det är ju ändå inte roligt…

Nu ska vi se om jag orkar göra nåt eller om jag ska gå och lägga mig igen. Jag är ganska trött.

Kram på er och ha en fin lördag!

Paranojja

Onsdag 6 januari. Ledig dag. Peter och jag har varit ute med jeepen och hade Lille C (ena katten) med oss. Vi åkte på små små skogsvägar och sakta så vi kunde stanna om han krånglade. Han tyckte det var jättespännande. Så det var lyckat. Jag har städat och skurat ur ugnen. Det händer minsann inte ofta så det är lite stärkande att det blev gjort.

I övrigt mår jag väl inte så bra faktiskt. Det gick nog överstyr nånstans mitt i hyperfarten. Paranojjan som gjorde att jag trodde att alla ville mig illa och tyckte att jag var den mest korkade människan på denna jord. Till och med så illa att jag trodde att jag skulle bli avskedad och anmäld för att jag skrivit för många mail.

Igår blev allt riktigt illa faktiskt. Vi har ju bytt lokaler på jobbet och en massa negativt gnäll från en kollega som slutade med att jag blev så trött att jag nästan grät. Jag känner mig då och då kränkt av denna kollega som flyttar runt på saker som jag ställt på nåt ställe. Det går inte att beskriva riktigt mina känslor och vad som händer riktigt.

Min psykläkare ringde i måndags och ska ringa om två veckor igen för att höra hur jag mår då. Så skulle hon inte göra om hon inte hörde på mig hur allvarligt det egentligen var. Så det blir nog bra. Kanske allt är allvarligare än jag själv förstår just nu också.

Ha det så bra ni som läser!

Kram!

Önskningar

Ja det var ju det där med önskningar för 2021. För jag tror inte på att ge nyårslöften utan snarare önskningar eller nån form av deviser att leva efter.

Min allra största önskning handlar om tid. Det är ju inget ovanligt för jag tror att de senaste årens önskningar har handlat just om tid. I år är det speciellt den dag i veckan som jag har ledigt det handlar om. För jag har en dag ledigt i veckan pga min halva sjukersättning. Och jag har fått den ersättningen pga min bipolära diagnos. Det är tänkt att jag behöver återhämtning för att orka och för att inte falla in i skov lika lätt. Det är ett sätt att bibehålla gott mående och inte ta ut mig. Ja det handlar helt enkelt om att det är farligt för mig att jobba heltid.

Jag har lagt mitt schema utifrån vad som kan funka för just mig. Det är flera års erfarenhet som ligger bakom. Och utifrån det har jag valt att jobba heldag en dag i veckan och vara ledig en dag. Så långt funkar allt bra.

Problemet är dock att den där ledighetsdagen. Eftersom Gabriella har så mycket saker jag behöver vara med henne på och att det har blivit mer de senaste åren så blir det ingen ordentlig ledighet för mig.

Och jag behöver det. Jag behöver få ha min lediga dag så det är faktiskt den största önskningen detta år. Såklart handlar det även om ett hopp att Gabriella får vara friskare, det hör ju ihop.

Jag hoppas även att Andreas och hans tjej får ett bra och stabilt liv tillsammans. Har jag berättat att de skaffat ett hus tillsammans? De fick nycklarna igår. Det känns så himla spännande! De kommer att hyra det av en bonde som bor i närheten så det känns som ett bra alternativ. Ett helt hus men enkelt att flytta ur om det skulle behövas. Jag hoppas så himla mycket att deras förhållande ska hålla. Jag tycker så himla mycket om henne.

Jag skulle vilja ta hand om mitt hem mer. Jag vet ju precis som skrevs tidigare att jag inte har samma ork som andra (utan funktionsnedsättningar), men ändå är det ett hopp och en önskan även om det mest är en utopi. Jag försöker fundera ut strategier, men jag vet inte om det är möjligt. Jag är uppvuxen i ett hem med ständig ordning på allt. Men det var en familj där vi inte brydde oss särskilt mycket om varandra på nåt vis. Det var ett matriarkat. Mamma bestämde allt. Jag och min syster gömde oss på hennes rum när mamma blev arg. Det behövdes inte mycket för att vi skulle bli rädda. En blick från mamma. Det var ingen bra uppväxt och jag tänkte under alla år att så ska jag inte ha det när jag får barn. Kärlek ska vara viktigare än ordning och städning. På det planet har jag verkligen lyckats, men ordningen ligger kvar i mitt sinne som ett ouppnåeligt strävande ändå.

Fast lite mer ordning skulle jag vilja ha. Jag tror att det kan komma om jag får mer tid för återhämtning. Mitt hopp hör ihop. Om jag får mer tid så får jag mer ork och då får jag automatiskt mer tid och då kan jag använda den till annat än att kippa efter andan och försöka springa i kapp mig själv. Jag ska försöka komma hem i vettigare tid de dagar jag jobbar. Kunna sitta en stund vid datorn men sen ta hand om mitt hem när jag har “vilat” där ett tag. Jag tänker mig att jag inte ska sitta och se serier lika mycket utan använda tiden på ett sätt som jag känner att jag regerar över den.

Tiden framför datorn ska jag försöka ändra innehåll på. Att sitta och scrolla fram och tillbaka på facebook ger ju ingenting alls egentligen. Så ett mål är att faktiskt komma igång och läsa bloggar igen och att skriva här. Att försöka skriva på nån ny bok och att jobba med föreningsarbete istället för bara en massa meningslöst scrollande. Facebookläsandet får mig tyvärr att må dåligt när jag läser och ser bilder på allt duktigt andra människor gör och lägger ut. Jag vet att det är en fasad, men det spelar ingen roll eftersom jag ju ser ATT dom gör det oavsett vad de gör utöver det i sitt liv.

Jag vill även använda tid till att komma ut på promenader regelbundet. Förr om åren har jag gymmat och simmat men senaste åren har det inte funkat särskilt bra och nu i coronatider så är det ju i princip omöjligt. Om jag istället använder den tid jag tänkt för de sakerna till att gå promenader så kanske det kan bli av bättre.

Men promenadernas syfte är inte att gå ner i vikt eller få bättre kondition. Faktiskt. Utan det handlar om att komma nära naturen igen. Jag älskar naturen. Det är som min egen religion på nåt sätt. Just att komma ut och se solglittret i sjön, höra fåglarna kvittra, känna värme eller blåst (som rensar mitt huvud), lukten av jord på våren, smaken av nyodlade tomater, vandrande på stigar i skogen. Jag kan komma närmre det där när jag åker min jeep och den ger mig en lycka i sig också. Just att känna spänningen när den klättrar över berghällar eller djupa vattenpölar som man inte vet alls hur djupa de är.

För några år sedan fick jag en konstig åkomma med andningsproblem. Det blev bättre när jag slutade med litiumet men tyvärr hade jag även fått balanssvårigheter. Jag har svårt med reflexen att parera än idag. Så jag har svårt att gå i skogen själv och tycker att det är lite läskigt att simma helt själv. Det är sorgligt. Jag som älskar ensamhet.

Det finns ju mycket man önskar förstås i vardagen. Som att katterna får vara friska. Vi har ju två kattpojkar. Bortskämda som pojkar lätt blir – haha! Men minstingen är speciell för mig. Han har en grav hörselnedsättning och fel på tårkanalarna. Och är min älskling. Han tyr sig till mig och vi brukar säga att jag är hans mamma. Men nu i jul när barna har varit här mycket så blir det inte lika mycket. Det är nog lite rörigt för honom. När någon kommer i närheten av honom så tänker han bara en enda sak: MAT! Tyvärr är han även överviktig vilket gör att man ständigt kommer lite i dispyt med honom… Man säger nej men sen försöker han med nån annan. En häftig grej med den lilla kisseskiten är att man kan prata en hel del teckenkommunikation med honom. Han har lärt sig så mycket och visar det ofta på direkten.

Ja ni kära vänner. Jag fick ihop ett inlägg idag igen. Det känns bra och med hopp om att kunna fortsätta så här år 2021 så avslutar jag dagens inlägg.

Ta hand om varandra!

Gott nytt år!

2020 har varit ett skitår på många sätt. Coronapandemin speciellt. Men jag har även mått psykiskt dåligt i min bipolära skitsjukdom. Gabriella har haft fortsatt ont i sitt nyckelben och det har varit en del sjukhusspring.
Positivt är dock att Andreas gjort klart sina studier och hittat en tjej som är jättemysig.

Jag har fått en ny idol kan man säga. Allt han säger är absolut inte bra och inte rätt. Många spådomar har visat sig helt fel. Men själva mannen… som står där alltid. Seg och stark. Vad kom han ifrån, liksom, och hur kunde han från ingenstans bli så himla känd!? En ikon för landet Sverige. Som bara dök upp och verkar klara det mesta från intervjuare och folket av Sverige. Klart att jag pratar om Anders Tegnell.

Angående videon så är Margaux en av Gabriellas idoler. Detta år har faktiskt även präglats av Gabriellas idoler från Vlogg-riket. Bianca Ingrosso, Margaux Dietz, Therese Lindgren. Och alla deras produkter som de gör reklam för i vloggarna. Som ska köpas av Gabriella.

Hennes apoteksshoppingar. Hon kan gå och klämma och känna och läsa och … njuta av att få shoppa på apotek. Nu gick ju inte det väldigt länge, men i somras när hon äntligen vågade följa med in på ett apotek…. Vilken lycka!

Men det hela har även en stor baksida. Hon med sina tvång och bacillskräck… kan alltså ägna timtal på toaletten med dessa produkter och smörja sitt ansikte och runt ögonen m.m. Hennes duschande kan ta en halv dag. I praktiken en hel dag faktiskt. Eftersom hon tar sån tid på sig med morgonsysslorna och är färdig efter lunchtid och sen ska duscha på eftermiddagen och är färdig lagom till 17-tiden då hon är så vrålhungrig och ska fixa lunch…

Hemma på boendet har året präglats av utbrott på personalen som bara gör “fel” hela tiden och inte följer hennes tvång. Ingen människa kan veta allt vad hon bestämt exakt. Men ibland är det ju faktiskt så att de gör och säger saker som inte är riktigt acceptabelt faktiskt ur ett autismperspektiv. De har inte utbildning och förstår inte alls skillnaden mellan att ha autism och en utvecklingsstörning… eller ingenting alls. Och då undrar man ju vad dom tror att hon bor där för? Tills dom plötsligt säger att Oj det förstod vi inte. Fast det är ganska sällsynt att de säger så. Oftast är det ju mest besvärligt att vara personal till henne. De pratar om personkemi… medan jag hävdar att de kan förändra situationer genom att förstå sin egen inverkan, genom att vara öppna för att faktiskt kunna förändra sig själva.

Vad önskar jag av 2021?

Det får komma i nästa inlägg. För nu behöver hon hjälp med kläderna.

Kram!