Vad vill jag?

Vad skulle jag önska av det nya året?

  1. Att ha ett finare hem. Det är många som jobbar hemifrån eller inte jobbar alls som säger att de har tråkigt och att de har det städat och fint och bakar och gör alla möjliga saker. Men jag är lika trött som förut. Jag har ett lika stökigt hem som förut. Ja jag skulle faktiskt önska att jag också kunde jobba helt hemifrån. Men även att lillkatten blev stor nån gång! Han välter ner saker och är ganska jobbig ibland faktiskt. Det är även lättare att få ett finare hem om inte barna är hos oss så mycket. Och ibland tänker jag tanken att…. kanske skulle jag vilja vara ensamstående. Alltså att få bo själv och regera själv över mitt liv.
  2. ?

Andreas har flyttat nu. Eller inte helt kanske men den 1/1 får han och hans tjej nyckeln till sitt första hus. Liten blir stor på nåt vis. Han har bott hemifrån i många år men nu är det på ett annat sätt. I förrgår plockade vi ihop hans saker; porslin m.m. och så åkte han iväg. Det känns lite konstigt. Så definitivt. Hoppas jag. För jag hoppas så att det kommer att gå bra. Lite orolig är jag. Han har precis som jag alltid haft ett starkt ensambehov. Kommer han att kunna ha det även fortsättningsvis?

I går var jag och hjälpte Gabriella att städa. Det gick jättebra. Jag grundstädade på hennes toalett, sorterade saker osv. Varför orkar jag det hos henne när jag inte orkar hemma? På jobbet har vi bytt lokaler. Jag har packat och packat upp, ordnar och sorterar och möblerar. Varför orkar jag det på jobbet men inte hemma?
Jag tänker att jag borde kunna vara ute nu när jag jobbar halvtid faktiskt. Men jag orkar inte. Varför?
Vi åker på våra jeepturer ibland och då orkar jag. Då mår jag bra. Men jag skulle vilja ha det fint och ordning hemma först och sen kunna göra fritidsintressen. Peter är tvärtom. Han gör sina fritidsintressen först och tar hand om ordning om det blir nån tid över. Det blir det ju aldrig. Men så får han ju “ryck” att gå in för något och då är han inget rolig att vara i närheten av alls. I flera dagar har han skött tvätten och vill ha bekräftelse på att han varit duktig hela tiden. Det är som nånslags kapptävling som likväl betyder att jag är en dålig människa eftersom han är bättre… Och då ger jag upp.

Allvarligt talat så är det faktiskt så att jag inte klarar av att göra saker; baka, städa, ja allt det där som jag önskar att jag orkade… när Peter är i närheten. Jag är så trött på hans kritik, hans kommentarer om allt. Det enda som funkar är när han inte är hemma alls.

Jag känner tyvärr att det behöver hända nåt radikalt. Jag vet inte hur det ska gå till. Jag vill inte skiljas egentligen, men jag vill ha ett eget liv som jag regerar över.

Människor säger att jag kanske borde sluta jobba. För att orka. Men hur skulle mitt liv se ut då? Vill jag verkligen ha ett liv där jag bara har det fint och klarar saker hemma? Vill jag det?

Vad vill jag av 2021? Att Corona tar slut förstås. För det vill ju alla. Allra mest vill jag att mina nära och kära och jag själv slipper bli sjuka förstås. Men det som blivit av samhället; att bara gå i affärer för det allra nödvändigaste, att slippa springa fram till folk och kramas när man möter nån man känner… det kan finnas lite positivt i det faktiskt.

Gott nytt år på er därute i cyberspace. Nåt inlägg längre fram ska jag skriva nåt positivt. Att livet är bra liksom.

God fortsättning på julen och Gott nytt år!

Det har varit en annorlunda jul i år. För väldigt många människor som inte kan träffas som vanligt. Vi brukar ha barnens farmor här med sambo och hund. I år träffades vi en stund på parkeringen utanför huset och drack glögg och åt lite pepparkakor. Det var ganska lagom faktiskt. Vi kunde äta vår julgröt och låta tomten komma samt äta själva julbordet när det passade oss helt enkelt. Det blev lite släpigt för Gabriella efter att Farmor m.fl hade åkt och det inte var klart och tydligt när vi skulle ta julklappsöppnandet men det gick bra sen i alla fall.

Jul och nyår är svåra tider för oss i bokstavsfamiljen. Peters behov styr ganska mycket medan jag utifrån det försöker strukturera Gabriellas dagar. När det gäller Andreas vet man inte riktigt när han tänker göra vad förrän han gör det!

Det låter kanske konstigt att det är Peters behov som styr. Men så är det. Mycket lever kvar i hur hans barndomsjular sett ut och han har svårt att tänka att våra jular kan vara annorlunda. Det är oftast han som lagar mat i vårt hem och det blev ganska tydligt på julafton om hur han funkar. Eftersom han var mätt så var det inget bråttom att fixa Jansson även fast Gabriella och jag var hungriga. Nu är jag ju ganska van vid allt det där, så jag är den som ser till att allt flyter och det går bra. Jag har inte tid att reflektera över mitt eget mående, men känner att jag nog kommer att braka så småningom ändå.

På jobbet har vi ju bytt lokaler och jag är ganska paranoid över vad folk tycker om mig. Själva flyttandet i sig har bara varit roligt, men att nu ha kollegor som är enormt negativa över allt möjligt gör att jag tar på mig känslor kring den negativiteten som att allt är mitt fel.

Livet går helt enkelt omkring i nånslags stresscykel. Så här är det ju alltid och nu är det bara att vänta på att själva Nyårsaftonen är över så vardagen kan ta vid. Jag vill inte ha nån jävla nyårsafton. Det är den värsta dagen på året.

Idag ska Gabriella åka hem till sig några dagar. Hon vill egentligen inte men gör det ändå. Tyvärr hänger mycket på vilka personal som jobbar. En del klarar hon helt enkelt inte av så hon vill inte åka hem om det bara är personal som hon inte tycker om som jobbar. Jag har sagt till dom sååå många gånger att mycket beror på om de pratar mycket eller inte. För det är dom som pratar mycket som hon inte tycker om. Men de fattar ju inte det. Efter nyår ska de börja med ett nytt arbetssätt vilket kommer att bli jobbigt för Gabriella. Det känns som att de inte tänker i den individuella boxen utan hela tiden vad som fungerar överlag. Och då är det oftast sånt som fungerar för just personalen.

Äh det blev ett negativt inlägg det här. Jag känner mig rent psykiskt rätt okej men tröttheten kommer ifatt mig.

Kram och ha det så fint!

Sådant är mitt liv.

Hello World!

Ja jag kanske skulle ha kollat när och vad jag skrev sist innan jag började skriva nu. Men det gjorde jag inte, så det får väl bli en sammanfattning av senaste läget. Öh… och nu kom min man och “störde” när jag nu äntligen fick arslet ur vagn att skriva.

I oktober brakade jag ner i en ganska svår depression. Jag mådde sämre än på många år faktiskt. Jag hittade dock strategier som funkade bra. Att vila var största hjälpen faktiskt. Det känns som en slags erfarenhet. Att inte bli desperat och tänka att jag ville dö utan istället tänka att jag behövde vila ut all trötthet och ångest. Jag försökte även hålla hjärnan igång på ett väldigt lagom sätt som inte tärde på den genom att lösa enkla korsord, göra frågesport på facebook och måla mandalamålningar. Bilturer med jeepen har också hjälpt till.

Något som jag däremot ångrade var att jag avbokade Gabriellas besök på mammografi och hos kirurg. När Corona drog igång igen så oroade jag mig för att hennes läkarbesök skulle bli inställda. Jag var även irriterad på mig själv över att ha bokat det så långt fram. Människor sa till mig tröstande ord som t.ex. att jag ju var sjuk och var tvungen att tänka lite på mig själv. Ja det var så jag också tänkte först när jag gjorde avbokningarna. Men sen kom alltså ångesten över det hela i november.

Den 24 november var hon lite snuvig så vi avbokade mammografin, men fick träffa kirurgen i en särskilt avdelning på lasarettet. Det kändes lite konstigt att komma in i ett kalt rum med endast läkaren sittande mitt i rummet inkapslad i allt vad skyddsdräkter innebar. Hon berättade att de sett på röntgen att nyckelbenet inte var helt läkt utan betedde sig som en fraktur där benen låg lite omlott och det såg man på röntgen som en liten knöl eller vad man ska kalla det. Det var helt förståeligt att hon har jätteont men man kan inte göra något åt det. Det måste läka av sig självt och det kan ta tid. Det var ett svårt besked för oss båda men samtidigt tycker jag att det var skönt att få bekräftat att hennes smärta är befogad och beror på något konkret. Jag och omgivningen har ibland tänkt att hon kanske fastnat i ett beteende att alltid få hjälp med vissa saker, men så är det alltså inte utan det är väldigt befogat att hon behöver hjälp.

Mammografin kan vi göra närsom helst. Den känns inte lika viktig längre eftersom svaret på smärtan ändå är fastställt ändå. Men det är nog bra om den görs så småningom.

Gabriella mår psykiskt dåligt och är fortfarande lite snuvig. Kanske man borde testa henne, men jag tänker att personalen kanske skulle ge en hint om att det behövs i så fall. Det är ju dom som är närmast henne trots allt.

För ett antal veckor sen började en extrem huvudvärk. Jag har nog aldrig varit med om en sån extrem huvudvärk. Den höll på ihållande i två veckor och jag levde i princip på alvedon. Peter får huvudvärk ibland men det har han alltid haft. I övrigt mår jag rätt bra fysiskt.

Jag har dock varit lite uppvarvad. För ett litet tag sen fick vi besked på jobbet om att vi ska byta lokaler igen. Pust och stön. Men jag tror att cheferna på jobbet ser det jobbigare än vad jag gör. Detta är inte nåt som de påverkat utan snarare försökt stoppa. Det är en annan verksamhet som vill ha våra nuvarande lokaler och tyvärr går det inte att säga nej pga olika anledningar. Det är klart att det är jobbigt att flytta. Att packa och packa upp, märka möbler osv. Vi gjorde det för två år sen och då hade precis en omorganisation gjorts vilket innebar att det endast var jag som skulle vara stationerad i de nya lokalerna. Övriga kollegor skulle ha det som satellitlokaler dvs komma dit ibland. Det gjorde att jag drog ett tungt lass just i den flytten men samtidigt tyckte jag att det var roligt att få planera.

Det som jag tycker är jobbigast är egentligen alla möten som blir runtomkring med olika andra aktörer: flyttkoordinator, chefer för andra verksamheter, de vi ska byta lokalerna med, konsthandläggare, städchef, servicecenter, flyttpersonal dvs de som ska köra och bära våra möbler, målare m.m. Så mycket konstiga saker som varje ansvarsmänniskor har med att göra. Man tycker att det väl bara är att packa och packa upp. Men så är det alltså inte.

Egentligen kanske jag inte måste vara med i alltihopa och ansvara lika mycket som förra flytten. Vi har provat den här organisationen ett tag nu och det finns andra som borde kunna ansvara för saker också. Det skulle jag vilja ha en tydlighet för men cheferna är jätteluddiga. Risken är att ingen annan på jobbet tillfrågas och då gör cheferna som de vill och tror är bra. Det blir såna där moderna saker som folk kanske inte tycker om. Kontorslandskap t.e.x som är så “inne” nuförtiden. Men det är ingen som vill ha det! Det är bara cheferna som tror att det är bra, ingen annan.

Jag skulle vilja göra en ansvarsgrupp med dom som nyttjar våra lokaler och dela upp områdena mellan oss. Men jag vet inte varför cheferna helst vill göra så luddigt som möjligt. Irriterad är jag. Men mitt i allt varvade jag alltså upp och fick idéer som jag mailbombade mina chefer om. Tex att de kunde skapa en ny tjänst åt mig som samordnare istället. Och så blev jag paranoid. Det är jag fortfarande. Får för mig att andra vill mig illa och att jag liksom är utanför och nästan mobbad. Att folk tycker illa om mig och att jag liksom inte får vara med. Att folk har åsikter.

I torsdags sa en kollega faktiskt till mig att det inte är nån som är avundsjuk på mig. Då vaknade jag till lite. Han har säkert rätt och ändå tror jag inte på honom.

I lördags fyllde min mamma år. Vi systrar skulle hälsa på och gratulera. De andra två hade gått ihop och köpt present tillsammans. Ingen hade frågat mig. Jag tycker fortfarande att det känns konstigt. De hade köpt massor av blommor och en stor korg med godis, kex och ost m.m. Utan mig. Jag köpte en liten burk med schampo och diverse krämer m.m. från apoteket samt en blomma med en jättesöt tomte på krukan.

När vi var hos henne började min ena syster prata om vem som ärver hur mycket osv. Eftersom vi är halvsystrar så ärver jag mest pga att min mamma och pappa var gifta senast och det är nånslags lag på det där. Jag har sagt att jag vill att vi ärver lika mycket men då måste jag skriva ett gåvobrev till dem. Peter tycker att jag är urknäpp. De har ju redan ärvt sin pappas lott och jag ärver min pappas lott. Jag behöver ju inte känna nån slags dåligt samvete över det, så jag behöver inte alls skänka pengar till dom så vi ärver lika mycket. Egentligen vill jag mest avsluta hela samtalsämnet. Jag tycker att det är jättejobbigt att prata om nu. Mamma lever ju fortfarande. Jag tycker att det känns fult på nåt sätt att diskutera pengar på det sättet. Hon kanske inte har några pengar alls. När det gäller saker så har jag hela tiden tänkt att jag kan ta sånt som är efter pappa så kan dom få allt resten.

Dom är så pryl och pengaintresserade. Det är jag som har lägst summa pengar. Vi lever jätteknapert. Halv sjukersättning och att pendla till jobbet ger ingen fet summa. Dom har så dom klarar sig och så bär dom sig åt så där. Sitter och pratar om prylar hela tiden som inte intresserar mig ett dugg. Det är till och med så att jag känner att jag inte vill ha så mycket med dom att göra men ändå är jag avundsjuk och paranoid över att de har så mycket bra kontakt med varandra där jag liksom inte ingår. Mamma säger att det inte är så utan att de tycker att jag har så mycket kring mig, att de inte förstår hur jag orkar!

Men vad ska jag tro när dom ständigt åker till varandra och fikar och sen köper en stor present tillsammans utan att fråga om jag vill vara med på den?

Ja nu är det snart jul…. Och många kommer att fira annorlunda jular i år. Vi brukar ha besök av Peters mamma och sambo och deras hund. Jag vet inte, men för mig kan jag lika gärna fira bara vi i familjen. Man ska inte vara för många och de är gamla. Men jag vet inte hur de tänker kring det hela. Kanske det på nåt sätt finns nån självklarhet för dom antingen kring ena eller andra sättet. Jag ska ta tjuren i hornen och ställa frågan, men har inte orkat riktigt.

Det känns också konstigt att vi firade mamma. Jag försökte hålla avstånd och gå lite omvägar hemma hos mamma men det är ju ändå inte lätt.

I efterhand med tanke på presenten så kunde jag lika gärna vara hemma. Men min ena syster skrev till mig i messenger att det var roligt att jag kom. Vi chattade en stund och det kändes bra faktiskt. Hon skrev att hon älskar mig. Min paranoida jag skriker att det inte är sant.

Nu har jag ramlat igen känns det som. Deppen lurar bakom hörnet och jag är totalt dödstrött. I morrn kommer i alla fall Andreas hit och det känns bra. Hans universitetsstudier är avslutade och vi skulle behöva ge honom nån present. Jag har dock fortfarande ingen aning om vad som skulle vara en bra present. Det är lite irriterande.

På mammas “kalas” fick jag reda på av min ena syster att det stod skrivet på hans facebooksida att han och hans tjej letar hus. Öh… jaha. I närheten av hennes föräldrar. Och då kommer den där paranoida sidan av mig fram igen. Tycker dom inte om mig, duger jag inte, varför vill dom inte bo här i närheten…

Jah…. får väl vila ut mig lite igen och försöka blunda för mina egna tankar på nåt vis. Jag söker bekräftelser hela tiden från andra om att jag duger och det blir förstås jobbigt för min omgivning.

Idag har vi varit ute och kört offroad med min jeep. Det har en slags antidepressiv inverkan på mig och jag mår så bra i det. Så nu är jag trött och ska lägga mig tills min käre make lagat mat åt oss. Han ska göra en gryta som det blir kvar tills i morrn också så Andreas kan få mat och bli firad i morrn när han kommer.

Julpynt och städning. Nej det går inte så bra. Jag vill vara som andra. Jag vill ha det fint. Men det går inte. Jag klarar det inte. Och det gör ont. Det föder liksom den depressiva sidan hos mig nu. December brukar vara en fruktansvärt jobbig tid och nu kommer det. Allt det där som jag vill men inte klarar. Allt det där fina som folk visar upp på facebook. Så jag har gjort paus därifrån nu. Ska försöka hålla det för jag orkar verkligen inte se alla fina saker som folk visar upp. Bakningar, pyssliga tomtar i vrårna, ljus och fina dukar och gardiner. Jag vill ju… men det funkar inte. Jag försökte i alla fall sätta små mål som t.ex. att en bestämd dag ta fram jullådan från garderoben och en annan bestämd dag ta fram ljusstakarna. Nu har jag till och med hängt ett slags ljusnät på framsidan av vår ingång. Det är jag lite mallig över, det har jag aldrig lyckats med förr. Och så har jag gjort nån ljusgrej runt ledstången på trappen. Det är jag faktiskt rätt mallig över.

Nu har jag skrivit hur långt som helst.

Så jag finns här. God fortsättning på december tills jag orkar skriva igen ❤ Håll er friska!