Huvudvärk, oro och psykiskt skit

Idag har nästan varit en mardrömsdag. Jag har haft fruktansvärd huvudvärk hela dagen. Legat i mörkt rum. Jag liksom??? Annars brukar det vara min käre make som gör sånt. Jag brukar bara ligga under täcket om jag är deprimerad.

Han har städat i ett litet utrymme som är innan trappen ner i källaren. Vi har tyckt länge att det luktar död mus där och trodde väl båda att det skulle ligga nån under all bröte vi hade där. Men det var bara en massa musbajs. Ingen död mus. Den ligger väl i väggen eller i nånslags ventilation. Ingen rolig lukt… blä!

Nu har jag ätit för mycket mat så jag kommer att få ont i gallan igen. Känner av det nu så det blir väl värre med det där.

På tisdag får jag åka iväg med G och ta prover inför att hon ska till kirurgen den 24/11. Hoppas allt går bra. Jag ska ringa i morrn och höra vart vi ska gå in nu i Coronatiden. Jag mår psykiskt dåligt av det här. Jävla corona! Och all restriktion som det är nu överallt.

Nä jag skulle nog kunna fortsätta min depression pga corona faktiskt. Jag vet inte riktigt vad jag orkar just nu. Jag orkar inte alls.

Det här var ett negativt inlägg. Men det är så jag känner.

Kram och hoppas på bättre tider.

Efter sjukdomen

Hej.

Jag har varit lite upptagen ett tag… av en depression. Ja det var ju där jag var när jag skrev sist. Efteråt förstår jag att jag var så sjuk. Det var längesen jag var så sjuk. Så djupt.

Nu vågar jag knappt andas… vet ju inte om jag brakar igen eller går upp i nånslags mani. Hoppas att jag kan hålla mig på normalnivå.

Känner att jag har ork men klarar inte att fixa allt jag tappat bort i virrvarret av depressiva tankar. Allt som liksom inte gick att göra. Tyngden i hela kroppen. Jag hade nästan glömt att det var så.

Trots allt så tror jag att jag har kommit en bit… Jag förstod att det skulle gå över och att jag inte skulle ta livet av mig. Jag löste korsord, målade mandalamålningar i tusch, spelade quiz på facebook, för att överhuvudtaget klara av att hålla mig levande. Ibland tog jag lite extra sobril.

När jag äntligen satt på jobbet igen så frågade en kollega om hur man kommer upp när det blir så där, hur gör man liksom. Det är ju olika och jag har fått den där frågan förut. Och såna där jobbiga saker som att Jamen du äter ju medicin, varför blir du sjuk då? Och äter du rätt mediciner, rätt doser, du kanske äter för mycket…

Jag vet inte. Men den här gången behövde jag tid. Och det blev bättre. Nu är jag rätt okej. Inget att fundera på hur. Jag är bara uppe över ytan. Tänker att det ju är för att jag är bipolär. Det bara blir så där ibland. Förhoppningsvis dröjer det tills nästa deppras kommer.

Det finns saker som jag ångrar. Som att jag avbokade läkarbesök i storstaden som jag skulle ha gjort med Gabriella. Nu ökar Corona igen. Och vi har en ny tid den 24:e november. Men jag oroar mig…. tänk om det blir avbokat. Tänk om de ringer och säger att vi inte kan komma… Hon kommer att bli så arg, hon kommer att klandra mig. Och ja…. jag kanske skulle ha orkat ändå. Så som jag alltid brukar klara allt med henne. Jag kände bara att jag behövde få lyssna på mina egna behov, för en gångs skull. Och det blev fel. Jag kommer att ältra det. Du säger nejmen det ska jag inte göra för jag hade inte varit nån bra mamma om jag följt med henne. Men… där har du fel. Jag hade såklart klarat det egentligen, men jag ville lyssna på mig själv. Och sen kom det där jävla corona och stjälpte alla mina tankar på att jag faktiskt var värd att säga nej jag orkar inte.

Jävla skitkorona!

Hårdare restriktioner i min jobbstad. Diskussioner om ifall man ska vara på jobbet eller inte. Jag tycker att den senaste varianten är lite självklar: ordet “Inte”. Man ska jobba hemifrån om man kan. Men det ska väl vara nåt rättvisetänk… om inte alla har arbetsuppgifter som kan göras hemifrån så skriver chefen på vår internsida att man i möjligaste mån ska vara på jobbet om man är frisk. Det borde ha stått att i möjligaste mån ska man jobba hemifrån om man kan. Ja individuella varianter kan göras om det finns avgränsade arbetsuppgifter man kan göra hemifrån. Så jag ägnar mig åt telefonnrådgivning och det går jättebra.

Jag tillhör klientelet som är rädd för corona. Jag har inte haft, jag vill inte ha och jag vill inte smitta andra. Så enkelt och ändå så svårt.

Förra helgen var Andreas hos oss med sin tjej. De bor långtbort och jag var först inte så pigg på idén. Speciellt eftersom Gabriella också skulle vara hos oss. Men jag lät det ske. Och det gick jättebra. Hans tjej är underbar. Bara en sån sak som när hon kommer in genom dörren och man liksom bara smälter av hennes dialekt och hennes skratt och hela hennes personlighet. Jag är så lycklig samtidigt som jag är rädd. Rädd för att förlora henne liksom.

Jag gjorde en tipspromenad på Halloween med frågesport. Det blev jättelyckat. Så kul! De blev två lag: Gabriella och flickvännen i ett lag och Andreas och Peter i ett lag. Tjejer mot killar alltså. Tjejerna vann. Det mesta var det Gabriella som klarade. Så underbart, jag var så impad. Hon är så jävla duktig min tjej. När det gäller teoretiska saker, fakta. Tänk om hon fått användning för det. Istället för att hennes dagar är ett helvete istället…

Möss…. detta år invaderar de de flesta hem. Gabriellas också. Igår var Anticimex där. Hoppas att de gjorde nåt bra så hon slipper det där nu. Vi har tyvärr också några men inte på långa vägar som en del andra.

I morrn är det fars dag. Vi ska åka hem till Gabriella och äta äppelkaka. Det blir nog bra.

Det kanske dröjer mellan inläggen men jag glömmer inte bort er som är här och läser. Allra mest skulle jag vilja läsa bloggar som förr också.

Har börjat jobba med en ny bok, men det går trögt.

Mest bilder på Lille C och mat i detta inlägg men det beror på att det mestadels är det jag fotat.

Kram!