Deppras

Hej på er!

Jag har varit hemma och sjuk ett tag. Alltså psykiskt. Svår depression egentligen men ingen läkare vet hur illa det är. Jag gjorde ett försök att jobba i fredags hemifrån. Det var jättejobbigt. Jag flexade så jag började senare och slutade tidigare än mina 4 timmar (och 45 minuters lunch). Det är svårt att prioritera när människor får veta att man jobbar. Dom vill vara sociala, fråga hur jag mår, “ring om du vill snacka lite”. Klart att det värmer, men jag har liksom inte tid och inte ork med sånt. Jag gick igenom mina mail och svarade på en del. Gick igenom mitt schema och ändrade lite. Men sen hann jag inte så mycket mer.

Det är stora svårigheter att kolla i almanackor överhuvudtaget. Det finns liksom inget att se framemot. Allt bara stockar sig i huvudet. Jag får svåra panikkänningar. Nåt som dessutom känns jobbigt är resorna. Jag har alltid tyckt att det är helt okej att resa, men det är på nåt sätt inte själva resan i sig utan att allt som är borta från hemmet tar sån otrolig energi och jag har inget kvar när jag kommer hem. Risken är att jag försämras bara av det.

Det är svårt att vara så här sjuk. Jag vill tala om så folk förstår, samtidigt så är det ändå ingen som förstår och det gör mig desperat. Då tror släkt och vänner att jag ska ta livet av mig. Jag är inte där riktigt. Jag har haft mycket självmordstankar under årens lopp. Har gjort några försök också. Men den här gången handlar det inte om det. Den här gången är jag trött och förstår inte hur jag ska klara saker överhuvudtaget.

Peter ser inte och förstår inte. Som vanligt. Det gör ont. Samtidigt är det ju så att saker inte blir gjorda alls om inte jag gör “min bit”. Vi har våra hushållsuppgifter uppdelade mellan oss och det är bra, men om jag inte gör mitt så blir det inte gjort för han gör bara sitt ändå. Det kan innebära att eftersom han städar övervåningen och jag nedervåningen så blir inte nedervåningen städad på flera flera veckor om jag inte gör det, fast övervåningen blir dammsugen varje vecka.

Igår var jag och hjälpte Peter med att sätta upp en pressening över båten. Men jag var helt psykiskt sjuk efteråt och har förbaskat ont i ryggen. Idag hade vi tänkt ta en jeeputflykt men en heldag är helt omöjligt, så vi får ta en tur i eftermiddag. Peter har så storslagna idéer kring allt jämt. Jag orkar inte. Försöker säga det men är så dum så jag inte vill göra honom ledsen. Knäppt. Jag är jättesjuk och orkar inget och ändå säger jag inte nej.

Överhuvudtaget har jag svårt att säga nej till nån överhuvudtaget. Förra veckan fick jag Gabriellas personal att städa tidigare än en veckostädning. Hela den grejen är en speciell grej. Jag skrev en lapp om att jag ville att dom flyttade lite på några kartonger och kassar i hennes walking closett för att dom skulle kunna dammsuga bakom nu när det är musinvation överallt och även hon har förstås fått in möss. Men då fick jag ett ilsket mail från deras chef att personalen inte fick lyfta möbler! Jag hade inte ens tänkt mig att dom skulle LYFTA möbler, men undrar samtidigt att vems ansvar är det att dammsuga bakom saker om det inte är personalens? När jag dammsuger här hemma så dammsuger jag bakom saker och flyttar på vardagsrummet m.m. Tillhör inte det veckostädning? Jag hjälper henne ibland med städning eftersom det blir knepigt om vi ska göra saker på hennes städdag och att då personalen inte har samma möjlighet att flytta städningen till en annan dag. Egentligen hjälper jag ju inte henne utan dom… eftersom jag tar deras arbetsuppgift. Jaja, jag brukar torka ur saker på hennes badrum och sånt gör aldrig dom. Så om jag inte hjölpte till ibland skulle det aldrig bli gjort alls? Vem ansvarar för det!!!

Nu blev det ju konstigt eftersom denna vecka istället blir längre tills nästa städning eftersom jag bad dom städa tidigare än en vecka liksom. Så nu har jag lovat komma dit i morrn och svepa över lite, men allt blir väldigt konstigt. Jag hade tänkt jobba lite och hon vill ha städningen på sitt speciella vis och så är jag sjuk psykiskt och har ont i ryggen……………. och har stora svårigheter att säga nej eftersom jag vet att ett nej är svårt när man har autism. Jag skulle behöva ge ett annat val till henne som var lika bra än en vanlig städning eller…. egentligen borde jag ringa personalen och be dom gå in och dammsuga lite eller sopa eller nåt, men så funkar ju inte Gabriella eftersom det blir fel för henne om man inte följer rutinerna. Jag tror det skulle gå att ändra en gång nu om hon får ordentligt svar på hur nästa städning blir då.

Jag vill säga att det inte handlar om att hon är bortskämd eller att hon är självisk eller elak eller nåt. Det handlar om hennes autism.

Ett nej är ju inget svar. Ett nej betyder ju ingenting. Hon måste veta hur det ska bli istället och hon behöver veta processen i ett längre perspektiv. Om jag inte kommer på måndag, hur blir det då istället? Då räcker det ju inte med varken nej eller inte. Hon behöver svar på vad som kommer att hända.

Jag brukar likna det som att ett nej för henne kan betyda att man står rätt upponer och bara står för man har inte fått information om vad man ska göra… och då blir inget gjort och då blir det ju jättekonstigt. Så orden nej och inte skulle behöva raderas ur hennes liv helt. För hon förstår dom inte.

Nu skulle jag ju ha skrivit om hur himla dåligt jag mår, men detta blev istället ett inlägg om Gabriella. Jag vet heller inte riktigt hur jag ska förklara hur dåligt jag mår.

Har skrivit lite på facebook om att jag är sjuk och faktiskt på vilket sätt. Igår ringde min mamma och var orolig för min ena syster hade ringt henne och frågat om hon visste hur illa det var med mig för bägge mina systrar hade blivit oroliga och tänkt åka hit. Så jättegulligt att dom bryr sig, jag trodde faktiskt inte det. Låter kanske konstigt men senaste tiden har dom hängt ihop och jag har inte riktigt funnits med i deras liv. Så jag blev förvånad faktiskt. Men å andra sidan hade det varit ändå finare om nån eller bägge istället hade ringt till mig och frågat hur jag mår. Det skaver faktiskt att dom inte gjorde det. Hon hade visst sagt till mamma att “Det är ju faktiskt min syster”. Det kändes också konstigt. Som om hon plötsligt kom på att Oj, Marielle är visst min syster! Det kändes som om hon liksom inte riktigt visste det förrän hon kom på att jag var riktigt dålig. Och min andra syster… brydde hon sig verkligen? På riktigt? Dom umgås mycket och gör saker tillsammans men ringer aldrig mig. Skitsamma, jag har vänner som betyder mer. Fast det är inte skitsamma egentligen. Det känns som att jag hänger utanför på nåt sätt. Det gör lite ont.

Nu ska jag lägga mig lite igen. Nu vet ni läget. Sängläge och stirra in i väggen eller sova på lite sobril.

Kram!

Bipolär sjukdom

Jag borde förstås skriva lite här. Ett litet hej hur mår ni därute? Jag har varit mycket uppvarvad med mycket ångest och jag har känt varningssignalerna. Den ena polen har ropat Warning, warning. Den andra polen har ropat Kör på, this is a gift!

Jag kanske borde ha lyssnat på den som sa Warning, warning…. samtidigt känner jag att det är svårt och kanske till viss del nåt jag inte är helt säker på att jag vill ändra på. Missförstå mig inte, jag vill inte vara bipolär egentligen, jag vill inte må så här dåligt som jag gör nu. Men… just de där uppåtperiderna när jag får så mycket gjort. Och mycket faktiskt blir riktigt bra… jag vet inte om jag vill vara utan dom. Sen är det ju inte så roligt förstås när man har sån ångest som jag har haft och inte kunnat sova.

Nu kommer tiden i sängen som måste ta igen allt det där. Orkar ingenting. Får panikattack efter panikattack. Jag tycker väl egentligen inte att det är psykiskt faktiskt. Låter konstigt, men det är även ett fysiskt tillstånd. Kroppen blir en annan än innan. Allt som gör så ont och är så tomt… det finns ju där!

Önskar kunna delge er så mycket mer i mitt liv. Önskar att jag kunde börja blogga som förr igen. Men det är stopp här. Jag skriver igen när jag orkar. Så hold on, det kommer. Många kramar till er alla. Var rädda om varandra och er själva.

Det finns inget annat liv än det här, så ta hand om er!