En liten drive till…

Jag har fortfarande böcker kvar hemma i min låda av boken “Den tionde sommaren”. Skriv en kommentar här i bloggen så kontaktar jag dig om du vill köpa den.

Den finns även på en del bokförlag, internetbokhandlar, bibliotek och som e-bok.

https://www.vulkanmedia.se/dentioendesommaren/

Lite funderingar för dagen

Jag har haft det lite jobbigt. Eller jag har det lite jobbigt kanske jag ska säga. Svårt att sova och när jag väl har somnat så är det dags att gå upp. Det handlar inte om att vända på dygnet utan mera om ångest eller att jag har varit för uppvarvad. Jag har i alla fall tvingat mig själv nu några dagar att åka och jobba ändå. Det har varit bra, för när jag väl är där och träffar andra människor så fungerar det bra.

I måndags, tisdag och onsdags var Gabriella hos oss. Jag jobbade måndagen och hämtade henne efter jobbet. Tisdag och onsdag var jag ledig. Det har gått jättebra. Vi har inte gjort några stora grejer. I tisdags plockade vi blommor och gick till djurgravarna. Förstås var det ganska igenväxt eftersom jag bara rensar där när hon är med dit. Så nu har jag rensat bland våra fina stenar och små hjärtan och grejer. Det är viktigt att alla får lika antal blommor men nu bidde det fel i beräknandet så en stunds funderande innan hon tyckte att det var okej ändå.

Jag tror att det var skönt för henne att komma hemifrån. Det har varit så mycket jobbigheter i hennes relation till en del personal. En del av dom tycker jag är nästan olämpliga i sitt yrke faktiskt, men sen finns det en del som vill så väl men som hon inte klarar av i alla fall.

En av hennes faddrar på boendet slutade för ett tag sen och det har pratats om vem som skulle bli det i stället. Lite nervöst faktiskt, för hur skulle det bli om hon dissade den totalt? Den som finns kvar är jättebra.

Och häromdagen fick jag ett glädjande besked! Den personal som hon har som fadder just nu kommer att fortsätta att vara det själv. Kanske det blir ännu svårare att komma ut på olika saker men å andra sidan är det nån bra som är med i planeringarna och det betyder mycket.

Nu i helgen ska Peter gå nattvakt på båtbryggan och så kanske vi tar oss en sista tur på söndag. Nästa helg ska masten tas ner och sen är det dags för båten att vila för vintern. Andreas och hans tjej ska komma och hjälpa till med masten. Det blir så kul att träffa henne igen. Jag längtar verkligen. Knepigt, jag saknade henne direkt när hon gick ut genom dörren sist de var här.

Lite funderingar för dagen. Nu är det dags att ta hand om tvätt 🙂

Ha det bra!

En jobbig vecka och ett rusande hjärta

Jobbig vecka. Jag har sovit över hos Gabriella en natt och därefter var vi på skiktröntgen i storstaden. Det var besvärligt eftersom hon skulle få kontrast. Att dricka en liter vatten innan var verkligen inget svårt för henne som har “vattendrickartvång”. Men hon är väldigt svårstucken så den väldigt snygga manliga sjuksköterskan hittade inte några bra vener. Två sprack och två där slangen inte kom in. Så det bidde ingen kontrast men de trodde att läkarna skulle se vad de behövde se ändå. Efteråt har jag funderat över vad dom menade egentligen. Såg dom nåt väldigt tydligt på dataskärmen som visade röntgenbilderna?

Det var fruktansvärt jobbigt alltihopa. Den enda trösten var att sköterskan var snygg och med ett oändligt tålamod. Han tog sig an henne och gav henne liksom all tid som behövdes. En helt underbar människa!

Hon var väldigt slut efteråt men orkade ändå med en promenad och storshopping på apoteket. Sen åt vi hamburgare från Max drive in. Jag måste säga att jag är lite trött på hamburgare för det är ju enklast och uppiggande efter sjukhusbesök och annat.

Igår jobbade jag som vanligt igen. Hade träff med en montör som skulle sätta upp krokar i våra lokaler. Och därefter skulle jag vara med på skype i ett möte men det funkade jättedåligt med uppkoppling m.m så jag drog mig ur och gör nytt försök ett annat datum istället. Tyckte ändå inte att jag hade så mycket att bidra med i det där mötet så mig gjorde det inget.

Har fått en ny medarbetare på jobbet som är jätteengagerad och vill veta en massa saker och frågar och grejar och det är jätteroligt men enormt stressande. Jag brukar tycka om sånt men det här blev bara för jobbigt. Jag skrev ner en massa punkter om vem som ansvarar för vad och skickade till min chef med frågan om jag fick skriva ut och låta ligga nånstans. Kopierade till en annan kollega också så han fick titta och säga sitt liksom.

Efteråt ångrar jag mig förstås. Varför går jag igång så himla mycket ibland och blir fullständigt provocerad och stressad av såna här saker? Det är ju så onödigt! Kanske det handlar om dåligt samvete också. Att jag borde ha mer koll i lokalerna om vart saker finns osv.

När jag åkte hem från jobbet igår kändes det väldigt konstigt i hjärttrakten. Det gjorde inte ont men hjärtslagen var väldigt tydliga och det liksom rusade i hjärtat. Så svårt att förklara. Lätt att tänka att det är ångest, men jag är faktiskt tveksam över om det verkligen är det. Det kändes hela kvällen. Peter var ute med båten och jag ringde till honom och berättade men vi sa att det nog var lugnt så jag satt ute och sen gick jag och la mig.

Senare på kvällen kom Andreas hem. Vi satt uppe alla tre och pratade till sena natten och sen tog jag även hand om tvätten innan jag la mig. Klockan var halv två men sen somnade jag rätt okej.

Idag är det inte bättre. Jag känner att jag inte vill prata med Gabriella om det för mycket. Hon ringde mig igår när jag åkte hem och det höll på just då också men vi pratade om saker som var jobbiga för henne. När jag sen sa att jag troligtvis hade fått en panikattack fick jag svaret att jag inte engagerade mig i att lyssna på henne när hon pratade. Ibland blir man liksom väckt av tanken att hon har så svårt att ta andras perspektiv. Man kan tro att hon är egoistisk vid såna tillfällen men det handlar inte om det. Hon är egentligen en väldigt känslosam människa med ett fint hjärta och vill de flesta väl. Men att i stunden byta perspektiv när hon är så inställd på allt som är jobbigt för henne själv är nästan omöjligt.

Ja idag är jag trött och hjärtat rusar. Jag orkar inte prata med henne känner jag. Vill inte. Ändå kommer hon ju att ringa mig sen och jag måste återigen lyssna på allt som är jobbigt för henne.

Nu har Andreas och Peter åkt till staden och ska skjuta på skjutfältet och sen handla. Vi får se vad Andreas vill att vi äter. Det blir nog bra. Peter är ju duktig på att laga mat. Själv tänker jag sätta mig ute ett tag och hoppas jag blir bättre. Peter ville att jag skulle ringa hans mamma som haft problem med hjärtat för ett tag sen och prata, men hon skulle säkert bara säga att jag skulle åka in till akuten och det vill jag inte.

Nåt helt annat som retar gallfeber på mig är att jag börjar gå upp i vikt igen. Så irriterande! Jag måste verkligen göra nåt åt det! Nu!

Ja i alla fall bara för att tänka på nåt annat än Gabriella och mitt rusande hjärta…

Kram på er därute och ta hand om er.

Det bodde en ängel i mitt hus

När man undrar om det kan vara för bra för att vara sant och när man inte vet om man vågar tro.

Andreas har hittat en tjej som varit här och hälsat på under helgen. En helt underbar “varelse”. Kan nånting vara så bra?

Hela hon är liksom så fin inuti och utanpå. Och jag tror att vi kom nära varandra och att hon trivdes hos oss och med oss. Vi har pratat om allt möjligt. Från depressioner till Laiv, från hästar till Mali, från skogshus till folkhögskolor, från funktionsnedsättningar till goda värderingar.

Som Gabriella skrev i sms efteråt. “Jävlar viiiilken häääärlig tjej!!! Jag hoppas redan att dom en dag gifter sig och får ungar”.

De åkte nämligen hem till Gabriella och fikade. Bara det liksom! Att verkligen vilja träffa henne och lära känna henne. Andreas storasyster. Att vilja möta henne över en kaffe och chokladboll,

Vi har pratat och umgåtts på ett sätt som det var längesen vi gjorde med nån överhuvudtaget.

Samtidigt ropar min själ på nåt sätt att inte våga tro. Att det är för bra för att vara sant. Ja det finns förstås nånting som inte är bra. Som är tillräckligt obra för att riskera ett fall av förhållandet. Jag måste liksom tro det för att inte bli alltför kraschad om det händer nåt. Det är klart att nåt måste hända, att nåt måste vara fel. Vi kan inte ha sån tur.

Man kan inte hitta en ängel. Det går förstås inte, men jag hoppas ändå att det är sånt som är överkomligt. Sånt som är helt okej. Alla bråkar ibland och allt är aldrig perfekt. Frågan är bara om det är lagom. Om det ändå är sånt som är okej, som alla går igenom. Oavsett om kärleken är stark. Men att det ändå varar.

Ja det är ingen ängel i rummet förstås, inte på det sätt som Eva Dahlgren sjunger. Men ändå ett stort hopp. Nån som alltid ska vara välkommen hos oss. Bara att se henne när hon kom… gjorde att det skuttade i hjärtat. Hennes skratt och lagoma prat.

Men det är den sången som fastnade ändå.

Eva Dahlgrens version. Grundbulten.

Panik i affären

Jaha… nu har det ändrat utseende på det här stället också. Först var det facebook och sen här. Jag tycker att det är lite besvärligt. Tänk om allt kunde vara konstant liksom… Ungefär som när mataffärer plötsligt börjar möblera om. Så ska man lära sig hitta saker igen och irra runt. Jag har ju väldigt svårt med min panikångest i affärer. Det är några som funkar, där jag har koll på vart saker är och när dom möblerar om så tvingar jag mig att handla under tiden som dom ändrar, då är det lättare att hänga med istället för att vänta tills dom har ändrat färdigt.

Min panikångest i affärer är väldigt speciell. Ofta utlöses det av att jag inte hittar nån specifik sak och inte klarar av att fråga nån expedit om hjälp eftersom det ger nånslags uppmärksamhet på mig. I en affär vill jag helst vara en grå osynlig mus. Inte höras och inte synas. Om någon kommer fram och slänger sig runt halsen och kramas och högt och ljudligt säger “Heeeej, vad kul att se dig!” Eller nåt sånt så är det obekvämt.

Nu för tiden är det ju i och för sig ingen som kramas och det är rätt skönt. Man behöver inte heller fundera över vem och varför man ska kramas. Det bara är så att man inte kramas längre.

Förutom att man inte hittar en vara eller att man träffar någon man känner så är det jobbigt att fundera på vilken sorts märke eller nåt som min man vill att jag köper. Vill han ha sojamjölk eller havremjölk och är det outly eller vad den andra nu heter och är det med eller utan socker, är det med eller utan mandelsmak typ original… Och varför minns jag det inte?

Ja och så kommer den där paniken, ångesten, svetten, blixtrarna i synfältet, yrseln osv och jag går runt runt runt eftersom jag inte klarar att tänka och jag klarar inte att ha människor för nära. Ibland kan jag bli stående och glor på en hylla utan att ens veta vad jag glor på. Minutrarna går och andra kanske undrar varför jag står där…

Överhuvudtaget just det där vad andra människor tänker, är svårt. Jag blir paranoid mitt i min panik. Måste ut måste ut måste ut. Ändå är jag snäll och ställer mig i kön. Kopplar bort verkligheten. Alltså inte på nåt bra sätt utan helt apatisk på nåt vis. Sen när det är min tur kan jag vara trevlig (IBLAND) men när jag sen står och ska plocka i mina kassar så kommer det igen. Främst paranoijan. Tankarna på att andra kanske tittar.

Ibland får jag tipset att jag ska ta sån där mojäng som man scannar och då slippa kön, men då får jag för mig att andra tittar mer på mig. Och det är ju inte kön i kassan som är problemet utan det där att packa ner i påsarna. Och det blir man ju inte hjälpt av med en scanner.

Ja det var dagens inlägg. Så längesen jag skrev sist. Och varje gång tänker jag att VARFÖR skriver jag inte oftare.

Men nu håller jag på att ladda in bilder från telefonen i datorn så nu måste jag ta mig an det istället.

Stor kram! Vi ses! Jag lovar!