Sommarstress

Hej på er govänner. Eller jag vet ju inte vilka som läser längre nu när jag skrivit så här lite.

Igår och idag har det varit härlig sommarvärme. Jag älskar det här. Men det gör ju inte min kära dotter så det är kluvet för mig med den där kärleken till värmen.

Hon har fortfarande en väldig smärta där bölden satt som hon hade förra sommaren. Det känns även som om hon har en utbuktning fast på ett annat ställe på övre bröstregionen. Alltså inte på ett bröst utan ovanför brösten. Det känns som om det är nån slags vätskeansamling. Vi har fått en tid för uppföljning på kirurgmottagningen så får vi se vad dom säger. Tyvärr är det en förmiddagstid och eftersom vi har ganska långt att åka till sjukhuset så är det inte optimalt alls. Jag ska ringa och se om det finns någon annan tid som är ungefär i närheten men annars får vi vackert ta den tiden och se till att komma upp ur sängen i god tid istället.

Jag mår väl kanske ganska bra men alla krav som finns på sommaren är jobbiga. Det tar överhanden när man borde njuta istället. Pågrund av hennes smärta kan vi inte bada vid vår badplats eftersom det är lite knöligt att ta sig ner till själva vattnet. Det är så himla synd när vi bor så bra, men jag vill inte ens försöka med henne. Vi får hoppas att nästa sommar är bättre för henne. Det finns en annan badstrand som funkar men den ligger ganska långt från oss så vi måste åka bil rätt långt ändå.

Peter åkte iväg på sin segelsemester för ungefär en vecka sen. Visst har jag njutit några dagar, men så hämtade jag Gabriella i fredags och då är det mycket att göra hela tiden. Till exempel tar det över en timme att duscha eftersom det är såna procedurer hur saker ska göras och hon behöver hjälp med ganska mycket. Då hon klarar sig själv måste jag ändå finnas i närheten.

Sen är det ju så att även om jag känner mig tärd inuti så fungerar dock en del saker ändå. Till exempel lyckades jag göra en jättegod makaronilåda igår fast jag hade ångest inför det. Jag har fått väldigt dåligt självförtroende när det gäller att laga mat så det är svårt att klara det. Kanske det låter löjligt. När barnen var små var det ju alltid jag som lagade mat. Peter har dock varit väldigt speciell med vad han tycker om och hur det ska vara lagat så när jag slutade som dagmamma lämnade jag över matlagandet till honom. Nuför tiden är det alltid självklart att han lagar maten och jag diskar. Det har jag inget emot alls. Så det är den regel som gäller här.

Nu när han är borta så tar jag ju förstås allt och det är väl kanske inte så konstigt eller svårt egentligen, men jag drar mig alltid för att sätta igång, jag har redan i förväg tänkt att maten inte kommer att bli bra.

Jag känner mig som om jag inte är en riktig kvinna på nåt sätt. Allt det där som andra klarar: laga mat, städa, tvätta, diska – det låter inte så mycket och det är ju rätt banala saker, men i ett rätt så stort hus där ingen annan ställer rätt saker eller lägger det så det ser hyfsat ut så är orken borta. Förr fick jag springa efter Peter hela tiden och lägga tillrätta sånt som han stökat till. Det gick ju inte i längden så till slut gav jag upp. Nu är vardagen så stökig så jag mår dåligt av det.

När jag säger att jag har svårigheter med att organisera min tillvaro till exempel städningen så stämmer det ju till viss del, men om det inte finns någon grundordning så klarar jag inte att göra det resterande som behövs heller. Jag är inte den där idoga människan som gör och gör och gör, utan jag kan bli sittande och bara glo på datorn istället. Inte för att jag är lat utan för att jag inte har någon början och slut i det jag ska göra. Vad är det man brukar säga… Släcka bränder? Det är så tillvaron ser ut och det splittrade i livet klarar jag inte. Jag vill göra en sak i taget tills den är färdig ocn när jag är färdig med nånting så har det oftast tagit så lång tid så jag är helt slut, då finns det ingen extra tid för att underhålla det som gjorts eller till nåt slags “finlir”.

Jag kanske har blivit latare med åren. När barnen var små så var det så självklart att jag skulle gå där och plocka i ordning och ha det snyggt. Nu är den orken borta. Kanske den skulle kunna komma tillbaka om jag var hemma jämt och aldrig jobbade.

Min mamma sa häromdagen: “Men Marielle, ska du inte ta sjukpension?”. Det var ju från en annan tidsålder… Så kunde man göra förr, men i dagsläget går det inte så lätt. Att söka sjukersättning som det ju heter är en himla procedur, det är inte bara nåt man “tar”, utan försäkringskassan är hemsk. Bara en sån sak som att prova alla möjliga andra arbeten innan man kan få igenom det, känns som en omöjlighet. Då tar jag hellre ut mig totalt i det jobb jag har…………… Problemet är ju dock att jag just tar ut mig. Att jag inte gör saker lagom.

Min mamma…. och Peter blev rejält osams den kvällen då han skulle åka. Det är en ganska lång historia egentligen så jag vet inte om jag kan berätta den som den verkligen var, men jag kanske kan försöka lite.

Jag skjutsade honom till båten förra söndagen. Jag sa åt honom att om nåt glömdes så kunde han ringa så åkte jag ín med det till honom antingen senare på kvällen eller på morgonen därpå. När jag hade lämnat honom så åkte jag alltså hemåt. Till råga på allt hade jag råkat sätta telefonen på ljudlös nån dag innan. När jag parkerade bilen på vår parkering såg jag att jag hade fått ett sms från Gabriella där hon undrade förfärat om nåt hade hänt. Sen ringde mamma och sa ungefär detsamma. Peter hade försökt nå dom om att jag inte gick att få tag på. Så vi alla försökte få tag på honom men det var bara upptaget hela tiden. Jag blev riktigt irriterad över allt ståhej. Det visade sig så småningom att han ringt och krånglat för att jag råkat åka hem med hans kamera och maten han skulle haft med sig. Han hade även ringt sin mamma och hon skulle hämta honom och köra hem honom till oss. När jag pratade med Peter sen så var det bara prat om att sakerna var glömda i bilen och han var sur för att jag inte svarat.

Han sa ingenting om att han varit orolig för mig för att jag inte svarat. Jag pratade med mamma igen om varför han ville ha tag på mig och jag var riktigt ilsken på honom när jag pratade med henne också. Jag åkte in med grejerna och vi blev väl sams i alla fall. Men emellan dess så hade Peter och min mamma pratat och hon hade skällt ut honom och dragit upp en massa gammalt skit och sen sagt gonatt och lagt på luren!!!

Det där har fastnat i mig och jag tycker att hon bar sig så himla dumt åt. Jag tycker att hon var rent elak faktiskt. Och jag har sån ångest över alltihopa för det var ju så att han varit orolig för mig även om det inte var det första han sa och om han hade gjort det så hade jag nog reagerat annorlunda. Då hade det ju värmt istället.

Jag fick även reda på att det inte var han som bad sin mamma skjutsa honom utan det var hon som erbjöd sig. Vilket också gjorde hela situationen annorlunda. Om jag vetat det tidigare så hade jag inte tänkt att han var bortskämd och egotrippad som bara tänkte på sina glömda saker och att det var katastrof.

Nu är det ju samtal’et mellan Peter och mamma som tär mest inombords. Så onödigt! Hon hade inte behövt skälla alls. Och definitivt inte dragit upp en massa gammal skit. Jag kommer inte att anförtro mig åt henne igen eftersom jag inte kan lita på henne.

Nuuu måste jag alla fall skynda på att göra mig i ordning.

Kram och jag ska försöka skriva oftare så jag inte blir så här stressad 🙂

2 thoughts on “Sommarstress

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s