Att ramla omkull

Det finns säkert en massa att skriva. Sitter just nu i min säng. Peter är och handlar. Ikväll skjutsar jag honom till båten. Sen ska han vara borta i 10 dagar.

Jag är lite orolig för Gabriella. Hon har nåt som buktar ut över brösten. Jag är orolig för att hon är påväg att bli lika dålig som förra året. Den här knölen sitter mera mitt på så den är inte på samma ställe som den förra. Den här är mer mjuk och kanske som en vätskeansamling, men vem säger att det inte kan vara detsamma som förra. Vätska kan lika gärna vara var, eller hur!?

Det har hänt en del sen förra inlägget. Jag har varit ute till sjöss med nya båten och till och med sovit över. Jag fick en massa hejjarop på facebook om att det var så rrooooligt och att jag var så duuuktig. Det är ju fint tänkt av folk eftersom de vet att jag har problem med balansen och att jag är så rädd för att gå på och av och att vara långt från land. Men jag tyckte inte om att andra människor bestämde åt mig vad jag skulle tycka var roligt.

Nu har jag som sagt åkt med några gånger och tycker att det är lite okej ändå. Igår kändes det väldigt positivt. Höga vågor men jag hade ändå nånslags kontroll över situationen på nåt vis. Jag styrde även en del när vi seglade och det kändes bra i höga vågor och rejäl blåst.

I natt hände nåt konstigt. Jag var ju yr efter seglatsen när jag la mig men det var också så att jag hade glömt mina mittpådagenmediciner så innan jag la mig tog jag alla medicinerna samtidigt. Sen kunde jag inte somna utan var länge vaken. Framåt morgonen vaknade jag av att jag var kissnödig. Men när jag skulle gå ur sängen ramlade jag handlöst över nattduksbordet. Pang! Och jag gjorde mig så jävla illa. Nu har jag ont överallt. Ena låret, en fot, en arm.

Jag sitter i sängen och känner att jag mår dåligt fysiskt av en förlamande trötthet och hjärtklappning. Det är nåt som inte stämmer. Och jag börjar fundera över om mitt fall i natt kanske beror på nåt annat.

Jag vet inte. Tänk om jag fick nån liten TIA egentligen. Men mår man så här efteråt? Har det nåt samband? Eller nåt annat, vet dock inte vad.

Jag behöver duscha, diska, ta hand om tvätt. Och jag gör det snart. Alldeles snart.

IMG_1923

 

Måste jag tycka att

Jag skulle kunna stå där och styra mot höga vågor. Jag skulle kunna vara kung, känna spänningen inuti, låta vinden blåsa i mitt hår. Jag skulle kunna känna piskande regn i ansiktet och känna att jag lever på gränsen. Living at the edge. Ju högre vågor desto mer spännande. Så nära döden som möjligt, men ändå klara mig. Jag skulle kunna sitta där på relingen och …. njuta av farten som blir när vinden brallar i seglen.

Med en trolig ADHD och med mitt bipolära känsloliv så borde jag ju tycka om det där.

Så det måste ju vara nåt fel på mig (eller hur man nu ska säga). Alltså det måste vara så att jag borde tycka om det där eftersom jag har de där diagnoserna.

Istället så är jag nästan livrädd.

Och på förmiddagen när vi låg vid en brygga med segelbåten och regnet smattrade mot rutan medan vi satt i kabyssen, Peter skrev dagbok och jag hade en korsordstidning…. så borde jag ju ha tyckt att det var mysigt.

Och det var mysigt. Strax innan så hade Peter tagit en promenad medan jag stod och filmade den fina omgivningen med små öar och skär, fåglar och småfisk i vattnet. Vi hade lånat en specialbluetooth av Andreas och det var jättebra ljud och jag spelade new age-musik.

Ja det var vackert. Och det var ganska häftigt att få känna mig stolt över att jag faktiskt klarade av att åka igenom ett vatten med jättehöga vågor och sen klara att ta oss i land, gå omkring på båten fast den åkte.

Jag med min fruktansvärt dåliga balans borde ha fått guldmedalj. Och jag fick jättemycket beröm av Peter när jag klarade av att styra jättebra.

Att sova var jävligt obekvämt och sovsäcken som jag istället använde som täcke bara ramlade av. Men man blev ändå utvilad och jag har inte varit trött på hela dagen sen faktiskt.

På förmiddagen ringde Peters mamma och han berättade att jag var med på båten. Jag hörde hela deras samtal… Hon tyckte att det var så ROOOLIGT att jag var med och att jag var så DUUUUUKTIG.

Ett telefonsamtal som skaver i mig. Peter berättade inte om att vi hade åkt genom ett helvetesväder, vilket mest får mig att känna mig som en liten flicka eftersom jag ju var så DUUUUUKTIG. Vaddå duktig? Och varför är det roligt att jag är med på båten? För vem är det roligt?

Och så kom då den ständiga frågan ringande i mitt huvud. För visst kan det ju vara så att det är mysigt, skulle kunna vara spännande och att man ser fina ställen och vackra vyer.

Men….. Måste jag tycka att det är kul? Vem har egentligen rätten att begära att jag måste tycka att det är roligt?

Det ger mig nämligen i stort sett ingenting. Samtidigt så är det mysigt, vackert och ibland riktigt häftigt.

Men jag gör det för Peters skull. Samtidigt säger jag det inte till honom eftersom han då skulle bli ledsen. Och en ledsen Peter är detsamma som att han skulle kunna lämna mig. Men vad är det som gör att det är så förfärligt med det? För en människa som begär att jag ska tycka nåt är roligt som jag inte tycker är roligt, kan man ju undra om …. ja.

Vi har firat vår 36-årsdag. Jag älskar honom. Faktiskt. Vi har suttit i båten och ätit sombrerochips och skålat för vår egen dag. Och det är fint. Mysigt.

Det går inte att förklara.

När vi närmade oss vår brygga så sa han: Nu har man nåt att jämföra med när det är sol och 30 grader varmt. Då kan man tänka på det här och tänka att det är så fint och mysigt och att det ger så mycket mer när man vet kontrasterna.

Ja jag vet inte vad han sa egentligen men jag svarade:

Men när det är sol och 30 grader varmt vill jag inte åka nånstans. Då vill jag vara hemma. Och så känns det när det är så vackert och varmt och jag kanske ska åka till jobbet eller till stan och handla, att jag inte vill åka nånstans. Jag vill inte hålla på och åka flera mil till en båt och packa in tusen grejer och göra i ordning och sen dra ut.

Men… vad är jag för en fegis om jag vill sitta på altan och dricka mitt morgonkaffe och sen kanske gå ner och ta ett dopp i vår fina lilla sjö? Om jag vill göra BARA det en fin solig varm sommardag?

Jah, jag har ju min jeep förresten. Den kan jag besegra berg med, eller i alla fall plöja genom skogar med så oländig terräng som möjligt.

Ja man får väl ge och ta kanske. Jag får väl följa med på sjön ibland.

Men måste jag tycka att det är roligt? Måste jag bli glad över att nån säger att jag är duktig?

Det finns andra tankar också kring det där. För jag känner mig så använd hela tiden och jag vill ha egentid som jag inte får. Ej heller genom att åka på segeltur.

IMG_3037

Geggamojjahjärna

“Båten, båten, båten, båten, båten….”

“Tavlor, målnigar, akvarell, vilken tycker du är bäst, oljefärg, blandningar…. Tavlor tavlor tavlor tavlor….”

“Lille Cs bantning… katterna katterna katterna katterna, kattmat kattmat kattmat”

“Vem handlar, vad behöver handlas, ring mig sen, handla handla handla handla…..”

“Båten, båten, båten, båten…..”

MIN HJÄRNA GEGGAR IHOP SIG!

SVT Din Hjärna!