Depression och coronatankar

Nu har jag jobbat ca två timmar om dagen denna vecka. Det har gått bra ibland men väldigt jobbigt. I torsdags skulle vi ha ett möte med mycket diskussioner. Först skulle vi se föreläsningar på film och sen ha diskussioner utifrån det om hur man kan förbättra i verksamheten. För att det bara skulle bli två timmar så hade jag räknat ut att jag kunde vara med i en gruppdiskussion. Först var jag förstås tvungen att se filmen. Jo det var ganska intressant, men intryck och koncentration blev för svårt, så jag avbröt. Mailade min chef och han sa att det var helt okej.

Mitt läkarintyg var bra skrivet och stämmer väldigt bra överens med hur jag faktiskt mår. Så jag hoppas att FK också tycker att det är bra. Men om det står att man varit så dålig så man krupit upp för trappan till övervåningen så borde de väl ha förståelse för det.

För det var faktiskt så en dag. Att jag hade sån ångest så jag inte klarade att gå upprätt. Det är hemskt.

DSC_1891

Nu hade jag ju lovat att Gabriella skulle få komma hit denna helg också. Så nu är hon här. Det är mycket att göra och det hela började med att jag var hem till henne och städade. Det är nämligen så att hon har städdag på onsdagar och om hon gör nåt annat så har inte personalen möjlighet att städa en annan dag. Inte på bra tider i alla fall. Så eftersom vi var till vårdcentralen och sköljde öron i onsdags så åkte jag och städade hos henne idag.

Nu är hon i duschen och behöver en del hjälp. Så då kan jag bara vara på övervåningen och finnas till hands. Det jävliga är att jag har en hel disk i köket att ta hand om också. Jag frågade Peter om han inte kunde ta den eftersom det var svårt för mig att få det gjort också. Men han har ju handlat och lagat mat så det gick ju inte för sig.

DSC_1896

Jag är så trött. Jag är så vansinnigt trött. Hela kroppen är som en stor säck.

Men när jag hjälpte G nu så kändes hon varm. Tänk om hon har feber!

Så ja… det är väl bara att knalla på i livet. Man får se vad som händer liksom. Vem som blir sjuk i ens närhet. Det är nästan så det känns faktiskt. Corona är så utbrett nu så man känner att snart känner alla nån som har fått det liksom. Och man undrar bara…. vem.

Jag hoppas att vi i våran familj, vi fyra liksom, inte drabbas.

Sjukdomen kretsar i ens  hjärna. Jag tror inte nån kan undgå att tänka på den.

Kram på er därute. Ta hand om er. Vad är en disk att gnälla om när livet i nästa minut kan balansera på en lina.

 

One thought on “Depression och coronatankar

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s