Sommar, sommar och sol

Det blir visst inte så mycket skrivet här!

Värme, typ 30 grader, dotter här, mannen mycket till båten. Och igår kväll kom Andreas hem hit. Tyvärr har Gabriella så ont fortfarande där varbölden satt så det är svårt för henne att gå i vattnet där det är djupt på direkten. Häromdagen åkte vi till en annan badsjö men där var såpass mycket småbarn som lät så hon skulle bada med hörselskydden på. Det var läskigt att simma och så åkte hörselskydden av så hon fick panik när hon skulle doppa huvudet. Balansen är inget vidare så att hjälpa henne ner till våran badplats här hemma är dock ingen enkel ekvation och så verkar hon inte lika intresserad av att bada som förr om åren.

Alltihopa är sorgligt. Jag minns en tjej som sprang ut på grannarnas brygga för 20 år sen och hoppade i vattnet. Jag var jättenervös för att hon skulle hoppa fel och göra sig illa eller att bryggan skulle gå sönder.

Jag gråter inte så mycket längre. Det finns egentligen ingen större anledning att jämföra med den tiden. Vi kommer aldrig tillbaka till det. Det är bara ett minne att spara till “dåtid”, inga känslor att baka in i det där.

Så man kan undra vad som blivit bättre. Om det finns nånting i hennes utveckling som gått åt rätt håll. Om hon har mer möjligheter nu när hon är vuxen. Om jag har mer möjligheter nu när hon flyttat hemifrån. Tänk vad jag längtade efter det en gång i tiden. Att hon skulle bli stor och flytta så jag fick någon egen tid.

Jag vet inte. Det är frågor utan frågetecken, för jag vet inte ens om det är frågor. Det är klart att man kanske kan vrida och vända på meningarna för att få till ett ja nånstans däri. Men det spontana svaret är faktiskt nej.

Vad som blivit bättre….. inget.

Jo lite egen tid har jag väl när hon är hos sig. Men jag kan inte slappna av då heller. För jag vet att personalen inte helt kan tillfredsställa henne.

Hon kan inte klä sig, hon kan inte duscha själv, hon har inga möjligheter att komma ut och handla varken med eller utan coronatider, inga fritidsintressen som hon kan göra med andra, inget jobb – inte ens en anpassad daglig verksamhet. Sömnen är dålig. Psyket är dåligt.

En sak är positivt och det är hennes viktresa som hon har gjort alldeles själv. Tänk er att hon faktiskt gick ner 30 kg helt själv. Det är stort. Dietisten sa innan viktresan började att det var viktigt att personalen hjälpte till, dietisten la stort ansvar på personalen. Men så började de engagera sig. Räkna kalorier, köpa nyttigheter… och Gabriella mådde så dåligt. Jag som hemsk mamma ropade STOPP! Och så gjorde jag en ät-bok åt henne med olika menyer att välja på vid varje ätstund under dagen; vad hon kunde välja på vid frukost, lunch, middag och mellanmål. Antal smörgåsar, antal portioner osv.

Inget annat! Hon kommer att klara sig själv!

Och det gjorde hon ju 🙂

Sommar innehåller mycket glass både för henne och för mig. Så vi kommer nog att gå upp en del tyvärr. Men hoppas gå ner igen i augusti. Det måste gå för det ska minsann inte gå åt fel håll när vi har kommit så långt både hon och jag.

Faktiskt så går hon ganska bra just nu också. Men att berömma blir motsatt effekt så det är viktigt att ingen säger nåt om det.

Ja man måste lära sig hur hon funkar. Vad som ger “tvärtom-effekt”. Och jag måste säga att en hel del av ordinarie personal på boendet faktiskt har koll på det där när det gäller bemötandet nu. Men corona har även inneburit mycket vikarier som inte kan nånting alls. De vet inte ens att det finns ett extra medicinskåp eller vilka blöjor som är hennes… Vilket ju egentligen är den ordinarie personalens ansvar egentligen att vidareinformera om. Men när stor del av deras tid går åt till att faktiskt Hitta vikarier överhuvudtaget så är det ju inte så lätt att komma ihåg allt. Eller………….. Det är ju ganska viktiga saker.

Nåja. Här sitter vi nu i 30 graders värme i den älskade trädgården. Jag totalt älskar sommaren och till skillnad mot många andra så vill jag inte att det ska ta slut. Men jag orkar inte göra så mycket. Och potatisen som jag satte och morötterna och tomaterna… blir nog aldrig nåt med eftersom jag inte orkar ta hand om det.

För bara en månad var jag såpass dålig så jag kröp uppför trappan till övervåningen. Det känske är såna perspektiv på tillvaron man måste ha. För just nu kan jag sitta i trädgården, kanske gå ner och ta ett dopp helt själv utan att känna orättvisan blomma eftersom G inte kan följa med, jag kan sitta med korsord i en stol på altan.

Men hela tiden med känslan av att aldrig kunna slappna av. För ett tu tre så skriker någon på mig och jag behöver rycka ut och hjälpa till. Igår gick det hål i fel ände på en tub med räkost och hon fick räkost över hela sina armar. Storskrik! När jag höll på där och torkade henne så sa jag vad jag tänkte… Om du hade varit en annan tjej i din ålder så hade du fnittrat åt det hela. Om ni hade varit två tjejer här inne så hade ni skrattat för fullt åt det. Det fick henne faktiskt att tänka efter.

Ja jag har min sorg och den måste ju få finnas. Jag har min sorg i sommarsolen. Den där ovissa känslan som alltid infinner sig på våren som alltid gör att mitt psyke ramlar ner i botten. I våras såpass så jag hade sån ångest att jag kröp uppför trappan till övervåningen. Och att jag inte kunde arbeta mer än två timmar om dagen.

Nu är ovissheten inte längre oviss. Den är mera verklig, daglig, närvarande heeeela tiden. Ovissheten om nästa skrik. Den finns där påtaglig.

Om en räkost som det blir hål i fel sida på. Om att få hjälp med att klä på och av sig T-shirten. Att få hjälp med duschen som tar ungeför två timmar pga allt tvång det innebär, alla ritualer.

Och här sitter jag. Medan mannen är nån annanstans. Medan mannen slipper höra, hjälpa, ha den molande ovissheten i magen, magkatarren.

I går skulle jag få åka nånstans själv. Han gav sig iväg till båten och skulle komma hem i rätt bra tid. Men så gick timmarna och jag började tänka att Jag vill ju inte nån annanstans, för vart skulle jag åka då och varför… så jag skickade ett sms om att jag inte tänkte åka nånstans. Och då kom han ju inte hem i tid i alla fall, för det behövdes ju inte.

Om han ska vara hemma och jag borta så måste jag ju göra mitt fortare istället.

 

Egen tid utan “storebror”

Nu kommer lite konstiga tankar här…

Jag skulle så gärna vilja ha tid att skriva samt schemalagd tid för föreningsarbete. Jag skulle ju kunna gå ner 10 timmar från jobbet men då vet man ju inte om man har möjlighet att gå upp dom där 10 timmarna igen om man ser att det inte funkar.

Därmed har jag funderingar på att lägga 25% vilande istället. Det innebär egentligen hälften av hälften. Dvs eftersom jag jobbar 50% så är det 20 timmar i veckan. Om jag då jobbar hälften av det så blir det 10 timmar som jag egentligen kan göra vad jag vill med utan att storebror (dvs försäkringskassan) kan attackera mig.

Jag tänker mig då att skriva/föreläsa/jobba med föreningsarbete. Jag har gjort ett schema så det borde funka om jag verkligen följer det och inte gör undantag. Vilket kan bli otroligt svårt…. Om jag då blir sjuk så blir sjukskrivningen på jobbtiden och inte på mina övriga 10 timmarna.

Ja vi får väl se….

 

 

Klart inlägget ska ha en titel? Summerbreese

Hej på er! Vart tog jag vägen? Jag mår bättre kan jag säga. Man vet aldrig hur länge det varar. Men jag älskar detta väder när man bor på landet och inte måste iväg på några ärenden nånstans.

Igår hade vi avslutning för studiecirkeln som jag håller i. Vi brukar ha det hemma hos oss och i år var inget undantag. Förra året blev det ju inget för att Gabriella blev så sjuk och vi blev inlagda på sjukhus pga varböld. Det var en hemsk tid, men nu är man räädd för corona och då har det där förfärliga fått en annan klang. Det var så hemskt, hon blev så sjuk. Jag trodde nästan att hon skulle “stryka med”. I år tänker jag mycket på hur det skulle bli om hon fick covid 19. Så fruktansvärt hemskt och jag hoppas vid Gud att det inte händer henne. Ja naturligrvis inte nån, men hon är extra sårbar.

Men avslutningen igår i alla fall. Blev väldigt lyckad. Det blåste mycket så vi fick ha grillen på baksidan av huset samtidigt som altanen är på kortsidan och framsidan men det gick jättebra. Peter hade åkt iväg för att hämta en båtvagn som han skulle ha till sin nya båt, men Andreas hade kommit hem och hjälpte till med grillen och annat. Han åt lite korv och bröd med oss andra och bryggde kaffe åt oss alla ❤ Underbara unge!

Sen åkte han iväg och vi kursmedlemmar satt och pratade länge. Solen sken och det var ca 22 grader varmt. Härligt! Jag hade gjort i ordning frågor till en tipspromenad och vid slutet fick alla en varsin liten present. Men i blåsten blev det jobbigt när jag skulle sätta upp lapparna och tejpen snodde ihop sig, så det var inte så enkelt. Men väldigt kul istället.

Den som vann skulle få en bok som pris, men hon hade redan köpt en men det var två andra som inte hade nån så de fick en varsin istället. Kanske lite korkat eftersom alla andra hade fått betalat och de två som inte ens vann fick varsin gratis… Men hoppas ingen tänkte så.

I onsdags var vi till veterinären med bägge katterna. Solkatten hade en knöl som var en talgkörtel som veterinären klämde hål på och pressade ur talgen. Lille C är väldigt överviktig och vi fick lite råd. Ett nytt kattfoder och doseringsråd. Inte så enkelt eftersom han är van att få mat så fort han kommer in utifrån och kanske inte lika god. Idag har jag dock inte sett röken av nån av katterna. Kanske ligger de nånstans i skuggan och kommer fram här så småningom.

Nu har jag bara två dagar kvar innan semestern att jobba. Det är inte enkelt att jobba två timmar men det har samtidigt har det fungerat nu senaste dagarna. I fredags blev det lite jobbigt eftersom jag ville ha färdigt några grejer och sen vara med i en ansvarsgrupp för att förbättra. Alla ansvarsgrupper går mig lite på nerverna. Jag var uppkopplad på skype och hade en lediglampa på men eftersom ingen ringde upp mig så gjorde jag annat istället. Kan bli intressant att få reda på varför. Mig gjorde det inte så mycket som sagt.

Tisdag har vi teamutveckling och ska sammanfatta olika saker som gjorts under året. Jag är inte så intresserad av det heller men kan väl stå ut. Det känns ändå viktigt.

Det här innebär att jag har två timmar kvar….. Dvs i morrn.

Vi får se hur jag mår i morrn också. Det känns helt ok att vara hemma så mycket, men samtidigt så har man ju ingen kontakt med övriga på jobbet. Lätt att känna sig lite ensam.

Här sitter jag ute med min dator vid ett bord på baksidan. Skogen är alldeles bredvid. Känns okej.

Hoppas inte Gabriella ringer och vill att jag ska störtåka pga nåt. Jag har inte skrivit så mycket om henne i detta inlägg men självklart har det hänt en massa krångliga saker där. Vi tar det nån annan gång i ett annat inlägg.

Love to you all! Vad rädda om er!

 

Depression och coronatankar

Nu har jag jobbat ca två timmar om dagen denna vecka. Det har gått bra ibland men väldigt jobbigt. I torsdags skulle vi ha ett möte med mycket diskussioner. Först skulle vi se föreläsningar på film och sen ha diskussioner utifrån det om hur man kan förbättra i verksamheten. För att det bara skulle bli två timmar så hade jag räknat ut att jag kunde vara med i en gruppdiskussion. Först var jag förstås tvungen att se filmen. Jo det var ganska intressant, men intryck och koncentration blev för svårt, så jag avbröt. Mailade min chef och han sa att det var helt okej.

Mitt läkarintyg var bra skrivet och stämmer väldigt bra överens med hur jag faktiskt mår. Så jag hoppas att FK också tycker att det är bra. Men om det står att man varit så dålig så man krupit upp för trappan till övervåningen så borde de väl ha förståelse för det.

För det var faktiskt så en dag. Att jag hade sån ångest så jag inte klarade att gå upprätt. Det är hemskt.

DSC_1891

Nu hade jag ju lovat att Gabriella skulle få komma hit denna helg också. Så nu är hon här. Det är mycket att göra och det hela började med att jag var hem till henne och städade. Det är nämligen så att hon har städdag på onsdagar och om hon gör nåt annat så har inte personalen möjlighet att städa en annan dag. Inte på bra tider i alla fall. Så eftersom vi var till vårdcentralen och sköljde öron i onsdags så åkte jag och städade hos henne idag.

Nu är hon i duschen och behöver en del hjälp. Så då kan jag bara vara på övervåningen och finnas till hands. Det jävliga är att jag har en hel disk i köket att ta hand om också. Jag frågade Peter om han inte kunde ta den eftersom det var svårt för mig att få det gjort också. Men han har ju handlat och lagat mat så det gick ju inte för sig.

DSC_1896

Jag är så trött. Jag är så vansinnigt trött. Hela kroppen är som en stor säck.

Men när jag hjälpte G nu så kändes hon varm. Tänk om hon har feber!

Så ja… det är väl bara att knalla på i livet. Man får se vad som händer liksom. Vem som blir sjuk i ens närhet. Det är nästan så det känns faktiskt. Corona är så utbrett nu så man känner att snart känner alla nån som har fått det liksom. Och man undrar bara…. vem.

Jag hoppas att vi i våran familj, vi fyra liksom, inte drabbas.

Sjukdomen kretsar i ens  hjärna. Jag tror inte nån kan undgå att tänka på den.

Kram på er därute. Ta hand om er. Vad är en disk att gnälla om när livet i nästa minut kan balansera på en lina.

 

2 timmar om dagen

Förra veckan trotsade jag mig själv och började jobba 2 timmar om dagen. Det kanske var helt iditotdumt för på fredagen kraschade jag totalt. Mådde jättedåligt på dagen och när jag skulle gå och lägga mig blev jag sittande på golvet. Min käre make fick komma och hjälpa mig ta medicinen.

Idag gör jag ett nytt försök att jobba. Det känns redan jättejobbigt. Jag vet inte varför jag gör så här, känns som att jag sliter ut mig totalt, men jag vill ju så gärna.

Jag skriver mer och berättar hur det går vid nåt annat tillfälle.

IMG_2912