Ett litet inlägg från den vackraste platsen

Ny dag på den vackraste platsen som finns på jorden. Platsen jag bor på. Jag har letat reda på en stor och trevlig kruka och planterat potatis i den. För en tid sedan planterade jag morötter och så har jag några krukor med tomater, gurka och paprika. Jag har inget hopp för det där egentligen. Det är inget stort intresse. Jag hade lust bara. Och så köpte vi nån form av miniväxthus som var rackligt och vingligt och bara var helt omöjligt att bygga ihop. Nu står det halvfärdigt på altanen. Det är ju så… att allt här blir halvfärdigt.

Jaja. Det är inget stort problem egentligen. Jag ser ut ifrån mitt köksfönster och tänker att vi har världens vackraste utsikt. Jag borde kanske gå en promenad.

IMG_2743

Men det är precis som att livet har tagit ett beslut… att jag kan göra vad jag vill. Att jag kan sitta vid mitt köksbord och gråta över att orken försvann. Jag vet inte vad som hände. Men igår kändes det som att jag hamnade i nåt psykotiskt tillstånd… sen var jag tvungen att följa med Gabriella på läkarbesök och då var jag nog ganska normal.

Det är så med mig. Att jag kan känna mig som ett psykiskt vrak och sen fungerar jag plötsligt. Det är nåt i vardagen som drar upp mig vare sig jag orkar eller inte. För sen kommer ju det där över mig igen. Och sängen ropar.

IMG_2772

Sängen ropar mer än världen gör. Trots att jag har så mycket fint. Jag borde vara lycklig. Och det finns stunder som jag är lycklig. Och det finns stunder under täcket. Det är väl så det är att vara bipolär.

I morgon ska min läkare ringa. Jag har ett förslag till henne och till mina chefer. Att få jobba 25%. Dvs halv halvtid. Jag jobbar ju halvtid redan så jag tror att det är benämnt som halvtid av min halvtid. Konstigt det där…. men i alla fall så tror jag att jag kan klara det. Då tänker jag mig att jag kan arbeta hemifrån kl 10-12.45 inklusive lunch. Det skulle funka. Och jag tror att jag skulle må bra av det.

Men det enda jag vet idag…. är att världen är vacker och täcket är skönt.

Försöka få en struktur på mitt liv

Jag måste börja någonstans. Försöka få en struktur på mitt liv. Jag behöver skriva färdigt två böcker och vet inte vilken som är viktigast och var min inspiration finns. Den ena är en sagobok som hänger ihop med den tid vi lever i nu; med Coronaviruset. Den andra är en slags fortsättning på Den tionde sommaren, men handlar om när Gabriella hade sin svåra psykos 2015-2016.

Jag behöver även finna nån struktur i nuet. I platsen jag bor på och den situation som vi i familjen befinner oss i. Jag behöver få plantera tomater och skura utemöblerna. Jag behöver få åka och handla åt Gabriella när det behövs. Och ha kontakt med Andreas, se foton på hans hästar. Och jag behöver göra saker tillsammans med Peter.

Och kanske jag behöver få jobba. Det vet jag inte. Ibland när jag vaknar på morgonen och dricker mitt kaffe så tänker jag att livet är okej. Det svarta mörkret kommer under dagen. Och senare på natten. Och då på morgonen så tänker jag att jag borde nog jobba.

IMG_2719

Jag vet inte vem jag är. Jag är förstås många på samma gång. Som alla är. Man har sina olika tillhörigheter i livet. Men för mig är det svårt. Det är som om alla dom där bitarna ändå behöver ha ett sammanhang annars blir det för splittrat och jag klarar inte av det riktigt.

I mångt och mycket handlar det om struktur på dagen. När ska jag skriva, När ska jag vattna mina blommor, När ska jag gå i skogen, När ska jag dammsuga?

Man behöver såklart ha nån slags rutin i det där. Men så fort rutinen rubbas så är den borta.

IMG_2732

Och vart i allt detta finns mitt jobb? Och om jag inte jobbar, dvs om jag fortsätter min sjukskrivning, kan jag då klara att sortera bort den biten ur mitt liv? Nej det tror jag inte. För allt det jag gör i mitt jobb är dessutom ett stort intresse. Det är en del av mig. Andra människor som slutar jobba har kvar sitt liv ändå, de kan sortera bort jobbet. Det kan inte jag.

Alla föreläsningar, alla böcker jag har läst, allting jag kan…. det går inte att sortera bort.

Och mer tid till föreningslivet… Vill jag verkligen det? Jag vill driva min studiecirkel, men jag vill faktiskt inte mer än så. Under en tid för några år sedan så trodde jag att även detta var en del av mig, något jag ville ägna mig åt, något jag ville brinna för.

Men det har jag i alla fall upptäckt… jag är intresserad, men jag brinner inte för att förändra den världen. Jag måste sortera. Och självklart vill jag förändra, förbättra livet när det gäller psykiatriska sjukdomar, men jag har det inte bland mina prio ettor. Det finns många människor på jorden, många som brinner för det och jag måste förstå att jag inte måste. Jag har ingen skyldighet att brinna för det. Visst vill jag att världen förändras och förbättras, men det måste inte göras av mig.

IMG_2733

I går köpte Peter äntligen en båt. Han har en liten segelbåt men har under detta år velat köpa en större och sälja den han har nu. Det där är en speciell följetong som man kan säga började med en stor osämja. Vi åkte och tittade på en båt som var jättefin. Jag vill observera er på att JAG inte är med i det där. JAG är inte intresserad av att segla. Jag kan följa med ibland, men jag har mitt hem, mitt jobb, min jeep. Jag tycker rentav att det är läskigt att vara i en båt långt ute på ett vatten.

I alla fall så tittade vi på en båt mitt i Coronatider som Peter ville köpa. Jag tyckte att den var helt okej absolut. Men det skulle ta ca tre veckor att ta hem den. Då sa jag nej. Och vi var så osams. Peter tyckte att hela hans liv togs ifrån honom. Medan jag tyckte att det hade jag redan gått igenom när livet med barnen blev ett helt annat än man trott. När vi faktiskt fick ett barn med funktionshinder. Jag hade också tankar, planer osv i mitt liv som inte kunde infrias pga hennes funktionshinder. Mitt liv blev inskränkt för så många år sen. Men hans blev inte det.

Nåja nu ska vi inte dra hela den historien, men han köpte ju inte den båten då. Jag har mått jättedåligt av det. Så nu igår åkte vi till en grannkommun och tittade på en båt där och vi tyckte om den båda två. Så nu är den hans. Jag är glad och nöjd. Faktiskt.

Så det är också en del i mitt liv: “vill jag segla eller inte?” är en fråga jag måste ställa mig ibland. Nu är det där båtköpet äntligen gjort. Det är skönt!

Kram på er alla därute!

 

Att hitta mig själv

Igår fick jag världens ryck att plötsligt rensa ogräs på altanen. Jag känner att jag behöver rädda mig själv från att gå under. Behöver ett lugn och rutiner. Det är svårt att få till när jag jobbar. Idag har Peter och jag varit till staden. Han har grejat med båten och jag har hjälpt Gabriella med dusch och nagelklippning. Sen åkte han och jag till en restaurang. Tanken var att vi båda skulle köpa pizza men när det stod i matsedeln att det var gjort på surdeg så köpte jag en fläskfilé på planka. !!! Öh, ja…

Det bidde ganska dyrt… men å andra sidan stöttade vi en lokal verksamhet. Det är viktigt egentligen. Tycker överlag att man ska handla av dom där små företagen just nu. Det var tre familjer på den ganska stora restaurangen. Det var bra. Vi kunde hålla distans och man hann ha lite trevligt samtal med krogägarn.

IMG_2713

Jag kommer att vara sjuk i morrn också. Så får vi se hur jag gör på tisdag. Jag ska försöka ha kontakt med min chef i morrn.

Det är svårt att veta vad jag orkar och vad jag vill just nu. Att sitta på trappan på framsidan i solen och bara glo framför mig är viktigt det också även om det låter dumt. Jag känner att jag behöver landa och hitta mig själv på nåt sätt.

Man kan undra om jag verkligen är sjuk eller om jag bara är lat och bekväm. Att man ska ju egentligen stråta och dra. Tänk alla gråa människor som går till sina jobb. Dag ut och dag in för att få sin lilla lön. Och ska jag då sitta på min trappa och bara glo? Vad har jag för rätt till det?

IMG_2725

Men tårarna som rinner för att ångesten drabbar mig, när jag krälar omkring och inte kommer upp. När jag kryper uppför trappan till övervåningen, då tror jag inte dom vill byta.

Livet är svårt att förklara.

Det där svåra. Det där som andra inte ser. Det som jag döljer.

Från himlen trillar spik ner….

Spillror

Samla ihop mig, där jag sitter som ett vrak på golvet och gråter. Lösa spillror liksom som inte sitter samman. Jag önskar mig någon som kan ta alla spillror i famnen och bära iväg med mig till ett annat land där jag kan gråta och tröstas. Där någon kan torka mina tårar och säga att allt kommer att bli bra.

Där jag kan få gråta. Där min mage kan sluta vridas ut och in och där mitt huvud kan få ordning på alla orden. De ord som inte sitter samman och de kroppsdelar som inte vet vad dom ska göra. Mer än att sitta där på golvet.

Någon skulle behöva tala om för mig vad en dag ska innehålla. Ge mig tid och sen få starta om. När tiden har läkt mina bipolära sår. När alla orden har sorterat sig färdigt. Jag vill inte vara i det här och jag måste få veta vad jag ska göra. Vad jag ska göra först och sen och vad som ska göras innan jag kan orka vandra vidare i det vanliga livet.

Det finns så mycket tankar och dom bara fladdrar omkring. Det finns ingen jämn rytm av dom och jag vet inte vad som är viktigt.

Jag behöver någon som kan hjälpa mig. Och ändå vet jag att mitt liv vandrar på ändå. Att i kväll kommer min son och jag ska vara en vanlig Marielle. Inte en vanlig mamma för det blir jag aldrig, utan just en vanlig Marielle.

Jag behöver egentligen inte göra nånting för han vet vem jag är ändå. Han kommer inte att se det som konstigt att jag inte bäddat min säng, att jag inte lagat nån mat. Han vet vem jag är ändå.

Och jag kommer att åka till staden och handla till Gabriella. Jag ska lämna in hennes kassar och sen säga nåt glatt och trevligt och sen åka hem igen. Jag vet att det blir så. Men just nu är alla spillrorna här i mitt kök.

Alla spillror dansar runt i mitt huvud. Jag brukar börja dagen med att duscha. Så om jag gör det nu kan nog dagen bli som den ska sen. Bara jag börjar i den ände av dagen som jag brukar. Bara jag orkar ta mig uppför  trappen till badrummet. Bara jag orkar dra kammen genom håret.

Jag vet en gång när jag inte klarade att gå uppför trappan till övervåningen. När jag kröp över tröskeln från sovrummet på övervåningen för att jag inte klarade att vara nåt annat än ett vrak.

Och jag är där nu igen. Fast det står i min almanacka att jag ska göra olika saker på jobbet som är viktiga för mig. Jag klarar sånt. Men jag klarar inte att veta vad jag ska göra här och nu där jag sitter på golvet i mitt kök.

Och just idag, just nu, utan min son och min dotter och min man så klarar jag inte livet. Inte just nu.

Om en stund, om en liten liten stund, så går det bra. Bara jag har fått skriva alla dessa ord. Och bara alla orden i mitt huvud och all magsyra i min mage har lagt sig tillrätta. Styrt upp sig till något verkligt.

Då om en liten liten stund kommer jag att klara att gå uppför trappan, att stå innan jag tar klivet över tröskeln och att inte sätta mig på golvet i badrummet utan istället dra kammen genom mitt hår. Borsta mina tänder, använda tandtråden. Shamponera mitt hår och tvätta min kropp.

Sen börjar vi om eller hur? Att resa mig upp, ta mina steg, gå på mina fötter. För att senare idag vara den vanliga Marielle som mina barn känner.

Jag kan. Om en stund.

Jag behöver ett råd!

Jag skulle vilja ha lite råd för hur jag ska tänka. I morse vaknade jag lite snuvig så jag är hemma från jobbet. Men jag har ofta lite “morgonsnuva” och med hjälp av en dos Nasonex brukar det gå över. Idag hände nåt med pannan så källaren var alldeles rökfylld. Jag höll på och grejade därnere en stund; öppnade källardörr och fönster, stängde av fläkten m.m. Ringde Peter och det var nog inget fel utan hade sin förklaring (som jag inte orkar redogöra för just nu), men i alla fall så känner jag mig lite ansträngd i luftrören och hoppas att det beror på min vistelse i röken och inget annat.
Men till min fråga… Gabriella är väldigt infektionskänslig, överviktig, har en neurologisk sjukdom som är besläktad med diabetes och psykotiska problem eller OCD, vilket krånglar till hennes nuvarande liv rejält. OCD eller om det hör ihop med autismen gör att man inte kan prata för mycket om problem för då blir dom jääääääätteeeeestora för henne och går överstyr. Hon tvättar sig så hon blöder och använder handsprit så det stinker hos henne, jag får inte komma för nära osv. Detta är väl bra men inte när det går till sån överdrift att hela hennes psykiska mående går helt åt fanders på det viset.
Hon ligger således i riskgrupp för Covid 19.
Till saken hör att hon behöver en del stöd och hjälp som boendet inte klarar av till fullo just nu. De kan t.ex. inte handla på “rätt” dagar och ofta får de inte med sig “rätt” saker. De andra som bor på boendet har inte autism på det Aspiga sätt som hon har utan istället grava utvecklingsstörningar. Det gör att de kan visserligen få utbrott men inte för de saker G får utbrott över, vilket försvårar för personalen som inte riktigt förstår varför såna små detaljer blir så stora.
Vid årsskiftet blev boendet utan buss pga indragningar från kommunen. Sen dess måste de boka buss och ibland är den uppbokad av andra gruppboenden de dagar som detta boende behöver den. Det gör att de inte kan handla vilken dag som helst och om det förut är sagt att det ska handlas på tisdagar så kanske det nu blir på onsdagen istället. De andra på boendet bryr sig inte om det, men för Gabriella blir det en katastrof.
Detta innebär att hon får hemleverens en dag i veckan från Maxi och att de gör i ordning en onlinehämtning en dag i veckan då jag åker och hämtar kassen och åker hem till henne med. Ibland finns det ändå inte tider att boka pga att så många använder onlinebokningar nu i coronatiderna. Då har jag gått in och handlat åt henne istället så allt blir rätt. Det finns tillräckligt för henne att nojja över ändå, så detta hjälper jag gärna till med.
Det kan även hända att hon behöver hjälp med andra saker som boendet inte alltid har möjlighet till just nu. Vilket innebär att jag ju hjälper till med det också. Såna saker som att t.ex. kortet till hennes boxer i TVn försvann och vi letade som bara den men Peter beställde nytt och behövde ju in och installera det. Härom dagen lämnade jag dit mat eftersom hon ligger och är dålig och inte orkade fixa mat själv, vilket hon ju gör annars.
Long story short nu då…. G behöver en del hjälp av oss föräldrar. Peter jobbar på en skola och jag träffar också många människor på mitt jobb.
Jag vill kunna fortsätta att hjälpa henne när så behövs. Nu funderar jag på att fråga på jobbet om jag kan jobba hemifrån ett tag, jag kan ju ha telefonuppföljningar och skypa när det går. Många andra jobb har ju så men hos oss har det inte ens kommit upp på tapeten. Och Peter kanske drar in smitta här ändå. Så egentligen borde han hålla sig hemma också men det går ju inte. Dessvärre har den kommun han jobbar i jättehöga siffror av smittade.
Jag känner tyvärr även lite att G bor ju inte hemma så jag vet inte ens om jag kan uttala att jag vill kunna jobba hemifrån pga henne. Hon är ju vuxen och jag har ingen skyldighet att ta hand om henne alls.
Och att det är jävligt tråkigt att inte få träffa mina arbetskamrater och de vi jobbar med förstår kanske de flesta, men det är inget att göra åt egentligen. I dessa tider är det nog en egoistisk tanke och prio noll faktiskt.
Så….. Kolla upp om jag kan jobba hemifrån och sätta mig i frivillig karantän förutom när jag ska åka och hämta Gabriellas matkasse en dag i veckan?
En annan variant är att sjukskriva mig och min läkare har sagt att hon gör det om det behövs utan att jag behöver ha ångest över det. Jag behöver bara säga till så gör hon det eftersom hon vet att mitt mående kan slå över till antingen mani eller depp ganska snabbt.
Jag känner mig ju inte helt psykiskt stabil måste jag säga…………………… Så det är mycket möjligt att jag befinner mig på min bipolära skala redan…. Att superhetsigt laga mat (som jag aldrig gör annars) och må jättedåligt för att det blir kaos i köket och sen är enda möjligheten att få lite lugn att gå igenom köket från ena hörnet tillbaka till det hörnet igen och då menar jag sortering av ALLT. Det är det enda jag klarar just då, jag kan liksom inte riktigt sålla vad som är viktigt. Men det gör också att det slår över till en ångestnivå som mycket väl kan sluta med att jag sitter på golvet och gråter.
Så… ska jag gå i frivillig karantän från jobbet? Ska jag kolla om jag kan jobba hemifrån eller helt enkelt bli sjukskriven?
Eller är jag en riktigt dålig människa som förstås borde sitta i bilen och göra mitt jobb?

Kärleken till ett täcke

Ja en annan dag. I morrn kanske. Tror jag. Absolut. För jag är ganska stark ju. Som nån slags guttaperkaboll …. Vad är det? Ett utryck som jag hört av min mamma sen jag var liten men jag har ingen aning om vad det är för nåt… Tror att det är nån boll som man kastar iväg och den kommer alltid tillbaka, eller nåt. Tänker snarare på när jag var liten och hade en liten hund eller gubbe eller vad det var. Den satt på nån slags plastgrej och hade speciella ben som gjorde att när man puttade på den så rasade den ihop men reste sig på en gång igen. Vet inte vad den hette, men det är så jag känner mig. Och till slut blir man så himla trött av det där. Det hjälper inte att nån klappar på hårt för den reser sig ändå. Det enda är att man puttar omkull den på sidan, då blir den liggande där tills nån kommer och ställer den upp igen. Den kanske inte är ett dugg redo. Men måste stå där ändå. För att nån har ställt den där. Trasig kanske men med fötterna fortfarande på den där plattan av plast. Där ska den stå….. banne mig!… för att någon har ställt den där.

Där ska jag stå…. Banne mig! för att nån har ställt mig där.

DHCD0299

Men just nu sitter jag vid mitt köksbord och ser ut över den soliga ängen bredvid huset och sjön så vacker nedanför slänten. Det är ganska kallt ute i dag. Väldigt kallt förresten, i jämförelse med för en vecka sen eller två. När Andreas var här…. vi kunde sitta i solen och värmen på baksidan med skogen som granne. Äta en glass, kolla på datorn eller prata om senaste Corona-ökningen. Det där hemska som hände/r i världen.

Sen for han. Med alla sina planer. Om att starta bikupor i skogsgränsen, plantera blommor eller starta självförsörjning. Han grottade ner sig i att bygga hus med solceller, köpa en bit mark nånstans.

I början när han kom till oss… för mer än en månad sen… så begravde han sig i all information som las ut på olika ställen på internet om Corona. Vi drog ner varandra i träsket, han och jag. Drog ner varann i dåligt mående och hopplöshetskänslor. Som att livet liksom redan tagit slut.

Pandemi.

IMG_2788

Vi levde nära varandra. Pratade mycket ändå… för att vara just vi, som inte är de som pratar speciellt överhuvudtaget med varann. “Va, pratar ni inte med varandra? Vad har ni för konstig relation?” undrar ni kanske. Nej den är inte så konstig…. Det är en Marielle -> Andreas-relation. Det är bara så vi är. Vi pratar inte så mycket. En del perioder pratar vi nästan inte alls. Det är bara så vi är. Ibland smyger jag omkring och håller käften. Ibland smyger han omkring för att jag ligger under täcket. Då som alltid klarar han sig själv.

Men pandemin har börjat tänka :-O att människor måste ju inse att trots allt så lever ju dom som lever…. och samhället behöver fortsätta. Samhället behöver börja öppna, tänker utländska regeringar. Och Tegnell tänker…. Men herregud, fattar dom det nu?!

Eller jag vet inte vad Tegnell tänker. Han är ju bara en människa. En guttaperkaboll kanske…. Och han står där med sina slitna kläder och gympaskor och vaggar fram och tillbaka och pratar om att platta till kurvan…. Och andra tycker illa om eller tycker om honom. Antingen eller liksom.

IMG_2796

Nej det är inte därför som nån har knuffat omkull mig och jag ligger på sidan och sprattlar. Det är livet liksom. Mitt liv.

Det där som innebär att vara stand-by. Att aldrig veta när telefonen ska ringa. När jag måste sätta mig i bilen och fara en massa mil till staden hon bor. Hon, min dotter. Min och min mans, hennes mammas och pappas dotter. Hon den där tjejen vars värld bara brakar samman ibland och då måste modern sätta sig i bilen och åka de där milen. Sopa ihop sånt som rasat. Klossarna som byggts till ett torn och blir knuffade så allt rasar. Då när nån personal säger fel saker, gör på fel sätt, beter sig på ett sätt som hon inte klarar. Personal som tycker att hon måste tåla det som händer omkring sig.

För vem vet när vi måste stå med mössan i handen och inte ha bröd för dagen… För alla länder som vi i Sverige behöver för att vi lever på import-produkter. Och när de börjar öppna så öppnar de nog främst för sina egna invånare. Och då kanske vi står där med mössan i hand… för att vår egen självförsörjning inte räcker till.

IMG_2840

Vad har det med min dotter att göra? Jo för då tänker folk omkring henne att hon förstår nog, hon är klok. Ja hon kanske förstår… eller jag vet att hon förstår. Men det är en sak att förstå och en helt annan att klara.

Hon vet att man ska ha en bra handhygien så därför tvättar hon sönder sina händer så de blöder. Hon vet att personalen ska ha handskar så därför får hon utbrott trots att hon borde förstå att om personalen inte har några handskar så är det för att dom inte har några och då hjälper det inte att hon skriker och kastar saker omkring sig. Och hon vet att allt inte går att köpa, en del saker finns inte i affären och då kan hon inte begära att onlinehandlingen fungerar fullt ut. Den är inte är tillräcklig.

Så när man inte kan beställa rätt sorts TV-tidning online eller när nåt är glömt på listan eller ja nån sån där liten bagatell…. då åker den där morsan som skämmer bort henne eftersom hon ju egentligen borde förstå att nån har missat att köpa Zyx halstabletter med citronsmak eller att man gått in på ett apotek som inte har Apoliva utan istället har ACO-produkter……

IMG_2793

Det jävliga är att hon faktiskt inte är bortskämd. Det handlar inte om det. Nu handlar det inte om att förstå…. nu handlar det om att klara.

Och det gör hon bra. Faktiskt. Jag är riktigt imponerad för att hon klarar så mycket. Men klart att jag åker för om hon nu får rätt saker så vet hon ju att nästa gång när detta händer igen så vet hon varför, och det är viktigt. Att få veta att …. nästa gång vi handlar på Maxi så tar vi det apoteket som ligger där och då har dom ACO-produkter och de är faktiskt nästan lika bra.

SIGR3990

Men en sån här dag…. ska jag dra täcket över mig…. Jag har sjukskrivit mig från den där planeringsdagen på jobbet. För den känns egentligen helt meningslös. I mitt liv finns bara plats för ett täcke idag. Tills telefonen ringer, för att hon hade feber igår.

Tills telefonen ringer. Jag vet inte när och jag vet inte vad samtalet kommer att handla om och jag vet inte vart jag befinner mig efter det där samtalet och jag kanske inte ens vet varför jag befinner mig där jag befinner mig.

Så alla mina sår. I magen. Alla såren som fräter hål på själen. De blöder. Såren blöder. Och själen blöder.

Av kärlek.

Till ett täcke.

Hej!

Solen fortsätter! I like it very much!

Vad jag däremot inte tycker om är att mitt godissug kommit tillbaka. Just nu sitter och jag och vräker i mig chokladrån. Så onödigt. Speciellt eftersom jag gått ner i vikt så bra det senaste året.

Och eftersom jag var och lagade en tand i måndags. Lagningen har redan gått bort två gånger så nu borde jag skärpa mig och vara rädd om tanden.

Äh, jag ville mest bara säga hej 🙂

Och glöm inte att ni kan köpa boken “Den tionde sommaren” antingen via denna blogg. Om ni skriver en kommentar så behöver ni inte lämna ut er adress om ni inte vill utan jag kan ta kontakt via mail med er (mailadressen får jag i er kommentar automatiskt så den behöver ni inte heller ange). I mailkonversationen tar vi adress m.m.

Men ni kan även köpa den via Adlibris, Vulkan, Bokus eller akademibokhandeln.

Sök på titeln så hittar ni den 🙂

Omslag Den tionde sommaren

 

Do not take any chanses!

Hej

Hur har ni det därute?

Jag jobbar mycket hemifrån. Men måste även träffa människor förstås. Det är ju det mitt jobb går ut på. Man kan inte sitta i solen på trappan och skriva i datorn hela dagarna. Men mycket kan man göra via telefon och skype.

Solen har spridit sin värme och sitt ljus över nejden ett tag. Så underbart. Nu är det lite svalare, men fortfarande ganska soligt. Jag tycker om att vara ute och jag tycker om värme. Däremot är det inte min grej att påta i trädgården. En gång i tiden när vi flyttade hit så trodde jag det. Att jag skulle älska att påta i trädgården. Nu handlar det mer om känslan att kunna öppna dörren mot skogen och känna att det är är mitt och här kan jag gå ut i nattlinne eller bara linne och trosor. Jag kan sätta mig på trappan och bara känna känslan att om det kommer nån på vägen så kan jag ändå sitta där barfota och vinka men inte behöva prata om jag inte har lust. Grannarna pratar jag förstås med. En av ägarna till skog som angränsar till oss höll på och fällde träd härom dagen och jag bad att dom skulle ta bort en jävla liten björk som började växa upp och skymma utsikten för oss, så det gjorde de och jag är så nöjd. Har funderat länge på hur jag skulle lägga fram det på ett bra sätt så de skulle ta hand om det. Men i stunden blev det helt rätt.

Min nya bil har jag inte åkt så mycket i alls. Peter och Andreas skulle byta däck på den men några muttrar gick inte att få bort, så det blev inga däck bytta. Sen fick de reda på att det skulle ligga nån speciell låsnyckel nånstans som man skulle använda.

Nu har det varit fullt upp för mina män att sjösätta båten. Peter har ju en liten som han ju velat göra sig av med och skaffa en ny. Det var ju det vi blev osams om för ett tag sen. Nu får vi se hur det blir, men i nuläget är det den gamla lilla som ska i vattnet. Jag är så glad att Andreas kunnat hjälpa till med det där. Jag vet inte varför jag har sånt motstånd mot allt som har med segelbåtslivet att göra. När vi ser nåt sånt på TV så ser det skönt ut men jag är verkligen inte den människan. Det är sån skillnad på att sätta mig i jeepen och göra utflykter. Det är en helt annan kontroll. Det är nån konstig känsla när jag sitter i båten att jag liksom inte kan kliva av och gå hem om jag vill.

I fredags fyllde en av våra katter 7 år. Herregud vad åren går!!! Jag tog med mig bägge katterna och åkte till Gabriella. Hon fick vara kattvakt när jag åkte och handlade. Det var spännande, nervöst och väldigt roligt för henne. Och det gick bra. Sen fikade vi och så skulle jag försöka få fram Solkatten som lagt sig under hennes säng. Det var inte det lättaste. Jag försökte putta på honom med en sopkvast och när han höll på att nästan vända igen drog jag fram honom i nackskinnet när inte G såg. Katterna har en väldigt lugnande påverkan på varandra när vi åker bil. Vi sätter burarna mot varandra i baksätet så de ser varandra och då går det jättebra.

I dag ska Andreas åka hem till sig. Så många mil… Han har varit här i en månad ungefär men nu ska studierna sätta igång. Hur det kommer att bli vet vi inte ordentligt eftersom många av de andra har familjer nån annanstans i Sverige som de reser hem till på helgerna. Andreas har ju sin hästsport så han stannar ju kvar hos sig, men de andras resor runtom i Sverige är ju ett problem i dagsläget när man inte ska resa pga Coronaviruset. Så vi får se hur det blir. Hoppas att det går bra. Att studierna kan få sätta igång igen och att han kan få ägna sig åt sporter som ju är svårt här hemifrån. Han har dock kommit till ro här nu så det blir en rätt stor omställning att åka härifrån nu ändå.

Gabriella har varit förkyld sen i början av mars och i fredags satte det fart värre igen. Hon skyller naturligtvis på mig, att hon tror att jag inte var fullt frisk när jag var där med katterna. Det jävliga är att hon kanske har lite rätt för jag har lite känningar i halsen nu. Men det kan ju lika gärna vara hon som smittat mig. Å andra sidan så går det ju inte så fort att bli smittad på bara en dag.

Jag tänker på det där med Corona mycket. Följer aftonbladets nyheter, kollar aktuellt eller rapport. Jag saknar att få träffa svärmor, hennes sambo och hunden. Mamma pratar jag ganska mycket med i telefonen och i fredags åkte jag dit med en överbliven tårtbit sen min påhälsning hos Gabriella. Mamma stod vid ytterdörren och jag nedanför trappan så det var mer än två meter mellan oss. Jag sa att hon ser ut som hon brukar och det är sant. Hon smiter ibland runt 6 på morgonen till affären och handlar lite. Guld värt för henne att komma ut och se andra människor en stund. Och så är hon i trädgården och pratar lite över staketet med sina grannar.

Så vandrar livet på hos oss.

I väntan liksom. Många andra länder börjar “öppna upp” och lätta på sina restriktioner. Det ger mig ett slags hopp faktiskt. Jag tror inte skiten kommer att försvinna men jag önskar att inte samhällskonsekvenserna blir så stora ändå. Importen från t.ex. Kina, Italien och USA kan bli påverkat och det kan göra det väldigt svårt för oss i Sverige. Den tanken är nästan värre än att folk i min närhet eller jag själv blir smittad. Det är en förfärlig sjukdom så självklart vill jag inte att nån blir drabbad. Men känslan av att vi kanske står där med mössan i hand om ett år och inte har mat så vi klarar oss är en orolig tanke som andra tydligen inte verkar tänka. Kanske är jag paranoid.

Jag har vänner som pratar om att det måste ta slut snart. Och jag tänker inuti att vad fel dom har. Det kommer inte ta slut snart. Många fler kommer att dö och till slut kommer det att bli så att alla känner nån nära som blir väldigt sjuk. Jag går nästan omkring och undrar vem det kommer att bli. Inte om det kommer att bli någon nära utan just VEM det kommer att bli. Först. Och sen kanske fler. Jag hoppas att det inte blir Gabriella för hon har nog svårt att klara sig bra med alla sina risker. Övriga sjukdomar som hon har, övervikten, infektionskänsligheten som hon levt med sen hon var liten och som blossade upp riktigt förra sommaren då hon blev så dålig och vi fick ligga på sjukhus. Nu får vi bara hoppas att hon inte får Covid 19.

Nu har solen gått i moln och jag ska gå ner i tvättstugan och samla ihop kläder som Andreas ska ha med sig hem till sig.

Kram på er alla. Håll er friska. Do not take any chanses!