Borttappade papper

Nu har jag köpt en ny bil. Alltså den är inte nygjord utan ny för mig 🙂 Årsmodell 2013, den förra var från 2006 och min jeep är en -98 så om man tänker så är den ju ett uppköp, men 2013 är ju ganska gammalt ändå. Jaja det känns bra i alla fall. Det blev liksom första bästa som jag hittade. Har inget behov av att hålla på och leta runt och jämföra priser. Eller behov var väl fel ord för det kan ju finnas ett behov, men jag har ingen ork att göra det i alla fall. Jag hittade den på blocket och det var den som var närmast och uppfyllde det jag behövde. Automatväxel och combi samt att det är en volvo gör att jag känner igen i stort sett allt. Sen har ju alla bilar sina små hemligheter… typ jeepen måste man trycka på öppnaknappen två gånger innan man kan starta den. Denna bil måste man släcka ner helt innan man kan starta den. Så om man slår av tändningen men inte stänger av bilen helt så går det inte att starta. Det tog en nervös stund i går innan min käre son kom och hjälpte mig…..

Den funkar bra på stora vägar, broms och acceleration är jättebra och ingen surrande motor. Inga problem på små vägar heller. Jag har ju haft en cx i många år nu och senaste halvåret en jeep (fast jag har haft en tidigare också) och då är man van vid att verkligen ta sig fram överallt, så nu får jag väl tänka mig för lite 😀

IMG_2720

Men jag har ju som sagt jeepen om vädret skulle bli ohanterbart här ute på skogsvägarna där vi bor och man måste ta sig fram.

Ja så nöjd över detta och nöjd över solen!!! Det har ju varit jättevarmt och fint i några dagar och jag älskar det. Nu ska det visst bli sämre och regn nästa vecka. Det känns tråkigt. Men nu skiner solen så det är bäst att passa på att gå ut en sväng.

Ja jag mår ganska okej. Coronatankar försöker jag lägga på hyllan. Det går inte att oroa sig hela tiden och må dåligt psykiskt. Nån gång kommer det att drabba nån som man känner, så är det väl bara. Hoppas dock att det är på mildare art än för många andra. Och att det inte drabbar oss i familjen eller närmsta släkt. Än så länge är det inte utegångsförbud eller besöksförbud hos Gabriella. Det tycker jag är bra. Jag tycker att det borde vara mer koll på vilka som jobbar där istället. Det är ju dom som är där till vardags och gör det nära arbetet som borde testas och noggranna. Kommunen tillämpar fortfarande polturer som betyder att personalen har en del tider och dagar då de ska vara i tjänst men i huvudsak ägna sig åt att hoppa in som vikarier där det behövs. Det innebär att stadens omsorgspersonal vandrar runt på alla boenden i kommunen faktiskt. Jag har ingen bra idé på lösningar men det känns inte som att det finns nån säkerhetsaspekt i det.

I förrgår blev jag plötsligt varse att jag lovat hålla i en utbildning på måndag som jag helt glömt bort att jag skulle. Så igår skulle jag försöka skriva ut åhörarkopior och dataprogrammet krånglade så jag höll på att bli tokig. Idag skulle jag försöka hitta registreringsbeviset på min förra bil som jag bytte in när jag köpte den nya. Jag hatar att leta efter saker som jag inte hittar eller när dator krånglar. Nu har jag i alla fall fått ordning på åhörarkopiorna och vart i datorn och på usb jag har föreläsningen, men nåt registreringsbevis har jag fortfarande inte hittat. Det känns som att det är just detta som är min ADHD. Att inte ha ordning på viktiga papper och blanketter. Verkligen ingen aning!

IMG_2712

Nu ska jag gå igeom utbildningsmaterialet och försöka få till lite uppgifter och exempel till deltagarna också för att det ska bli lite praktiskt och inte bara teoretiskt. Jag brukar tycka sånt är kul och det tycker jag nu också. Jag var inte riktigt förberedd bara…. Men det löser sig nog.

Kram på er allihopa!

IMG_2721

on the road again.

 

besöksförbuden på LSS-boenden

Det är en svår nöt det här. Man kan inte tycka det ena eller det andra egentligen. Och det är just det som är grejen, man måste tänka individens bästa. Då kommer ju även aspekten, men de bor ju faktiskt på samma ställe, hur ska man då kunna tänka individuellt… Nej, de bor egentligen inte på samma ställe. Alla har egna lägenheter. Det finns lagar och förordningar som säger att allas lägenheter ska vara användbara till alla vardagliga sysslor. Då behöver det naturligrvis finnas personal som kan hjälpa till inne hos alla som bor där. Och det gör det ju kanske inte. Men jo det är ett krav faktiskt att alla ska få den hjälp de behöver utifrån sina behov… i sin egen lägenhet. Och behov och bemötande ska synka. Personalen ska veta hur de ska bemöta människor med kognitiva funktionsnedsättningar i allmänhet och individen i synnerhet.
Men dagens svåra nöt handlar också om att alla ska vara hemma när man är sjuk. Och vad händer när någon är sjuk? Jo då måste vikarier sättas in. Och oftast är det vikarier som är i flera olika boenden och om nån är smittad i det ena boendet så kan det följa med till ett annat. Om personal som går hem och har fritid så kan smitta följa med den när den börjar jobba förstås.
Så mitt i alla funderingar kan man förstås undra…. är det verkligen så att det oftare är besökare som drar in smitta än personal? Nej. Om man jämför med de äldreboenden som i dag får in smitta så är det ofta kopplat till personal.
Dessutom måste man tänka på den psykiska sidan av saken. Dvs en person som har en kognitiv funktionsnedsättning behöver kanske mer som förgyller dagen än andra. Det kan låta konstigt och nu är redan det här inlägget så långt så jag går inte in i det. Men… alltså…. jag vill inte att någon blir exponerad och därmed smittad. Men jag vill inte heller att någon ska hamna i en psykos pga isolering.
Och om man jämför med en famil, där någon faktiskt är smittad och övriga ändå får gå till jobb och skola, så kan man undra över bestämmelser som verkar satta bara för att dom ska vara satta. Som för att någon ska visa sig duktig när det handlar om att tänka individinriktat.
Och jag är ganska säker på att vi som är anhöriga inte vill utsätta våra barn för att få covid 19. Men det måste finnas individuella lösningar.
 

Att komma till en insikt om livets begränsningar

Igår bråkade vi ganska mycket, hade häftiga diskussioner kring det hela och sen kom vi överens och nu känns det mycket bättre. Jag tror att det är så att han nu befinner sig i ett läge som jag har befunnit mig i för väldigt många år sedan. Den där känslan av begränsning där man inser att man inte kan göra allt man egentligen skulle vilja med sitt liv. Det blev en slags chockkänsla.

När man har ett barn som har så stora svårigheter som G har så måste man anpassa sitt liv även när hon är vuxen. Den insikten har han inte haft förut. Han har gjort som han har velat ändå. Nu efter alla diskussioner och förklaringar känner jag att om vi hade haft tiden att ta de här diskussionerna innan man gav ett svar till säljaren så hade vi kanske kommit fram till nåt bra. Men då säljaren ringde samma kväll och ville ha ett svar så blev det nog en panikkänsla för oss bägge två.

Peter ville säga ja och jag ville inte att han skulle vara borta så länge vilket då gjorde att han var tvungen att säga nej. Efter våra väldiga diskussioner och om han hunnit förklara att han ändå skulle ha möjligheten att lägga till i nån hamn och åka hem med nån buss eller så om något hände så hade jag nog sagt ja.

Så på det stora hela är vi nog överens om två saker: 1. att det blev för pressat att vara tvungen att ge ett svar på så kort betänketid och 2. att livet med ett barn med så stora svårigheter som Gabriella har begränsar en även i vuxenlivet.

Det sistnämnda som innebär att man går in i en slags hopplöshet över livets begränsningar för en som individ har jag varit i både när hon var liten och allt var så fruktansvärt jobbigt och man stod helt själv med allt och när hon blev vuxen och flyttade hemifrån och man ändå inser att nyårsaftonar eller midsommaraftonar aldrig ändå kan bli ens egen tid att göra vad man vill med.

När hon var liten hade jag nånslags längtan till att hon skulle bli vuxen och flytta hemifrån och man kunde få umgås med vänner på ett sätt som ju inte gick med henne i familjen då. Men när hon blev vuxen så insåg jag att det inte gick då heller.

Allt det jag längtat efter kommer aldrig att infinna sig i mitt liv. På nåt konstigt sätt är det nu svårt för mig att se att han lider av det jag lidit över för så längesen. Jag förstår precis hur han känner ju. Men på nåt sätt kan jag stå och känna mig lite starkare nu när jag förstår att jag är så mycket vuxnare på nåt sätt än han är. Jag känner nånslags sympati, någon medkänsla i hur han har det nu när han inser att den frihet med livet och de planer och önskningar han har i sitt liv kanske inte går att sättas i land helt.

Hans drömmar om att åka på segelsemester till kroatien eller att få åka båt i Stockholms skärgård – ska jag vara den som begränsar det? Nej, jag vet inte om jag vill det. Samtidigt skulle jag önska att han också såg att när livet begränsar mig i vad jag vill göra så skulle han kunna komma in i mitt liv och lyfta mitt ok lite. Han ser det inte och förstår det inte just när det behövs.

Men här är vi nu. Och jag tänker att om vi hade haft mera tid på oss att bestämma oss så hade jag sagt ja till att han skulle köpa en segelbåt och vara borta i tre veckor. Nu när vi fått tänka, varit osams, diskuterat, grälat…

Men sen har vi ju Corona och jag tänker ju på honom hur det skulle bli om han köper en båt… och så kommer livsmedelsproduktionen att begränsas och att våra pengar skulle vara tvungna att användas till att köpa mat – bara. Tänk om nån av oss blir sjuk… Vad ska han göra med sin båt då?

Förra sommaren var Gabriella så sjuk att hon och jag var inlagda på sjukhus i två veckor. Jag kände mig då väldigt ensam och utsatt, och det var så självklart att det var jag som skulle vara där hos henne. Samma sak när hon hade sin svåra psykos så levde vi så tätt i nån symbios hon och jag. När jag bad Peter om hjälp så sa han nej. Det har gjort ont i mig… och kanske han nu fick en liten inblick i hur det känns att vara begränsad. Kanske han kom i kapp mig på nåt sätt och gluttade in i hur mitt liv är och har varit. Jag tror inte att han har varit elak, jag tror helt enkelt att han inte har förstått.

Nu stod han där jag har stått så många gånger och insett att ett liv med annorlunda barn begränsar. Jag har gjort ett val en gång att ta hand om mina barn. Han gjorde aldrig det valet. Han valde sig själv, men han förstod inte att han ibland hade behövt välja begränsningen.

Så igår när han stod och hade gått in i sitt moln av mörker, kom han till en punkt där jag känner att jag tycker synd om honom. För jag vet precis hur det känns. Jag måste bara påminna mig om att han inte har kommit längre än så. Då kan jag känna mig vuxen. Jag kan förstå att han lider, jag kan tycka synd om honom. För jag har varit där. Jag har befunnit mig i precis samma mörka moln av känsla av begränsning. Jag måste påminna mig om hur det var. För att förstå honom. Så enkelt är det. Så svårt det är.

Men om vi hade haft betänketid så hade jag i nuläget sagt ja till att han skulle åka och vara borta i tre veckor. Just nu har vi ju inte planerat sommaren med G heller så skulle vi veta förutsättningarna, veta när han skulle åka så skulle vi ha kunnat planera sommaren utifrån det.

Kanske han hittar en annan båt som finns närmre vårt hem och enklare att få hem till våran stad. Eller kanske han vill åka bort i tre veckor. Det kan vara så att jag faktiskt tycker att det är helt okej.

Men vi vet inte hur sommaren blir. Vi vet ingenting just nu. Vi får se.

 

Att säga nej

Idag har Peter och jag varit och tittat på en båt. Den var absolut okej och jag tyckte att han kunde köpa den. Vet dock inte hur han har tänkt kring pengar…… Men i alla fall så var det helt klart att han skulle kunna köpa den. Tills han sa att han skulle vara borta i tre veckor för att ta hem den. Och då sa jag nej.

Så Peter är arg och ledsen. Andreas tycker att jag har gjort rätt. Först tyckte jag själv att jag var en hemsk människa, men efter att ha tittat på nyheter nu så känns det ändå rätt.

Nu är det ju så att vi lever i ett sånt förhållande där Peter mycket väl skulle kunna göra som han vill ändå. Men jag säger nej i alla fall. Jag vill inte stå helt själv med allt i tre – fyra veckor. Vi vet inte hur världen kommer att se ut i sommar alls. Vi vet inte om vi har mat och vatten eller om han ens har möjlighet att sätta sig i en båt från ett annat län. Vi kanske måste vara i karantän eller … alltså vi vet ingenting. Framför allt vet jag inte vad han ska få pengarna ifrån…

Men skitsamma. Vi har haft en jättefin dag med en härlig jeeptur och båten var verkligen helt okej.

Nu är jag ledsen och Peter ledsen. Jag och Andreas pratar om Corona och Peter säger: “Nej men jag tänker inte så. Jag tänker inte att det finns någon Coronapandemi då längre.”

Va?!?

Alltså jag vet ju inte alls hur Gabriella kommer att må. Förra sommaren låg hon och jag inlagda på sjukhus i nästan två veckor. Om nåt liknande skulle ske så … vem skulle ta hand om huset då? Och katterna? Vi kan inte veta helt säkert om Andreas kommer att kunna vara här. Tänk om han måste återuppta studier och därmed vara långt hemifrån.

“Tre veckor är inte så farligt. Tänk när jag åkte till Nepal (när barnen var jättesmå och livet var ett helvete för att G då var jättejobbig) Då var jag borta i tre månader”, säger Peter. “Ja det var ett helvete och du bara åkte ifrån alltihopa.”

“Jamen då skiljer vi oss då!” säger Peter.

“Ja gå då!” säger jag.

Nu sitter vi på varsin våning och tjurar och ju  mer jag tittar på nyneter och tänker på hur jobbigt livet faktiskt är med Gabriella så ångrar jag inte mina ord. Ska han gå ifrån mig för en jävla båt? Som jag först sa ja till för att jag tyckte att båten verkligen var helt okej, men när jag fick veta att han skulle vara borta i tre veckor så sa jag nej.

Nu har jag världens största disk att ta hand om. Peter har inte lagat nån mat så vem säger egentligen att disken är min…

Näh det räcker väl att bråka om en sak. Om en jävla båt.

Vad är en jävla båt i dagens läge…. VAD ÄR EN JÄVLA BÅT!

Uppdatering

Tiden springer och jag har fullt fokus på Corona och familjen och så jobbet. Min bok har tagits väl emot och jag har fått flera positiva beröm för den. Känns så bra! Är sugen på att ge ut en till.

Här är ju Andreas hemma och han börjar landa och växla ner från sin första rastlöshet. Han är mest hemma här och har åkt iväg för att köpa pizza en gång men annars är han som sagt hemma. Diskussioner om mat hör till vardagsbekymren. Peter och jag är vana vid att inte äta så himla mycket, men Andreas behöver mer ordentlig mat och det är svårt från dag till dag att hitta på sånt som är tillräckligt bra…. Han får laga mycket själv faktiskt för varken Peter eller jag orkar på vardagarna efter jobbet… och han är ju 27, så det finns egentligen ingen anledning att tycka synd om honom. Men jag har alltid känt mig som en inte tillräckligt bra mor, utan jämför mig med andra såna där duktiga bullbakande mammor…

Nu är det påsk och Gabriella vill inte komma hit eftersom hon fortfarande är så förkyld. Bra beslut, men jag vet inte vad hon vill göra istället. Har inte hört nåt om nåt förbud att besöka men eftersom jag blev orolig över det så gick jag in i kommunens hemsida och där står mycket riktigt att det är förbud även på LSS-boenden, men eftersom ingen sagt nåt eller meddelat på nåt sätt så låtsas jag som att det regnar…. Jag har ju varit där flera gånger och personalen är nog bara glada för min hjälp. Det tråkiga nu är ju om Gabriella skulle vilja att vi kom dit alla tre för ingen har ju sagt nåt till henne om besöksförbud. Om det skulle vara så kan jag kontra lite med idén att jag kan ta med mig katterna och komma en liten stund. Så länge inte personalen är tillfrågad så behöver ju inte jag veta nåt…

Egentligen är det ju jättebra att det är besöksförbud på både Äldreboenden och LSS boenden. Gabriella ligger i riskzonen så det vore jättedumt om smittan kom in på hennes boende. Tanken är ju inte att vi ska vara i gemensamhetsdelen utan inne hos henne förstås. Men så är det ju så här också att det är ju inte säkert att smittorisk är större pga besökare då ju personalen lika gärna kan ha med sig det och pga att man ska vara hemma när man är minsta krasslig så är det ju mycket vikarier som springer runt på olika boenden och är nya mot de som brukar vara där. Jag har handlat åt G ibland pga onlinehandlingen inte funkar ordentligt eftersom det är för högt tryck på det. Typ alla vill handla online…  Och så har jag hjälpt henne att duscha vid nåt tillfälle. Så som sagt personalen är nog mest tacksamma över att jag hjälper till.  Och G är noga med hygien… så till den milda grad att det är tvångsmässigt och blir så mycket att hon tvättar sönder sig istället. Vilket ju också är illa eftersom hon får sår som blöder och det är inte bra för hennes neuropati… som är besläktad med diabetes som är en sjukdom som ligger illa till i Coronasammanhang….

Dessutom har jag nästan tröttnat på att hålla koll på vad Anders Tegnell säger varenda dag… Men nåt som retar gallfeber på mig är när reportrar går ut i Stockholm och intervjuar dessa idioter som ändå trängs på restauranger och pubar. Jag blev helt chockad idag av en människa som jobba med barn men tycker att hon vill leva som vanligt! Va!? Vadå vill? Och 90 % åker inte till fjällen sägs det och att det är bra. Javisst, men dom 10% som åker dit då? Hoppas dom åker till en ensligt belägen stuga och inte har kontakt med andra människor överhuvudtaget …

Ja man kan reta upp sig på det mesta… Jag är även orolig när det gäller mitt jobb, eftersom det står på vår hemsida att vi kan bli beordrade att flytta på oss till nån verksamhet som jobbar med covid 19. Alla borde dra sitt strå till stacken och vilja hjälpa till i detta helvete som drabbar massa människor. Men …. jag vill inte :-O Låter fegt och själviskt kanske. Sanningen är den att jag inte vet om jag pallar rent psykiskt. Jag är inte helt okej psykiskt. Det pendlar rejält och ibland känns det som att jag ska ramla ihop; pang bom liksom. Men ibland är jag både social och kompetent. Så det är inte lätt för andra att se den andra biten. Orkar inte riktigt förklara den för folk heller eftersom jag fortfarande har ångest över min ångest.

Nu hoppas jag att ni som läser här mår bra och får ha en riktigt fin påsk. Jag överlever absolut att inte träffa andra… för det brukar vi inte göra annars på påsk heller. Och jag överlever att inte gå ut och ta en öl på en bar, för det brukar jag inte göra annars heller. Egentligen är nog mitt liv nu… ungefär som annars. Dock med en malande oro inuti mig, men isolering är inte nåt jag oroar mig över i alla fall.

Love!