När jag överlevt

Jag går balansgång. Hela tiden. Mina mediciner betyder allt. Missar jag nåt eller blir försenad så rasar jag. Och tar jag för mycket så är det som om munnen pratar och skrattar av sig själv. Jag försökte få tag på min läkare i veckan men hon ringde aldrig upp. Jag vet att jag kan ringa psyk-akuten, men jag vill ju klara det här. Ändå liksom. Peter ser inte, förstår inte. Och jag spelar min teater även för honom. Och jag gör det bra. Nu har pelletsbrännaren börjat krångla. Det brukar innebära att jag faller. Det vet vi, både min man och jag. Men än så länge går jag på min lina. Faller eller flyger. Eller flyter. Jag känner av decemberångesten som jag alltid har. Jag hatar den här tiden. För att jag vill ha det fint men inte klarar det. För att jag inte hinner ikapp på nåt sätt. Det händer saker och jag har missat det totalt. Jag vill vara en vän men jag klarar det inte. Jag tar inte min del av vänskapsbytet liksom. Det där att ge och få. Jag får så mycket och jag klarar inte att ge tillbaka nåt. Förlåt alla som finns därute, som jag borde kontakta. Jag gjorde nåt försök men sen klarade jag inte mer. Jag känner mig som en hemsk människa. Med nöd och näppe klarar jag jobbet. Det är ju bara några veckor kvar. Jag har varit klok nog att ta en veckas semester innan jul, men klarar jag mig ens dit? Helgen är här och jag försöker varva ner. För att jag vet att jag behöver. Men så sätter jag igång nåt projekt och allt går åt fanders. För att jag inte klarar av att börja och sluta. Det blir bara pannkaka mitt i allt. En liten stund i taget. Jag vill orka mig igenom den här tiden. Förlåt för att jag kanske verkar ego. Självupptagen. Det är jag inte. Jag tänker så på er mina vänner. Men att ta steget. Att ta kontakten. Att lyfta telefonluren. Det går inte. Jag har inte orken. Helgen måste gå mot sitt slut först. Jag lever i mitt eget ide på nåt sätt. Så ring mig inte nu. Undra inte för mycket. Jag lovar att jag finns här. Men just nu är jag nog en eremit. Förlåt mig. När jag överlevt detta så lovar jag att bli en bra vän igen.

2 thoughts on “När jag överlevt

  1. Man är en bra vän även om man behöver ta hand om sig själv ibland. Så tänker säkert dina vänner med. Det är ok att inte orka, att behöva ta en liten stund i taget och orka sig igenom som du skriver. Styrkekram!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s