Idag ska jag vara knarkare

Igår spårade jag ur helt. Jag hade bestämt mig för att träna på jobbets gym på morgonen. Då brukar jag duscha på jobbet och det är en hel del att tänka på att ta med sig…. Och när jag kom halvvägs med bilen på morgonen så kom jag på att jag hade glömt medicinerna hemma. Men jag tänkte att “äsch en dag skulle väl gå ändå” liksom. Lite behovsmedicin hade jag i väskan.

Jag var helt själv på gymmet vilket gjorde att jag kunde träna stenhårt eftersom jag inte behövde känna mig betraktad av någon.

Sen träffade jag en bekant som sa att han kunde komma in på mitt jobb lite senare. Det var där nånstans som det började dra iväg i skallen på mig. Det hade kanske inget samband utan bara nånslags minnesbild av när det började. Träningen var också viktig i sammanhanget, den var liksom startskottet.

IMG_0199

Efter duschen kom en man som var drifttekniker och skulle hjälpa till med att hänga upp whiteboardtavlor och lite annat. Jag var väldigt social och vi pratade och skrattade och hjälptes åt. Nåt annat som jag borde göra på jobbet den dagen fanns liksom inte på kartan. Jag gick “all-in”. Städade här och där, möblerade om, visade vart han skulle borra och allt jag ville att han skulle fixa. Jag gjorde rent en gammal whiteboardtavla som kunde återanvändas och gnuggade, gnuggade, gnuggade, tvättade, torkade. Ena sekunden var jag i ett rum och nästa sekund var jag i ett annat rum.

Sen gick han på lunch. Och jag attackerade telefonen. Ringde om allt möjligt hit och dit. Inga otrevligheter utan snarare tvärtom… supersocial och trevlig och nästan desperat kring möss på Gabriellas boende, mediciner och kontakt ang – ja nu minns jag nästan inte vad.

När han kom tillbaka hade jag nästan inte ätit nånting. Jag hittade en halv  portion crepes som jag stoppat in i jobbfrysen för ett tag sen och åt. Då kände jag hur ångesten slog till. Helvetet började. Jag ville nästan börja gråta för jag visste inte vart jag skulle fortsätta. Allt var halvfärdigt och rörigt.

IMG_0203

Och jag såg att han undrade. Han tittade på mig så där som jag varit med om ibland när jag blivit manisk att människor tittat. Då, den lilla lilla stunden när jag sett att någon sett, att dom undrat… en mikrosekund som jag tänkte tanken att andra kan undra… att det faktiskt kan märkas att jag är en udda typ och att jag bär mig konstigt åt.

En mikrostund och sen blev det ös igen. Och jag skickade mail till chefen om allt möjligt heeeela tiden. Hur många som helst, fast jag inte alls var medveten om det. Jag var duktig. Duktig duktig duktig. Bara bäst!

Sen gick mannen. Han skulle komma tillbaka på onsdag sa han. Jag är ledig då men visade honom noga vad jag ville att han skulle göra. Det skulle gå bra sa han.

IMG_0192

Vid 15-tiden hade jag inbokat att jag skulle följa med en kille till psyk och det gjorde jag. Det var strax innan dess som jag tog min behovsmedicin och genomförde mötet utan att någon behövde undra alls.

Sen spårade allt ur igen. Jag skrev ett långt mail till cheferna om att en kollega hade rätt till att ha ett speciellt skrivbord. Och i mailkonversationen drog jag med hen som var miljöansvarig. Jag var den riktigt engagerade. Den där som skulle ställa allt tillrätta för min kollega.

Sen blev jag rädd och skrev ett nytt mail om allt positivt jag hade gjort. Stackars den miljöansvariga, undrar vad hen tycker egentligen. Jag är konstig. Och jag tror att alla tycker illa om mig. Jag är besatt av att andra ska tycka om mig och samtidigt blir jag mer och mer säker på att andra tycker illa om mig.

IMG_0182

På tisdag har jag föreningsmöte och var tvungen(?) att ordna en massa inför det. Ringde och planerade. När klockan var ca 18 insåg jag att jag borde åka hem.

Jag kom hem 19.30 på fredagskvällen. Berättade för min käre man som sa att “Ja man märker direkt när du glömt dina mediciner:” Och då började jag fundera över den där driftteknikern… stackars krake, han måste ju ha undrat. Det är bara att hoppas (mot all förmodan) att han nån gång förut i sitt liv hade träffat nån som var manisk. Då kanske han skulle ha nåt att relatera till.

Jag sa till min man att jag inte orkade titta på TV alls. Jag svepte i mig alla mediciner och gick och la mig. Nån gång i natt vaknade jag av att jag dreglade. Men jag somnade om och vaknade vid 8.30 ungefär. Kunde inte gå upp. Låg och bara kände mig dålig.

IMG_0185

Min chef hade mailat ett svar till mina mail innan han tagit helg. Jag ville inte läsa det. Jag ville inte veta. För innerst inne visste jag ju att det han skrev inte var helt positivt. Nu kollade jag i alla fall för en stund sen. Han skrev att han ville att vi skulle träffas och prata på måndag.

Olycksbådande. Jag kollade utskicken jag gjort igår. Det var mååååååånga. Herregud, varför förstår jag inte i stunden att jag måste lägga av? Varför finns det inget stopp för mig just då? Jag känner mig så himla dum. Och allra mest för den miljöansvariga kollegan som också fått del av mina mail. Personen med skrivbordet är ganska van vid mig så där behöver jag nog inte känna mig dum. Och min chef vet ju också hur jag är. Men ändå… vad ska han säga på måndag? Om jag orkar jobba.

På nåt sätt så behöver jag nån som ger mig en smocka. Så där så jag ramlar omkull och inte ställer mig upp som nån annan pingisboll som studsar runt.

IMG_0003

Idag ska jag vara knarkare. Idag ska jag äta piller och hålla mig upprätt. Eller lägga mig och sova om det behövs. Jag är så trött… och jag är så uppskruvad. Jag skulle behöva sova eller fungera och städa nånstans. Vet inte vad som är bäst. Men äta mediciner vet jag att jag ska i alla fall.

Gabriella ringde igår kväll också förresten. Hon hörde på direkten att jag inte var bra. Jag som inte fattar själv… och så fattar alla andra.

Jaja… idag har Peter åkt bort och det är skönt att bara få vara själv. Skulle vilja ha en hel helg själv egentligen. Men en dag är bra i alla fall.

Jaja…. klockan är 12.30. Kanske går och lägger mig igen. Eller duschar. Eller diskar.

Gomorron.

 

2 thoughts on “Idag ska jag vara knarkare

  1. Stoooor igenkänningsfaktor! Känner också detsamma angående tabletterna, kan inte heller vara utan dem. Det går helt enkelt inte, blir också manisk (eller hypomanisk som som min psykolog vill kalla det). Kramar om dig och hoppas att mötet går bra med chefen.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s