Älska som man är. Det är enough!

Jag gråter och gråter. Jag vet inte riktigt varför. Men all väntan, all process om vem jag är. Och jag tycker faktiskt att det är deras fel att det blev så här. Visserligen skrev jag ett mail som var grunden till att vi avbröt utredningen. Men det hade inte hänt om de inte hade gjort så här mot mig.

Om jag hade vetat att utredningen skulle bli så här omfattande så hade jag aldrig gett mig in i den. Men de sa inte det. De sa att min kurator ju redan kände mig så mycket så det skulle gå enkelt, de sa faktiskt det. Sen all väntan på kallelser. Min kära dotters sjukdom i somras som gjorde att jag då tvekade om att fortsätta, men sen gjorde det ändå. Det var ju bara läkarsamtalet kvar. Ju…. bara….

IMG_2327

Men när hela hösten har gått och det där jäkla brevet med datum till läkaren inte kom utan jag istället fick reda på att jag skulle göra andra saker först. Det var då allt sprack. Det handlade inte om diagnosen längre. Det handlade om tiden. Om väntan.

Och så avbryter vi allt. Är det lösningen?

Ja det får väl vara så. Jag har ju dom här svårigheterna. Inget namn, men ändå de här svårigheterna. De säger att jag har ADHD. Men det är inte färdigutrett och det står inte som en diagnos i min journal. Underlaget finns kvar och därmed möjligheten att fortsätta på det om några år om jag vill.

IMG_2160

Nu har jag inga möjligheter att prova ADHD-mediciner. Och det skulle jag ju inte ha om de kom fram till att jag inte når upp till alla kriterier heller. Och då skulle de lägga fram ett underlag som jag inte tyckte skulle stämma. För min verklighet ryms ju inte i några formulär och inte heller i besök hos min kurator. Hon vet det mesta men långtifrån allt.

Det hade varit positivt att få en ADHD-diagnos. Och jag tror att människor inte förstår det, utan tånker att det är positivt om man INTE får en diagnos. Många tänker att det väl är skönt att man är “normal”. Men jag är ju inte normal. Med eller utan ADHD-diagnos är jag aldrig som Svensson. Och det är okej, även om det är svårt att leva med de svårigheterna. Det tråkiga mitt i allt är att jag inte kan säga att jag har ADHD. Jag kan inte beskriva mig själv med ett namn på mina svårigheter.

IMG_2180

Fast jag har ju min sjukdom. Och kanske jag måste kapa den andra biten och bara ägna min process i hjärnan kring att jag är bipolär. Jag måste kanske inte identifiera mig mer ytterligare en diagnos. För egentligen är den Bipolära sjukdomen det som är farligt. Det är pga den jag har mina självmordstankar, Det kanske räcker så. Bipolärsjukdomen och mitt paniksyndrom, min agorafobi. Ångesten att gå på stora affärer och handla samtidigt som jag ibland kan få racerhandlande. Köper en massa helt onödiga saker. Det är ju det som är det stora problemet. Och när jag faller.

Jag måste vandra vidare i livet utan ADHD-mediciner. Och kanske det är bra eftersom ett medicinerande skulle innebära ännu längre process. Allt provande av olika sorter, alla biverkningar, provande av doseringar. Nu slipper jag ju det. Kanske lika bra.

IMG_2195

“Du kan ju det här. Du vet ju vad du kan göra. Du har ju redan strategier och redskap.” Ja. Det svåra är att verkligen följa de där strategierna. Jag kan planera och ordna, men jag klarar inte att följa det.

Och ändå…. har jag ju rätt liv. Jag klarar inte att åka till ett jobb som är likalikalika. Jag klarar inte att åka samma vägar varje dag. Jag älskar att hjälpa andra med planering. Rita strukturer och räkna rutor.

IMG_2253

Gabriella frågade mig härom dagen “Vad heter det när man målar och berättar” “Det heter att Ritprata”, svarade jag. Hon sprack upp i ett stort leende. Så självklart och bra tyckte hon.

Igår i telefonen pratade vi om olika diagnoser. Hon är så duktig. Vi skojade om att hon borde extraknäcka som psykolog. Och på nåt sätt…. hon är ju specialist. Hon kan förklara saker för mig om varför de personer som jag jobbar med, beter sig på ett visst sätt. Hur vi runtomkring skulle kunna bemöta. Hon är min expert. Hon tyckte förstås att jag var lite konstig som avbröt hela utredningen.

Men det kommer aldrig att stå i några intyg när jag blir sjukskriven att jag har ADHD. Det kommer bara att stå Bipolär sjukdom. Det kanske är bra.

Jag får anstränga mig lite extra. Skaffa en bättre väska att lägga mina nycklar i där jag alltid har ett speciellt fack för mina nycklar. Jag kanske måste följa de tider jag sätter upp för olika saker. Låta bli alla dom där impulsgöromålen. Om min telefon larmar om att jag ska vattna blommorna så kanske jag verkligen ska göra det och inte hitta på nåt annat. Och jag kanske måste sortera upp vad som är viktigt att följa. Hon sa faktiskt det, min kurator att jag måste tänka i ett mindre perspektiv. Att jag inte klarar att städa hela huset utan veta att jag klarar att städa halva nedervåningen åt gången och att det är helt okej. För det är sån jag är. Med eller utan bokstäver så är det så jag är i alla fall.

IMG_2277

Idag är det lördag. Peter och jag ska byta däck på min jeep. Egentligen skulle vi gå på restaurang. Men jag orkar inte träffa en massa människor. Och det är väl sånt jag måste respektera hos mig själv. Att jag inte måste göra saker som jag egentligen inte orkar. Att jag har rätt att säga ifrån. Utifrån hur jag är, vilka behov jag har. Som Marielle Johnsson.

Peter pratade med Gabriella igår kväll. Han sa att jag var nere och deprimerad och att hon inte skulle ringa mig före klockan 18 ikväll. Hon sa okej. Jag älskar dom så mycket.

Jag fick precis en vänbekräftelse på facebook från en vän jag skickat förfrågan till för längesen. Hon skrev att det var kul att bli min vän på facebook. Och hon frågade hur det är med mig, Hon frågade hur jag mår. Svaret från mig får vänta. Tårarna kanske inte hinner ta slut innan jag svarar, men jag måste vänta in mina ord i mitt huvud.

Vänta in mina ord i mitt huvud. Planera och använda strategier som är lagoma för mig. Det är mitt liv nu. Att tänka mig för lite mera. Det går inte helt för jag blir aldrig nån annan än den jag är. Jag får helt enkelt jobba lite mer på att respektera vem jag är. Som Marielle Johnsson och inget annat.

Ta hand om varandra. Älska varandra, på det sätt ni är. Det är enough.

Kram!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s