När jag överlevt

Jag går balansgång. Hela tiden. Mina mediciner betyder allt. Missar jag nåt eller blir försenad så rasar jag. Och tar jag för mycket så är det som om munnen pratar och skrattar av sig själv. Jag försökte få tag på min läkare i veckan men hon ringde aldrig upp. Jag vet att jag kan ringa psyk-akuten, men jag vill ju klara det här. Ändå liksom. Peter ser inte, förstår inte. Och jag spelar min teater även för honom. Och jag gör det bra. Nu har pelletsbrännaren börjat krångla. Det brukar innebära att jag faller. Det vet vi, både min man och jag. Men än så länge går jag på min lina. Faller eller flyger. Eller flyter. Jag känner av decemberångesten som jag alltid har. Jag hatar den här tiden. För att jag vill ha det fint men inte klarar det. För att jag inte hinner ikapp på nåt sätt. Det händer saker och jag har missat det totalt. Jag vill vara en vän men jag klarar det inte. Jag tar inte min del av vänskapsbytet liksom. Det där att ge och få. Jag får så mycket och jag klarar inte att ge tillbaka nåt. Förlåt alla som finns därute, som jag borde kontakta. Jag gjorde nåt försök men sen klarade jag inte mer. Jag känner mig som en hemsk människa. Med nöd och näppe klarar jag jobbet. Det är ju bara några veckor kvar. Jag har varit klok nog att ta en veckas semester innan jul, men klarar jag mig ens dit? Helgen är här och jag försöker varva ner. För att jag vet att jag behöver. Men så sätter jag igång nåt projekt och allt går åt fanders. För att jag inte klarar av att börja och sluta. Det blir bara pannkaka mitt i allt. En liten stund i taget. Jag vill orka mig igenom den här tiden. Förlåt för att jag kanske verkar ego. Självupptagen. Det är jag inte. Jag tänker så på er mina vänner. Men att ta steget. Att ta kontakten. Att lyfta telefonluren. Det går inte. Jag har inte orken. Helgen måste gå mot sitt slut först. Jag lever i mitt eget ide på nåt sätt. Så ring mig inte nu. Undra inte för mycket. Jag lovar att jag finns här. Men just nu är jag nog en eremit. Förlåt mig. När jag överlevt detta så lovar jag att bli en bra vän igen.

Idag ska jag vara knarkare

Igår spårade jag ur helt. Jag hade bestämt mig för att träna på jobbets gym på morgonen. Då brukar jag duscha på jobbet och det är en hel del att tänka på att ta med sig…. Och när jag kom halvvägs med bilen på morgonen så kom jag på att jag hade glömt medicinerna hemma. Men jag tänkte att “äsch en dag skulle väl gå ändå” liksom. Lite behovsmedicin hade jag i väskan.

Jag var helt själv på gymmet vilket gjorde att jag kunde träna stenhårt eftersom jag inte behövde känna mig betraktad av någon.

Sen träffade jag en bekant som sa att han kunde komma in på mitt jobb lite senare. Det var där nånstans som det började dra iväg i skallen på mig. Det hade kanske inget samband utan bara nånslags minnesbild av när det började. Träningen var också viktig i sammanhanget, den var liksom startskottet.

IMG_0199

Efter duschen kom en man som var drifttekniker och skulle hjälpa till med att hänga upp whiteboardtavlor och lite annat. Jag var väldigt social och vi pratade och skrattade och hjälptes åt. Nåt annat som jag borde göra på jobbet den dagen fanns liksom inte på kartan. Jag gick “all-in”. Städade här och där, möblerade om, visade vart han skulle borra och allt jag ville att han skulle fixa. Jag gjorde rent en gammal whiteboardtavla som kunde återanvändas och gnuggade, gnuggade, gnuggade, tvättade, torkade. Ena sekunden var jag i ett rum och nästa sekund var jag i ett annat rum.

Sen gick han på lunch. Och jag attackerade telefonen. Ringde om allt möjligt hit och dit. Inga otrevligheter utan snarare tvärtom… supersocial och trevlig och nästan desperat kring möss på Gabriellas boende, mediciner och kontakt ang – ja nu minns jag nästan inte vad.

När han kom tillbaka hade jag nästan inte ätit nånting. Jag hittade en halv  portion crepes som jag stoppat in i jobbfrysen för ett tag sen och åt. Då kände jag hur ångesten slog till. Helvetet började. Jag ville nästan börja gråta för jag visste inte vart jag skulle fortsätta. Allt var halvfärdigt och rörigt.

IMG_0203

Och jag såg att han undrade. Han tittade på mig så där som jag varit med om ibland när jag blivit manisk att människor tittat. Då, den lilla lilla stunden när jag sett att någon sett, att dom undrat… en mikrosekund som jag tänkte tanken att andra kan undra… att det faktiskt kan märkas att jag är en udda typ och att jag bär mig konstigt åt.

En mikrostund och sen blev det ös igen. Och jag skickade mail till chefen om allt möjligt heeeela tiden. Hur många som helst, fast jag inte alls var medveten om det. Jag var duktig. Duktig duktig duktig. Bara bäst!

Sen gick mannen. Han skulle komma tillbaka på onsdag sa han. Jag är ledig då men visade honom noga vad jag ville att han skulle göra. Det skulle gå bra sa han.

IMG_0192

Vid 15-tiden hade jag inbokat att jag skulle följa med en kille till psyk och det gjorde jag. Det var strax innan dess som jag tog min behovsmedicin och genomförde mötet utan att någon behövde undra alls.

Sen spårade allt ur igen. Jag skrev ett långt mail till cheferna om att en kollega hade rätt till att ha ett speciellt skrivbord. Och i mailkonversationen drog jag med hen som var miljöansvarig. Jag var den riktigt engagerade. Den där som skulle ställa allt tillrätta för min kollega.

Sen blev jag rädd och skrev ett nytt mail om allt positivt jag hade gjort. Stackars den miljöansvariga, undrar vad hen tycker egentligen. Jag är konstig. Och jag tror att alla tycker illa om mig. Jag är besatt av att andra ska tycka om mig och samtidigt blir jag mer och mer säker på att andra tycker illa om mig.

IMG_0182

På tisdag har jag föreningsmöte och var tvungen(?) att ordna en massa inför det. Ringde och planerade. När klockan var ca 18 insåg jag att jag borde åka hem.

Jag kom hem 19.30 på fredagskvällen. Berättade för min käre man som sa att “Ja man märker direkt när du glömt dina mediciner:” Och då började jag fundera över den där driftteknikern… stackars krake, han måste ju ha undrat. Det är bara att hoppas (mot all förmodan) att han nån gång förut i sitt liv hade träffat nån som var manisk. Då kanske han skulle ha nåt att relatera till.

Jag sa till min man att jag inte orkade titta på TV alls. Jag svepte i mig alla mediciner och gick och la mig. Nån gång i natt vaknade jag av att jag dreglade. Men jag somnade om och vaknade vid 8.30 ungefär. Kunde inte gå upp. Låg och bara kände mig dålig.

IMG_0185

Min chef hade mailat ett svar till mina mail innan han tagit helg. Jag ville inte läsa det. Jag ville inte veta. För innerst inne visste jag ju att det han skrev inte var helt positivt. Nu kollade jag i alla fall för en stund sen. Han skrev att han ville att vi skulle träffas och prata på måndag.

Olycksbådande. Jag kollade utskicken jag gjort igår. Det var mååååååånga. Herregud, varför förstår jag inte i stunden att jag måste lägga av? Varför finns det inget stopp för mig just då? Jag känner mig så himla dum. Och allra mest för den miljöansvariga kollegan som också fått del av mina mail. Personen med skrivbordet är ganska van vid mig så där behöver jag nog inte känna mig dum. Och min chef vet ju också hur jag är. Men ändå… vad ska han säga på måndag? Om jag orkar jobba.

På nåt sätt så behöver jag nån som ger mig en smocka. Så där så jag ramlar omkull och inte ställer mig upp som nån annan pingisboll som studsar runt.

IMG_0003

Idag ska jag vara knarkare. Idag ska jag äta piller och hålla mig upprätt. Eller lägga mig och sova om det behövs. Jag är så trött… och jag är så uppskruvad. Jag skulle behöva sova eller fungera och städa nånstans. Vet inte vad som är bäst. Men äta mediciner vet jag att jag ska i alla fall.

Gabriella ringde igår kväll också förresten. Hon hörde på direkten att jag inte var bra. Jag som inte fattar själv… och så fattar alla andra.

Jaja… idag har Peter åkt bort och det är skönt att bara få vara själv. Skulle vilja ha en hel helg själv egentligen. Men en dag är bra i alla fall.

Jaja…. klockan är 12.30. Kanske går och lägger mig igen. Eller duschar. Eller diskar.

Gomorron.

 

Mitt eget Limboland

Ibland tänker jag på er som har frysen inomhus i köket
på er som har diskmaskin
på er som kan städa
på er som slänger onödiga prylar
och bara har framme sånt man verkligen vill ha för att trivas
er som tänder ljus till frukost och har ett städat bord

Ibland tänker jag på er som dricker ett glas vin ibland
som kan cykla till jobbet
och jobbar heltid med lön
kan åka utomlands på semestrar
och till fjällen på weekends

På er som har barn som är friska
jo det är säkert; jag är faktiskt avundsjuk för det
Som har vuxna barn utan stora utbrott
utan hallucinationer och som klarar sig utan personalhjälp

Det är mycket man tänker
när man träffar människor i fikarummet på jobbet
Som att det var längesen jag klarade att gå 3 km
och att andra har helt andra förutsättningar
människor där bankID är en självklarhet
liksom swisch och att handla på wisch

Jag tänker på er som kan ta en shoppingrunda då och då.
Ni som inte behöver ha en plan B i bakfickan ALLTID
om det skulle vara så att ni måste strunta i ert eget behov

Ni som kan tänka att ni behöver en stund för er själva
och verkligen ser till att skaffa det
Ni som inte har en aning om vad skov är
överhuvudtaget
Och som aldrig fått en endaste panikattack
och ni som aldrig övervägt självmord………….

Ni som är duktiga på att laga mat
och aldrig behöver bli nervös
eller snarare skärrad
över att det blivit misslyckat på nåt vis

Ni som inte alltid måste ha kontroll
på allt
så att inget blir fel
Det är inte roligt att åka flera mil extra i sena kvällen
för att något är glömt
men jag gör det om jag måste
Och ibland måste jag
eftersom livet inte är en fight man som vuxen måste vinna
till priset av ett utbrott med kastade saker,
någons favoritmugg som krossas mot väggen

Ibland försöker jag intala mig själv
att jag fått nåt som ni inte har
en slags gåva som ni aldrig kommer att förstå
men ibland vill inte jag heller förstå det

Ibland klarar jag inget annat
än att få vara ensam och lida
av min avundsjuka

på dig som har barn utan diagnosticerat smärtproblematik
på dig som har barn som faktiskt kan gå
“Tänk vad Andreas är duktig” säger någon.
Ja han är underbar, den ungen!
Han hade stora svårigheter att klara skolan
och nu pluggar han till officer

Han var en riktig spralljöns
som inte hade ordning på nånting
som låg på golvet och skrek
när han skulle plugga läxor
som jag fick hitta på smarta idéer till
som att chatta franska glosor till samtidigt som han spelade dataspel

Ibland tänker jag på er
som inte fått de där gudagåvorna som mina barn innebär
och då kan jag känna mig både stolt och mallig
för att dom är det finaste man kan ha

Och så tänker jag på dig
som fått en man som inte är som min (haha)
som ständigt blir osams med barnen
för att pappan har ett så ensidigt sätt att tänka och förstå
sina egna barn
och som kan hålla långa föredrag för mig om
motorcyklar som skapades i Tyskland på andra världskriget
och sen övertogs av Ryssarna
och som spelar elgitarr på övervåningen fast alla i huset skriker
att han ska sluta

Ibland tänker jag att mitt liv är riktig skit
Misär
Ibland är jag jävligt avundsjuk
och det finns då inga “men”
utan jag behöver få muttra och gömma mig
ett tag under täcket.
Jag kommer väl fram igen
men jag kommer ändå att vara lite avundsjuk
alltid.

 

Här kommer dock ett tips!
Kolla in “Limboland”
en serie som gläntar på min dörr
Fast innanför min är helvetet mycket mycket större……………

Limboland

 

 

Tankar utan känslor. Handling som bara händer utan tankar.

Idag liksom förra söndagen har vi varit ute med jeepen och kört offroad. Ja även on the road förstås, men roligast är att göra det lite extra spännande. Några sandtag och små kostigar så där så det kittlar lite i maggropen. Peters “dagens ord” har varit NEJ STOPP! Jag ger mig gärna ut på lite våghalsiga upptåg även om det först verkar omöjligt.

Det här är bra medicin när jag är nere eller om mina tankar liksom inte innehåller känslomässiga toner på nåt sätt. Det är svårt att förklara. Saker händer i mitt liv ibland som törnar till mig och så slutar jag känna nånting och bara gör saker som hör vardagen till. Man kan lätt tro att jag mår bra då. Ändå är det just då. Just nu som det kan bli farligt. Det där vemodet och dagarna som sliter är lite farligt på nåt sätt. Det är svårt att ta sig upp ur sängen och leva vidare och ändå är jag som en slags robot.

Men att ge sig ut på spännande uppdrag på höga höjder eller sanddynor eller lervälling som kladdar ihop sig på däcken är en eufori ändå mitt i allt.

Ibland tänker jag att jag tror att Peter har nån slags känsla för att jag kan vara på väg bort. Att det kan vara just precis i detta känsloläge som min själ liksom inte orkar med livet.

Jag vandrar vidare. Går upp i morrn bitti och åker och hälsar på en kille som ockuperat ett vardagsrum och vägrar gå ut. Kan jag göra nåt för familjen så är det bra. Om jag inte kan så har jag i alla fall försökt. Jag älskar mitt jobb och ofta mår jag bra efter att jag gjort arbetsuppgifter där jag möter människor. Men så dalar jag i alla fall, ramlar ner i nåt hål. Tycker att jag inte är värd nåt alls. En skit som stannar bilen nånstans och fäller en flod av tårar. Kollar så inte mascaran gjort svarta fåror i ansiktet.

I morrn har hon som går och går på denna svåra jord tänkt åka och simma dessutom. Allt det där som försiggick inuti själen pga den idiotiska ADHD-utredningen börjar få distans. Och ändå inte. Det är ju det som är grejen. Att jag nästan är död inuti.

Det här blev ett konstigt inlägg. Som vanligt när jag skriver. Ett inlägg som säkert inte går att förstå. Allt jag gör är ändå skit. Så varför ska ett inlägg vara klokt rättigenom liksom…

Kram på er!

IMG_0866

 

 

PANS, tårar och friluftsliv

 

Dagarna går. Tårarna minskar. Jag är inte så ledsen längre. Jag är mera kall och stolt på nåt sätt. Tänker att nu går jag vidare. Jag tänker inte ringa dom och jag tänker inte åka dit och gå in genom den dörren på länge. För jag känner inte det behovet. Jag tror att jag skulle kunna ringa akutpsyk i storstaden nästa gång jag blir riktigt dålig. Jag hoppas det faktiskt, för jag orkar inte med min läkare och min kurator. Jag tycker ju om dom så det är synd att det blev så här, men nu får det vara så här. Inget mer med det. Jag skrev ett mail förra helgen där jag berättade om hur det verkligen var. Att det inte handlade om diagnosen utan om tiden, om väntan och beskedet att det skulle dröja ännu längre. Fast dom sagt att det skulle gå fort. Jag känner mig lurad faktiskt. Och jag tänker att om dom ville ändra sig så skulle dom ha haft chansen då, men dom tog den inte.

Så med en slags kallhet i bröstet går jag vidare. Det känns som om jag har förlorat något. Ett slags hopp. Jag sväljer mina tårar och tar på mig mina skor och min jacka och går ut genom dörren. Åker till mitt jobb eller Gabriella eller nån helt annanstans. Jag fungerar och det tänker jag fortsätta med. Psykiatrin i min närstad ger mig inte lika mycket längre.

DSC00010

I går träffade jag en känd forskare om sjukdomen PANS. Vi satt och pratade i säkert två timmar!! Jag ska inte gå in på precis allt, men lever en slags känsla av att ha blivit lyssnad på. Vi pratade om Gabriellas alla tvång och jag frågade var gränsen går från att ha massor av tvång till att ha diagnosen Tvångssyndrom, alltså hur mycket tvång man behöver ha för att få diagnosen. Hon sa att det kanske inte beror på hur mycket tvång man har utan om det besvärar en i livet så pass mycket att det blir ett stort bekymmer både för en själv och för andra. Och hon sa att utifrån det jag berättade så har ju Gabriella väldigt mycket tvång.

Vi pratade även om psykoser och hallucinationer. Att ha synhallucinationer är inte så vanligt på gemene man liksom. Men i gruppen som har PANS är det vanligt…

DSC00037

Vi pratade även om min ADHD-utredning och hon tyckte att det var knäppt. För om de känner mig så väl som de gör skulle det inte behövt gått till som det gjorde. Jag vill inte återge så mycket om hennes åsikter kring detta eftersom det går emot mina “hjälpare” i min närmsta stad och jag på nåt sätt tycker om dom även om de just nu inte står högt i kurs ändå. Känslor är ibland konstiga. Jag är inte arg…. och ändå är jag arg….

Vi pratade även om min bipolära sjukdom och att det är svårt att hålla rutiner och att det är svårt att slappna av. Vi pratade mindfulness… att jag har svårt för sånt, att det är lättare när man måste aktivt prestera nåt som t.ex. att gå promenader, träna på gym eller simma. Hon tyckte att jag skulle vara rädd om mig och att jag skulle prata med Gabriella om att jag måste få ta det lugnt och tänka på mig själv ibland. Lättare sagt än gjort men samtidigt bra att hon faktiskt trodde att Gabriella skulle klara det.

För kanske jag måste det. Kanske vi klarar det nu? Nej det tror jag inte. Jag tror tyvärr att Gabriella är på väg mot en nerförsbacke i sitt psykiska liv och då spelar det ingen roll hur dåligt jag mår. Snarare kan mitt dåliga mående göra att hennes blir ännu värre.

Det blir en ond cirkel och jag är rädd.

2.

I tisdags hade jag förresten träff med gruppen av bipolära som jag är med i. Det är så härligt att ha funnit vänner som fungerar precis som jag. Som kan lyssna och förstå och som kan berätta saker om sig själva som jag känner igen mig i. Vi behöver såklart inte vara lika i allt, men känslan av att vara lite udda – att ha ungefär samma svårigheter i vardagen. Att ha maniska perioder och göra speedade saker, och att ha depressioner och inte orka något alls.

Jag trodde nästan inte att jag skulle orka träffa dom eftersom jag var så ledsen egentligen. Men man får sån värme så jag är glad att ha gått dit. De betyder så enormt mycket.

2.5

I söndags var Peter och jag ute med jeepen i skogen. Vi hade varmt tévatten och räksmörgåsar med oss som vi åt. En liten traktorväg hade en stor trädgren ivägen som inte gick att flytta så då hade vi sågen och sågade av den.

Jeepturer i skogen ger mig så mycket styrka. Jag älskar det! Spänningen, njutningen… Och så känner jag att det är så skönt att vara ute i naturen. Den där friluftsmänniskan som jag var en gång i tiden kanske fortfarande finns innanför huden på nåt vis…

I sommar har vi nån dröm om att åka till Norge med jeepen och faktiskt sova i tält igen. Som när barna var riktigt små och även innan de föddes. Som en cirkel liksom. Att komma tillbaka till den grund vi en gång byggde vår familj på.

Nu har jag fått en länk till en föreläsning om PANS att kolla på. Tyvärr är den på engelska. Men kanske värt att kolla i alla fall.

Ha en bra kväll.

11.

Älska som man är. Det är enough!

Jag gråter och gråter. Jag vet inte riktigt varför. Men all väntan, all process om vem jag är. Och jag tycker faktiskt att det är deras fel att det blev så här. Visserligen skrev jag ett mail som var grunden till att vi avbröt utredningen. Men det hade inte hänt om de inte hade gjort så här mot mig.

Om jag hade vetat att utredningen skulle bli så här omfattande så hade jag aldrig gett mig in i den. Men de sa inte det. De sa att min kurator ju redan kände mig så mycket så det skulle gå enkelt, de sa faktiskt det. Sen all väntan på kallelser. Min kära dotters sjukdom i somras som gjorde att jag då tvekade om att fortsätta, men sen gjorde det ändå. Det var ju bara läkarsamtalet kvar. Ju…. bara….

IMG_2327

Men när hela hösten har gått och det där jäkla brevet med datum till läkaren inte kom utan jag istället fick reda på att jag skulle göra andra saker först. Det var då allt sprack. Det handlade inte om diagnosen längre. Det handlade om tiden. Om väntan.

Och så avbryter vi allt. Är det lösningen?

Ja det får väl vara så. Jag har ju dom här svårigheterna. Inget namn, men ändå de här svårigheterna. De säger att jag har ADHD. Men det är inte färdigutrett och det står inte som en diagnos i min journal. Underlaget finns kvar och därmed möjligheten att fortsätta på det om några år om jag vill.

IMG_2160

Nu har jag inga möjligheter att prova ADHD-mediciner. Och det skulle jag ju inte ha om de kom fram till att jag inte når upp till alla kriterier heller. Och då skulle de lägga fram ett underlag som jag inte tyckte skulle stämma. För min verklighet ryms ju inte i några formulär och inte heller i besök hos min kurator. Hon vet det mesta men långtifrån allt.

Det hade varit positivt att få en ADHD-diagnos. Och jag tror att människor inte förstår det, utan tånker att det är positivt om man INTE får en diagnos. Många tänker att det väl är skönt att man är “normal”. Men jag är ju inte normal. Med eller utan ADHD-diagnos är jag aldrig som Svensson. Och det är okej, även om det är svårt att leva med de svårigheterna. Det tråkiga mitt i allt är att jag inte kan säga att jag har ADHD. Jag kan inte beskriva mig själv med ett namn på mina svårigheter.

IMG_2180

Fast jag har ju min sjukdom. Och kanske jag måste kapa den andra biten och bara ägna min process i hjärnan kring att jag är bipolär. Jag måste kanske inte identifiera mig mer ytterligare en diagnos. För egentligen är den Bipolära sjukdomen det som är farligt. Det är pga den jag har mina självmordstankar, Det kanske räcker så. Bipolärsjukdomen och mitt paniksyndrom, min agorafobi. Ångesten att gå på stora affärer och handla samtidigt som jag ibland kan få racerhandlande. Köper en massa helt onödiga saker. Det är ju det som är det stora problemet. Och när jag faller.

Jag måste vandra vidare i livet utan ADHD-mediciner. Och kanske det är bra eftersom ett medicinerande skulle innebära ännu längre process. Allt provande av olika sorter, alla biverkningar, provande av doseringar. Nu slipper jag ju det. Kanske lika bra.

IMG_2195

“Du kan ju det här. Du vet ju vad du kan göra. Du har ju redan strategier och redskap.” Ja. Det svåra är att verkligen följa de där strategierna. Jag kan planera och ordna, men jag klarar inte att följa det.

Och ändå…. har jag ju rätt liv. Jag klarar inte att åka till ett jobb som är likalikalika. Jag klarar inte att åka samma vägar varje dag. Jag älskar att hjälpa andra med planering. Rita strukturer och räkna rutor.

IMG_2253

Gabriella frågade mig härom dagen “Vad heter det när man målar och berättar” “Det heter att Ritprata”, svarade jag. Hon sprack upp i ett stort leende. Så självklart och bra tyckte hon.

Igår i telefonen pratade vi om olika diagnoser. Hon är så duktig. Vi skojade om att hon borde extraknäcka som psykolog. Och på nåt sätt…. hon är ju specialist. Hon kan förklara saker för mig om varför de personer som jag jobbar med, beter sig på ett visst sätt. Hur vi runtomkring skulle kunna bemöta. Hon är min expert. Hon tyckte förstås att jag var lite konstig som avbröt hela utredningen.

Men det kommer aldrig att stå i några intyg när jag blir sjukskriven att jag har ADHD. Det kommer bara att stå Bipolär sjukdom. Det kanske är bra.

Jag får anstränga mig lite extra. Skaffa en bättre väska att lägga mina nycklar i där jag alltid har ett speciellt fack för mina nycklar. Jag kanske måste följa de tider jag sätter upp för olika saker. Låta bli alla dom där impulsgöromålen. Om min telefon larmar om att jag ska vattna blommorna så kanske jag verkligen ska göra det och inte hitta på nåt annat. Och jag kanske måste sortera upp vad som är viktigt att följa. Hon sa faktiskt det, min kurator att jag måste tänka i ett mindre perspektiv. Att jag inte klarar att städa hela huset utan veta att jag klarar att städa halva nedervåningen åt gången och att det är helt okej. För det är sån jag är. Med eller utan bokstäver så är det så jag är i alla fall.

IMG_2277

Idag är det lördag. Peter och jag ska byta däck på min jeep. Egentligen skulle vi gå på restaurang. Men jag orkar inte träffa en massa människor. Och det är väl sånt jag måste respektera hos mig själv. Att jag inte måste göra saker som jag egentligen inte orkar. Att jag har rätt att säga ifrån. Utifrån hur jag är, vilka behov jag har. Som Marielle Johnsson.

Peter pratade med Gabriella igår kväll. Han sa att jag var nere och deprimerad och att hon inte skulle ringa mig före klockan 18 ikväll. Hon sa okej. Jag älskar dom så mycket.

Jag fick precis en vänbekräftelse på facebook från en vän jag skickat förfrågan till för längesen. Hon skrev att det var kul att bli min vän på facebook. Och hon frågade hur det är med mig, Hon frågade hur jag mår. Svaret från mig får vänta. Tårarna kanske inte hinner ta slut innan jag svarar, men jag måste vänta in mina ord i mitt huvud.

Vänta in mina ord i mitt huvud. Planera och använda strategier som är lagoma för mig. Det är mitt liv nu. Att tänka mig för lite mera. Det går inte helt för jag blir aldrig nån annan än den jag är. Jag får helt enkelt jobba lite mer på att respektera vem jag är. Som Marielle Johnsson och inget annat.

Ta hand om varandra. Älska varandra, på det sätt ni är. Det är enough.

Kram!

Konstigt resonemang?

Om man skruvar tankarna lite så är det väl lite knepigt att om man kritiserar vården för att en utredning tagit för lång tid så säger läkaren att vi avbryter alltihopa för det ger mer skada än nytta på dig. Är inte resonemanget lite konstigt egentligen. Trots det är det ändå lite skönt. Nu behöver jag inte engagera mig i några “kanske”-tankar utan kan tänka att nu är jag “bara” bipolär.

Kom med mig

“En sinnesstämning. Som min om nätterna ibland. Och idag.”
Skrivet 14.20 igår.

Några timmar senare var jag på läkarbesök och min läkare och jag tog ett beslut. Det stänger en del dörrar. Mediciner som jag nu inte har möjlighet att prova. Men det är bara att vandra på i höstregn och idag i snöväder genom Örebro län. För några år sen tog jag ett beslut om att avsluta en annan medicin. Det blev nästan ett år av riktigt helvete, men jag kom igenom det så småningom och igår fick jag veta att mina njurvärden är normala igen. Alltid finns det ljusglimtar i tillvaron. Även om det med gårdagens beslut känns lite konstigt.
Rrrrrrrrrrrr Nu ringer larmet på min telefon där det står “Byta handdukar” .  Jaja, man lär sig! sa pedagogen 👍

Säger nej

Jag är troligen en idiot, men har mailat min läkare om att jag vill bryta utredningen jag håller på med kring ADHD. Alltihopa började för flera år sen med att läkare och kurator tyckte att jag skulle göra en ADHD-utredning. Jag sa nej för jag tyckte att jag inte orkade eftersom jag fortfarande hade så krisartat kring min bipolära diagnos, med mycket skov och stora problem kring min dotter. Men psykiatrin fortsatte tjata. Så småningom sa jag okej. Men så fick jag vänta ungefär ett år innan det drog igång. Jag frågade kuratorn om exakt hur det skulle gå till. Hon sa att först skulle jag fylla i några formulär och sen var det samtal med henne kring det och så var det anhörigformulär och sen anhörigsamtal. Därefter var det läkarbesök och sen skulle dom sammanträda och så delge mig resultatet. Jag sa okej och så väntan igen…. ca ett halvår. Och så fylla i blanketterna… sen väntan flera månader på tid hos kuratorn där hon gick igenom frågorna och vi pratade om vad det visade (fast hon redan känt mig i flera år). Sen gick tiden igen och blanketter fylldes i av min make…. tid gick igen och han kom på samtal. Då sa kuratorn att jag skulle få komma på psykologsamtal och det skulle dröja ca tre månader, då sa jag att det ju inte var med i hennes beskrivning från början. Då slapp jag det. Tiden gick igen (flera månader). Eftersom jag mådde dåligt fick jag komma på vanliga samtal. Och nu har det gått mer än ett halvår sen hon sa att jag skulle prioriteras för läkarbedömningen. Fatta mer än ett halvår!!! Och idag säger hon att innan läkarbesöket så skulle jag komma till psykolog. Jag sa att vi ju redan hade bestämt att jag skulle få komma till läkaren och att det ju skulle bli prioriterat. Hon sa att hon skulle ta upp det med läkarna.
När jag gick därifrån sa jag knappt hej då. Vi hade ett samtal som kändes helt meningslöst och det gav verkligen ingenting. Jag känner mig ledsen och kränkt. Det har gått så lång tid och så kommer man fram till att jag ska göra saker som det redan bestämts att jag inte skulle behöva göra och ett läkarbesök som skulle prioriteras i maj är inte gjort än och kommer troligen inte bli gjort närmsta halvåret heller.
I morrn skulle jag på vanligt läkarbesök för att få nya recept på mina mediciner. Ett läkarbesök som jag bad om för flera månader sen.
Jag tycker så himla mycket om min läkare. Hon har alltid ställt upp på mig och gjort så mycket bra saker.
Nu skrev jag ett mail om att jag inte orkar med utredningen längre så jag bryter den. Jag orkar inte gå på läkarbesöket i morrn och skrev att jag måste lämna återbud pga mina arbetstider.
Jag vet att jag bär mig barnsligt åt. Men livet är skit ibland, ADHD eller ej spelar ingen roll då för det är min bipolära som är allvarlig. Att min ADHD ställer till det i vardagen och jag skulle vilja prova medicinering känns milsvida bort och nu skiter jag i alltihopa.
Min älskade dotter har musinvasion och börjar få vanföreställningar om möss som kryper in i munnen på henne. Hon kommer troligen att börja utredning om PANS.
I somras levde vi i ett helvete när hon var så sjuk så vi nästan befarade att hon skulle gå bort för oss.
Jobbet tär på mig och jag känner mig illa till mods över alla möten och skit som jag inte vill gå på. Men min chef delegerar ut en massa saker till mig och så ska jag hinna mitt patientarbete också.
Min man och jag började möblera om här i huset och skulle “bo” på varsin våning. Men möblerandet stannade av och det står möbler hej vilt i vårt hus (snacka om ADHD när vi plötsligt åkte till Charlottenberg istället!)
Nu känner jag bara att psykiatrin valsar runt mig bland en massa jävla formulär och räkna poäng. Det som skulla ha prioriterats i maj kommer troligen att dröja till nästa maj.
Varför undrade jag. Jo dom hade ju fått två nya psykologer vilket min kurator tyckte var så enormt positivt. I min sura hjärna tänker jag att Jaja, det är väl för att dom ska få praktisera lite med mig då.
Men nu vill jag inte vara med längre. Så nu skiter jag i resten. Det här är ju nästan värre än när jag väntade besked från försäkringskassan om min halva sjuksersättning,
Alla jävla utredningar kring mina barn och mig står mig upp i halsen, så nu f¨r ni tycka att jag är dum, men nu orkar jag inte med detta mer.
Jävla skitställe!

Konsten att “köpa ut” sig själv

Nej jag har ju inte betalat ut några pengar på nåt sätt. Men jag har väl klantat mig kanske. På ett sätt som är lite typiskt för vårt förhållande mellan min man och mig. Det där konstiga, som folk undrar om det verkligen är kärlek. Att skilja på ditt och mitt för att rättvisa ska råda.

Man kan tänka att vi kan samarbeta bra på det sätt vi gör, nämligen genom att dela upp allt. Peter har sina områden och jag har mina. Han står för matlagning, städning av övervåning och toaletterna, bära in pellets. Jag står för disk, städning av nedervåning, tvätta kläder, tömma i pellets i ämbaret. Sen är det jag som stryker, tvättar fönster och byter gardiner, men det händer inte så ofta så det räknas nästan inte. Jag är väl den som försöker ha lite fint också; pynta med blommor och prydnadsgrejer. Att städa källaren gör ingen så där ser det ut som … ja det har jag inget ord på. Peter brukar klippa gräset och skotta snö. Fast det beror ju lite på omständigheter som arbetstider och annat.

Vi har båda frihet att åka vart vi vill och ha vilka intressen vi vill. Peter behöver aldrig anpassa sig, han behöver aldrig egentligen ställa frågan om han kan åka på nåt. Jag däremot måste kolla upp så det funkar med Gabriella att jag åker nånstans.

Vänner har vi egna liksom. Inte så mycket tillsammans. Jag har mina vänner och han har sina. För några år sedan fick jag kontakt med en tjej som jag gick gymnasiet ihop med. Vi var bästisar. I dagsläget är det som att kontakten har fortsatt där den tog slut liksom. Vi har lika nära till varandra i känslan igen. Vi bryr oss om varandra lika mycket som då. Det är en härlig känsla. Hon har haft ett svårt liv och jag med. Vi har mycket att prata med varandra om. Hon har en sambo och vi har pratat om att träffas alla fyra. Det är nog första gången på många många år som det finns en möjlighet att vi skulle kunna umgås med ett par. Tillsammans.

För att hoppa tillbaka till berättelsen om att dela upp saker, så var det ju för några veckor sen så att jag fick fullständig spader på hur övervåningen såg ut. Och jag kände att NEJ jag vill inte gå och reta upp mig på mitt hem. Jag klarar knappt att ta hand om nedervåningen men övervåningen är ännu mer pannkaka. Då kom jag på idén om att vi skulle “flytta isär”. Övervåningen skulle bli Peters. Han tyckte idén var bra. Vi hade planer om hur vi skulle göra. Och det kanske är möjligt på ett sätt. Jag tyckte att nedervåningen ju är större än övervåningen så jag gjorde ett gott kap. Erbjöd till och med att han skulle få min garderob och jag skulle köpa en ny till nedervåningen. Och så skulle jag plocka ner min byrå. Jag planerade över hur den gamla släktklenoden i form av en brudkista skulle kunna stå på nedervåningen. Det är lite svårt för den är målad så ful av min mamma en gång på 70-talet… Men så kom jag på vart den skulle kunna passa i alla fall. Men hela projektet gör att för att få plats med en sak så måste man flytta nåt annat och alltihopa gör att vi inte kommer nånstans.

Nu inser jag att mina erbjudanden blivit knäppa minst sagt. Vem är det som säger att strykkorg, strykbräda, tvätthängaren osv ska stå min våning när hela hans våning kommer att vara täckt med hyllor till alla hans tidningar som han vägrar att slänga? Bara för att jag i ett halvt hysteriskt ögonblick tyckte att om han fick hela övervåningen till sig så kunde han få ha det precis hur som helst utan att jag behövde bry mig?

För nu inser jag ju att allt det jag lovat att ta ifrån övervåningen plötsligt ska inrymmas i ett rum!!! För i vardagsrummet och köket får ju egentligen inget extra plats. Och eftersom källaren är såpass kall och fuktig så torkar inte kläderna ordentligt där trots att vi har en extra fläkt installerad.

Jag har med andra ord gjort en jävligt dålig deal!

KZBH7329
Den här lilla plutten dealar jag inte med i alla fall ❤