Never surrender

Gomorron!

Solen skiner och det är så vackert. Har varit och lämnat in min volvo så hoppas att dom kan göra nåt med den. Älskar den så mycket… Konstigt, jag har nåt speciellt förhållande med mina bilar 😀

Jeepen kom in i mitt liv när volvo XC slutat funka. Sen slutade Peters bil att funka och så blev den lagad och nu har Jeepens ljuddämare gått sönder… så nu kör jag i alla fall hyrbil… Så det kan bli….

Jag är väldigt väldigt trött. Gabriellas sjukhusbesök med olika saker tär på mig. Jag tycker det är jobbigt när folk talar om att jag är duktig. Jag känner att jag inte vill vara duktig. Jag vill att nån säger “Sätt dig ner så tar jag det här ett tag”, men det är inte nån som säger, utan istället “Säg till om du behöver hjälp med nåt” eller “Jag finns här, det är bara att du säger till”. Men det där att jag ska säga till, och att jag ska be om hjälp, det funkar inte! Och tyvärr tror jag att det för många bara är floskler. Egentligen vill ingen för att man inte törs och för att man tror att jag inte vill om jag inte frågar. Äsch jag vet inte. Men jag fortsätter på min ensamma stig. Jag vet vad som funkar, jag vet att man inte kan vara fler än en för det går inte med Gabriellas perceptionsproblem och hennes kommunikationsförståelse. Hon behöver fullt fokus på sig själv och det kan hon bara få om man är själv med henne. Det enklaste är om det är jag.

20181005_151525

Jobbet är också jobbigt. Igår fick jag bannor av chefen. Jag har hela tiden fått beröm och fått höra att det jag gör är så bra. Därför fick jag lite chocktillstånd. Löjligt, alla måste ju kunna ta sånt, men jag tycker att det är svårt.

Mamma har också varit på undersökningar. Hon vill gärna beskriva hur jobbigt det är. Och det förstår jag verkligen. Men det är nåt som har hänt med mig. Jag orkar inte riktigt engagera mig. Mina systrar har ju tagit hand om det nu så jag släpper det helt faktiskt. Utan samvetskval.

Ja det är nåt som har hänt med mig. I somras när G och jag låg på sjukhus så bestämde jag mig för att leva för mitt eget bästa också. Inte bli martyr eller kvävas av andra. Så jag släppte nånting i livet som alltid varit jag. Det där att känna sig som man är ett med andra som lidit. Det är svårt att förklara, men jag har liksom känt samma känslor som andra när det har varit jobbigt för nån. Alltså på riktigt. Om Gabriella har haft det jobbigt så har det gjort lika ont i mig som i henne. Och det är ju så det är att vara mamma. Samtidigt måste jag nog skära loss henne från mig lite. Detsamma med andra människor som har det svårt på nåt sätt. Jag måste skära loss dom och sluta må dåligt för att andra mår dåligt både fysiskt och psykiskt. Helt kan det ju aldrig bli så förstås för jag är ju en människa.

20180920_165446

Men jag ska åka min jeep, jag ska gå promenader, jag ska försöka göra sånt jag tycker om. Även om Gabriella är jättesjuk och om min mamma behöver att jag kommer dit. Men jag tittar inte in längre när jag åker till staden. Jag gör mina ärenden och sen åker jag hem.

Jag vill träffa vänner igen. Men just nu är jag för trött. Föreningen som jag är med i har startat igen och det är nog det jag får satsa på lite nu. Mer än så klarar jag inte. Jag måste inse det.

Kram på er! Nu ska jag duscha och sen ta hyrbilen på en lite längre tur än till närmsta kontor. Troligtvis kan jag stanna nånstans och ta en fin promenad.

20180921_190746

Har ju glömt att skriva att jag började simma igen i måndags på simhallen. Vilken seger! Jag tog lite i taget. Först tänkte jag att jag åker dit och ställer mig med bilen på parkeringen – sen kan jag åka därifrån om jag vill. Så jag åkte dit. Och när jag satt i bilen på parkeringen så tänkte jag att jag går och kollar hur betalningsapparaten funkar. Så det gjorde jag. Och betalade. Sen tänkte jag att jag går in i foajen och kollar hur det ser ut nu för tiden. Så det gjorde jag. Det såg lite annorlunda ut än sist jag var där för flera år sen. Jag tog in och kände av intrycken som fanns. Sen tänkte jag att jag går och frågar vad det kostar och hur man gör med skåpen nu för tiden. Så det gjorde jag. Och så fick jag ett blått armband och instruktioner hur det skulle användas. Så jag följde instruktionerna, och då befann jag mig i omklädningsrummet. Och hittade ett skåp. Och klädde om. Och duschade. Och gick till simhallen. Tog av mig handduk och glasögon. Kände på vattnet och gick i. Det var så himla skönt! Jag simmade en längd men blev lite rädd över att få panik så sen simmade jag runt på det grunda. Kanske det såg konstigt ut, men jag bestämde mig för att jag var viktigare än det andra såg. Och troligtvis var det ingen som tog notis om det.

Som sagt en seger! I morrn kanske jag ska gå till gymmet. Likadant där. Lite beslut i taget. Det ena får ge det andra. Och om det inte funkar så kommer jag dit nästa vecka istället. Never surrender!

Advertisements

2 thoughts on “Never surrender

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s