Alla dessa “borden”

Jag har haft många tankar denna sommar på vad jag borde vilja och vad jag ska säga nej till och vad jag borde tycka om eller inte.

Jag ska förklara vad jag menar…

Jag har ju bipolär sjukdom och det innebär att jag ibland blir manisk och efter det brukar det komma en depression. Sen har jag väl lärt mig lite om vad som triggar igång det där maniska och jag vet vad jag borde göra annorlunda för att det inte ska bli så. Struktur, sömn på “rätt” tider, ordning och reda, påvisa mina behov för andra och stå fast vid det, kunna stå upp och säga stopp! Jobba lagom och ha fritid där jag hämtar kraft.

IMG_1864

Men sen finns det ju ett jag. Hon den dära Marielle vet ni. Hon (jag) har levt i 30 år med en dotter som har svåra funktionsnedsättningar. Det har varit och är väldigt jobbigt faktiskt. Man kan inte ljuga och säga att man inte tycker det, för oavsett hur mycket man älskar sitt barn så är det jobbigt att vara mor till ett (numera vuxet) barn med funktionsnedsättningar. Och framför allt när människor runtom oss faktiskt inte förstår hennes svårigheter. Och i det förstår dom heller inte mina behov. Och så ska jag bita mig i tungan när deras oförståelse kryper i mig och jag skulle allra helst bara ställa mig och skrika åt dom! :-O

Jag har fått vara stark som en idiot, kliva genom eld och jag har alltid klarat det. Alltid. Men min bipolära sida har förstås satt stopp. Det är en annan historia. Fortsättning kring den följer så småningom. Min man som är pappa till våra barn har ofta lämnat mig själv i striderna. Han har gått sina egna vägar. Jag har varit jävligt arg förstås. Besviken. Ledsen. Men ibland har jag inte orkat bråka… och ibland har jag ändå tänkt att jaja det är ju bara så det är. Och ibland har jag till och med tyckt att det är bra. Det är jag som har styrt barnens “uppfostran”, bestämt värderingar. Även om vi förstås varit två med grundvärderingarna så är det ingen som sätter sig på mig heller. Så som jag anser att det ska vara kring mina barn har det blivit. More or less. Ja mina barn med Peter som pappan. Den pappan jag valt till mina barn.

Om man återgår till vem jag är så är det (tyvärr) så att jag älskar att jobba. Jag älskar att hänge mig till nånting så intensivt så jag liksom bara älskar det. Det flyter i mina ådror och jag brinner inombords för det jag älskar.

IMG_1891

Pedagogik är nästan lika viktiga som mina barn. Och pedagogik är viktigt för mina barn. Andras pedagogik på skolor osv, men även här hemma. Jag tror att det finns ganska många föräldrar till barn med funktionsnedsättningar som vet vad jag menar. Som förälder till dessa barn ÄR MAN FAKTISKT INTE BARA FÖRÄLDER!!! Man är pedagog OCKSÅ. Det kan tydligen reta upp folk. De kan säga att man ska vara förälder till sina barn, man måste inte vara pedagog också. Det där förstår jag inte. Det måste man visst nämligen. Annars går det käpprakt åt skogen. Faktiskt.

Men man ska tydligen vara förälder i första hand. Hur är man då? Med barn som behöver struktur? De får ju inte fritid från sitt funktionshinder när de kommer hem från skolan osv, så varför ska jag då inte tänka i pedagogiska banor när de kommit hem?

Så det finns en stark regel här i samhället. Man borde ha det städat och laga mat och ha en diskmaskin och åka på utomlandssemestrar och tycka om helger. Och ja, det borde jag också. För det gör mina skov mindre och kanske kommer de mer sällan då också.

IMG_1910

Men… då är ju inte jag jag. Och det är en sorg. En väldigt stor sorg.

För Marielle Johnsson skriver böcker. Hon är en konstnär som sitter med dikter i natten och skapar. Och hon är en pedagog som älskar att lösa problem. Ungefär som deckarna på TV älskar att lösa problem så älskar Marielle att lösa problem som är av pedagogisk art.

Och om jag tänker på människor med bipolär sjukdom som gjort stora saker, varit författare, konstnärer, skådespelare, musiker… så har det nog ändå varit så att det har funnits nånting i det bipolära som gjort det möjligt. Skoven. Att vara psykotisk eller manisk kan göra att man skapar nåt. Depressionerna med självmordsförsök är förstås ingenting positivt alls. Fast varje gång jag varit där nere och sen reser mig så har jag byggt på den starka Marielle. Och hon har blivit starkare och starkare. Men också tröttare och tröttare. Mer tärd på nåt vis. Orken att ta sig upp själv har inte alltid varit möjlig. Men när man ändå måste så kan jag bli jävligt trött och ändå en superwoman. Kanske det ändå tär mer och gör mig olyckligare. Åtminstone tröttare.

IMG_1919

Och där står människor och klappar händerna och säger att jag är duktig. Och den där Marielle hon klarar så mycket, säger dom. Ja de säger till och med att jag klarar allt.

Det gör faktiskt också ont när de säger så. FöR JAG VILL INTE KLARA ALLT. Jag skulle vilja att någon någongång räcker mig handen och säger “Jag ska hjälpa dig!” Och faktiskt menar det. Det finns alltid människor som säger “Hör av dig om jag kan göra nåt för dig.” Och då tänker jag alltid: Vad menar dom? Vad är det dom skulle kunna göra? Hur tänker dom? Vad ska jag be dom om? Jag har faktiskt inte den blekaste aning…

Så kommer vi till alla “borden”. Vad jag borde vilja och vad jag borde tycka om. Men jag kanske inte gör det. Jag kanske inte tycker om att ha helg eller åka på utlandssemester, eller tycker det är skönt när det är fredag. Och jag kanske inte alls tycker om att umgås med min man jämt, eller ens vilja ha honom med mig i släptåg överallt eller jag kanske inte ens saknar honom när han åker bort.

IMG_1934

Nu har han åkt på segelbåtssemester. Husbygget är inte klart och han bara drog för att han måste. Han överlever inte annars. I mitt svartaste sinne kan jag tänka att jaha, men jag ska överleva allt? Inte fan kan jag åka iväg på semester hur som helst när som helst för att jag “måste”. Nej för som mor till min dotter så måste jag alltid vilja finnas till för mitt barn. Måste eller borde vilja.

Men grejen är att jag tycker att han borde ha åkt för längesen. Alltså tidigare under denna sommar. Visst är det knäppt? Naturligtvis ville jag inte att han skulle åka när Gabriella var sjuk och vi låg på sjukhus. Naturligtvis ville jag helst att han löste av mig mer så jag skulle kunna överleva.

Överlevt har jag gjort. Och blivit mer avtrubbad denna gång. Min kärlek ligger liksom inte på nära håll längre. Klart jag älskar min man och mina barn, men nånstans ligger ett slags skynke över allting. Alla “borden”. Det är svårt att förklara och jag tänker inte gå in på vilka tankar jag tänkte när G var riktigt riktigt sjuk. Eller ja okej då: jag tänkte att jag ville fly därifrån. Men samtidigt tänker jag förstås att jag aldrig lämnar nån av mina barn när dom behöver mig. Det kommer jag aldrig att göra. Men när man är där, när den totala tröttheten knackar på och känslorna gråter inuti, så skulle jag ju vilja att nån sträcker ut handen och säger “Jag tar över ett tag.”

Jag är inte arg och inte besviken. Jag kan säga att jag är fruktansvärt trött. Och människor säger “Jomen det är bara att du säger till så kommer jag”. Men jag vet ju inte vad jag vill att dessa människor ska göra. Jag vet ju inte det!

Jag minns när Gabriella hade sin svåra psykos och jag fanns där hela tiden. Ingen hjälpte mig ordentligt. Ingen faktiskt. Jag stod helt själv. En gång var min mamma vakt (man kan ju inte kalla det barnvakt för G var ju vuxen). G låste in sig på toaletten och klädde av sig naken och ticsade och tvångade och hade sin psykotiska konstiga hjärna med konstiga ljud. Sen kom jag hem efter tre timmar och snabbt fick jag ut henne från toaletten och på med kläder och hade superkoll på henne resten av kvällen. Gick hon ner på alla fyra eller la sig naken på golvet så drog jag upp henne. Jag tänkte ut strategier. Vi levde ett hanterbart liv G och jag trots allt. Trots att alla bara såg ett kaos. Men resten av den där kvällen var helt förstörd både för G och mig. För att hon blivit lämnad i tre timmar.

Och då kan man undra… Vad är det jag vill ha hjälp med? Vad är det jag borde vilja ha hjälp med?

Vilket konstigt inlägg. Jag tänker att jag bjudit in er i min värld. Men jag hoppas att ni säger att ni nog ändå inte kan förstå på riktigt för ni har aldrig varit i mina kläder. Kanske ni har barn som har haft psykoser eller att ni alltid är pedagoger osv, ja då kan ni förstå. Men ni andra som aldrig gått i mina moccasiner – säg inte att ni förstår, för det gör ni inte.

Kram på er i alla fall. Nu väntar en stor härlig disk. För att jag får diska mitt i natten om jag vill. Med bra musik. Jag vill inte ha nån jävla diskmaskin. Det är inte synd om mig för att jag inte har nån diskmaskin. Jag vill inte att nån kommer och tar över min disk.

Jag skulle vilja att nån tar över när jag verkligen behöver hjälp. Då när ni säger att jag är duktig, då när jag inte vill vara duktig. Då …

 

 

 

Den klara sol har kommit hit!

Sol och värme! Som jag har längtat efter och nu är den här! Det är nu jag ska njuta. Det är nu jag ska vara i värmen och ta ett dopp när jag vill.

Eller så åker jag till min svärmor och hälsar på min svägerska och hennes familj som kommer dit i dag.

Eller stannar hemma och äter taccos med min man och son.

Eller så åker jag till staden och hämtar Gabriella och tar med henne till “farmor”.

Och i  morrn följer med min man ut på storsjön med hans segelbåt.

Eller stannar hemma och njuter av min egen tid och badar i våran badplats.

Eller så blir han ledsen om jag inte följer med.

Eller så stannar han också hemma (vilket jag ju inte vill)

Det stora problemet är när man vill nåt som andra tycker att man borde vilja nåt annat, för att dom vill nåt annat. Vem ska jag lyssna på? Vem ska jag göra ledsen för att jag inte följer med?

Det är vackert väder och hur länge ska det hålla i sig? Tänk om allt tar slut på fredag? Då har jag inte gjort det jag vill eftersom jag vill göra sånt som andra vill och som jag inte har nåt emot just när det sker, men inte vill i nuläget…

Krångligt!

IMG_1126
Hos “farmor”

IMG_1818
Utsikt från segelbåten.

IMG_2011
Bad i våran sjö! Min man i en uppblåsbar fåtölj.

IMG_1775
Pyssel i trädgården.

IMG_1868
Utflykt med Gabriella till en annan sjö.

IMG_0547
Utflykt med Gabriella till en öppen bondgård.

IMG_1680
Att se ut över vår vackra sjö och trädgård.

Det kommer fler bilder av det val jag gör i livet. För andras skull/för min egen skull. För att mitt liv är mitt och för att jag älskar människor som finns omkring mig…

 

Ny vecka

och på Fredag börjar jag jobba. Eftersom jag är ansvarig för lokalbytet så har jag tjuvstartat lite och tänker att jag sen kan försöka ha lite flexledigt istället och göra saker med Gabriella när hon mår bättre.

Ska berätta lite om min mamma också. Hon har varit dålig under en lång tid och kanhända att hon har nåt fel i livmodern och tarmen så det måste bli operation. De har även varit oroliga för cancer i livmodern eller dylikt. Så galet att det händer nästan samma sak där som när det gäller G.

I morrn ska G i alla fall ta nya prover och på onsdag ska jag ha telefonkontakt med läkare igen så får vi se hur provsvaren visar då. Hoppas innerligt att allt visar på bra resultat!

Nu är det lite rörigt här och jag skulle vilja skriva mer… men det får bli vid nåt annat tillfälle.

Kram!

Ny favoritlåt:

 

Natt

Jag sitter på trappan som vetter mot skogen. Träden är svarta konturer mot den mörka natthimlen. Något djur hörs i fjärran. Jag funderar på om det är en uggla eller en räv. Eller möjligen ett rådjur. Lille C kretsar omkring mig. Ibland går han skogsstigen mot skogen. Han tittar på mig med självlysande ögon. Jag tecknar att han ska komma och att vi ska sova. Han sitter kvar en liten stund, men sen kommer han. Djuren i skogen, trädens siluetter; allt ger en känsla av stillhet och välbefinnande. Jag tänker på mitt liv och mina barn. Tänk att jag har så fina och kloka barn. Att vi har gett dom så bra värderingar i livet.

Myggorna surrar omkring mig. Dom sticker mig men jag får sällan myggbett som kliar nuförtiden.

Lille C kryper upp i mitt knä. Vi sitter så en stund. Sen går vi in. Jag kryper upp i sängen och tecknar att han ska komma också. Så det gör han.

Nu ska jag ge ögongel och sen väntar sömnen.

Godnatt!

Life

Nu har vi varit hemma i en och enhalv vecka. Tiden ramlar på som om det inte hade hänt. Vardagen som innebär jobb på huset och disk och tvätt. Har visserligen suttit på gräsmattan och sett ut över sjön eller tagit promenad i vår vackra omgivning.

Gabriella är förkyld och orkar inte mycket. En långtidsverkande morfintablett håller på att ta slut och hon är orolig över att få mer ont eller inte kunna vila lika lätt så jag har försökt få tag på läkare som kan titta igenom hennes medicinlista och kanske hon hellre borde höja nån annan medicin istället. Morfin är ju ett slags knark… Men å andra sidan vill jag inte att hon har ont eller inte kan sova. För sömn behöver hon. Nåja, tyvärr får jag inte kontakt med nån läkare på avdelningen där hon låg inlagd. Har lämnat meddelande om att dom ska ringa upp men det gör dom ju aldrig. Blir så trött på sånt!

Förra veckan jobbade jag i två dagar och jag har fastnat i tankar på jobbet. Våra nya lokaler, hur det ska se ut och hur man ska kunna boka dom i vårt intranätsystem. Jag vill ut och handla saker till dom och kunna möblera fint. Jag går in för det och idag sa Peter ifrån att nu får det vara nog lite med det där. Han tycker att jag borde ägna mer tid och tankar kring huset. Ja det kanske jag borde, men när vi var inlagda och jag inte visste säkert om hon skulle överleva så tänkte jag mycket på att göra det man faktiskt vill göra med livet. Man ska se till att använda tiden till sånt man vill.

Och det är klart att jag vill att vårt hus blir fint. Så jag försöker verkligen, men tycker samtidigt att Peters mamma och sambo skulle kunna hjälpa oss mer. Peter och sambon kommer dock inte överens alls. Det funkar helt enkelt inte att jobba tillsammans. Och då vill Peter att vi klarar oss själva i stället för att ta hjälp. Och där står vi nu. Andreas hjälper ju också till, men vill också leva sitt eget liv.

Lite kul är det dock att se huset förvandlas till jättefint faluröd-färg från att ha haft en nött plaströd färg. Och jag vill ju att det ska bli klart med den sida som vi tagit oss an. Sen gör vi mer nästa sommar och nästa 🙂 Men nu har vi kommit igång i alla fall.

I augusti fyller Gabriella 30 och det ska bli kalas. Jättekul faktiskt. Jag har nån intension att få ordning på sånt som jag inte fick ordning på när jag hade kalas för ett och ett halvt år sen. Dukning osv.

Veckan innan ska min ena syster ha kalas pga att hon fyller 60. Jag är så nervig över ifall folk tycker att det blir för mycket kalasande så de inte vill komma på Gabriellas. Hon skulle bli jätteledsen i så fall.

Det finns lite händelser i livet. Vecka 34 börjar Andreas plugga till officer. Det är häftigt tycker jag.

Kram på er!

Nu

En vecka har gått sen jag skrev sist. På måndagen fick vi åka hem. Läkaren hade kontakt med Sarkomteamet och bedömningen är att det inte är nån cancer utan en väldigt illa infektion som gnagt sig in i skelettet. Dock vet man inte vad det kommer av. Så om ca en månad ska hon göra en ny MR för att se hur det ser ut då.

Hon ska äta antibiotika i tre månader och försöka slappna av i axeln. Det är inte det lättaste och det är helt ok om hon sover mycket. Hon äter fortfarande en liten dos oxycontin som är ett långtidsverkande morfinpreparat. Det kan trappas ut nu egentligen men det är bara Gabriella själv som kan avgöra hur ont hon har sa läkaren innan vi åkte hem.

IMG_1866

Så i måndags drogs dränet och crp visade på 29 vilket alltså är betydligt lägre än hon haft när hon var som sämst (då 356 tror jag). Att packa, klä Gabriella, äta pannkaka innan vi åkte… var skitjobbigt! Jag ringde Peter och ville att han skulle komma till Gabriella för att hjälpa till, men först sa han nej för att han skulle göra nåt med huset och var helt bergis på att jag minsann kunde klara mig själv… Sen ringde jag igen och då var han plötsligt på sjön med sin segelbåt!!!

Jaja, till slut kom han i alla fall till hennes lägenhet och hjälpte till att handla åt henne medan jag hade möte med hennes kontaktperson på boendet för att redogöra ang medicinerna.

IMG_1852.JPG

Dagarna har gått och det verkar funka ganska bra för G. Hon är ganska pigg och glad när jag pratar med henne. Hon har varit ute och gått en del och har fått en kompis som nu bor i ett tillfälligt rum på boendet.

Torsdag och fredag åkte jag till jobbet och engagerade mig i packandet inför att vi ska byta lokaler i slutet av augusti. Så himla kul!!! Kanske det låter konstigt och framförallt lite ovettigt eftersom jag går upp i nånslags hypomant tillstånd…. mer än vanligt! Jag planerar och märker upp möbler, mäter och packar och….. På torsdagen var även ledningsgruppen (högsta chefen plus två enhetschefer) på plats och det kändes lite kul när högsta chefen sa till mig: “Ja nu är det du som är arbetsledare så vad ska vi börja med?” Så jag gav lite order om att vi började med utrensning av förråden och så tog en av cheferna hand om gympasalen och vartefter vi var färdiga med kartonger och annat så ställde vi in det där. Vi var väldigt effektiva så det gick toppenbra. Sen åkte vi till nya stället. Cheferna fotade ingången för att ha i nya broschyrer som ska ut och sen gick vi omkring och tittade. När dom sen åkt så var jag kvar och gick omkring och mätte i rummen för att sedan kontrollera att min plan vart vi skulle ha olika möbler m.m. skulle funka. På det stora hela verkar det vara bra.

IMG_1865

Fredagen gick mycket tid åt till att prata med en kollega som ska sluta hos oss. Jag blev försenad hem och Peter hade gjort ugnspannkaka. Jag åt senare än han och det var jättegott.

Torsdagen var förresten Peters mamma och sambo och hjälpte honom med bygget. De hade med sig en smörgåstårta för att visa att de tyckte jag har varit så duktig när det gäller allt med Gabriella.

IMG_1872

Igår fyllde Peter och jag 35 år tillsammans. Vi brukar alltid göra nåt speciellt tillsammans på “våran” dag, men nu hade vi helt glömt bort det!!! Jag kom på det för att jag gjort en påminnelse i telefonen. Peter hade åkt till en vikingamarknad och jag skickade ett sms om det till honom. Kvällen firade vi med en film, en påse zombreros och skålade med Sommersby Cider. På natten gick vi ner till vattnet och såg ut över vår vackra sjö. Det var alldeles stilla och vattnet var ljummet. Katterna var också med och väldigt nyfikna över varför jag satt och hade fötterna i vattnet. Jag funderade ett tag på att bada, men fick nån idiotskräck över ifall nån gädda skulle komma och bita mig. Idag tycker jag nog mest att jag var löjlig.

Vädret är totalt underbart. Jag sitter ute mycket och känner den känsla som jag längtade efter när vi låg inlagda på sjukhuset.

Nu är nu och jag sparar det i en ask ❤

IMG_1878.JPG

 

söndag

Idag väntade vi på ronden på förmiddagen och så kom jag på att det ju är söndag och då kommer inte nån läkare. Sköterskorna rondar med jourläkaren själva och det är i akutfall som läkaren kommer ut till patienterna. Det är inte så konstigt som det låter för jourläkaren har ansvar för ungefär hela huset! Jag hade skrivit ner lite frågor men får ta det i morrn istället.

Peter kom på eftermiddagen. Vi åkte till Jula och handlade lite saker, bland annat myrr för han berättade att det var myrinvasion på trappan på framsidan. Sen åkte vi lite vilse i storstaden men hamnade så småningom i ett hamnområde där vi gick en promenad utefter vattnet. Det var fint. Sen lyckades vi ta oss därifrån och in till centrum och åt vedugnsbakad pizza. Jag orkar knappt en halv pizza nuförtiden sen min galloperation.

Jag tänker på mina operationer som jag gjort i år. Som Gabriella tyckte var så otäcka. Och som kändes så stora saker att göra. Nu känns de som “en fis i rymden”. Så mycket som hon gått igenom nu. Alla prover, alla infarter som har stuckits. Dränet som ska tas bort utan bedövning… hur i helvete ska det gå?

Och så beskedet om att det kan vara en tumör…

Att röntgenbilder och provsvar har skickats till ett sarkomteam i Göteborg på Sahlgrenska lasarettet.

Hennes feber som varit runt 40 grader och infektionsvärden på 352. Det var inget att leka med… Tillståndet var ganska allvarligt. Så gick febern ner så småningom av antibiotikan och när bölden dränerats så gick även infektionsvärdet ner.

Sen kom en otäck hosta och andningssvårigheter. Det gick över som tur var och nu är det bara snarkningar kvar av det.

Hon sover tungt och mycket och jag tror att det är bra. I vanliga fall vilar hon mycket och har inga direkta uppåtstunder under dagarna. Men nu när hon sovit ordentligt så är hon ovanligt pigg och glad när hon är vaken istället.

Och här händer det saker omkring henne. Hon blir inte isolerad i flera timmar som hemma hos sig. Och när hon ber om hjälp så får hon hjälp. Ingen som tjatar om att hon ska klara sig själv.

Senaste tiden när hon började bli dålig i nacke, axlar och rygg så har hon inte fått den hjälp hon behövt. Hon har kunnat gå flera timmar utan byxor för att ingen kommit och hjälpt henne att ta på sig.

Jag är så trött på att strida. Jag är så trött överhuvudtaget. Men jag kommer inte att tillåta att hon inte får hjälp längre.

Nu har hon somnat för natten. I morrn ska dränet nog dras och förhoppningsvis får vi åka hem på tisdagen. Men jag hoppas att vi inte får åka för tidigt utan att dom verkligen kollar upp så allt verkligen är bra.

Nu har jag vräkt i mig en halv chokladkaka och mår illa! Ibland äter jag för ätandets skull, för att det är en gammal vana fast jag inte alls behöver längre. Usch!

Jag har även ont i halsen och hoppas att det inte påverkar så Gabriella blir förkyld och dålig av det.

Nu väntar min egen sjukhussäng.

I morgon är en ny dag i sjukhusets vårdavdelning.

Kram på er. Var rädda om varandra. Ingen vet vad som väntar i morgon!

Utsikt

 

Idag är jag trött

Idag är jag trött. Jag är så vansinnigt trött och ledsen. Fast allt hör väl ihop med att jag är fruktansvärt sliten. Det är tungt alltihopa. Imorse kom en jourläkare in till oss. Han tyckte att dränet inte såg helt bra ut så han tyckte att vi skulle stanna till måndag så man visste säkert att det inte fanns nåt var kvar, han ville inte riskera att det kom tillbaka. De har ju fortfarande inte fått svar ordentligt från Sarkomteamet i Göteborg heller. Men läkaren igår hade ändå teorin att det är en varböld och en kraftig infektion. Men ingen vet vad det kommer ifrån och läkaren igår sa att hon aldrig hade varit med om nåt liknande.

Alltihopa blev övermäktigt för mig i morse. Så jag har haft en sån där dag då jag skulle vilja gömma mig nånstans och bara gråta.

Tänk om vi måste stanna länge.

Tänk om de hittar en cancertumör.

Tänk om de inte hittar nånting nu, som senare visar sig och hade varit viktigt att veta redan nu.

Tänk om vi blir hemskickade och bölden växer upp igen.

Tänk om jag inte orkar detta. Jag var nära en kollaps redan innan detta hände, men sen tog allt psykiskt en paus liksom och jag måste orka pga Gabriella. Men nu är jag trött igen. Nu måste detta ta slut!

Febern är nere och de flesta prover är ok, infektion har hon fortfarande. Lungor och syreupptagningsförmågan är inte helt ok, men går åt rätt håll.

Jag skulle vilja bli avbytt här men Peter är på väg att bli förkyld. Så jag får knycka mina stunder av egentid. Idag har den bestått i att sitta i korridoren och prata i telefon med en fin väninna och med mamma. Och att bara vara. Se på sköterskor som åkte förbi på sparkcyklar i korridoren, en familj som kom från BB med en pyttepytteliten bebis, och en man i rullstol med sin fru troligen, som virrade runt och inte visste vart de skulle och vilken våning de skulle trycka på i hissen. Sen visade det sig att han ligger granne med oss här, så vi skulle ju egentligen till samma ställe.

Jag är inte så social. Pratar mycket med sköterskorna, skojar och skrattar men inte med övriga patienter så mycket. Lite sådär förstås vid fikahämtning om att smoothien är väldigt god och hur man ska lyckas bära allt till vårt rum.

Vi har kommit in i rutiner. Idag blev dock en annorlunda dag pga att Gabriella haft förstoppning. Man har provat med olika magmediciner men inget har funkat. Idag fick hon direkt upp i rumpan och till slut kom det.

Vi har även varit till “uppvaket” dit hon får åka och träffa narkosläkare för att sätta in ny infart för antibiotikan. Narkosläkare är experter på att hitta bra ställen att sätta infarter i så enkelt som möjligt. Idag gick det väldigt bra.

Men tänk så mycket hon är med om… Alla stick och annat. Jag som gnällde över att ta prover var tredje månad när jag åt Litium… Ibland får man saker i ett annat perspektiv…

Men vi har även varit ute en stund idag. Klädde sig i vanliga kläder istället för sjukhuskläderna och så åkte vi rullstol till cafeterian där jag åt lunch (en ananas och skinkpaj) och hon åt lite fika.

Sen gick vi alltså ut. Det var så skönt. Gabriella gick en stund men på tillbakavägen ville hon åka rullstolen.

Nu är jag dödstrött. Igår köpte jag ett par trådlösa öronsnäckor så jag kan lyssna på musik utan att det stör fröken G. Så det ska jag nog göra nu en stund innan jag somnar.

Gonatt!

sommarblommor-blå-pixabay-250x250

Uppdatering 3

 Skrivet igår:

MR gjord. Dränage i bölden. Febern nere. Provsvar förbättrats. Den otäcka hostan med andnöd verkar bättre. Efter en riktig kaos och gråtmorgon med kateter och dränageslangar sitter hon här nu nyduschad, katetern borttagen. Vi vet dock inte ännu röntgensvaren och vad det är som syns på nyckelbenet. Läkaren som gick ronden idag sa att hon under sina 20 år aldrig varit med om nåt liknande. 😮
Ja det var dagens rapport från gul gata A rum O 😀

_____________________________________________________________________________________

Bland fiskmåsar (jag studerade dom i går kväll – sån fin liten familj ❤️😇), helikopterljud – ej populärt!!! 😡 och helt underbar personal. Inga klockslag, ingen struktur men det funkar pga personalens bemötande och fina inställning till sitt jobb. ❤️

______________________________________________________________________________________