Midsommar

Igår var det midsommarafton. Farmor och hennes sambo och deras hund kom. Mamma hade sagt att hon inte orkade häromdagen men igår ångrade hon sig så jag hämtade henne och skjutsade hem henne efter kalaset. Vi åt gott och jag hade som vanligt gjort en liten lek 🙂 Alla fick dra ett varsitt kort där det stod nånting bakofram. Det tog en stund innan dom listade ut vad de skulle göra, men sen letade dom hej vilt. Min mamma älskar att blåsa såpbubblor och lyckligtvis så var det hon som drog kortet till såpbubblepresenten! Vilken lycka! Hon stod ute på baksidan och blåste för fullt!

Gabriella hittade små knäckformar, Peter fick en liten scrapbookfjäril och några formar att göra isglass med, vem som fick vad av dom andra minns jag inte riktigt haha!

Vädret var fint men lite kallt ändå och när min mamma och Gabriella tog en liten promenad till djurgravarna i ett hörn av vår tomt så blev dom fullständigt attackerade av knott. Det slår aldrig fel utan midsommarafton hemma hos oss är det knotten som regerar! Hemskt!

Ja så var då midsommarafton över för denna gång! Det gick ju bra. Jag klappade inte ihop i en hög på golvet. Idag har också gått bra hittills. Peter och Andreas har åkt till stan. Peter är till båten och Andreas träffar Julle och äter pizza. Så härligt att dom fortfarande hänger ihop!

Jag känner fortfarande att jag lever på nånslags reserv. På måndag hoppas jag att min kurator ringer upp mig igen. Jag vet inte riktigt vad som händer med mig. Det är som att det liksom fräter inifrån, som om nånting vill ut och då blir det panikattacker av det.

Planeringen för flytten av våra lokaler på jobbet har svårt att ta vilopaus i min hjärna. Min chef berömde mig häromdagen för att jag engagerar mig så och mina närmsta kollegor som jag i min paranojja trodde var avundsjuka har också berömt mig. Så då förstår jag ju att det bara är min paranojja! Lite jobbigt, men den här tiden har verkligen präglats av paranojja. Både när det gäller mina systrar och mina kollegor.

Nu vill Gabriella gå ut och eftersom hon har svårt med balansen får jag följa med, så skriver igen en annan dag! Kram och ta hand om er!

 

Ansvar

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva så därför dröjer det mellan varven. Jag mår inte så bra. Det är bara för mycket. Jag är orolig för att jag kommer att klappa ihop och ändå vet jag inte riktigt vad jag menar med det.

Har precis nyss pratat med mamma och hon mår så dåligt så hon inte vet om hon klarar att komma på midsommarafton. Jag har svårt för att låta bli att vara som hon brukar vara mot mig. Oförstående för att psykisk sjukdom finns överhuvudtaget.

Och jag känner att jag inte får plats riktigt. Som vanligt är det hon som mår sämst. Det är henne man ska låta bli att skada. Så jag håller tyst om hur illa det är med mig. För att hon har det värre. Som alltid. Man ska inte tro att man är nåt. För hon har det värre.

Det går inte att förklara allt i ett sånt här inlägg. Mitt mående får inte plats.

Och det konstiga är att jag är mot henne som hon alltid varit mot mig. Jag låter bli att prata om hur hon mår. Jag låtsas som om jag inte förstår.

Jag har ett ansvar. Som ingen annan har och alla andra räknar med att jag tar det ansvaret. Tänk om jag faktiskt en vacker dag helt enkelt skulle låta bli.

Tänk om jag bara skulle låta bli.

20180629_111210

Våga fråga hur det är egentligen…

Jag är lite nyfiken på vilka ni är som är här och läser. Det kanske är en fruktansvärt tråkig blogg, men jag tycker att det är skönt att skriva av mig om min vardag och mitt mående i min bipolära sjukdom samt om hur det kan vara att vara mamma till ett vuxet barn med funktionsnedsättningar.

Jag tycker även om att läsa bloggar om liknande ämnen. Så jag följer en del. Ibland i perioder så orkar jag varken skriva eller läsa andras bloggar. Det är lite synd för man halkar snabbt efter och behöver läsa ikapp rätt mycket innan man är på banan igen.

Jag vet att jag skriver väldigt långa inlägg och att det kan vara svårt att orka läsa allt. Mitt bloggutseende kanske inte heller passar alla, men det passar mig och då tänker jag inte ändra nåt 😀

IMG_1597

Jag tycker att det är viktigt att skriva om psykisk ohälsa. Man behöver lyfta upp det till ytan och våga prata om det. I så många år stängde jag det inne och låtsades utåt att jag var som andra. Jag mådde ibland så himla dåligt men då ingen visste så fick jag ju heller inget stöd.

2011 fick jag diagnosen Bipolär sjukdom. Det blev ett slags uppvaknande. Äntligen såg jag mig själv från ett annat håll liksom. Men det var samtidigt en kris. Att inse att man har en psykisk sjukdom som man måste dras med i skov under resten av sitt liv är en kris. Numera har jag gått ut med det och det känns helt okej att människor omkring mig vet om detta.

Visst finns det dom som är symtomfria under många många år. Människor som kanske svarar bra på mediciner, som har hittat sätt att leva som främjar hälsa. Ibland kan jag tycka att det känns kravfyllt när människor frågar: “Men har du inte hittat rätt mediciner?” osv. Det hjälper inte mig att säga så utan gör tvärtom att jag känner mig ännu sämre som människa. Jag är inte bara bipolär, utan jag är till och med sämre än många som är bipolära………….. Nej ställ inga såna frågor. Acceptera istället att mitt liv är annorlunda än ditt. Punkt.

IMG_1616

Det finns några riktigt stora sorger i mitt liv. Ja mycket olika saker i mina skov som hänt är ju sorgligt förstås, men jag tänker snarare på sånt som jag kanske aldrig kommer att klara……….. Till exempel gillar jag att engagera mig i olika saker, resa inom landet och vara med på konferenser och föreläsningar. Sova på hotell, gå på kurser och sånt. Eller hälsa på vänner som bor längt bort. Jag har en syster som bor utomlands och gärna vill att jag kommer och hälsar på. Min son bor i Norrland. Men tyvärr kan jag inte åka. Av erfarenhet så vet jag att jag blir sjuk efteråt.

Människor säger att “Jamen du ska se att nån gång känns livet lite lättare och du kan åka, det finns en tid för det också.” Ja visst kan man gå och hoppas det. Men man kan också försöka förstå faktum att det inte går. Jag måste lära mig att leva med att det jag klarar är att finnas nära mitt hem. Att åka endast i jobbet, att jobba min halvtid och att försöka få vardagen att gå runt. Det är min stora sorg tror jag. Visst är min allra största sorg att min dotter har så svårt med så mycket pga hennes neuropati. Men när man har ett barn med stor smärta och mycket möten och läkarbesök, så kanske man behöver “vårda” sig själv lite också. Mitt vårdande av mig själv skulle ju kunna vara sånt jag tycker om. Som att åka på konferenser till exempel.

Jag kan väl kanske inte helt acceptera det ändå. Inte helt. Kanske jag kan klara nånting nångång om jag hittar copingstrategier runtomkring det. Att om jag åker nånstans ändå kan hitta nånting som får mig lugn mitt i resan, men också att jag tar mig ledigt både före och efter för att ladda om mina batterier.

IMG_1466

För att hitta dessa strategier måste man ju fortsätta att testa sig fram…. men är det värt det? Är det värt min hälsa att ta risker för att finna nåt lagom i situationer som är så himla svåra för mig? Jag vet inte.

Jag behöver ta en dag i taget. Tänka i här och nu. Finna harmoni och mindfulness.

Men mitt behov av att engagera mig, att hänge mig åt saker är ju just ett behov. Och om jag gör det lite då och då, blir lite uppskruvad eller kanske rätt mycket så har jag kanske nån form av koll på vad som händer i mig. Att förstå själv att “Nu drar det iväg, om jag fortsätter så här så kommer jag att bli manisk”. Det är fan inte lätt!!! Mitt i hypomanin så vill man inte stoppa sig! Men att sakta ner hypomanin kan kanske ändå gå att lära sig.

Jag har några som kan känna av att det är på väg att gå åt fanders. Det är viktigt att dom faktiskt talar om det för mig, eller åtminstone ställer frågan. För även om jag svarar “Nejnej det är ingen fara!” så har nog en liten strimma varningstext trängt in i mina hjärnceller i alla fall. Och då är det inte förgäves för andra att faktiskt ställa den frågan.

“Hur mår du egentligen?”

Måla och snickra ett hus

Måla måla måla måla………………….. Ett första grundmålande är nu gjort klart. Så vi har sågat allt och målat. Nu ska vi riva panel och plasta in huset för att så småningom spika upp våra bräder och måla en gång till. Och så nya fönsterfoder som ska sågas och målas och spikas……….

Planeringen har spräckts totalt. Jag visste ju att det skulle bli så men Peter har varit så envis med att vi kommer att hinna klart tills midsommar………… Hur tänkte han där?!

Nu är det ju tyvärr så också att Gabriella kommer på midsommar och ska sen stanna i en vecka. Om vi ändrar på det så blir hela sommaren helt fel för då kommer vi att behöva ändra varenda vecka som vi ju har planerat med henne. Och med hennes autism så funkar det inte. Andra kan tycka att hon ska anpassa sig, men hon funkar ju på ett annorlunda sätt. Hon har ju autism och det växer inte bort hur som helst.

IMG_1674

Jaja…. Livet går vidare i Huset vid sjön. Ängen har exploderat av blomster. Det är så vackert. Och sommarvärmen är här och det hoppas jag stannar, trots att vi jobbar i vårt anletes svett! Nåt bad har vi inte hunnit med. Och jag tycker varje år att det är lite trist första gångerna eftersom det är mycket att snygga till vid vår badplats. Grenar som måste krattas bort och stenar som ska läggas i ordning så Gabriella med sitt rörelsehinder kan ta sig i vattnet på ett bra sätt. Och så har vi alltid massor med snäckor som satt sig fast på de stenarna i vattnet som vi brukar hasa oss nerför för att komma i vattnet så varje år får jag ta en borste och borsta undan äcklet.

I år vet jag ju inte heller om Gabriella kan ta sig i där överhuvudtaget. Jag är en envis jäkel så på nåt sätt nånstans ska jag väl lyckas få i henne i vattnet på nåt sätt. Hon kanske inte kan simma i år men nog fasen ska jag få henne att bada!

IMG_1643

Just idag är jag så dödstrött så jag inte vet vart jag ska ta vägen. Mina meds tog ju slut härom dagen och jag åt för liten dos quetiapin, men igår hade de kommit in på apoteket så jag har tagit rätt dos igen vilket gör mig totalt dödstrött.

Ha det bra!

Maniska ryckningar i hjärnan

Vi håller på att måla bräder till huset. Falu Rödfärg. Jag tyckte det var jättekul att såga… och så säger folk att det är roligt att måla, men jag tycker inte det alls.

Nu får allt gärna vara klart. Jag tycker att det är dötrist alltihopa!

På onsdag ska min man göra anhörigintervjud på psykiatrin för min ADHD-utredning. Jag tycker att det känns jobbigt. Men är rädd för att prata med honom om det. Just nu känns det som att jag inte kan prata med honom alls. Jag vet inte varför, men det är som om bara vanliga vardagen får plats.

Gabriella har fortfarande jätteont och härom dagen sa hon orden som jag tyvärr har tänkt ett litet tag: “Tänk om jag inte kan bada i sommar!”. Hon älskar att bada, och hon rör sig som en fisk i vattnet. Det är sån skillnad mot hennes rörelsehinder på land. Men nu vet vi ju inte hur det blir. Hon kan ju inte simma med en arm. Jag funderar på om det finns nånslags flytdyna hon skulle kunna ha. Eller om jag kan få tänka tanken att all smärta och all orörlighet faktiskt är bättre i vattnet.

Det som upptar mina tankar mest just nu är jobbet. Vi ska byta lokaler och jag ska byta närmsta arbetskamraterna. Jag kommer att ha mitt kontor längre bort än övriga och jag är rädd för att bli isolerad, samtidigt som jag tycker att det är kul att få flytta. I går hade jag möte med de som ska flytta in i de lokaler som vi har nu. De vill in i våra lokaler så snart som möjligt men jag måste ju bromsa eftersom vi har väldigt mycket att flytta på. Jag tycker att det är kul att få vara med i beslut och planeringar, men det finns andra som också skulle vilja det tror jag men som inte får det. Så jag vet inte om det spirar nånslags avundsjuka nånstans, det är svårt tycker jag. Vill inte bli illa omtyckt.

Ja det finns många tankar i huvudet som inte får löpa i nån bra lunk i huvudet. Mina quetiapin 100 mg tog slut härom dagen. Ännu en sak som är svår för mig. Att ha koll på när medicinerna tar slut och nytt recept behövs. Nu äter jag ikapp med quetiapin 25or så det ska komma upp i samma dos men det blir så många så det blir bökigt och jag tar mindre än jag ska. Det gör att mina tankar börjar likna vid en slags mani istället. Hypoman har jag varit länge men nu är det nåt annat.

Kram!

Lite tankar om samvaro

Livet med Lille C (våran minsta katt med dövhet) är som att ständigt vara småbarnsförälder. Han är tre år nu men blir liksom aldrig vuxen…. Just nu vill han ha lekuppmärksamhet och är och klättrar överallt och river ner saker och så kollar han mina reaktioner.

Så det här blogginlägget kanske inte blir så långt……………….

Jag har lite ångest över vad jag skriver ibland. Till exempel så älskar jag ju min man. Men han är inte så enkel att leva med. Och det skriver jag om ibland. Senaste tiden har varit laddad för mig pga att han ska bli intervjuad som en del i min utredning. Det är tufft på flera sätt. Dels för att det är MIN kurator som han ska sitta hos och bli intervjuad av. Jag har ju delgett henne så mycket av mitt liv så det känns lite konstigt faktiskt. Dels är det även just att det är han som ska bli intervjuad. Att det han säger om mig ska ligga som grund i en utredning som handlar om just min funktionsnedsättning trots att han har sitt lite annorlunda(?) sätt att vara. Allt som sker i allas liv sker ju i en specifik kontext. Dvs allt är beroende av vad man gör i ett samspel på något sätt. En orsak och verkan. Han gör nånting och jag reagerar på just det. Eller så gör jag nånting och hans reaktion kan bero på hur han fungerar. Om det vore två andra människor eller jag och någon annan, eller han och någon annan, så skulle resultatet bli på ett helt annat sätt.

IMG_1596

Som specialpedagog i jobbet är det en stor faktor att se på när jag träffar personer med någon form av kognitiv funktionsnedsättning i olika miljöer. Allt handlar inte om just den individen som har funktionsnedsättningen. Alla i sammanhanget har betydelse för vad som sker. Det är ju därför många säger “Jamen hen är ju på ett sätt i en verksamhet och på ett annat sätt med sina föräldrar”. Det behöver inte ha med varken verksamheten eller föräldrarnas sätt att förhålla sig till personen. Det är ingen som gör fel utan allt sker i ett samspel, som ser olika ut i olika miljöer och i olika reaktioner på vad en annan människa gör och säger och hur det tolkas.

Vad har detta med min man att göra? Jo jag tycker att det känns konstigt att han ska prata om mig och mitt sätt att vara, när det samtidigt är så att allt är beroende av hur man reagerar på någon annans sätt att vara.

Om jag kastar en tomat i ansiktet på honom så behöver inte det betyda att jag tycker om att kasta tomater. Eller ens att jag är väldigt explosiv eller impulsiv. Det kan även handla om att han är så rigid att jag får panik över att han inte sätter sig in i mitt perspektiv alls. Att han inte lyssnar eller kan vara flexibel alls.

IMG_1598

Många kvinnor är känsliga för HUR en man säger saker, och man blir ledsen om det sägs på ett sätt som liksom “klankar” ner på en. Många män är också känsliga för HUR en kvinna säger saker till en, men kanske mera tolkningsmässigt på ett annat plan. Och förstår inte kvinnans reaktion. Äsch nu knövlar jag in mig i förklaringar som bara blir konstiga! Hahaha!

För en tid sedan började jag fundera kring det där när det gäller städning. Jag är helt hopplös på städning. Det är en del av min ADHD om jag nu får den diagnosen. Min organiseringsförmåga är helt kaputt! Om man jämför mitt hem med någon som inte har ADHD så finns det skillnader faktiskt. Många utan ADHD har nån form av kapacitet att organisera och nån slags uthållighet för att göra färdigt saker och plocka mellan dammsugningarna. Alltså om man dammsuger en dag i veckan så plockar man rätt på saker hela tiden mellan dom gångerna. Man lägger saker på rätt ställe direkt när man använt det.

Ibland undrar jag om jag faktiskt skulle klara allt det där bättre om inte Peter kom och störde till det för mig. Kanske det faktiskt är han som gör att jag inte klarar att hålla ordning. Kanske det inte är jag som har det problemet utan mera har begränsad ork att hela tiden plocka rätt på saker efter honom. Så hur kan man veta att det är nåt som ligger i en ADHD-diagnos när det lika gärna kan finnas en orsak i vardagslivet med en annan människa?

IMG_1601

Denna undran och filosofering gjorde att jag faktiskt blev sugen på att få försöka vara själv. Att få försöka klara detta på egen hand. Först kom det som att jag ville bevisa för mig själv att jag faktiskt KAN. Men sen började tanken slå rot och jag funderade över att oavsett vad jag klarar och inte, så kunde det vara skönt att bara bry mig om mitt eget vardagsliv, att inte vara tvungen att leva i en vardag där en annan människa också påverkar mig genom att lägga saker på ett annat ställe.

Alltså att göra det snyggt och så åka hemifrån och det ser ut på ett likadant sätt när jag kommer hem igen.

Jag hade en tanke på att vi eventuellt skulle sära på oss en tid. Vårt hus är från början ett tvåfamiljshus och han kunde bo på övervåningen och jag på nedervåningen. Kanske det skulle funka. Men samtidigt så älskar jag honom innerst inne. Och att dela upp vårt liv på det sättet…………… Antingen skulle vi dras isär såpass långt så vi skulle behöva “göra slut” på vårt förhållande helt. Kanske den ena av oss skulle hitta nån annan och skulle vi då kunna bo på varsin våning såsom det var tänkt? Eller så skulle vi flytta ihop igen för att det tankesättet egentligen är en omöjlighet.

IMG_1615

Men vad har städning för betydelse när kärleken är det viktigaste? Eller? Är det faktiskt viktigt att ge och ta rent praktiskt i ett förhållande?

I sommar har vi varit tillsammans i 35 år. Det är kanske inte nåt att ge upp helt plötsligt nu eftersom jag faktiskt älskar honom. Vi är ett jättebra team egentligen. Trots allt.

Så vi fortsätter väl den knaggliga väg vi går tillsammans. Tycker jag idag. Kanske jag tycker nåt annat i morrn. Men att ge upp allt vi har byggt upp tillsammans är nog inte den bästa medicinen när det blåser i mitt huvud.

 

Så är det! Och nu ligger Lille C utsträckt på min säng och sover tungt. Älskade katten ❤ Vi har ju en katt till men han är inte lika uppbunden kring mig utan fungerar ihop med alla i familjen. Han heter Solkatten och är en långhårig och vacker pojke. Han ligger också och sover just nu. I sin favoritfåtölj.

Ha en fin dag alla som läser!

 

Hej!

Skriver medans jag har andan på! Tänk om jag kunde komma in i nåt skrivflow igen! När jag började blogga en gång i tiden skrev jag långa inlägg varje dag :-O Det är ju inget man måste. Bloggandet ska vara positivt för en annars kan man ju lika gärna låta bli.

Sen tycker jag väl kanske allra mest om att läsa bloggar. Såna där ganska vardagliga men ändå om liknande liv som jag har. Det kan handla om föräldrar till barn med funktionsnedsättningar eller människor med psykiatriska sjukdomar, typ min bipolära men även andra.

Jag har ju fått en ny läsare så jag kan väl göra en liten snabbpresentation eftersom jag inte lyckats få in nån sån på nåt naturligt ställe i det här bloggutseendet.

IMG_1439

Jag heter alltså Marielle, är 50 år och bor på landet med min man och två katter. Vi har två vuxna barn som har flyttat hemifrån. Dottern har autism och rörelsehinder med ständig smärta. Hon heter Gabriella. Sonen har flyttat långt bort och jobbar som militär. Han heter Andreas. Jag har bipolär sjukdom. Jag jobbar som specialpedagog. Min man är lärare. Fast vi är ju inte på samma skola.

Ja det var väl i stora drag. Lite förenklat kanske. Men i alla fall så skriver jag om vår vardag. Jag tycker om att skriva och har skrivit fem manus till böcker, men aldrig gett ut dom. Och så har jag skrivit massor av dikter, noveller, dagböcker och allt möjligt men det ligger mest och skräpar i byrålådor eller olika mappar på datorn. När jag är hypoman kan jag skriva hur mycket som helst, men när jag sen brakar ner i en depression så tycker jag det jag skrivit bara är skit.

Det är ofta så med mig att jag kan göra nåt som blir bra och jag får cred för, men sen brakar jag ner i ångest och mår jättedåligt. Nästa gång som jag blir hypoman börjar jag med nåt nytt projekt så därför blir ingenting helt färdigt.

IMG_1441

Just det ja, kanske ska skriva också att jag håller på med utredning för ADHD. Det är en svår kris. Svårare än när jag fick min bipolärdiagnos. Jag vet inte riktigt varför men jag har aldrig riktigt tänkt i dom banorna att jag skulle ha ADHD. Nu har jag förlikat mig med det och hoppas faktiskt att det blir en diagnos. Det skulle vara skönt att ha nåt att förhålla sig till på nåt sätt.

Till min familj hör också en kille som heter Julle. Han har bott hos oss av och till sen han var liten. Han har aspergers syndrom och är nu 31. My god vad mina små barn plötsligt har blivit stora!!! Livet med Julle i huset har förgyllt vår vardag men samtidigt varit ganska stökigt. Han flyttade hem till oss pga att hans pappa var alkoholist och hemma hos mamman hade han två bröder som också hade neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Livet i vårt hem var ju inte lugnare kanske men ändå mer strukturerat. Sen Gabriella var liten har vi använt oss av visuellt stöd på olika sätt så det har förstås gynnat Julle också. Min käre son har haft full fräs ändå så min pedagogik har inte riktigt bitit på honom…. Haha!

Igår fick jag veta att Andreas kommit in på officersutbildningen. Häftigt! Hoppas att det kommer att gå bra för honom. Han är även hästintresserad och håller på både med travsport och westernridning så samtidigt med officersutbildningen ska han plugga till kusk!!!

IMG_1448

Att bo i hus på landet är skönt tycker jag. Skulle aldrig vilja flytta in till en lägenhet i stan igen. Naturen ger lite lugn och ro i sinnet även om det inte funkar alltid. Just nu håller vi på att byta fasad på huset. Det är lite spännande men samtidigt läskigt. Vi har aldrig gjort nåt sånt här förut och har nu gett oss in på det här projektet helt på egen hand!!!

Min man och jag har varit gifta i 35 år i år. I dagens skilsmässosamhälle är det mycket. Jag är lite provocerande för jag tycker att många ger upp för fort. Man säger att man inte älskar varandra längre och så flyttar man i sär. Men … efter 10 år är man inte förälskade längre. Den som tror att man ska gå omkring och vara kär i många år har nog missuppfattat en del. Hm… nu får jag väl skäll över denna inställning. Vi har inte alltid fungerat ihop. Vi har gått isär och ändå hittat tillbaka till varandra. Det måste ju vara nånslags grundkärlek i det då. Jag tror att det handlar om värderingar som måste samklinga på nåt sätt. Vi är inga prylmänniskor och har inte så stora föreställninigar om livet. Vi har ju levt ett liv med många törnar. Att ha barn med funktionsnedsättningar är inte lätt och att själv ha en psykisk sjukdom är förstås heller inte lätt. När jag var liten tänkte jag alltid att det skulle vara viktigare att visa kärlek till sina barn än köpa en massa saker och städa mycket. Det är svårt när man är uppvuxen i ett hem där allt skulle vara tipptopp och mamma städade dagarna i ända och tröstade inte när jag var deprimerad. Man har på nåt konstigt sätt ett krav på sig själv att leva upp till det där samtidigt som man är lite emot hela inställningen.

Min ADHD sätter mycket käppar i hjulet för det där. Att ha ordning är varken min mans eller min starka sida. Ofta mår jag jättedåligt av att bo i ett hem med fullständigt kaos. Ändå är kärleken till mina barn det absolut viktigaste. Sonen kramas inte så gärna längre, men han har alltid varit min lillprins på nåt sätt. Att flytta långt bort från mamma var nog en frigörelse som varit bra för oss båda.

IMG_1463

Nu kommer han hem ganska mycket framöver eftersom han ska börja plugga på lite närmre håll. Det blir bra… och hoppas vi kan hålla sams!

Just nu håller min man på att göra blodpudding och bacon. Mums!

Och jag ska engagera mig i att läsa lite bloggar medan jag sätter in bilder här 🙂

Ha det så bra!

Vuxna barn och byte av fasad – uppdatering om livet i Huset!

Vill egentligen mest säga hej!

Gabriella har fortfarande ont. Det har nu varit så här i över två månader. En nackspärr sitter inte i så länge, så nånting måste vara fel. Förrförra måndagen blev hon röntgad men vi har ännu inte fått nåt svar.

Allt detta ringande… Måste även ringa för att kolla upp så hon står i kö för undersökning under sövning. Sån där kameragrejsemojs som dom kollar urinblåsa m.m.

IMG_1421

För mig är det mycket kring jobbet. Vårt byte av lokaler, andra kollegor som ska flytta in i helt andra lokaler. En kollega som mår väldigt dåligt.

Förra studiecirkelträffen var den sista för våren. Vi kommer att ha en avslutning med korvgrillning hemma hos mig. Jag försöker övertala grillmästaren att vara hemma den helgen och hjälpa till. Jag är inget bra på att sköta grillen!!!

Här hemma har vi nu börjat med fasadbytet. Eller vi har inte kommit fram till själva bytandet, men har nu sågat upp alla bräder. Jättekul att såga med sågmaskinen (vad det nu heter…)! Nu har jag påbörjat målning och jag tycker att det är nervöst. Det ska målas en gång nu och sen spikas upp och kanske målas en gång till då. Jag vet inte, jag gör mest som min man säger och hoppas han har koll på det! Hahaha! Men sen är det andra saker som jag inte alls trodde mig själv om. Såna där logiska, praktiska saker, mätandet t.ex. En del saker säger jag och min man fattar inte vad jag menar. När han har hållt på ett tag så kommer han på hur det ska vara med en del grejer och då visar det sig att han kommit på det som jag redan har sagt…….. Antagligen är det jag som inte kan förklara på ett bra sätt, eller så är det han som måste komma på saker själv för att förstå.

IMG_1432

Igår var det fint väder och vi hann såga upp allt färdigt. Idag är det regn så det passar bra att jag målar. Min käre make har åkt till Leksand på medeltidsmarknad. Jag försökte klämma ur mig att det var lite orättvist men det tyckte ju inte han utan sa nåt om att Jaja, då får väl du spika då. Hm… jag orkar inte diskutera. Men då är det detsamma som att han ska spika rubbet själv då eller?

Jaja, det är lite skönt att sysselsätta sig praktiskt faktiskt. Alla paranoida och fartfyllda synapser i hjärnan får hålls för sig själva, jag lägger inget krut där alls. Stänger av tankarna och bara Gör saker.

Är även orolig för min mamma faktiskt. Hon har haft problem med underlivet. Blod i kisset och ont. Nu har hon varit på olika undersökningar och tyvärr kan det vara cancer. Vi vet ju inget än säkert.

IMG_1434

Ja nu vet ni lite om hur livet i Huset fungerar just nu. Hur mitt liv i vardagen ser ut. Ska försöka komma in här lite oftare och skriva. Det är skönt att få ur sig saker, även om det handlar om det lilla i vardagen.

Saknar Andreas förstås. Han hör inte av sig så mycket. Inte ens via facebook. Jag blev paranoid när det gällde det också först, men svaret var att han hade fullt upp på jobbet. Han tycker om sin mamma och jag har aldrig varit nån dålig mamma säger han, så den paranojjan kan jag lägga åt sidan ❤

Kram på er därute!