Jag skulle vilja att han kom och gav mig en kram

Det var längesen jag skrev nu igen. Svårt att få tid och inspiration. Just nu känner jag mig lite nere. Har legat och halvslumrat, vet inte om det var för att jag är trött eller för att jag är lite knäckt. Håller ju på med ADHD-utredning. Min man ska fylla i formulär och vi ser väl inte helt lika på saker. Det gör ont.

Han säger att jag har slagit honom. Ganska många gånger. Det tycker inte jag. Förstås. Fast visst … men det har alltid varit för att jag har försökt nå fram och inte lyckats. För att han inte har lyssnat. För att jag blivit desperat. Man kan säga till honom nåt och han ger sig inte. Han bara fortsätter med sitt. Det går inte att förklara. Man måste leva i närheten av mitt liv för att förstå. Och just nu kommer jag inte på nåt bra exempel.

Det kan jämföras med nånslags psykisk misshandel från hans sida fast han inte är medveten om det. Och just därför blir det så ensidigt och konstigt när jag spårar ur och exploderar.

Idag på jobbet hade vi ett stort möte med en annan verksamhet och jag fick beröm för en kurs jag hade med några av dem för ett tag sen. Jag känner mig kompetent och duktig.

Och så kommer jag hem och får svälja skiten om att jag är funktionsnedsatt på ett sätt så det gör andra illa. Jag som sitter och är en duktig pedagog blir i nästa vända en dålig människa istället. Med svårigheter. Alltså alla har väl svårigheter och jag tror väl inte mig som nån övermänniska, men det är skillnad om det handlar om en fysisk sjukdom. ADHD är nåt annat. Att ha bipolärdiagnosen tog tid innan jag kunde ta till mig – jag kände precis på samma sätt i början, men nu är den helt okej. Jag känner mig inte som en sämre människa. Jag kan prata om det på jobbet och tycker att de flesta förstår att jag behöver anpassningar av olika slag.

Jag kommer nog över det här också. Jag skulle önska att han kunde krama mig och säga nåt fint. Det gör han inte. Jag har stängt av alla sinnen så jag vet faktiskt inte vad han gör. Packar ut saker i sin bil som han ska ha i båten, pratar om att han ska sitta i sittbrunnen och äta räkmacka i morrn. Nu är hela nedervåningen släckt. Har han gått och lagt sig? Har han sagt godnatt? Har han tagit en promenad? Sitter han vid datorn på övervåningen?

Att jag behöver goa ord och nån kram när jag beter mig så här, förstår han inte. Det har han aldrig gjort. Och jag måste säga till honom att jag behöver en kram. Ibland orkar jag inte det. Ibland önskar jag att han kunde förstå utan att jag ska behöva tala om hur det verkligen är han ska göra.

Är det verkligen rätt att en man som är som min ska sitta och fylla i ett formulär om hur jag är i olika situationer? Och är det rätt att han ska ha ett samtal med min kurator som jag berättat så mycket för? Och jag har ingen annan som skulle kunna fylla i det där formuläret heller och ingen som skulle kunna lyfta upp mina svårigheter heller. Det vore ju inte bättre heller om t.ex. min mamma sitter där och säger “Nej hon har ingen ADHD…” eller min syster: “Nej hon har aldrig varit problematisk på nåt sätt” eller “Nej hon har alltid varit så snäll” –  det skulle ju inte vara till nån hjälp det heller…

Men jag skulle vilja att han kom och gav mig en kram.

2 thoughts on “Jag skulle vilja att han kom och gav mig en kram

  1. Antar att din man är som andra män: han kan inte läsa tankar.
    Gå fram till honom och säg att du behöver en kram…. vips så är det löst.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s