En artikel som blir en brytpunkt

Och här kommer då ett inlägg efter en tystnad som bara brutits med hjälp av inlägg jag skrivit på Facebook och lagt hit i efterhand.

Men nu skriver jag ett inlägg som “bara” är till bloggen.

Det har varit en ganska tuff tid nu. Gabriella fick ont i nacke, axel och arm. Till att börja med kunde hon ha svårt för att andas och ringde och grät. Vi har varit i kontakt med psykiatri, vårdcentral, neurolog och sjukgymnast. Vi har tänkt att det snart skulle gå över. Nu har det gått säkert en månad och det har fortfarande inte gett sig. Vi har tänkt att det kan bero på medicineringsbiverkningar eller nån sträckning, kanske nackspärr. Men hela vänsterarmen är i stort sett obrukbar. Hon bytte medicin för ett tag sen och är ju väldigt känslig för biverkningar. Så det var en av tankarna som gick.

IMG_1420

Nu vet vi ingenting. På måndag ska vi till röntgen och jag hoppas liksom att det kan vara nåt som syns så det finns nåt konkret. Hon har sen förut även problem med diskarna i ryggen som har väldigt lite brosk mellan sig, dvs diskbrock plus sin skolios. När hon var hos oss sist var ryggen sned och svullen kring vänster axel. Hon har väldigt väldigt ont, men vi vet inte ändå… är det nåt neurologiskt trots att hennes neurolog inte säger det, eller är det medicinbiverkan på psykmedicinen?

Ungefär samtidigt så sover hon mycket tyngre vilket troligen beror på medicinbytet men har den negativa effekten att hon har börjat kissa på sig på nätterna. Igår berättade hon även att hon bajsat på sig.

Det känns så hårt alltihopa. Jag försöker fokusera på annat också. Som min egen utredning. Det är svårt och känsligt. Mycket i min hjärna senaste tiden har kretsat kring anhörigintervjun. Jag har inte vetat vem jag skulle välja och när jag väl gjorde mitt val så kändes det så fel. Min man och jag har inte alltid det så bra tillsammans och min vetskap om att han då ska sitta där och prata om mig gör mig nervös.

IMG_1425

Själva utredningen som skulle leda till en eventuell diagnos har känts tuff. Tankar som “Vad gör jag om jag inte få en diagnos. Om de säger att Sorry du uppnår inte alla kriterier.” Vem är jag då? Är jag lat och bortskämd?

Jag har landat i att jag har en bipolärsjukdom och är öppen med det. Alla jag känner vet om det och det känns helt naturligt. Nästan som att jag är stolt över att vara öppen.

Men att komma fram till att jag kanske även har ADHD har varit en lång väg. Jag har ännu inte accepterat det helt. Och att göra denna utredning känns läskigt. För vad händer om jag får en diagnos… och vad händer om jag inte får en diagnos.

IMG_1461

Jag har ibland tänkt att om jag inte får en diagnos så måste jag tänka på vad jag själv behöver och då kanske gå isär med min man. Till att börja med handlade det om att bevisa för mig själv att jag minsann kan klara mig själv. Numera handlar det inte om att bevisa utan mera att få leva ett liv där jag själv är herre över mig själv.

Idag visade min man mig en artikel i en tidning om Högkänsliga, High sensitive. Jag har hela tiden tänkt “Äsch det där är nåt hittepå, nåt man säger om sig själv bara för att utmärka sig”. Knäppa tankar men jag har inte orkat kolla upp vad det innebär eftersom det inte är en riktigt diagnos utan mera en egenskap. Ungefär när Gabriella var liten och vi sökte hjälp och fick diagnosen Spänningssökare. Något som inte alls finns i nån diagnosmanual utan ett påhittat ord som hennes läkare myntade. Vi köpte idén och hans förklaring men det gjorde även att vi alla blundade för sanningen, nämligen att hon faktiskt hade autism. Jag tror att vi tidigare hade förstått sanningen om han aldrig satt henne i genren Spänningssökare. I och med det ordet behövde vi aldrig se hennes brister, hennes svårigheter och därmed kunde vi inte anpassa och inte jobba för att vi alla skulle få ett bättre liv. Vi behövde bara acceptera och med facit i handen nuförtiden så hade vi aldrig kommit så långt som vi kommit idag om vi bara accepterat läkarens ord på det. Med diagnosen Autism har vi kunnat lära oss bemötande, struktur, anpassningar m.m. och i och med det har vi även kommit långt inte bara med hennes utveckling utan även med utvecklingen i tankespår när det gäller oss omkring henne.

Men nu var det ju inte henne jag skulle skriva om utan mina tankar kring om jag inte får en diagnos i denna utredning som pågår. Jag läste alltså alldeles nyss en artikel om högkänslighet.

IMG_1460

Och jag känner någon form av befrielse. Det som står är så bra! Och det är en lärdom jag måste göra oavsett om jag får en diagnos eller inte. Det är att stå upp för mig själv, för min egen skull och säga “Det här behöver jag! Så här behöver jag ha det!”

Kvinnan som skriver berättar om att högkänsliga ibland behöver en vit värld utan intryck. Att man behöver säga “Nu måste jag ta hand om de intryck jag fått och mina känslor – sen är jag redo igen.” Och att då försöka hitta lugnet hos sig själv.

“Stå upp för dig själv! Var tydlig med att förklara: “Jag fungerar så här!” Hjälp din partner, dina barn, dina vänner eller vem det nu kan vara, att förstå att du måste ha det på det här sättet och våga stå för det. Det är okej! Då kan du funka och du får en bra vardag.”

IMG_1459

Och därmed är jag tillbaka där jag började. Min “vita vardag utan intryck” kan faktiskt innebära att jag måste skapa ett liv, en vardag där jag är herre över mitt eget liv. Inte så att jag ska bli egoistisk eller ens egocentrisk utan bara där jag förklarar och tillåter mig själv att ha behov som får ta plats. Då spelar det ingen roll om man benämner det svårigheter eller egenskaper. För det handlar inte om det. Det handlar om behov.

Så om jag inte får en diagnos. Om jag sitter där med läkare och kurator och dom säger att “Nej, nu när utredningen är färdig så har vi inte tillräckligt att ta på, du uppfyller inte tillräckligt många kriterier för att ge dig en diagnos” så kan jag krama artikeln i fickan även om det kanske är bildligt talat, symboliskt. Men jag kan tänka att… även om jag inte har tillräckligt många svårigheter så har jag i alla fall tillräckligt många behov för att kunna skapa mig ett liv där jag bemöter det jag behöver på ett bättre sätt än nu.

Att gå isär med min man handlar inte om att skiljas känslomässigt från någon jag älskar. Det handlar inte om att säga tack och adjöss och känna att mitt liv tillsammans med honom inte duger. Det handlar om nåt annat. Det handlar om att kunna sortera intryck på ett sådant sätt att jag känner mig stadig i mig själv.

IMG_1410

Sortera intryck. Kunna leva i tystnad ibland, ta promenader, scrapbooka, ordna och sortera stöket här hemma och att en gnutta liv som jag lever för min egen skull. Oavsett hur stora Gabriellas problem blir eller argument från min make eller om Andreas och min relation raspar i kanterna. Eller om mamma eller mina systrar har åsikter om saker och ting, så ska jag leva en gnutta för min egen skull.

När Gabriella mådde som sämst och sommaren 2016 kom, med ovisshet och otillräcklighet, så gick jag ut på verandan och blickade ut mot sjön och bara hade en liten liten stund för mig själv. Inga tankar, inga känslor – jag bara stod där. Och det fick mig att överleva och kunna segra.

Och jag vet att jag kan det igen. Svårigheter eller egenskaper eller bara ett sätt att förhålla mig till livet kan alltid få finnas där. Kan alltid få en liten plats i min levnad. Ett eget space liksom.

Så tack för artikeln, den gav mig ett uppvaknande ur ett tillstånd som kändes läskigt.

Igår (och i natt) var det eurovision festivalen på TV. Nederländerna vann, Sverige kom sexa. Men den här låten var fin tycker jag. Och inte bara låten utan blickarna. Det de har mellan sig som inte är ordsatta, det tycker jag är fint.

 

Från facebook

För ett år sen ungefär slutade jag helt med Litium (nedtrappning från hösten innan. Jag var så dålig den vintern, fy fan). Sen har jag varit hypoman… med undantag för några små dippar på bara några dagar. Normaltillstånd vart tog du vägen? Ett års hypomani ungefär alltså. Ögonen känns som grus, jag är så fruktansvärt trött men jag bara kör på och kör på och kör på. Och så allt kring Gabriella. Denna vecka i stort sett nåt varje dag. Idag skulle vi till banken, men pga hennes värk och värme och att hon inte får komma till oss när det är Tivoli (läs oväsen)… så stod jag med en vuxen människa i rullstol på stan som bara skriker rätt ut. Men man har ju lärt sig en del under årens lopp så det var bara att stå kvar där i tumultet och vänta ut henne. Inget tjat inget prat, bara stå still. (LAB). Men alltihopa gör mig så trött. Livet känns som pannkaka. Och så kanske det kommer ett par extra bokstäver på mig. Lite psykiskt jobbigt har det varit att tänka den tanken… eller att tänka tanken att tänk om det inte blir nån diagnos… är jag bara lat då?
Men just nu skulle jag mest vilja bara sova. Och det kan jag inte så bra just nu… Speciellt eftersom jag fick för mig att jag skulle gå upp fem den här veckan. Inget speciellt för det har jag gjort hela mitt vuxenliv tills barna flyttade hemifrån… då började jag gå upp 6 istället, så jag är ganska bortskämd nuför tiden.
Vilket inlägg… jag skulle ju egentligen bara skriva att jag är så fruktansvärt jädrans trött!

Utredningen

Mitt liv är ganska jobbigt just nu. Att min man ska fylla i ett formulär om hur jag är blev nog en utlösande faktor. Det handlar om beteenden som är så beroende av hur själva situationen ser ut just då. Alltså beteenden som är omgivningsutlösande. Som handlar mer om hur min man, barnen, vårt liv i vår familj med andra funktionsnedsättningar är i grund och botten.

Formuläret gjorde mig så ledsen. Han ska värdera olika saker på en skala och får lägga till förklaringar och sen ska han på intervju hos min kurator.

Jag har läst sammanfattningar från andras utredningar och där har det varit en anhörig som varit med i barndomen dvs föräldrar till den utredda som har berättat om hur det var när personen ifråga var barn.

Jag har inte direkt någon från den tiden (mamma eller systrar) som kändes bra att använda mig av i det här syftet. Så jag tyckte att det skulle vara bra med min man men var helt inne i att han säkert inte kunde svara på allt.

Jag letade upp en checklista från internet som används i sådana här sammanhang, skrev ut den och tänkte att min mamma alla fall kunde fylla i den för min skull och att jag kunde tycka det var intressant för mig att läsa. Kanske inte använda i själva utredningen utan mera för mig själv.

Jag har gett den till henne men inte fått nån slags respons alls om att hon skulle ha fyllt i den. Jag har heller inte vågat fråga mer än en gång.

Frågeformuläret som min man fick var av en helt annan karaktär. Och det som gjorde mig så upprörd var frågan: “När han/hon (dvs jag) blir arg så tar det fysiskt uttryck mot djur eller människor” och så ska man värdera från 0 till 4 på en skala där 0 är “inte alls eller mycket lite” sen kom “i viss mån”, “en hel del”, “mycket” och “helt och hållet”.

I det formulär som jag fått fylla i med samma frågeställning så hade jag tagit en nolla förstås. Det var för mig så självklart. Men min man säger att jag slagit honom flera gånger. Jag skrattade först och trodde att det var ett skämt. Jag trodde att han skulle se det utifrån sammanhang och att det inte handlade om slag. Jag har aldrig misshandlat honom. Jag har aldrig slagit honom i ansiktet, jag har aldrig varit hårdhänt. Jag förstår i ärlighetens namn inte ens riktigt vad han menar.

Kan man kryssa i en sån fråga om att det hänt när det inte ens gjort ont? Jag vet att jag kastat en tomat i ansiktet på honom en gång av frustration, jag har nog buttat iväg honom, På ett sätt har det handlat om självförsvar, fast mera utifrån att han psykiskt inte kunnat sluta med de verbala monologer han har sysslat med.

Han har ju sina svårigheter. Men de ser han inte själv och det är ju naturligtvis också det som hör ihop med hans tänkande. Att inte kunna sätta sig in i hur det känns för mig och därmed har jag till slut blivit helt “konfys”.

Jag tänkte att han kanske skulle kunna sitta i den där intervjun och ha nån känsla av att jag ju inte haft det lätt. Att mitt vuxna liv varit så utsatt så det inte varit konstigt alls att jag drämt till honom nångång. Han har ju inte tagit sin del i sammanhanget med barnen.

I fredags ringde jag till min kurator som är den som ska intervjua honom, och grät. Jag berättade alltihop och vi pratade en stund, sen kändes det bättre. Men nånting som fastnade på ett negativt sätt var att hon sa: “Jamen det är ju inte han som ska utredas – det är ju du”. Sant i och för sig, men när han inte ser sin del i sammanhanget så blir det ändå fel.

Jag har alltså pratat både med honom, kuratorn och Gabriella. Att det blir sån explosion från min sida är ju ett tecken på att jag inte tänker först utan det bara händer. Men å andra sidan: Är det konstigt? Det är inte jag som misshandlar! Skulle det finnas en annan utväg? Kan man i en utredning istället förstå situationen och inte bara mitt beteende?

Jag känner mig så ledsen. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte vad jag vill.

Faktiskt.

Jag har försökt få tag på Andreas för att få hans syn på saken. Jag har skrivit och ringt men får inte tag på honom. I messenger har han alla fall skrivit att jag aldrig har varit en dålig mamma. Det värmer, men jag vill veta mer än så.

Kram på er alla därute. ❤

Jag skulle vilja att han kom och gav mig en kram

Det var längesen jag skrev nu igen. Svårt att få tid och inspiration. Just nu känner jag mig lite nere. Har legat och halvslumrat, vet inte om det var för att jag är trött eller för att jag är lite knäckt. Håller ju på med ADHD-utredning. Min man ska fylla i formulär och vi ser väl inte helt lika på saker. Det gör ont.

Han säger att jag har slagit honom. Ganska många gånger. Det tycker inte jag. Förstås. Fast visst … men det har alltid varit för att jag har försökt nå fram och inte lyckats. För att han inte har lyssnat. För att jag blivit desperat. Man kan säga till honom nåt och han ger sig inte. Han bara fortsätter med sitt. Det går inte att förklara. Man måste leva i närheten av mitt liv för att förstå. Och just nu kommer jag inte på nåt bra exempel.

Det kan jämföras med nånslags psykisk misshandel från hans sida fast han inte är medveten om det. Och just därför blir det så ensidigt och konstigt när jag spårar ur och exploderar.

Idag på jobbet hade vi ett stort möte med en annan verksamhet och jag fick beröm för en kurs jag hade med några av dem för ett tag sen. Jag känner mig kompetent och duktig.

Och så kommer jag hem och får svälja skiten om att jag är funktionsnedsatt på ett sätt så det gör andra illa. Jag som sitter och är en duktig pedagog blir i nästa vända en dålig människa istället. Med svårigheter. Alltså alla har väl svårigheter och jag tror väl inte mig som nån övermänniska, men det är skillnad om det handlar om en fysisk sjukdom. ADHD är nåt annat. Att ha bipolärdiagnosen tog tid innan jag kunde ta till mig – jag kände precis på samma sätt i början, men nu är den helt okej. Jag känner mig inte som en sämre människa. Jag kan prata om det på jobbet och tycker att de flesta förstår att jag behöver anpassningar av olika slag.

Jag kommer nog över det här också. Jag skulle önska att han kunde krama mig och säga nåt fint. Det gör han inte. Jag har stängt av alla sinnen så jag vet faktiskt inte vad han gör. Packar ut saker i sin bil som han ska ha i båten, pratar om att han ska sitta i sittbrunnen och äta räkmacka i morrn. Nu är hela nedervåningen släckt. Har han gått och lagt sig? Har han sagt godnatt? Har han tagit en promenad? Sitter han vid datorn på övervåningen?

Att jag behöver goa ord och nån kram när jag beter mig så här, förstår han inte. Det har han aldrig gjort. Och jag måste säga till honom att jag behöver en kram. Ibland orkar jag inte det. Ibland önskar jag att han kunde förstå utan att jag ska behöva tala om hur det verkligen är han ska göra.

Är det verkligen rätt att en man som är som min ska sitta och fylla i ett formulär om hur jag är i olika situationer? Och är det rätt att han ska ha ett samtal med min kurator som jag berättat så mycket för? Och jag har ingen annan som skulle kunna fylla i det där formuläret heller och ingen som skulle kunna lyfta upp mina svårigheter heller. Det vore ju inte bättre heller om t.ex. min mamma sitter där och säger “Nej hon har ingen ADHD…” eller min syster: “Nej hon har aldrig varit problematisk på nåt sätt” eller “Nej hon har alltid varit så snäll” –  det skulle ju inte vara till nån hjälp det heller…

Men jag skulle vilja att han kom och gav mig en kram.