“Men det är ju inget fel på dig”

Jag ser det inte som negativt att ha en diagnos. Det låter som om jag gillar orden “superkraft” eller “funktionsvariationer”, men det gör jag inte alls. Man får en diagnos för att man har svårigheter. Sen kan det finnas positiva egenskaper som man får på köpet, men att det bara handlar om variationer tycker jag inte.

Men vad menar jag då?

Ibland får jag höra “Men det är ju inget fel på dig!”. Då tänker jag att det känns jättejobbigt. För om det inte är nåt “fel” på mig så är det detsamma som att jag är lat och bortskämd. För det finns ju uppenbarligen saker som inte funkar.

Jag klarar inte att ha ett organiserat hem. Det kan bero på lathet. Eller organisationssvårigheter och planering.

Jag klarar heller inte att sitta kvar på ett möte om det är nån som pratar på ett tråkigt sätt. Om jag ändå måste sitta kvar så stänger jag av efter ett tag och har ingen aning om vad människan pratar om. Eller så klottrar jag. Jag måste ha papper och penna för att överhuvudtaget kunna sitta kvar. Om jag går därifrån så kan det ju bero på nonchalans, att jag skiter i hur människan som pratar faktiskt mår av att jag går. Men det kan också bero på uppmärksamhetssvårigheter och koncentrationssvårigheter.

När jag och min man sitter och tittar ut över ett vackert vatten eller nåt annat naturfenomen så tycker jag om det väldigt mycket. Men jag kan inte sitta still särskilt länge även om jag vill. Det kan ses som otålighet och ointresse. Det är det inte. Snarare så har min kropp inte ork och kapacitet att sitta stilla.

Jag kan ofta bli osams med folk. Jag har för kort startsträcka, vilket betyder att från tanke till explosion är vägen ganska kort. Hysteriker har min man kallat mig för… och kanske beror det just på att startsträckan är för kort. Jag hinner inte tänka och göra val utan det blir en explosion som måste få komma ut, annars blir den inåt och det gör ont i hela kroppen. Hysteri eller lätt att falla i gråt kan bero på en inbyggd känsla av frustration som bara finns där. Den är inte uttänkt och har inte alltid med mig att göra utan kan många gånger ha med omgivningen att göra. Om man ger mig luft att ta in information innan man matar på med mer information så funkar det bättre. Folk som inte lyssnar ordentligt på vad jag säger eller som pratar för fort kan jag bli helt galen på. Jag kan bli arg eller gå därifrån. Jag vet inte vilket som är bäst, men jag kan inte välja.

Att läsa tycker jag om. Men det måste fånga mitt intresse på direkten. Ibland börjar jag med att läsa mitt inne i en bok och sedan kanske läser lite här och lite där för att komma igång. En bok med snabba växlingar och korta kapitel fungerar bäst. Om det är facklitteratur kan jag hoppa mellan sidorna och ibland till och med börja bakifrån.

Om jag läser en tidning kan det bli intrycksbomb. Alla olika annonser t.ex., kan göra att jag inte hittar nånting i texten som jag förstår. Då orkar jag inte läsa den alls. Eller så hoppar jag hit och dit och oftast börjar jag faktiskt bakifrån. Kanske till och med jämt… Om jag tänker efter.

Om jag ska se till något positivt ändå så är det min flexibilitet. Att ta snabba beslut och att ha många bollar i luften, att planera strukturerat när det är nåt jag är superintresserad av.

Mitt jobb som specialpedagog fungerar oftast väldigt bra. Att leda grupper innebär att ha kontroll och det behöver jag. Att snabbt skifta aktiviteter fungerar oftast bra. Om jag inte får göra det så blir jag lätt uttråkad.

Om jag blir superintresserad av något så kan jag gå in för det extremt mycket. Men det kan även bli en del av polen hypomani och sedermera mani i min bipolära sjukdom. Då är det fara. Att få ett bipolärt skov är farligt.

‘Men vad är då det positiva? Jo jag har vuxit upp med äldre systrar. Jag är en sladdis. All den hjälp jag har fått av min mamma har jag ju behövt. Men snarare så har jag alltid blivit sedd som bortskämd. Jag har tagit uppmärksamhet och fått hjälp som mina systrar inte fått. När det gäller uppmärksamheten så håller jag inte med. Min syster med alkoholproblem har haft mycket uppmärksamhet från vår mamma även om hon inte visat det. Men när det gäller att få hjälp… så har jag behövt det. Mina systrar har velat ha lika mycket hjälp med barnen och annat, men de har klarat sig ändå. Jag vet inte om jag klarat livet lika bra om jag inte fått den hjälp jag har fått.

Så att vara lat och bortskämd är en syn på mig som jag gärna vill slippa. Att då istället ha en diagnos som förklarar känns bättre. Jag kanske aldrig kan säga det till mina systrar men det är i alla fall skönt att veta det själv.

Så ja, jag vill nog få en diagnos. För att kunna förklara för mig själv.

 

 

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s