Diagnosen ADHD

Nu ska jag försöka. Jag minns så väl alla gånger i mitt liv som jag tänkt att jag är annorlunda. Att jag inte är som andra. Ibland har jag mått dåligt av det och tyckt illa om mig själv. Ibland har jag sett det som en slags gåva. Styrkan som jag har ibland, möjligheten och orken att strida och slutligen få som jag vill. Det finns där. Ibland. Att jag har haft depressioner har jag ju alltid vetat. Ändå har jag döljt alltihopa så väl. Jag har velat vara som andra. Jag har låtsats, och hemligheten har varit så viktig för mig. Ingen fick nånsin ana.

Jag fick ett barn med autism och jag skådade mitt inre. Hade jag också autism? Har min man autism/asperger?

Men det stämde inte. Hennes sätt att vara var väsenskiljt mot hur jag är. Och kanske det är just därför jag klarat det så bra. För att jag varit flexibel och därmed kunnat ta hand om mitt oflexibla barn.

IMG_0014

2011 fick jag diagnosen Bipolär sjukdom. Det var som att landa och förstå. Jag minns det så väl. Det hade hänt så mycket saker som gjort att jag färdats dit. Psykologsamtal och en läkare på psykiatrin som i princip hade uppfattningen om att alla är vi olika. Jag tänkte då att jag aldrig går in genom den dörren igen. Men så sa en väninna till mig att “Du måste.” Så jag skrev ett mail till överläkaren (tillika chefen) på psykiatrin, där jag berättade allt. Jag fick ett telefonsamtal av henne och vi bestämde att jag skulle få komma till henne.

Jag fyllde i en massa skattningsformulär och gav till henne. Vi satt där på hennes kontor. Hon läste, räknade poäng och sa dom magiska orden: “Det här uppnår du ju med råge”. Sen ställde hon fler frågor och skrev in i journalsystemet. Jag minns det som igår. När jag gick ut genom dörren och satte mig i bilen.

“Har du några tvång?” hade hon frågat. Så där i förbigående liksom. Jag kände mig så liten. “Nej det tror jag inte”, sa jag.

IMG_0019

Åren har gått. Jag har haft turen att alltid haft samma läkare (förutom någon vikarie när hon haft semester). Jag har även haft samma kurator under åren.

Så de känner mig väl. De har sett mina uppgångar och mina fall. De har funnits där vid mina självmordstankar och i mina värsta maniska konsekvenser. Som när jag träffade en man på nätet … som jag egentligen inte ville ha, men det var en skön snurr på det hela som gjorde att jag liksom flöt iväg. Eller konsekvensen av mitt pengaanvändande som gjorde att vi nästan satt på bar backe. Jag hade till och med tagit pengar från min mans konto. Vi hade ingenting.

Men de har även varit eniga om att… det bipolära inte förklarar allt. Jag tror att de redan har bestämt sig för att jag troligen har ADHD. Vägen till mitt beslut att faktiskt genomgå en neuropsykiatrisk utredning har varit lång. Jag vet att jag är annorlunda. Och jag har nog tänkt tanken så många gånger så den i stort sett redan är sann. Och vi vet det i familjen.

IMG_0019

Men det kanske inte räcker att vi vet. Jag kanske behöver få det bekräftat. På nåt vis en förklaring som jag visserligen redan vet, men som ändå… kan vara skönt att få berättigat på nåt sätt. Allt det jag inte klarar… kanske beror på annat än lathet.

Jag satt där hos min läkare och sa att “Jo det där med ADHD-utredning… jag tror att jag vill det nu”. Sen har månaderna gått. Väntetiden har inte känts jättelång ändå eftersom jag inte varit säker på att jag verkligen vill.

Men så kom ett brev. En kallelse till en neuropsykiatrisk utredning. Jag skulle ta massor av prover och kissa under bevakning. Det sistnämnda gick inte alls. Men jag fick ett mail där det stod att det var ok, att jag var välkommen i alla fall.

IMG_1380

I måndags kom jag dit på mitt första besök. Jag var så nervös så jag mådde illa, var alldeles kräkfärdig. Jag behövde skingra tankarna så jag bestämde mig för att byta gardiner i två fönster på förmiddagen innan jag skulle dit. Att byta gardiner är aldrig så enkelt som man tror. De knövlar ihop sig, man ska klättra och ta ner gardinstänger, pricka in dem i ett hål och i en fålla. Sen är de ju alltid för långa eller för korta och allt tar längre tid än man trott.

Förstås var jag tvungen att rusa på slutet. Till bilen och till väntrummet. Jag har så svårt för väntrum. Och jag kommer alltid bara några minuter innan jag ska vara där. Dåligt tidsperspektiv (tidsoptimist) eller faktiskt uträknat att slippa sitta där och vänta. Ångest och panik och svett… nej då är det bättre att komma dit när hennes dörr är lite halvöppen och hon kommer ut och möter mig och säger Välkommen!

Så i måndags satt jag där. I svett och panik och erkände att jag var fruktansvärt nervös. “Men du ska ju bara till mig, du känner ju mig, vi har ju träffats så många gånger.” Ja, jag förstår kanske inte heller varför jag var så himla nervös. Men på nåt sätt är det en ny väg att gå. Att bli bedömd och att någon har åsikter, värderingar om att jag har det jobbigt. Att mitt liv är så svårt. “Vad jobbigt du har det”. Ja det är sköna ord som landar i mig.

IMG_0355

Alla mina hopplösa dagar, då jag inte får ihop livet alls. När jag sitter på golvet och gråter av ångest… så kanske det inte enbart är ett bipolärt gråtande. Även fast jag tror att det ändå är den största anledningen till det mesta.

“Varför har du kommit fram till att du vill göra det här nu?” Vägen hit har inte varit självklar. Nej, den har aldrig varit självklar.

Jag känner mig så liten. Jag berättar om min mammas inställning till hur jag är. Att jag alltid varit minst och inte klarat lika mycket som mina storasystrar. Att jag varit så liten i mammas ögon att jag har känt mig tvungen att göra revolt och supa hela tonårstiden. Att jag sen i vuxen ålder pluggade vidare och fick bra jobb. Mina systrar gjorde inga såna saker. Den ena blev alkoholist och den andra fortsatte i sitt dagbarnvårdaryrke tills hon så småningom istället fick jobb på en förskola. Det var inte så att jag ville hävda mig och visa mig duktig. Tror jag. Allra mest ville jag ha ett eget liv på mitt sätt. Allra helst handlade det om en racerhjärna som behövde ständiga kickar, nya händelser. Att inte kunna vara stilla utan hela tiden söka nytt nytt nytt. Ibland har det gått åt helvete. Och ibland har det gått bra.

IMG_0328

Ibland har jag sett mina förmågor och min styrka som nåt värdefullt. Ibland har jag tänkt att jag inget hellre på denna jord har velat vara “normal” som min ena syster. Hon hade kanske inte ett så fint jobb som jag, men hon klarar så himla mycket. Hon är urtypen för hur man är när man är normal. Min andra syster är också höjd över skyarna. Numera. Vägen till den inställningen hos mamma var lång. Under alla år som hon söp var hon ständigt anklagad. Ändå kände jag mig alltid liten.

Jag var för liten för att få sörja när mina hundar dog, när min syster söp, när pappa dog. Det var alltid mammas förlust. Min sorg var aldrig värd något. Jag skulle vara den där dockan som bara fanns.

Så jag har gjort revolt. På många sätt genom årens lopp. Jag har visat och bevisat. Att jag kan saker. Och jag tror att jag har lyckats faktiskt.

IMG_0357

För det är så konstigt. För oss alla tre systrar är det så viktigt att bli accepterade och respekterade av mamma. Vi lever i ett matriarkat, där mamma är huvudpersonen. Där vi alltid strävar mot att bli erkända av mamma.

Nu är hon gammal och så småningom kommer hon inte att finnas längre. Så är det ju. Vi föds och vi dör. Hur blir våra liv sen, när vi inte har henne längre?

Jag måste inte göra den här utredningen för hennes skull. Inte för mina barns skull. Inte för mitt jobbs skull. Jag behöver inte bli erkänd av någon annan. Jag måste inte bevisa att jag inte är lat för någon annan. Jag behöver inte bevisa att jag faktiskt är duktig trots att mitt hem ser ut som ett kaos. Jag behöver det inte för att få hjälp och stöd.

Jag behöver bara veta, fast jag vet inte vad jag behöver veta. Och det är väl det som har gjort att jag väntat så länge innan jag har sagt ja. För jag är inte helt säker på vad jag ska ha diagnosen till.

20160416_182501

Livet kommer aldrig att bli lätt. Inte ens med en diagnos. Några bokstäver. Jag kommer aldrig att vara nöjd ändå. Tror jag. Eller så kan jag erkänna att det bara är som det är liksom.

Den bipolära sjukdomen är farlig. ADHDn ger problem i vardagen. Två helt väsenskilda saker. Så oavsett om jag når upp till alla kriterier eller ej i ADHD, så kommer jag alltid att vara bipolär. Alltid. Och det är nog det som är värst. Det är en farlig sjukdom.

Så vad ska jag med en ADHD-diagnos till? Sitta där och svara på frågor som bara gör att jag nedvärderar mig själv. Frågor som liksom slår på mig själv. Talar om alla fel jag har.

20160416_173504

Eller ett erkännande. Att jag har rätt att vara den jag är. Att det är okej att jag inte klarar att sitta på långa möten utan att behöva få gå ut en stund mitt i allt. Att det är okej att gräva runt i väskan efter nyckeln som samtidigt ligger i min jackficka. Att det är okej att tvinna håret eller ha svårt att sitta still med fötterna. Att det är okej att leva i ett hus av kaos. Att göra klantigheter som får andra människor att skratta på ett hjärtligt sätt.

Ett erkännande för mig själv. Att jag är okej. Att det här är jag. Jag är inte lat och jag behöver inte sträva efter att bevisa att jag är nån som jag inte är. På nåt sätt att man ser att det finns förståelse hos en del. Människor som ler av värme. Dom finns där nu, men jag behöver ett slags erkännande för mig själv att jag är värd andras värme på nåt sätt.

Jag kan liksom sluta spela teater, sluta strida för att bevisa att jag är nån som jag inte är. Den där hemligheten… jag behöver inte hålla det inne på nåt sätt. Jag kan få vara den jag är. Med svårigheter, men också erkänd att duga.

Ja det kanske är just det, att få vara erkänd av mig själv och att duga.

Att duga.

Så därför sitter jag där hos kuratorn och svarar på alla frågor som känns som ett slags nedergång, men som faktiskt visar att jag duger. För att mitt liv är svårt. Jag gör så gott jag kan. Och det duger, det räcker.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s