Tre veckor i Oktober

Berättelsen om Marielle fortsätter

En önskedröm

Ibland har jag en “dröm”, alltså inte som när man sover utan en önskedröm kan man ju kalla det.

Tänk er en ganska värnlös människa som min dotter, som är utlämnad till att andra tar kontakter och kollar vidare när fel inte hittas. Tänk er henne eller nån annan i liknande situation, få träffa en läkare som pratar helt vanlig svenska, inte bryter på varken annat språk eller annan dialekt utan sådan svenska som en person med kommunikationssvårigheter och svårt att förstå andras kommunikation faktiskt förstår. En läkare som pratar lugnt och sakta och med ord som är lätta att förstå. En läkare som sitter på samma nivå som henne och som har ett block och som tar sig tid att lyssna. Som skriver och frågar och tar in. Och som säger att “jag ska kolla vidare om detta” och som hör av sig nån vecka senare och har ny tid och en plan för att kolla vidare för vad felet kan vara.

Det där med språket och att ta sig tid och att erkänna att man faktiskt inte vet allt på direkten, är viktigt!

I dagens läge pratar inte alla på lättförståelig svenska. Det är snarare ovanligt. Och om man inte förstår utan blir irriterad så är man plötsligt en möjlig rasist. Fast det ju är samma sak om människan pratar skånska eller Ekshärad-värmländska eller nån annan konstig dialekt.

Och det där med tid. Det finns ju inte alls. Det är bedrövligt faktiskt.

En person som har detta behov… vem är det som blir diskriminerad?

Gabriella har ofta smärtor av olika slag som ingen tar på allvar. Det är hela tiden jag som måste gå vidare med saker, som måste tjata, bråka, vara stark. Jag tycker att det är orättvist.

Dock gäller det ju inte bara henne, utan hon är ett exempel på hur det är för många, men den person som har kommunikationssvårigheter är extra utsatt.

Ibland tänker jag att människor som kommer från ett annat land och som besöker vård har rätt till tolk, men om vi besöker vård där det är en människa från ett annat land som är läkare… så borde väl vi ha rätt till tolk…

Detta var ett ickerasistiskt inlägg, enbart hur jag tycker att dagens verklighet faktiskt är.

mariellejohnsson

2 responses to “En önskedröm”

  1. S Avatar
    S

    Jag delar din önskedröm… Som patient inom psykiatrin finns det ju sällan laboratorieprov som kan visa vad problemet är, utan det mesta av bedömningen beror på vad jag säger. Just nu t.ex. har jag en läkare som jag tycker är trevlig och noggrann, och det är verkligen inte illa för det kan man tyvärr inte räkna med. Men hon kommer från ett annat land, och om jag är i ett tillstånd där jag kanske har mycket ångest eller är väldigt uppskruvad så förstår hon mig inte alltid. På grund av händelser för flera år sedan med andra läkare brukar jag kolla min journal rätt ofta, så jag ser att även om min nuvarande läkare säkert anstränger sig så blir det missförstånd ibland, “tappa ord” kan bli “tappa hår” t.ex. Och jag förstår inte henne alltid. Då ska man komma ihåg att jag är en vuxen med normalt intellekt, normal hörsel, inga språkstörningar utan ganska god verbal förmåga, och svenska är mitt förstaspråk! Ändå blir det fel ibland.

    Det handlar inte om rasism, jag har haft jättemånga läkare och tycker att det varit ungefär lika många som varit okej bland de utländska som bland de svenska, förutom just språkfrågan. Det handlar heller inte bara om läkare från “exotiska” länder, mitt största problem brukar vara med danskar… något som man stöter på en hel del här nere i Skåne. Några läkare jag minns var en serb som pratade danska med brytning, och en islänning, vilken röra.

    Rent praktiskt går det ju inte för vården att klara sig utan alla läkare som inte pratar exakt som patienterna, men man måste ändå få öppna munnen och konstatera att det kan vara ett problem. Att medvetandegöra alla, även övrig personal, att det finns gott om patienter som kan ha svårt att förstå och göra sig förstådda och behöver mer tid.

    När jag och mina barn var i USA för tjugo år sedan fick elvaåringen en allergisk reaktion och vi fick åka till akuten. Det var inte världens roligaste besök (trots att det var ett “fint” sjukhus) men en sak var jättebra, när vi åkte hem fick vi ett papper i handen där det stod sammanfattat diagnos, undersökningar som gjorts och vilka rekommendationer läkaren hade givit (som vi tidigare fått muntligt). På ett lite liknande sätt får man numera här i Skåne (kanske på flera ställen) hemskickat en sammanfattning på någorlunda enkelt språk när man varit inlagd i slutenvården, där det står varför man blev inlagd, vad som gjorts och varför man skrevs ut, ungefär. Jag är mycket för skriftliga besked där man kan läsa i lugn och ro (och så måste det det förstås finnas någonstans man kan ringa om man har frågor).

    Nu har Gabriella dig som kämpar för henne, men det borde inte behöva vara så!

    ❤

    Reply
    1. Polär Marielle Avatar
      Polär Marielle

      Så bra skrivet S! Jag hade en jättebra läkare nu när jag opererade bort min gallblåsa. Han var utländsk och jag förstod vad han sa. Så visst är det inte så alltid att det kan vara svårt. Men för många är det det och precis som du säger så måste man få medvetandegöra problemet. För för många är det ett problem. Ja det är tur att Gabriella har mig på det sättet. Jag skulle så gärna vilja att hon kunde få vara självständig i kontakt med vården, men där kan jag tyvärr inte “släppa taget”, ett annat problem är ju även människor som pratar för fort och för mycket utan att lämna “luft” som gör att hon inte hinner med att svara. Hennes neurologiska sjukdom gör tyvärr att det går lite sakta att hänga med ibland. Hon har full intelligens men både rörelser och tal hänger inte med. Det är så sorgligt.

      Reply

Leave a comment