Maniska perioder

Skulle vilja beskriva mina maniska perioder… Det är så svårt, men jag känner att jag skulle vilja hitta förklaringar. Kanske faktiskt nån form av försvar. Jag gör ju bort mig så varenda gång…

Men när jag går där och har  nånslags eufori och tycker att livet är skönt, när mina bilturer är som vackra glittrande födelsedagsgirlanger, när jag älskar alla och alla älskar mig, när jag är social och den trevligaste människan på jorden… och så eskalerar allt och det börjar knaka i huvudet, det blir ett knastrande och köttkvarnen börjar slänga runt en massa köttbitar huller om buller, ord som inte hör ihop utan bara är obekväma… Och så en vacker dag eller en hemsk dag… slår jag huvudet i taket och ramlar pang bom och förstår att allt jag gjort faktiskt inte är så fantastiskt…

När jag börjar tänka…

När tankarna börjar bli svarta och insikten stor… över att jag är en total idiot.

När jag inser att jag liksom plöjt fram, varit besatt över att berätta sanningen. Om allt.

En gång för längesen skrev jag en diktsamling som gjorde att jag skämde ut mig totalt, den var alldeles för ärlig. Handlade om Peters otrohet, beskrivande så i minsta detalj. Och annat som jag tyckte var viktigt att få uttrycka. Jag tappade väninnor. Såna som varit mig ganska nära. Jag blev paranoid. Jag kommer ihåg att jag stod och såg ut genom köksfönstret och VISSTE att alla ville mig illa. Att de smög på mig, viskade, pratade skit. Jag visste att ALLA i hela staden ville mig illa.

Många år senare, 2011, plöjde jag järnet igen. Blev besatt över att få rätt. Ja jag skadade relationer igen. Ringde, skrev mail, skällde ut folk… och ibland faktiskt mitt i natten. Och jag skadade min relation till min man. Hittade en man på internet som jag inledde en romans med, sabbade jobbet och så småningom hela ekonomin. Jag stod där, det var 2012 faktiskt, i maj. Jag var hos min kurator. Vi skrev nånslags plan, som inte var så enkel, som kändes ganska omöjlig faktiskt. Till slut sa hon: “Du är en klok kvinna så du kommer nog på nåt” – hon gav upp alltså. Jag fick inte låna pengar av mamma… för jag var redan skyldig henne 10 000 kronor. Hur kunde det ske? Allt det där som är så självklart hos andra människor, att man inte gör. Man bara inte gör så! Jo jag… gör så när jag är manisk. När jag inte har nån verklighetsförankring.

Jag minns julen 2011 när jag stalkade en man på Coop, jag förföljde honom helt enkelt. För att jag tyckte att han skulle passa ihop med min mamma. Sånt kan man skratta lite åt. Sånt kan vara lite kul i efterhand, lite dumt. Men den där stackars mannen tyckte inte att det var så kul just då. Jag kanske rentav var ganska läskig!?

Jag skrev ett blogginlägg på min gamla blogg om min systers alkoholism och en massa ärlighet kring det. Sen visade jag min syster. Hon ringde mamma och mamma ringde mig. Jag klarade inte att prata. Jag la mig på sovrummet, på min mans sovrum – vi delar ju inte sovrum längre – jag stoppade i mig den ena tabletten efter den andra. Gabriella och Andreas var hemma hos oss, och jag försökte ta självmord. Vad har jag utsatt mina barn för egentligen? Alla dessa år med en mamma som är bipolär.

Några år senare (eller när det nu var), så hade jag ett litet föredrag om bipolär sjukdom för mina närmaste arbetskamrater. Ja man kan stå där och förklara… men när Marielle Johnsson börjar bli konstig igen, då är det i alla fall ingen som förstår. Varför vill hon skada andra så in i hjärta och själ?

Nej det vill hon inte. Hon vill inte skada nån. Hon älskar alla så varför är livet så jädrans orättvist att just hon gör andra illa? Och “hon” är jag. Det är ingen bok jag läst, ingen film jag sett, inget jag hört nån berätta. Det är jag. Det är mig det handlar om. Hon den där som gör så mycket konstigt… hon är jag.

Förstår ni känslan? Att stå där med skammen? Och om jag förklarar så är det väl samma sak som att försöka slingra sig undan hur dum jag är egentligen. Man kan inte få förlåtelse när man varit så ini grunden elak. Eller det är vad andra tror… att jag just då är elak.

En mani kan vara att man springer runt, hög ja nästan knarkhög, dansar, sminkar sig mycket och tror att man är Gud, nersänkt på jorden för att man är utvald att göra något fantastiskt, att man har ett kall att förändra världen.

En mani kan också gå överstyr. Jag kan sitta på golvet och banka huvudet i skåpluckorna för att få tyst i huvudet. Det går ju inte.

Hur många nätter i mitt liv har jag legat på golvet i ångest?

Och där tog försvarstalet slut. Nu kan jag inte försvara mig längre. Nu måste jag gå vidare. Med huvudet högt för att inte dö. Eller så måste jag överväga tanken… att dö. För att världen ska slippa mig.

Igår hade jag samtal med min chef. Jag hade inte så mycket att säga. Egentligen. Kanske jag är på väg ner nu. Igen. Jag hade en dipp före jul, men det gick över. Och for iväg upp i nåt slags manisk idiotskap igen. En sån där idiotskapstid då jag gjort folk illa igen.

Och så ska jag försöka tyda ut ansiktsuttryck. Vem tycker illa om mig? Vem har jag gjort illa? Och vad ska jag göra för att försöka reparera? Jag kan inte lägga mig på golvet och kräla och be om förlåtelse för att jag är så dum. Nånstans måste ångesten veta sin plats inuti mig istället för att blotta mig och göra bort mig igen.

Så förlåt mig för att jag … är bipolär. Det är fan inte roligt. Och det är inte mitt val. Om jag föddes igen så skulle jag önska mig ett liv utan bipolaritet. Om jag fick välja då… så skulle jag nog välja bort det. Faktiskt.

 

Ja ni…

… det är inte så mycket med det här skrivandet ibland. Så lite uppdatering, sammanfattning.

Operationen för gallstenarna gjordes 24 januari. Två stenar var stora som ägg! De tog bort både gallblåsa och stenar. Det tog ett tag innan jag kände att det vände mot det positiva. Hade ont rätt länge tyckte jag. Det stränade och stretade i såren och så gjorde det ont där gallblåsan hade suttit. Fick även lite problem med mina tarmar och var tvungen att laxera för att få ut nåt överhuvudtaget.

Och så har jag gått ner flera kilo!!! Det är ju jättebra eftersom jag är överviktig. Dock inget jag anstränger mig för att göra. Orkar inte äta så mycket och inte speciellt sugen på godis heller. Några tabbar har jag gjort. Åt t.ex för mycket mat när Peter fyllde år och så semla efter det. Det gick inget bra. Mådde illa som sjutton och var tvungen att lägga mig när jag kom hem. Några tabbar till har det blivit men inte så illa.

Lite vitaminer vore kanske på sin plats. Är både uppvarvad och fruktansvärt trött. Veckan efter operationen var jag sjukskriven och sen jobbade jag 25% i två veckor. Det ärä inte så lätt att jobba så lite, man har ju ändå ett ansvar som inte direkt minskar utan istället dras ut på…

IMG_1234
Jag är inte så bra på att laga mat, men mina köttbullar som inte ens ser ut som köttbullar, är goda i alla fall 🙂

Nu är jag nog i fas med jobbet och mår kanske lite bättre… Hoppas att jag håller mig ifrån nån större mani i alla fall. I måndags storhandlade jag. En massa onödiga saker och när jag stod i kassan på maxi och skulle betala så hade jag inte tillräckligt med pengar på kontot. “Köp medges ej”. Fruktansvärt jobbig känsla. Jag försökte föra över pengar från ena kontot till det andra men det tog ju ett tag så innan dess ringde jag Peter så fick han komma och lösa ut mig… Pinsamt!

IMG_1219
Snart fyller Andreas år. Det går inte att hitta på presenter till den mannen, utan brukar få bli ett kort och så pengar.

I tisdags hade vi träff i föreningen. Gabriella var med. Vi hade utställning om känslor och hon hade lite tavlor med. Det är mycket som är jobbigt med henne. Hon har fruktansvärd värk överallt och det går ju ut över humöret förstås. Och det i sin tur går ut över mig. I bland är det verkligen inte kul att vara mor till henne. När man får skit fast man verkligen försöker få saker att fungera.

Ja jag förstår ju att om man har så ont så är inte sinnet i så bra skick heller så reaktionen är inte så konstig.

Igår berättade hon att hon hade varit så ledsen över sin smärta att hon lagt sig på golvet och gråtit. Älskade älskade unge, vad jag lider med dig! Och ändå orkar jag inte alltid finnas där.

Efter utställningen skulle jag ha köpt bindor åt henne, men jag hade så ont i fötterna så jag erbjöd mig att göra det dagen efter istället. Vilket ju inte alls var särskilt genomtänkt. Jag åkte in utan att äta frukost och duscha. Tänkte att det skulle gå fort och att jag snart skulle vara tillbaka hemma igen. Men när jag handlat åt henne skickade jag ett sms och frågade om jag skulle lämna in bindorna till personalen istället för till henne. Då var hon ilsken som en geting för att jag hade väckt henne.

Sen hade jag köpt fel bindor så jag åkte och köpte rätt sort. Sen kom jag inte hem förrän vid lunch istället. Efter ätande och dusch skulle jag åka igen. Skulle in till min läkare. Det gick väl bra.

IMG_1203
Annorlunda sovplats…

Härom dagen öppnade jag ett tjockt brev från landstinget…. det innehöll massor av frågor. Ja så var det alltså dags för min ADHD-utredning. Jag känner mig inte direkt fit for fight för det där. Gabriellas smärta, min operation, omorganisationen på jobbet och så att jag inte är i fas sen jag slutade med Litium för snart ett år sen. Och mitt i allt en ADHD-utredning. Massor med frågor, prover som ska tas och så ska man kissa övervakat. Inte nåt som är särskilt lätt och frågorna är ganska svåra faktiskt. Min första känsla var att kontakta psyk och skjuta upp alltihopa, men så började jag kryssa i och tänker att jag nog kommer att göra det där i alla fall.

Vädret är inte så kul faktiskt. Ibland vinter och ibland vår. Ishalka på våran uppfart. Peter sandar men så kommer nån nederbörd och allt sandande blev helt onödigt. Idag körde Peter i diket. Men min fyrhjulsdrivna volvo lyckades få upp honom ganska enkelt. Känner mig stolt över att min bil fixat sånt faktiskt 🙂

Vad finns det mer att berätta? Ja antagligen nånting som jag inte kommer ihåg just nu.

Ni får lyssna på en bra låt istället 🙂

 

En önskedröm

Ibland har jag en “dröm”, alltså inte som när man sover utan en önskedröm kan man ju kalla det.

Tänk er en ganska värnlös människa som min dotter, som är utlämnad till att andra tar kontakter och kollar vidare när fel inte hittas. Tänk er henne eller nån annan i liknande situation, få träffa en läkare som pratar helt vanlig svenska, inte bryter på varken annat språk eller annan dialekt utan sådan svenska som en person med kommunikationssvårigheter och svårt att förstå andras kommunikation faktiskt förstår. En läkare som pratar lugnt och sakta och med ord som är lätta att förstå. En läkare som sitter på samma nivå som henne och som har ett block och som tar sig tid att lyssna. Som skriver och frågar och tar in. Och som säger att “jag ska kolla vidare om detta” och som hör av sig nån vecka senare och har ny tid och en plan för att kolla vidare för vad felet kan vara.

Det där med språket och att ta sig tid och att erkänna att man faktiskt inte vet allt på direkten, är viktigt!

I dagens läge pratar inte alla på lättförståelig svenska. Det är snarare ovanligt. Och om man inte förstår utan blir irriterad så är man plötsligt en möjlig rasist. Fast det ju är samma sak om människan pratar skånska eller Ekshärad-värmländska eller nån annan konstig dialekt.

Och det där med tid. Det finns ju inte alls. Det är bedrövligt faktiskt.

En person som har detta behov… vem är det som blir diskriminerad?

Gabriella har ofta smärtor av olika slag som ingen tar på allvar. Det är hela tiden jag som måste gå vidare med saker, som måste tjata, bråka, vara stark. Jag tycker att det är orättvist.

Dock gäller det ju inte bara henne, utan hon är ett exempel på hur det är för många, men den person som har kommunikationssvårigheter är extra utsatt.

Ibland tänker jag att människor som kommer från ett annat land och som besöker vård har rätt till tolk, men om vi besöker vård där det är en människa från ett annat land som är läkare… så borde väl vi ha rätt till tolk…

Detta var ett ickerasistiskt inlägg, enbart hur jag tycker att dagens verklighet faktiskt är.

Eller dö

Jaha, nu sitter jag här på senkvällen och skriver fast jag ju tänkt gå och lägga mig!

Tänker ibland på vänner man mist pga manier. Saker jag gjort som andra har blivit lidande av. Saker jag har gått in för, blivit besatt av att jag sitter med sanningen. När jag nästan gått över lik för att komma dit jag vill. När jag liksom inte tagit hänsyn till andra människor utan bara plöjt på.

Ibland vet jag inte vad jag har gjort utan plötsligt är någon nära vän inte min vän längre. Det är hemskt. Ibland är det paranojja, dvs inte alls sant utan personen visst fortfarande är min vän fast jag inte uppfattat det så. Men ibland är det faktiskt så att jag har mist vänner. Många gånger för att man har gjort saker som varit konstiga och då vill inte ens människan förklara utan håller sig bara undan för mig.

En människa som gett mig kramar när vi har mötts och som frågat hur man mår och som liksom anförtrott sig åt mig eller bara funnits där för mig. Och så plötsligt är allt förändrat. Det gör ont. Ibland skulle jag vilja skrika:

Jag har en sjukdom som ibland gör mig manisk! Förlåt!

Det finns egentligen bara två alternativ sen: Hålla huvudet högt och gå vidare… eller dö.

 

Mössen i råttfällorna

Här kommer ett litet inlägg! Eller mina inlägg brukar ju aldrig vara små, men let´s go!

Igår var vi hos Gabriella. Det blev jag, Peter och farmor. Alltså barnens farmor. Peter hade gjort en gryta och farmor bjöd på semlor. Så himla gott. Men när lite mer än halva semlan var uppäten blev det för mycket. Jag borde ha stoppat tidigare, men det var ju så jäkla gott. Jag mådde illa och när vi kom hem var jag tvungen att lägga mig ett tag.

Så nu vet jag det… En hel semla funkar alltså inte.

Vi fick med oss två semlor hem hit också och för en stund sen åt jag en halv med minimalt med grädde och mandelmassan istället. Hoppas att det funkar i alla fall. Tråkigt om jag inte kan äta grädde alls… men då är det väl inte mer med det. Grädde i mat borde ju funka. Jag tror att den stora anledningen igår var att jag helt enkelt åt för mycket. Peters mat var ju så himla gott.

DSC_9534

Det var skönt att Gabriella inte kom hit. Jag har behövt den här helgen i lugn och ro. I morrn ska jag göra ett försök att jobba. Halv halvtid, dvs två timmar plus lunchen. Ska åka iväg till jobbet pga att jag behöver en kabel till min bärbara dator, men i övrigt ska jag försöka jobba hemifrån så mycket som möjligt. Det finns alltid administrativa saker att göra och nu i omorganisationens tider är det en del att greja med… Nätverkande med andra kollegor kan ju ske per telefon också. Inte riktigt lika bra som när man är fysiskt närvarande, men med ett stort upptagningsområde spar man ju på bilresor också. Bra för miljön och bra för mig!

I morrn bitti ska jag försöka få tag på distriktssköterska också. Det ena såret ser inte riktigt bra ut. Är orolig som fan. Peter tror att det är nåt slags hudavlagringar som ser mysko ut. Jag hoppas att han har rätt, så det inte är varbildning.

26169613_10155244603082219_9050204636425667830_n

Jag såg ett inlägg på fb hos en väninna idag som fick mig att fundera lite förhoppningsvis i positiva banor och möjliga sådana. Hon hade gått ner i vikt 23 kg! Waow, vilken duktig tjej! Tror inte riktigt att jag kommer ifatt det där på länge (säkert år!)men det gav mig en liten sporre i alla fall.

År 2013-14 gick jag ner 15 kg. Jag tränade på gym, simmade och gick långa promenader. Älskade det livet. Då trodde jag aldrig att det skulle kunna bli så annorlunda…

2015 blev ju Gabriella väldigt sjuk, psykiskt. Det höll i sig hela 2016 och det var inte förrän i Januari -17 jag kunde andas ut helt. Under hela den perioden levde hon och jag i nån slags symbios. Det fanns inte en möjlighet för mig alls att göra något för min egen del. Föreningsträffarna hade jag, men i övrigt hade jag faktiskt inte nåt eget liv alls.

På sommaren och hösten -16 fick jag stora andningsproblem. Det blev många utredningar och olika diagnoser på det hela. Dåligt blodvärde var en anledning. Jag åt järntabletter och mat som passade in, typ c-vitamin och blodpudding, broccoli m.m. Sen blev det bättre men andningen blev sämre igen. En period fick jag diagnosen KOL, men det visade sig vara fel.

Nåt fel med kalciumnivån gjorde att jag var tvungen att välja mellan litiumet och operation av bisköldkörtlarna. Jag valde att trappa ut litiumet, vilket gjorde mig psykiskt sjuk under flera månader. Så allvarligt att jag till och med försökte ta mitt liv.

I maj var litiumet helt ute och jag började må bättre. Sen har jag ju varit lite över normalstrecket hela tiden, men hellre det än deprimerad. Några korta kraschlandningar, men nu är jag uppvarvad igen.

15995141_10154299156847219_7317519967887964234_o

När jag såg min väninnas status så tändes ett hopp i mig. Tänk om jag nu när galloperationen har lagt sig, faktiskt kan starta upp ett liv igen som är för mig. Det där som fanns 2014. Gymmet, simningen och de långa promenaderna. Och att få leva ett liv som är mitt. Att få vara en egen människa. En mamma till vuxna barn. Att jag känner att det här huset är mitt och Peters. Visserligen förstås med påhälsningar av våra barn ibland på en del helger och att kunna njuta av det sällskapet.

Igår kom vi dock att prata om mössen som varit hos Gabriella i julas. Hon känner ibland att det kryper på hennes ben. Jag har sagt att jag inte tror att det är riktiga möss men att det är självklart att man har nånslags oro över mössen eftersom de fanns där ju på riktigt.

Då sa hon det…. Det där som gör mig rädd…

“Tänk om det är de mössen som blev tagna i råttfällorna som blivit andar”.

 

Tankar i vintern

Gomorron! Eller goförmiddag kanske det heter när klockan är 11. Igår hade jag kontakt med min psykläkare på telefon. Nu är jag sjukskriven till hälften av hälften, dvs halva min halva tjänst. Jag tycker ju att det blir samma sak som 25% , men eftersom jag redan jobbar halvtid (50%) så blir det fel sätt att uttrycka det på ändå…

Jag ska försöka jobba från 10-12 + 45 minuters lunch. Ser ut som ett konstigt mattetal! 😀 Haha!

Anledningen är att jag är bedömd som svårt hypoman, tror jag. Det låter konstigt, men jag känner inte att jag har sån där skönt flow som man kan ha när man är hypoman utan att jag har gått lite över den gränsen och det mest är jobbigt i hjärnan istället.

Försöker vila, men det är ju nästan omöjligt. Trycker i mig lugnande och tvingar mig själv att ligga still…

img_1186

Igår gick det inte pga hur många telefonärenden som helst. Hela dagen kändes som om det gick åt till att prata i telefonen.

Vårdcentralen ang frågor som gäller G,
Kirurgen ang frågor om mig
Min chef ang min sjukskrivning
Ordförande i föreningen
Gabriella
min mamma
en väninna
Gabriellas personal
Peters mamma
och så min morsa igen
och personalen igen
och Gabriella igen
och så Peter ang handling innan han åkte hem från jobbet

Och så mailkontakter och lite internetjobb både vad gäller jobbet och föreningen!!!

Jaha… och nu ska jag alltså jobba lite också. Det kanske var dumt, jag kanske skulle ha bett om mer hel sjukskrivning istället, men jag vill verkligen inte komma ifrån jobbet så mycket. Samtidigt tycker jag ju inte att jag har haft så mycket tid att just gosa med katterna och skriva på min bok som jag hade tänkt mig.

Tiden bara springer! Varför hinner man aldrig ifatt?

😀

Nej.

img_1116

 

Idag kanske jag ska hämta Gabriella. I onsdags blev hon konstigt dålig. Darrig och yr och behövde hjälp från sovrummet till vardagsrummet hemma hos sig. Nu har jag bett vårdcentralen att kolla upp om hon har socker! Tänk om hon har sockersjukan!!!

Jag har erbjudit henne att inte komma hit utan stanna hemma hos sig och så kan farmor och vi komma dit och äta semlor hemma hos henne. Hon har till nu på förmiddagen på sig att tänka ut ett svar. Jag hoppas hon stannar hos sig, det skulle underlätta enormt för mig, men jag tror faktiskt inte det. Jag är ganska bergis på att hon vill hit.

Då blir det massa grejer överallt; kläder, duschgrejer, olika toalettartiklar… Och så ska det bäras till och från bilen, även om personalen hjälper till så blir det rörigt.

Och jag har egnetligen ingen större lust alls att sova på soffan… men det får väl gå.

Jag kunde ju ha bestämt åt henne. Det hade varit bättre. Men jag är en jäkla mes ibland.

img_1063

I förrgår bytte jag ut plastmaxiplåstren mot såna utan plast. Det var dumt kanske. Plast håller väl kanske bättre, men jag är rädd att det blir fuktigt under plåstren liksom. Nu får vi se hur jag ska göra när jag ska duscha.

Ute blåser det fan isvindar. Usch för att ge sig ut i bilen sen!

Andreas ringde igår, han var jättetrött på mörkret och kylan som dom har däruppe i Norrland. Han har sökt in på Officersutbildningen. Hoppas han kommer in så det händer lite andra saker i hans liv också. Det känns jobbigt att tänka på att han springer omkring däruppe i norr i kyla och mörker och fryser om händerna hela tiden.

Ja och så gjorde jag ett fint scrapbook-kort till Peter som fyller år på lördag. Jag blev riktigt nöjd. För enkelhetens skull har jag stoppat i en hundring från oss var (Gabriella, Andreas och mig), så 300 kr att köpa vad han vill för. Man använder ju knappt pengar nuförtiden så det kanske mest blir ivägen i plånboken 😀 haha! Men det är väl Peters bekymmer 😀

Kram på er och blås inte bort!

Angående alla matbilder, så har jag inte tagit så mycket naturbilder på senaste tiden så matbilder är det som finns på bild i datorn just nu 🙂 Nu är det ju mycket goda maträtter som jag behöver vara försiktig med efter min operation, eller rättare sagt så kan jag inte äta så där stora portioner som på bilderna. På lördag kommer farmor med semlor och det kan jag nog trycka i mig en eller en halv, så det så! 🙂