jobbet

Jag har inte berättat så mycket om mitt jobb i bloggen och tänker inte göra det nu heller, mer än rent känslomässigt.

Jag jobbar som specialpedagog och har ett stort upptagningsområde. År 2013 fick jag igenom halv sjukersättning och eftersom jag är själv specialpedagog inom den målgrupp jag arbetar med så är det ett ganska gediget jobb! Många gånger är det extra svårt för mig pga att jag i mina hypomana faser gärna tar på mig för mycket och tror att jag är nästan oslagbar! Haha! Det fanns faktiskt en tid (2011) som jag sabbade hela mitt jobb för mig själv. Det var inte så roligt. Att sitta där med skammen och erkänna för min chef att jag hade klantat till det så mycket så det blev bieffekter i hela verksamheten…. Nej det var hemskt faktiskt…

I alla fall så älskar jag mitt jobb. Och jag vet att jag är duktig. Kanske det är en stor “fälla” för mig egentligen. Samtidigt tänker jag att när jag mår bra så kanske jag ändå är rätt människa på rätt plats i alla fall då.

I många år nu har vi varit organiserade på ett sätt som jag har tyckt vara bra. Men tyvärr har det även inneburit att jag har gått in i arbetsuppgifter som egentligen inte är mina utifrån min utbildning och tjänst. Tyvärr har det varit tvunget i själva jobbet. Jag har ändå tyckt om det eftersom man lär känna de man jobbar för mycket mer och får mera variation i arbetet.

Nu i årsskiftet har vi genomfört en omorganisation som är väldigt omfattande. Det är stora förändringar och jag har inte gillat själva grejen. Men samtidigt är det en nystart för mig. “Gör om, gör rätt!”

Mina arbetsuppgifter kommer att vara tydligare och mer strukturerade. Jag kommer att göra egna planer och det kommer att vara lättare att följa dom. Ändå hänger mycket på att jag faktiskt kan sätta ner foten och säga “Nej!” när jag ser att arbetsuppgifterna inte är mina eller aktuella. Jag kommer att hänvisa kollegor till att göra en skriftlig förfrågan till mig istället för att dom ska kunna komma och knacka på min dörr och fråga “Du, det här är väl nåt du skulle kunna hjälpa till med”.  Det kan låta krångligt och tråkigt att inte kunna göra spontana grejer, men för mig är det nog egentligen helt nödvändigt. Och det är ju fortfarande jag själv som håller i rodret.

Så från att ha varit negativ i höstas, så ser jag faktiskt fram emot detta. Just nu i det omorganisatoriska arbetet sitter jag hemma och kan inte göra särskilt mycket.

Och vet ni… jag tycker att det är ganska skönt. Klart att jag vill vara delaktig, men jag slipper en del tråkjobb och kan sen komma dit och dyka in i mina arbetsuppgifter, min struktur, mitt arbetssätt. Hoppas jag.

Vi kommer även att byta lokaler. Det är jag inte förtjust i alls faktiskt. Att packa saker i lådor och sen packa upp och strukturera upp i hyllorna, möblera så det passar mig och ja… Det finns andra på jobbet som vill engagera sig i det där och det kan de faktiskt få göra. Jag blir nog nöjd ändå hoppas jag.

 

Nu ska jag istället ägna mig åt styrelsearbete i den förening som jag är med i. Igår hade vi möte och jag var ju inte där pga min nyopererade mage, så nu ska jag kolla upp vad som blev bestämt angående en massa saker.

Kram och i morrn kommer nog ett nytt inlägg om mig själv och status vad gäller mage och mani… som tyvärr ligger där och petar mig i sidan också.

Gnäll

Jag är så trött på mitt psykiska mående. Från maj till december var jag i stort sett hypoman för jämnan. I december brakade det, men bara ett litet tag, sen kom jul och det är alltid lite speedat och så blir jag dödstrött och kraschar igen. Sen började jobbet och jag gick upp i speed och opererades. Igår blev jag låg igen. Kanske inte så konstigt, en operation är ju ändå en ganska stor sak. Och om man känner att man inte kan göra så mycket, går omkring och känner sig skitig för att man inte vill duscha, så blir man ju lätt låg i alla fall oavsett om man har en psykisk sjukdom eller inte.

Jag försökte tvätta håret igår i alla fall. Tänkte att om jag får ut mina tovor och lite fräschare så kanske jag skulle må bättre. Det var jättesvårt att tvätta håret utan att duscha hela mig eftersom vi har duschkabin. Det blev liksom vatten överallt i badrummet. Och inte tyckte jag att jag kände mig fräschare ändå.

Sen fick jag för mig att magen hängde så knepigt igår. Så jag började fundera på om jag hade fått nåt slags tarmbråck!

img_0024

I natt har det varit kallt härinne. Tempraturen ute är så upp och ner hela tiden så om man höjer shunten så blir det för varmt och när man sänker så blir det för kallt. I natt har jag frusit. Tycker inte om att ha det kallt när jag sover. De flesta människor sover bra om det är svalt i rummet. Så funkar inte jag. Och att ta sig ur sängen på morgonen när det är kallt inne är skitsvårt…  Även om jag har morgonrocken alldeles intill sängen.

Jag kom upp i alla fall. Har druckit kaffe. Är förstoppad och det är ju inte så kul när man funderar på om tarmarna verkligen ligger där dom ska. Fast jag har funderat vidare på det där och tänker att det kanske snarare känns konstigt pga nåt känselbortfall. Man kan tydligen få det runt naveln. Har ju även tagit Fragminsprutor och det har gett en massa små blåmärken på magen, så nu tänker jag inte ta några fler såna 😦

Usch vad jag gnäller!

dsc_3874

Gårdagen låg jag och Lille C i sängen och gosade flera timmar. Sen diskade jag ett berg från flera dagar tidigare och så åt vi Lasagne från Lidl. Det var faktiskt gott. Kollade på ett avsnitt av Vikings innan sängdags. Maten på bilden är inte från Lidl utan nåt smaskigt som min käre make gjorde en annan helg.

Tänk vad knepigt det är… Många gånger tycker man att det är så trist att ta hand om tvätt t.ex. men nu känns det jobbigt att jag inte har nån kontroll över det där utan Peter som tar hand om det.

Nu är jag alldeles yr i huvudet och vet inte vad jag ska göra av den här dagen riktigt. Gömma mig och bara vara i fred! Peter kan gå där med dammsugaren och göra allt sånt där som jag brukar vilja ha hjälp med när jag mår nere i depp. Jag kan gömma mig under täcket och låta dagarna gå känns det som.

dsc03343

I morrn är det måndag och jag kan få vara ensam. Samtidigt är det skönt att få hjälp med saker.

Nej det här blev ett konstigt inlägg. Deppinlägg.

Ta mig härifrån till ett varmt land med sandstränder…

Jag har inte riktigt förstått om LP är en han eller en hon?

Efter operationen

Då var det gjort! Stenar stora som ägg! Troligen hade småstenarna åkt ihop till större stenar. Nu ska jag försöka se över mitt ätbeteende. Jag har inte längre nåt skafferi för gallan och gallan har inga möjligheter att bli kristaller och sen stenar. Man kan se det på olika sätt. Det viktiga nu är att äta sakta och mindre portioner, hellre äta ofta istället. Fetma är inte bra, men snabb neråtgång är inte heller bra. Det finns inga belägg för att fet mat påverkar gallan så stenar bildas, däremot finns det koll på att gurka, äpplen och ägg inte är bra. Fast många kan äta precis som vanligt även efter en operation.

Skillnaden på vad som behövs och vad jag vill kan vara olika. Eller lika. Det jag tänker mig är ganska enkelt. Äta mindre portioner, oftare, långsammare och vettiga mellanmål. Nåt äpple då och då ska jag nog äta i alla fall. Likaså nån bulle, nån tårta eller ja allt möjligt men uttänkt och inget slumpmässigt tilltugg “baraföratt-liksom”.

Ska se till att jag har bra saker under bilfärden att tugga på. Inte nån snabbimpulshandling av godis till handskfacket, utan knäckebröd eller majsbröd i väskan istället.

Ja se där vilka planer!!!

Jag har länge längtat efter att kunna få börja träna på gym igen, ja jag tycker faktiskt om det, jag tycker det är roligt! Och att få simma!

Fast lugn lugn, det får dröja. En sak i taget. Mat och lite utgång genom dörren. Lyssna på knarrandet under skorna när man går i snön, känna luften, se det vackra. Kanske snön som faller sakta. Det har den gjort idag. Så där skönt.

Vilket inlägg! Inget vettigt alls! Kanske borde berätta om operationen istället! Att vi gick upp jättetidigt. Jag duschade och så plockade i ordning vad som behövdes med och lite kläder, tandborste m.m. ifall de skulle bestämma sig för en större operation istället för titthål, för då skulle jag vara tvungen att vara kvar.

Det var svinkallt. Peter körde. Jag satt invirad i en filt och sov. Nästan hela vägen. Jag blev den första som skulle opereras för dagen. Inskrivning, ombyte, träff med läkaren som ritade på magen vart de skulle öppna mig och förklarade hur det skulle gå till. Peter fick en puss och sen fick han klara sig själv.

Sen fick jag lägga mig på operationsbordet och så pang så blev allt svart. Och så blev jag väckt på uppvaket. Tid? Nej.

Jag brukar tänka på det ibland. När jag var yngre tyckte jag att det var otäckt. Jag fick nånslags dödsskräck efter den allra första sövningen jag var med om. Tänk att jag har haft dödsskräck…

Även om man vill sova mer så är det ändå skönt att bli väckt. Att få ligga där och vakna till. Bli ompysslad. “Vill du ha nåt att dricka? En festis?” Ja det vore gott. Och det var det verkligen. “Vill du ha kaffe och en smörgås?” Lite problem att hitta en smörgås som jag tålde, men det är ju kul att sätta folk i klurerier lite ibland.

Idag har jag inte duschat. Jag har heller inte legat så mycket faktiskt utan varit uppe och gått en del och suttit vid datorn. Jag är ju fortfarande lite uppvarvad även om jag har lugnande mediciner i kroppen, så jag satt och skrev ner en massa punkter som jag önskar att styrelsen tar upp på styrelsemötet på måndag. Och så har jag skrivit att jag inte kommer. Jag kunde lika gärna ha skitit i de där punkterna. Jag förstår inte varför jag måste ha kontroll över allt som händer överallt runtomkring mig jämt. Varför inte bara släppa en del saker. Bara låta det vara!?

Peter kom hem från jobbet, hade handlat på Lidl en massa goda saker att ha i frysen. Jag brukar inte vara så förtjust i mat från Lidl (får man säga så?), men det var nog bra saker han hade köpt ändå.

Jag saknade honom idag. När han hade åkt och jag gick upp till slut för att göra morgonkaffe, så hade jag nog velat bli lite bortskämd. Haha! Jag kände igår att det var så skönt att det var han som körde mig till staden som jag blev opererad i. Han och ingen annan.

Jag har lite ont men inte så farligt ändå. Har pratat i telefonen med läkaren för att höra hur jag skulle göra med Fragminet som jag fått utskrivet. Jag kan ta i sex dagar om jag är mycket stilla, men om jag kommer igång och rör på mig, lever ett ganska vanligt liv så kan jag sluta. Det är bra mot blodpropp och inget farligt. Fast jag tycker inte om att ta sprutor så jag vill kanske inte ta mer än jag måste.

Har fått med mig morfintabletter ifall det behövs. Jag har inte tagit nåt av det. Känns inte så viktigt även om det känns obehagligt i kroppen. Speciellt där gallan har suttit. Såklart. De har ju varit inne och bökat i magen på mig, så det borde ju faktiskt kännas obehagligt också. Det är ju inte så konstigt.

Nu har vi suttit och kollat två avsnitt av “Det som göms i snö”. Skitbra serie! Det är mycket vi inte kollar på just när det sänds på TV utan som vi kollar i efterhand istället. Då har man egen makt hur mycket man vill se åt gången och sånt vi spelar in på själva TVn kan man spola över reklamen i.

Nu ska jag sova några timmar. Sov lite förut också. I morrn ska jag nog försöka tvätta håret i alla fall. Det är tovigt och äckligt och jag luktar sjukhus. Katterna tycker inte om mig. Det är nog för lukten av mina sår på magen och sjukhuslukten.

Gonatt med er! Tomorrow is another day!

När vemodet kommer

När mörkret kommer så kommer även vemodet. Det där lite sorgsamma i själen. Eftertänksamma. Ångesten. Känslan av att tappa fotfästet från tillvaron. Önskan om att lägga sig på golvet och gråta, eller stånga pannan i väggen, Det kan låta drastiskt, men det finns många gånger i mitt liv som jag gjort så. Lagt på golvet i ångest. Inte orkat ta mig upp i trappan till övervåningen. Inte klarat att ens krypa över en tröskel.

Förra året, eller förrförra blir det ju, vid jul så låg jag och grät på Peters säng. Jag hade lyckats ta mig upp till övervåningen, men kom inte längre än till sovrummet. Där låg jag och grät. Telefonen hade jag lyckats få med mig. Jag ringde allmänpsyk och bad att få kontakt med min kurator. Hon ringde upp en stund senare. Då låg jag fortfarande där och grät. Hon pratade med mig, försökte trösta, försökte förstå. “Är du så ledsen” sa hon med mild röst. Jag behöver såna människor som kan bekräfta och trösta, som inte begär att jag ska sluta gråta, som inte tycker att jag ska “rycka upp mig”, som inte tror att jag kan glömma bort min sorg genom att de börjar prata om nåt annat. Min mamma brukar prata om katten utanför fönstret. Då är det ingen idé att fortsätta gråta i hennes öron. Då är det bara att säga hej då och lägga på luren. För man får ändå ingen bättre tröst.

img_e1175

Den där gången på sängen ville jag ta mitt liv. Min kurator lovade att hon skulle ringa senare på dagen. Det gjorde hon. Då hade jag redan hunnit vräka i mig tabletter. Då hade jag redan gjort mitt försök.

Just nu kommer vemodet bara på kvällen. När mörkret suger tag i livslusten. Tar bort den, bär bort den, från min hjärna och min själ. Då 2017 vid juletid, fanns dödstankarna hela tiden, dygnet runt.

Just nu ser jag vackra saker. Som Lille C – våran Lillkatt – som ligger på fönsterbrädan och sover. Han drömmer kanske för han viftar på svansen och har små ryckningar. Jag har diskat en stor disk och ska försöka mig på mästerverket att dammsuga. Det behöver göras. Efter operationen kanske jag inte kan göra det på ett tag.

img_1126

Det låter som om jag tänker mig att operationen är en stor grej, medan de flesta säger att det kommer att gå bra. Alla känner någon som gjort titthålsoperation och sen mått bra efter bara några dagar.

Ja, om det blir titthål. Men det sitter stenar i gallgången – det är jag säker på. Och jag har ont i vänstra sidan också. Det vet jag inte vad det är.

Det får bli som det blir. Det är som om livet leder fram till operationen och sen kommer ett annat liv. Kanske.

Jag är aldrig särskilt rädd för döden. Jag kan åka bil och tänka att ett litet ryck i ratten… och så ligger jag där i diket. Förhoppningsvis död.

Visst är jag en hemsk människa. Egoistisk. För jag behövs ju. Ja, så jag stannar kvar. Jag försöker leva mitt liv på ett så positivt sätt som möjligt.

20160122_122739

Jag skriver, jag gör utflykter med G, jag träffar vänner, jag handleder personalgrupper, jag tycker nog att livet är fint. Det är vackert. Snön som gnistrar, lägger sig tungt på trädgrenarna. Mina fina katter. Utsikten över sjön. Och när isen sjunger om natten.

Det ska bli min titel på min bok. Den om Gabriellas psykos. För det mesta skedde på vintern när isarna lagt sig på sjön. När det knakade och lät som valsång. När hon gick och gick nätterna långa. När hon öppnade dörrar och fönster mitt i den minus 30-gradiga vintern. När hon matade sina andar med skinka och leverpastej. Det luktade äckligt och katterna åt upp maten på tallrikarna. Hon tömde ut kaninens vatten för att hon trodde att det var förgiftat.

Vi åkte bil. Mycket bil. En gång öppnade hon bildörren på E18. Men vi gav inte upp. Vi gav aldrig upp.

Jag älskar henne så. Hennes skämt och bus.

img_0011

Jag vill inte dö ifrån mina barn. Jag vill vara med dem hela livet. Skratta med dom. Busa. Laga mat tillsammans. Höra dom säga att min mat är god. Trots att jag sällan lagar mat. Jag vill se våran dotter i soffan när hon tittar på film. När hon skrattar.

Jag vill känna de där knuffarna som Andreas och jag ger till varandra. Det som nästan kunde vara en kram. Den är annorlunda. Hans kramar är inte riktigt alltid äkta, det är nåt han har lärt sig att man ska göra när man kommer och när man åker till Norrland. Det som är äkta är när vi puttar våra knytnävar på varandras överarmar. Det betyder “Jag älskar dig”, på vårat eget sätt. När han var mindre satt han nära mig i soffan. Jag kunde hålla om honom, snosa på hans hår, och han kunde krypa upp i min famn när som helst. Nu kramas vi på ett annat sätt, genom att boxa varandra lite.

Och så är det ju Peter. Jag älskar honom faktiskt. Och han älskar mig. Vi har vårt liv. Vi har våra bilfärder. Vi ser vackra platser, bor på vandrarhem och äter potatissallad med kycklingsspett i hans båt. Eller på thairestaurangen. Fem små rätter. Och ett glas med isvatten på sommaren.

Ja jag älskar mitt liv. Men ibland gör jag det inte. För ibland vill jag bara dö.

img_0020

I dag är en sån dag som jag inte vill dö. En sån dag då vemodet väller in, men stannar vid tanken att jag vaknar i morgon också.

Jag ska byta gardiner på övervåningen. Bara för att jag vill.

Och så ska jag städa. Peter är inte hemma och det är så skönt att få städa ifred. Vi lever en stund på jorden. Inte egentligen länge, för så många liv har passerat sen människan började gå. Jag vet att det funnits bipolära sen urminnes tider. Människor som känt det där vemodet som kommer över mig. Människor som avslutat sitt liv i förtid. Och människor som levt riskfyllt i mani. Som kört fort och köpt en massa dyra saker, Såna som är som jag.

img_0033

Jag har startat ett bokprojekt på BoD. Book on demand. Kanske inte rätt ställe, men jag börjar där. Jag ska inte ge ut den senaste boken nu, utan den allra första. Den första riktiga boken med början och slut, med meningsfullhet, med vackra ord och spännande handling ibland. Vi får se hur det blir. Vi får se om det blir klart.

Den handlar om Maria som blir alkoholist. Jag skrev den kanske -97 eller nåt sånt. Gabriella hade fått sin diagnos och annorlunda människor har en given plats i boken. Samhällsroman tänker jag. Det är ett passande ord. Här möter vi en människa i vemod. En människa som av slump hamnar i situationer hon inte kan ta sig ur.

Jag tycker att den blev bra. Men då, när den var nyskriven så var inte världen riktigt där i sin utveckling. Det var då när det skrevs så många deckarromaner. Den tid då ingenting annat fick plats på hyllorna.

Nu är det en annan tid… och kanske dags för Mariaboken att komma fram.

Mitt skrivande fortsätter. Jag fortsätter att gå på denna jord. Jag fortsätter att städa mitt hus, att gråta ibland, att jobba ibland, att träffa vänner ibland. Jag gör inget ryck i ratten idag och inte i morgon, men man vet inte… Man vet ingenting.

Kram!

 

Godmorgon

Jag sitter vid köksbordet, alldeles intill fönstret. Ute faller snön. Jag hoppas att det är mildare idag. Den kyla som varit, hatar jag. Jag tycker framför allt inte om att frysa om händerna. Vantar tycker jag många gånger är “åbäkigt”.

img_1160

I helgen var det dop. Jag tyckte det gick bra faktiskt. Även fikat i församlingshemmet efteråt. Det var mycket folk, men det kändes samtidigt inte som nåt tvång att hälsa på varandra och prata kallprat. Vi är tre systrar i min familj och så finns det barn och barnbarn. Den lille pojke som döptes är min ena systers sons lilla plutt! Han var glad hela tiden, skrek inte någonting alls.

Vi som är systrar, min ena systers två söner, hennes man och min man och så vår mamma satt tillsammans. Det var skönt. Jag har svårt med sociala sammanhang där man ska fika och prata kallprat och jag inte har nån direkt funktion. Det är lättare i jobbet då jag ofta är den som leder någon aktivitet. Att äta mat ihop i stora matsalen på jobbet funkar dock inte alls, då får jag stark ångest, även om jag känner de flesta.

Men som sagt så gick det bra. Förra gången vi gick på dop var när pluttens storasyster döptes. Det var 2016. Det hemskaste året med Gabriella. Då hon hade sin stora psykos. Hon var inte med förstås, men jag hade många tankar kring henne när jag satt där 2016. Jag såg på den lilla pluttan i sin dopklänning med rosa underklänning och tänkte att “Hoppas hon får ett bra liv och aldrig får vara med om att må så dåligt som Gabriella!” Jag minns dom tankarna så väl. Att sitta och se på en liten tjej som var så lik min egen lilla tjej vid samma ålder gjorde ont på nåt sätt.

20170104_141641

Jag älskar små barn, har ju jobbat på förskola och varit pedagogiskt ansvarit just för de allra minsta. Ett jobb som jag kan tänka tillbaka på och känna värme och glädje över. Ibland längtar jag efter små barn eftersom jag inte har några nära inpå. Min systerson umgås vi inte direkt med så hans barn finns inte nära mig.

Samtidigt har jag svårt för dom riktigt små. Dom nyfödda, som alla vill hålla i famnen och gulla med. Det är som om jag inte förstår vitsen riktigt om det ändå inte är nån jag ska lära känna. Konstigt, men jag tror att det har med Gabriellas funktionshinder att göra. När hon var i den åldern så visste vi ingenting. Jag kan tänka på den tiden med smärta. Hon var så liten, så nöjd och vi älskade henne och trodde nog att hon skulle få ett bra liv. Det hängde liksom på oss hur hennes liv skulle bli, trodde jag. Och vi hade så stor kärlek till henne så hon skulle bli en trygg tjej. Det var jag säker på.

Hon var annorlunda från början. Ville hellre ligga på ett täcke på golvet än att vara i famnen. Hon tyckte inte om att ha kläder. Hon skrek inte för att få komma upp till famnen eller om blöjan var blöt eller om hon var hungrig. Första tiden ville hon inte bli ammad, men jag stod på mig med intensivamning och till slut gick det bra, vi hade våra fina stunder i soffan i lägenheten på natten, då hade vi en speciell kontakt, ett lugn på nåt vis, men ändå inga krav från mig om att hon skulle ha ögonkontakt med mig. Redan då var det svårt med ögonkontakten.

Hon växte upp. Var oftast glad men med många förkylningar. Hennes utveckling var annorlunda. Hon förstod på ett annorlunda sätt hur man skulle lära sig saker som andra lärde sig per automatik själva liksom. Men Gabriella gjorde inte det. Ändå var det inte så att hon låg långt efter, men hon behövde förebilder för att förstå när det var dags att krypa eller gå. Jag kände på mig det. Under den tiden jobbade jag som dagmamma men var föräldraledig när hon föddes och några månader framåt. På nåt sätt kände jag att hon behövde andra barn för att utvecklas, så jag började jobba igen när hon var sju månader. Jag hade fyra dagbarn först. Det hade varit lagom för Gabriella, men för få för att ha en heltid som kommunal dagmamma, så det ökades på. Vi ingick dessutom i en dagbarnvårdargrupp där vi träffade andra dagmammor och gjorde saker tillsammans. Vi hade en grupplokal där vi pysslade och lekte, vi hade en skogsdag och så hade vi gymnastik i en gympasal. Vi gick även hem till varandra och fikade. Det är en tid som ligger mig varmt om hjärtat. Det jobbet är nog det bästa och roligaste jobb jag har haft. Samtidigt var det enormt krävande. Man skulle vara pedagog, kock, städerska, diskerska och mycket annat på en gång.

img_0048

Och Gabriella klarade inte de stora grupperna. Hon gnällde och skrek och var rädd. Men det ingick i jobbet att göra aktiviteter tillsammans så det var en svår period. När Andreas föddes blev allt ett kaos med Gabriella. Stora utbrott, mycket gråt och utvecklades inte som andra barn.

När hon var fem fick vi äntligen diagnosen autism på henne. Sen blev allt lite lättare. Vi fick lära oss hur vi skulle bemöta henne och vi fick lära oss struktur med hjälp av bildschema. Det var enormt vilken skillnad det blev.

Men livet har fortsatt att kantas av utbrott. Stora sådana ibland.

Mycket hände och jag hoppar över det mesta här.

När hon var fjorton började neuropatin visa sig. Vi kom till den ena läkaren efter den andra. De sa ungefär samma sak allihop: det berodde på hennes autism och dåliga kroppsuppfattning. Men jag gav inte upp. I dagsläget skulle jag nästan vilja anmäla dom allihopa! Så lång tid av fullkomlig smärta. Så mycket lidande. Så mycket krav på att hon ändå skulle gå och gå och gå för att ingen egentligen trodde att hon hade så ont som hon sa.

Efter år av krigande så kom hon till en smärtläkare som skickade oss till Uppsala där hon fick göra neurologiska undersökningar och så småningom fick diagnosen Tunnfiberneuropati. I dagsläget är nog själva “tunnfiber”-delen bortplockad då hon inte längre har ont enbart i händer och fötter utan i hela kroppen.

För en tid sedan fick jag någon form av nervspirrningar i benet som höll på en halv dag. Det var fruktansvärt och gjorde så ont. Och då tänkte jag… “Jag har en dotter som har såhär ont heeeeela tiden. Dag ut och dag in. Jämt”.

Visst äter hon mediciner för sin värk, och så tränar hon kroppen på olika sätt, men hon blir aldrig riktigt fri från värken. Aldrig.

img_0054

2015 fick hon en stor depression, som så småningom ledde fram till psykos. Det började som tvång och mycket av det låg fortfarande som en slags grund i mötet med psykosen. Jag var aldrig helt säker på att det verkligen var en psykos, och när en läkare talade om för mig att jag kanske skulle vara tvungen att acceptera att hon hade schizofreni, då hade jag velat slå sönder allt i min närhet.

Men idagsläget är hon i princip fri från sin psykos. Visserligen hallucinerar hon om nätterna över att möss springer över hennes kropp när hon sover. Det är inte så konstigt eftersom hon hade musinvasion hos sig i julas. Vem skulle inte tänka så? Vem skulle inte ha sömnstörningar pga att man tror att det finns möss i ens lägenhet? Fy fan! Jag tröstar henne med att om det inte längre finns musskit så finns det inga möss för de skiter hela tiden. Jag hoppas att hon snart kommer till ro med det där och kan sova igen.

Igår hände en lustig grej. Vi har inte sett möss på år och dagar i vår källare. Nu har jag ju tagit hem en massa lådor och kassar från Gabriella med saker som ska tvättas pga musbesöket. Och plötsligt springer det omkring en mus i källaren…….. Vet ej om den tillhörde vårt hus från början, eller om den följde med i en kasse från henne. Jag fick inte tag i den så den är fortfarande i vår källare :-O

Hoppas att det bara är en, så de inte förökar sig. Usch, jag tycker inte om möss…

Kram på er!

 

Galloperation och andra tankar

För nån vecka sen fick jag en kallelse för operation av gallan. Den kommer att ske med titthålsoperation. Jag är nervös som sjutton! Alla säger att det går fort och är en enkel operation. Klart att jag vill tro på alla som säger så men nervös är jag i alla fall.

Igår kväll ringde en sköterska och sa att jag skulle ta en spruta i magen på dagen innan operationen! Jag blev hysterisk och sa att det skulle jag minsann inte göra! Jätteläskigt! Det har jag aldrig gjort förut, hur ska jag veta hur man gör, och det kommer säkert att göra jätteont!

Nu har jag kollat filmer på youtube och nån instruktionsfilm som jag hittat, samt läst om det och det kanske inte är så farligt som jag trodde, men jag undrar även vad det ska vara bra för! Blodförtunnande om man har lätt för att få blodpropp. Men jag har aldrig fått nån blodpropp! Varför ska jag behöva ta det där!?!

Försökte ringa kirurgen idag, men fick inte tag på dom så jag försöker väl i morrn igen.

20171210_124825_8_bestshot

Dessutom mår jag inte så bra.

“Peta på mig så ramlar jag” typ! Och det är just vad som skett! Vem som gjorde vad och i vilken ordning och vem som gjorde fel tänker jag inte reda ut här i bloggen, men det känns som att nån har petat omkull mig. Ibland händer saker “i det vanliga livet”, som gör att jag ramlar omkull på ett sätt som kanske vem som helst skulle göra, men för mig med min psykiska sjukdom blir det extra påtagligt på nåt sätt. Man kan inte begära att människor ska tassa på tå, men jag tycker ändå att man kan vara rädd om mig. Min sjukdom innebär att jag kan dö. Faktiskt.

Jag har bett om ursäkt, jag har tagit på mig hela skulden, men jag orkar inte åka och jobba. Ibland tänker jag att jag minsann ska visa omvärlden att jag klarar saker. Problemet är ju just att det är det jag inte gör. Jag klarar inte att stå upprätt när det blåser omkring mig.

I eftermiddag ringer min psykdoktor. Vi får se vad hon säger. Kanske jag ska vara sjukskriven ett tag eller jobba 25%. Operationen kommer ju däremellan och jag kanske ändå blir helsjukskriven av det ett tag. Vi får se. Jag tar en dag i taget. På söndag ska vi på dop och jag har ännu inte köpt nån vettig doppresent. Har gjort ett jättefint kort och skrivit en dikt, men nån present behöver jag ju köpa också. Om jag inte åker och jobbar i morrn så vet jag dessutom inte när jag ska orka iväg och köpa en present!!!

20171210_121724_4_bestshot

Kanske jag ska avboka min närvaro på dopet! Efter dopet är det ju fika och då ska man vara social och mingla omkring… Massor av människor som jag inte känner. Fast min man vill ju gå. Och jag tror inte att han vill gå utan mig. Det är ju tre dagar kvar så jag får väl fundera på saken.

Detta är dagen med frågetecken som behöver redas ut!

Igår kom en massa snö. Sen blev det isregn. Och i natt frös det på. Mörka moln tornar upp sig så det blir säkert mer nederbörd. Jag orkar inte skotta. Pelletsen börjar ta slut och leverantören ligger efter så vi har väntetid på ca 20 dagar innan vi kan få nytt! Elda i pannan är inte så jädrans kul, men går väl an om jag ändå är sjukskriven. Kanske. Peter får väl hämta in ved från boden, det tänker inte jag göra i alla fall. Hm… och så en operation mitt i allt det…

Nej jag mår inte så bra. Skulle vilja köra huvudet rätt in i en skåpdörr. Gå sönder i hjärnan.

Samtidigt börjar hjärnan slå runt som en köttkvarn… en hushållsmaskin med knivar som rör runt i en köttsmet. Med locket uppe så slängs köttslamsorna hit och dit, slash slash!

Jag vill inte braka in i nåt blandtillstånd. Jag vill inte vara deprimerad och hypoman samtidigt. Och absolut inte manisk. Ligga under täcket samtidigt som hjärnan går i superfart. Och alla självmordstankar. För att jag är en idiot som inte klarar att vara bland andra människor. För att jag är totalt dum i huvudet!

Jag vill inte det! Stopp! Snälla! Jag vill inte dit!

Tårar som stockar sig i ögonen. Som trängs med varandra. Som svider. Som gör att jag drunknar.

Jag går ut en sväng. Runt huset. Snön som knastrar under mina fötter. Jag ramlar. Fötterna bär mig inte. Huvudet följer inte med. Det är kvar på kudden i huset.

Fast jag klarar mig kanske. Tar en dusch. Tar in mer saker från bilen som ska tvättas från Gabriellas hus. Stryker dukar. Ja det är dagens mål.

Sen ringer väl min psykdoktor. Jag väntar med att avgöra nåt om morgondagen, hon får ta beslutet åt mig. Ska jag åka många mil och träffa jobbarkompisar? Ska jag ge mig ut och köpa en doppresent? Ska jag överhuvudtaget gå på ett dop?

Sätta en spruta i magen. Operation. Sjukskrivning. Ont. I sår och i hjärna och i hjärtat. Fysiskt och psykiskt. Kanske det ena dövar det andra…

Vem vet, inte jag…

Nu har jag en fråga…

Sen Gabriella hade sin psykos så har jag funderat ibland om ifall jag kan ha ytterligare en diagnos som heter PTSD (posttraumatiskt stress syndrom). Det kan även ha börjat tidigare pga många olika saker jag gått igenom med henne.

Jag har läst en hel del om det och tycker att mycket stämmer. Mardrömmar, sömnssvårigheter, svårt att släppa tankar kring den perioden, återupplever den och får panikattacker, lättretlig och hamnar i knepiga situationer med andra människor, sen om det kan ha gett en liten hjärnpåverkan. Jag har svårt att få tanke till ord. Det kan ha börjat tidigare, men blev svårare efter hennes psykos.

Jag kallar det numera psykos även om jag inte ville göra det just när det höll på. Jag har hela tiden varit inne på att det var en reaktion på den tillvaro hon befann sig i samt ihop med hennes fantasiutveckling när det gällde hennes autism.

Ju mer jag tänker på det så är det inte så konstigt. Hon isolerade sig och blev isolerad eftersom hon inte fick tillräcklig stimuli från omvärlden, utifrån det skapade hon en fantasivärld som byggdes på av hennes speciella sätt att tänka i och med autismen. Så småningom fanns ingen annan tillfredsställelse utan hon hamnade i en tankevärld som hon inte hade nån makt över.

Jag är i alla fall tacksam och ganska stolt över att det gick att förändra och förbättra hennes liv till så hög grad. Hon är idag i samma intelligensstadium som hon har varit i förut (många gånger högintelligent!), har en stark utstrålning på ett helt annat sätt än förr faktiskt och klarar ibland situationer mycket bättre än jag gör.

För att komma tillbaka till början av detta inlägg så undrar jag lite ikring PTSD, gör man nån form av utredning och kan det påverka hjärnan på ett sätt som är mera konkret? Jag vet också att det finns speciella behandlingsformer men också att man måste acceptera det. Jag har ju under hela den långa tiden sen detta hände haft ett stort behov att få prata om det utan krav på att jag måste förändra mig själv rent konkret utan som sagt mest acceptera och få bearbeta mina känslor kring de händelserna som hände då.

Jag tycker jättemycket om min kurator och vi har haft en bra dialog senaste åren, men undrar även om jag behöver nånting mer och ifall det i så fall kan göra nån nytta eller inte.

Mycket tankar och kanske jag måste besvara mina egna tankar själv, men du som läser får gärna komma med kommentarer så länge de inte är påhopp eller nerklankanden på hur jag är. Om jag i detta inlägg får kommentarer som gör att jag tar illa vid mig och känner mig sänkt så kommer jag inte att publicera dom.

Kram till er som respekterar mig! ❤

Ja ni vet den där man borde vara…

Jag gav mig själv en massa nyårsönskningar och sa att jag inte trodde på nyårslöften. Trots det gav jag mig själv ett litet hemligt löfte. Att jag skulle försöka vara snäll. Att jag skulle försöka hålla mig på mattan. Inte sticka ut.

Ni vet den där människan som jag ser som “normal” (och då säger du att det finns inga normala människor). Jodå dom finns. Annars skulle det ju inte finnas några diagnoser alls.

Sova, äta, jobba, gå på toa, duscha… Vakna på morgonen, dricka kaffe och åka till jobbet. Och på jobbet göra vad man ska, vad man är satt att göra. Inget annat. Sen åka hem och göra allt det där vanliga som vanliga människor gör… städa, laga mat, stoppa in disk i diskmaskinen, stoppa in tvätt i tvättmaskinen.

Men det är ju den människan jag inte är. Sorry! Eller jag är fruktansvärt ledsen för det…

img_1142

Det finns människor som säger att dom inte skulle vilja vara utan sin psykiska sjukdom eller neuropsykiatriska funktionsnedsättning. Nej, det finns mycket som är positivt. Man är den som vågar, som tänker utanför boxen, som kan dra snabba växlar, som kan engagera sig på ett annat sätt än andra kanske.

Men ibland skulle jag vilja banka huvudet i väggen.

Jag har tänkt att FAAN nu mår jag faktiskt bra! Och det tror jag att jag gör. Jag tror inte jag är hypoman. Man måste inte alltid skylla allt på att jag är bipolär. Ibland är det bara så att jag är jag.

Och JAG ger förslag på arbetssätt på jobbet. Jag skickar ut ett mail om hur jag tänker att vi skulle kunna göra med en del saker. Men jag klampar på.

Jag kunde väl för fan hålla mig på mattan.

img_0039

I ett möte med kollegor inser jag dessutom att ingen frågar varför jag får anpassningar, och mitt paranoida jag funderar över varför. Vad pågår för diskussioner, förklaringar, antaganden?

På sätt och vis är det ju skönt. Det är ca 70 pers på jobbet om man räknar med hela verksamhetsområdet. Och jag tror faktiskt att alla 70 vet att jag är bipolär.

Det gör inget. Det är till och med stort. Häftigt att jag är nån, att diagnos inom psykiatriska fältet är så okej på nåt vis. Jag känner att jag uppvisar något. Att det går att ha det uppvisat, att det inte behöver ses som fult. Jag är ansiktet utåt på diagnosen. Jag är en som går i fronten.

I våras fick jag höra av en kollega att jag nästan förstörde för människor. Typ att jag utlovade att jag skulle göra saker och så blev jag sjuk!!! och mina insatser gjordes inte vilket innebar att jag hade lovat saker som inte blev av. Vilket alltså förstörde. Att familjerna hade nog jobbigt ändå.

Det gjorde ont. Jävligt ont.

img_0026

Nu känner jag att jag mår bra. Eller i alla fall ibland. Oftast. Fast visst kommer ångesten ibland också. Knackar på och belägrar mig ibland hela nätter. Men på det stora hela mår jag ändå bra.

Igår tänkte jag… ligg still på mattan Marielle! För det kommer nya skov. Jag blir aldrig frisk. Det är en kronisk livslång sjukdom. Jävla skit!

Men att jag gör en del saker. Som faktiskt kan vara bra. Så är det inte alltid så att jag måste få ångest efteråt och börja fundera över om jag är hypoman…

Jag är inte bara Bipolär. Jag är inte alltid hypoman när jag sticker ut, jag är faktiskt mig själv också. Så det där normala livet… Sova, äta, jobba och allt det där… är ju inte jag.

Så oavsett mitt löfte om att vara snäll, hålla mig på mattan, så går det ju inte. Kan jag inte bara acceptera det? Måste jag jobba bort sånt?

img_0034

Ibland tänker jag att ADHD-medicin kanske kan göra så min väg från tanke till explosion skulle kunna bli längre. Längre startsträcka typ. Men jag får ju ofta som jag vill till slut. Vill jag vara utan den förmågan? När jag skäller ut chefer i kommunen för att de gör så det inte blir bra för min dotter… måste det vara fel? Är det inte ett tecken på att jag är jävligt stark och det är väl också bra? Att min dotter till slut får sina behov tillgodosedda på “rätt” sätt?

Jag kanske kommer att tacka nej till ADHD-utredning när jag väl är framme i kön… Jag vill inte att min mamma blir intervjuad. Hennes inställning kan bli avgörande och om jag ska göra en hel utredning som sedan visar på fel saker känns himla onödigt. Men en stor anledning till att inte göra den är också… att vad får jag ut av den?

Medicin så jag får längre startsträcka till explosionen. Medicin så jag får bättre koncentrationsförmåga och uthållighet? Sammanhang och mening? Central coherence, att hålla ordning, organisera mitt liv. Ja jag vet inte.

En liten kille med ADHD sa en gång att han hela tiden haft en verktygslåda i hjärnan men inte kommit åt den när den behövdes. När han fick medicin så kunde han plötsligt använda den när den behövs. Så bra beskrivning! Kanske det är vad jag behöver… kunna använda verktygslådan när jag behöver den, inte bara veta vad jag ska göra utan även kunna göra det.

Ja jag vete fan… Jag borde börja i den änden jag tänkte när jag gav mig själv nyårslöftet att bli snäll. Att inte sticka ut för mycket. Att hålla mig på mattan.

Eller jag vet inte… jag kanske måste få sticka ut, living outside the box. Inte för att jag gör utsvävninigar när jag är hypoman. Utan för att jag är jag.

20170104_141546 - copy

Men jag skulle vilja ses som snäll.

Skitsur!

Igår när jag hämtat G efter att hon tillbringat dagen hos mormor och jag kunnat städa hemma hos G, så satt vi i bilen och hon sa att hon kände sig orolig över att mormor börjar bli så gammal och vem som då ska handla åt G på måndagar. Jag ville lugna henne så jag sa att det kan jag göra.

Alltihopa blev ett missförstånd så G trodde att jag skulle göra det just i morrn och när hon pratade med mormor idag så sa hon till henne att jag skulle handla åt henne!

Jag sa då till mormor när jag pratade med henne idag att jag ju inte är så förtjust i att åka vägen mellan min jobbstad och den stad som de bor i, samt att jag ju ibland har svårt för att handla pga min ångest.

Mormor tyckte då att vi kunde handla tillsammans; hon och jag så skulle det säkert gå bra för mig.

Men det hjälper ju inte om det är dåligt väder och jag måste åka mellan jobbstad till deras stad i alla fall!

Missförstånd efter missförstånd. Till slut blev det bestämt att mormor skulle handla till Gabriella fast tidigare på dagen i morrn så hon ser ordentligt när hon kör bil.

Nu ringde Gabriella och sa att hon ville att jag skulle komma i alla fall eftersom jag har tvättat åt henne och hon behöver trosor…

Jag blir galen!!!

Nu måste jag ju åka i alla fall, och då hade jag ju lika gärna kunnat handla också!

Nu går jag och lägger mig. Går upp tidigt så jag kan skjutsa Peter till jobbet i en annan stad eftersom hans bil är trasig. Sen ska jag till min jobbstad och sen till Gabriella i en annan stad med rena trosor och sen till Peters jobbstad och hämta honom och sen hem till oss!

Med värkande knän!

 

Skrivet på facebook

Har en sån där farligt irriterat dag. Det är inte lätt att vara min man i närheten av mig. Men det är inte lätt att vara Marielle Johnsson heller. Som inte somnade förrän två varken i natt eller igår natt och sent även innan dess. Har fått så inåt helsike ont i knäna antagligen av att jag halkade omkull härom dagen, svårt och gå och det värker hela tiden. Igår kväll tog jag Glukosamin och så lite extra av mina andra mediciner och så fick jag panikattacker när jag skulle sova och gallstensskit. Stackars min man!