Det där med nyårslöften…

Jag tror ju inte riktigt på det där med nyårslöften.

Men lite önskningar och hopp kan man ju få ha 🙂

Så jag önskar
– Att ha möjlighet att träffa vänner som jag tycker mycket om och som jag saknat länge. Igår pratade jag med en gammal väninna från svunna tider i telefonen och vi bestämde ett datum i januari som jag skulle komma hem till henne och fika. ❤
– Att faktiskt kunna komma igång och röra mig lite mer – längtar efter att kunna få börja simma igen och kanske träna på gym… Gå promenader i skogen. Under hösten har jag fått prova på meditation på Vuxenskolan och tänk att ibland kunna använda det på nåt sätt… vakna tidiga mornar. Jag försöker redan i dagsläget tända ljus på morgonen och känna grejen med att “bara vara”, det där att spara en liten minut av inget och känna att det gör nytta i ens liv.
– Att ha ett bättre tankemönster vad gäller mitt ätande. För en tid sedan gjorde jag en ät-pärm åt Gabriella och jag tycker själv att den blev rätt bra faktiskt. Så nu har jag önskningen (planen) att använda den även till mig själv.
– Att kunna hålla mina tider på jobbet, inte stanna kvar extra utan faktiskt åka hem! Och att försöka få till omorganisationen som nåt positivt och ett nytt sätt att planera mitt arbete, kunna sätta gränser…
– Att städa bättre, mera planerat, men också att vila i tanken att det inte måste kännas negativt när jag inte gör det. Jag fick upp några julgardiner, men inte i de fönstren som jag hade tänkt mig från början… och det gör inget! Men jag skulle vilja stryka oftare. Under väldigt lång tid (flera år) har jag haft dåligt samvete för att jag inte hinner med att tvätta fönster. Men så i somras när Peter hade målat fönstren på nedervåningen, så tog han slangen och spolade av dom och sen tvättade med fönstertvätt. Det blev jättebra och jag stod med mitt dåliga samvete och tänkte “Okej då, det duger!” Det där är väl nåt kanske att förhålla sig till tanken att “Okej då, det duger!” när det gäller så mycket. Jag har känt en kvinna i så många år och när jag kom hem till henne så var det stökigt och inte särskilt rengjort på toa osv. Hon brydde sig aldrig om att må dåligt av det. Hon hade ingen städhets alls. För någon månad sen dog hon. Jag har fortfarande inte fattat riktigt att hon är borta, det är som att jag inte sörjer för att jag inte förstår liksom att hon är borta. Det är en omöjlig tanke. Men i alla fall så känner jag att jag har lärt mig att tänka på hennes förhållningssätt till städning och hoppas kunna använda det själv. Att inte bry mig för att skämmas inför andra, utan att städa för min egen skull liksom. Jag har skrivit in i almanackan att på söndagar ska jag städa Gabriellas rum och stora hallen. På onsdagar ska jag städa vardagsrum, lilla hallen och köket. Och om det blir nåt annat i vägen så hoppar jag över till veckan därpå. Ingen panik över att hitta nån annan dag i stället utan det är dom dagarna som gäller.

Sen finns det så klart dom där önskningarna att vi ska få vara friska, fred och frihet och allt sånt där… Jag skulle vilja befinna mig mer på ett normaltillstånd istället för hypoman eller deprimerad. Och framför allt inga manier!
Men det där är ju önskningar som liksom ligger på ett annat plan. Sånt som inte är så påverkansbart faktiskt.

Så Love, Peace and Understanding som man sa i tonåren… det är väl huvudsaken. Men ändå bortanför vardagens slit ändå.

Det finns en låt som jag tycker mycket om I wisch I was a punkrocker with flowers in my hair… och jag brukar tänka att Vilket privilegium jag har haft i min uppväxt för jag har ju fått vara med om bägge delarna. Punkrockare i tonåren, men med Hippietiden som grund när jag var liten 🙂

Nu börjar detta inlägg spåra ur tror jag… men en önskan till: Det vore så kul att gå på nån punkkonsert igen 😀 😀 😀 Eller nån annan sorts fest. Att klara av att vara i nåt sammanhang med många människor. Typ föreläsningssammanhang, konferenser…

Och så hoppas jag ju att det blir en härlig termin på Vuxenskolan med föreningen. En gång i tiden åkte jag på konferenser med föreningen. Det var jättekul och jag lärde känna människor som jag saknar. Jag vet inte om jag hoppas kunna åka på sånt igen, för jag vill inte känna besvikelsen om jag inte kan göra det, men nånstans långt fram i fjärran finns ändå en tanke om att kunna göra nånting sånt. Nånting…

Kram på er!

 

Hej

Jag tittar in och säger hej till er här lite grann. Jag är ganska nere men har nån fasad utåt som gör att ingen ser.

För ungefär ett år sen var jag ganska sjuk. Blandtillstånd. Några dagar före jul vräkte jag i mig en massa piller. Min kurator och jag hade kontakt två gånger om dagen. När helgen kom så lämnade hon över ansvaret till min man. Självklart ville jag inte bli inlagd över jul så då tyckte jag ju att det var helt rätt. Efter jul när jag kom till min läkare så frågade jag om hon visste nåt. Det gjorde hon och jag tänker ibland tanken… Varför sa hon inget först? Varför var jag tvungen att fråga först?

Jag undrar ibland om det var ansvarslöst. Om dom borde ha gjort på nåt annat vis?

För två år sen levde vi i en familj som var kaos. Gabriella hade sin psykos. Vi visste ingenting. Vi trodde att det skulle ta slut om några dagar… Det tog ungefär ett år innan det var helt borta. Ett år av fruktansvärt lidande för oss alla.

Det finns ärr i mitt liv som i allas liv. De gör ont. Idag, igår och i morgon.

Jag känner mig så nere just nu. Jag är rädd. Ja mest är jag nog rädd. Hysteriskt rädd. För depressionen och vad den kan göra. Jag är rädd för att sitta på sängkanten med alla piller igen. Jag har inte varit så här hysteriskt rädd förut. Det är otäckt med själva rädslan faktiskt.

Egentligen är det ju dumt alltihopa. Att jag ska sitta här och vara rädd. Om dagen kommer då jag sitter med mina piller så får man väl ta det då? Eller så är det här ett tecken på att jag faktiskt vill leva. Jag vill överleva.

Det finns mycket att skriva om. Jag vet inte om och jag vet inte hur. Så jag tar det en annan dag.

Kram!

 

Jag kommer aldrig att få höra hennes knarriga röst igen.

I fredags fick jag besked om att en kvinna som jag lärt känna i mitt jobb hade avlidit. Hon hade en son med downs syndrom och autism. Jag åkte till henne ibland och vi satt i hennes kök och pratade. Det känns konstigt att hon är borta faktiskt.

 

Vägen slingrar sig fram mellan små sjöar och röda stugor. Jag har åkt där så många gånger förr. Men den här gången blir annorlunda. Augusti. Jag har inte varit där sen i april. Jag parkerar bilen och går och knackar på hennes dörr. Hon brukar inte komma och öppna, men jag går in ändå, precis som så många gånger förr. Vi har nånslags överenskommelse över att det är så vi gör helt enkelt. Jag knackar och sen går jag in. Den här gången kommer hon från sitt vardagsrum. Hon stödjer sig på en rullator. Hennes annars så piffiga frisyr hänger slappt ner. Hon ser på mig med tom blick, säger ett litet hej och går in i köket. Jag känner i hela kroppen att nånting är fel. Jag tar av mig mina skor och går efter. Hon sitter redan på sin stol i köket. På bordet ligger en genomskinlig påse med några mazariner i. Det är inte hon som har lagt den där. Hon frågar inte om jag vill ha kaffe. Jag försöker konversera om vardagliga saker. Sånt som förut var viktigt, t.ex hur sonen har det, känns inte aktuellt, men jag får veta att hon inte träffat honom på hela sommaren, faktiskt inte sen jag var där sist.

Hon berättar för mig något om någon tumör nånstans, men jag har svårt att ta in vad hon säger. Hon visar mig mediciner i apodospåsar, något brev från nån läkare. Hon rotar i sin hög av post och hittar nåt annat brev och nån annan påse. Det hör inte ihop, hon vet inte vad som är vad.

Jag frågar om nån kommer och hjälper henne att laga mat. Hon svarar att hon inte vill ha någon mat. Det är mycket som är diffust, mycket jag inte förstår. Hon visste inte ens att jag skulle komma.

Jag får en känsla. Den griper tag i mig. Jag får panik, men jag tror inte att jag kommer att se henne igen. Hon bjuder mig inte på kaffe och jag äter ingen mazarin. Vi pratar en stund och jag lånar hennes toalett. Vi säger hej då. Jag ser på henne och tänker att jag hellre vill minnas den hon var tidigare. Alla de gånger som jag kommit som vi pratat och skrattat och gnällt över våra liv. Hon vet att jag har en dotter med autism, hon vet mycket men inte att jag är bipolär.

Hon brukar sitta på sin altan och röka när jag ska åka. Vi brukar vinka till varann när jag kör iväg. Den här gången sitter hon inte där.

Mitt emot huset går korna och råmar. Vi pratade om det i våras – korna och alla flugor. Vi brukar prata om småfåglarna utanför hennes fönster. Om bäcken nere i dalen. Om hennes föredetta man som kommer ibland och hälsar på, och hjälper henne klippa gräset eller laga nåt i huset som gått sönder. Om dottern och sonen och deras barn. Om barnbarnet som har ADHD och äter medicin med amfetamin.

Vi har inte alltid likadana åsikter om allt, men vi respekterar varandra. Alltid.

Hon har en katt som är likagammal som min ena katt. Fast hennes är mycket mindre. Och alldeles kolsvart. En liten busig kisse som biter lite i fötterna och hoppar upp i knät på mig.

Hon har alltid piffat till frisyren innan jag kommer. Hennes vita lockar som lägger sig alldeles lugnt runt hennes lite runda ansikte. Ofta har hon hunnit lagt på lite smink runt ögonen och kanske till och med läppstift på munnen. Hon har en knarrig röst och skojar lite rått.

Vi har våra samtal vid bordet. Vinter, vår, sommar, höst och vinter igen. På sommaren gör vi ett uppehåll men träffas i tidig september eller sena augustidagar. Alltid samma klockslag och oftast samma veckodag. Fredag klockan 10 kanske en gång i månaden eller ibland varannan månad. Sen 2007. Det är en lång tid att putsa en vänskap på. Vi har lärt känna varandra mycket faktiskt. Jag vet mycket om hennes liv; vart hon är född, om när hon bodde i Småland och när hon jobbade i skåne. När hon träffade sin första man som var kriminell och när hon fick sina barn.

Hon kan så mycket den här kvinnan. Hennes son som hon klarat själv i alla år. Jag känner honom också. Hennes roll som mamma har inte varit lätt. Vi har farit på möten tillsammans, jag har stöttat henne där, förklarat för personal och chefer om vad han behöver och vad hans ljud betyder. Han har använt lite tecken ibland och det finns ett speciellt tecken för mig. Inte för mitt namn utan just för mig.

Augusti. Jag tittar på hennes köksvägg, där almanackan sitter. Jag tar in hur det ser ut i hennes kök. Väggklockan, bilden på hennes son, kökssoffan med alla tidningar, gardinerna. Vi pratar om ett datum som jag ska komma nästa gång. Men hon tar inte in vad jag föreslår. Hon tar inte ner almanackan utan jag gör det åt henne. Hon tittar i den men hittar inte rätt månad och inte rätt datum. Jag pekar, men hon skriver ingenting. Jag säger att jag ska skicka ett brev och ringa istället. Hon nickar och säger att det blir bra.

Jag tar en annan väg hem. Jag brukar göra så. Mellan andra sjöar och med sommarstugor omkring. En brygga och barn som badar. En kyrkby och jag svänger av mot vänster, sen kommer ett naturskyddsområde där jag brukar stanna och ta min matsäck innan jag far vidare. Man kan åka många vägar till och från henne. Någongång har jag åkt vilse, men oftast går det bra. Det är så vackert. Så vackert så det just denna dag gör ont.

Jag äter ingen matsäck utan åker vidare. Jag försöker att inte tänka. Men tanken gör ont ändå för den kommer oavsiktligt. Jag kommer inte att få träffa henne igen.

En månad går. Jag ringer för att påminna om att jag ska komma, men hon svarar inte i telefonen. Jag provar igen någon dag senare och då svarar ett barnbarn, som säger att mormor ligger på sjukhuset och att jag kan ringa mamman. Det vill säga kvinnans dotter. Det vill säga sonens syster. Han som har downs syndrom och autism. Han som för många år sen förde oss samman.

Jag får inte tag på hennes dotter. Så tiden går och jag åker inte dit. I fredags skulle jag göra ett nytt försök att ringa till dottern, men hade ett telefonnummer med för få siffror. Jag ringde till sonens gruppboende och fick prata med en personal.

Jag fick veta att hon var död.

Jag kommer inte att åka mellan sjöarna igen. Hon kommer inte att sitta på altanen och vinka. Jag kommer inte att ta med mig posten in i huset när jag kommer. Jag kommer aldrig att höra hennes knarriga röst igen.

Jag undrar hur det går för katten. Den där lilla svarta som brukar hoppa upp i mitt knä. Jag kommer att fortsätta att träffa sonen, och har fått frågan från personalen hur de ska tala om för honom att mamman är död.

Jag vet inte det än. För jag förstår det inte själv.

Så mycket samtal som finns kvar i det huset bredvid kohagen. Så mycket samtal som ingen annan känner till.

Igår blev det december. Om några dagar skulle hon ha fyllt år. När jag var sjuk för några år sen i depression i flera månader så skickade jag ett grattiskort. Men oftast har jag träffat henne någon gång i närheten av födelsedagen. Hon brukar bjuda mig på tårta och en gång fick jag ett recept på nån saft som hon gjort. Jag vet inte vart jag gjort av receptet och det finns inte i mitt minne.

I mitt minne finns en kvinna med vita lockar omkring det lite runda ansiktet och med en knarrande röst.

Adjö min fina vän ❤