Att slå huvudet i en vägg

Hoppar in här och säger Hej. Hur mår ni?

Jag slog huvudet i en vägg i förrgår. Kanske jag borde ha åkt till akuten. Jag är fortfarande inte helt okej. Sitter med en schal runt huvudet.

Den överspeedade Marielle fick för sig att jag skulle byta kontorsrum på jobbet. Jag sprang runt och bar möbler, möblerade om i rummet jag hade fått för mig att jag skulle byta till.

Jag blev kissnödig och skulle gå på toa, men skulle bara ställa tillbaka en stol i ett samtalsrum, en stol som jag inte tyckte passade i mitt nya kontorsrum. Och så gjorde jag en hastig rörelse och ramlade baklänges med världens kraft rakt in i väggen. Det gjorde så förbaskat ont. En kollega kom och kollade mig i huvudet om jag hade nåt sår men det var inget. Hon hämtade vatten och frågade om jag ville lägga mig en stund och om hon skulle ringa ambulans. Men jag konstaterade att jag nog var okej och skulle fortsätta jobba. Egentligen skulle jag åka till en skola och träffa personalen där, men ringde återbud. Jag ringde även återbud till den jag skulle träffa igår. Tyvärr hade jag dessutom klantat mig och missat att skriva upp ett annat besök jag skulle ha gjort igår så en logoped jag känner ringde mig och frågade vart jag var. Typiskt! Jag brukar aldrig missa nåt på det viset.

IMG_0820

På kvällen igår hade jag hand om verksamhet på ett studieförbund. Det lät torrt!!! Haha! En kvinna som har kurs om bipolär sjukdom som kommer dit. Jag har det praktiska ansvaret runtomkring liksom. Låsa upp, köpa fika, se till så allt flyter, men också delta i samtal m.m. Jättekul, jag älskar att vara den där spindeln i nätet och vara fixaren, ha ansvaret osv.

En tjej och jag satt länge och pratade efter att de andra gått hem. Så skönt att prata med nån i samma båt. Jag har träffat så mycket härliga människor med liknande svårigheter som det liksom klaffar med på direkten och vi har så mycket gemensamt.

IMG_0822

Men huvudet är fortfarande inte helt okej. Jag borde kanske ha åkt till akuten och röntgat. Tänk om hjärnan flyter omkring därinne, fått nån fraktur på nåt. Vad kan hända mer?

I dag ska jag följa med Gabriella till fotterapeuten. Usch.

Senaste tiden har jag fått hjälp från en boendepersonal att fixa sånadär grejer. Jag har varit öppen till henne om att jag känner att det är för mycket. Att jag dundrar på i racerfart och inte vet vart det kan sluta riktigt. Hon frågade om hon skulle ta upp det på deras nästa APT om att det är bra om de kan göra saker med Gabriella så hon trivs med att vara hemma i sin lägenhet mer och att jag kan få lite lugn. Jag hoppas att det kan bli så bra som det låter. Underbart om det funkar!

Idag är det dock jag som ska följa med henne, men det är en personal som suttit i telefonkö och ordnat med tiden. Det underlättar verkligen för mig! Sen har G och jag bestämt att hon får komma hem till oss nu i helgen samt Halloween, men att hon förövrigt får vara hos sig ganska mycket och att jag kan ta ett steg tillbaka. Man törs egentligen inte säga så till henne eftersom hon alltid vill vara sämre än mig…

Man kan förstås undra varför det är så, men en fundering jag har är att jag tror att hon blir så osäker när hon får veta att jag inte är helt okej och inte kan finnas för henne hela tiden. När annat kretsar runt mig och hon inte har kontroll över hur situationer ska lösas när jag inte kan vara där, strida och fixa. Jag är hennes ständiga stöd, det enda i livet som han kan lita på.

Och om jag inte finns för henne hela tiden…. hur ska då något kunna vara sånt hon kan förlita sig på? Så då blir hon orolig, och ett sätt för henne att dämpa den oron är att må sämre än mig. Eller så är det faktiskt så att oron i sig gör att hon mår sämre. Att tänka ur andras perspektiv fixar ju inte hon på samma sätt. Och hon är så utelämnad till andra som ska hjälpa henne… och som kanske inte förstår som jag gör. Hon blir rädd helt enkelt och när hon blir rädd så mår hon dåligt… och när hon mår dåligt så säger hon det till mig (förstås)… och då blir jag alldeles skärrad… och så är cirkusen igång. Som alltid slutar med att jag skakar av mig mitt skit, sätter på mig en ilskemask och i ren ilska tar jag mig upp och tar tag i saker, styr upp och… säger de vanliga orden:

DET GÅR JU FAN INTE ATT VARA SJUK HÄR!

Visst kan man tänka att det ju är bra att jag kommer upp ur skiten, min skit inuti mig liksom. Men … jag måste få bli ombrydd för min egen del också. Alla jävla krav som jag alltid har på mig att klara alla situationer med G… det tär så inåt helvete. Jag vill också vara en människa. Men ibland känns det som om jag bara är ett verktyg.

Ja, det finns inte så mycket mer om det att säga.

Kram på er. Ha en fin dag. Ramla inte baklänges in i nån vägg. För det gör jävligt ont. Det lovar jag er…

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s