Hypomana hälsningar från mig!

Det är svårt att skriva här nu. Jag är hypoman så det skriker om det. Härom dagen fick min man lägga sig på mig (alltså inte sexuellt). 80 kg på mig så jag kunde slappna av och “komma ner i varv”.

I måndags när jag var hos min kurator så sa vi att jag nog ändå kommit ner lite från det värsta. Hon tyckte att jag såg väldigt trött ut. Och ja, jag är fruktansvärt trött. I torsdags när jag kom hem från jobbet så sov jag från 18-22 och var sen uppe en stund innan jag la mig igen.

Har dock varit vaken vid halv fem flera nätter. Klarvaken och även svårt att somna på kvällen. Bortsett från i torsdags alltså.

Jag nördar ner mig i saker, mellan alla ord och intryck som finns och rullar runt som nånslags osammanhängande sorl. I dag har jag förberett en föreläsning som jag ska ha på onsdag för personal på en psykiatrimottagning (inte där jag själv går).

Jag har nördat in mig i det idag… på en lördagförmiddag.

Många gånger tänker jag att alla dom som säger att dom inte vill vara utan sin diagnos … Jag tänker annorlunda med det. För jag vill gärna vara utan mina skov. Jag skulle så gärna vilja vara normal. Ha ett vettigt liv och inte ligga med tårar på kudden ibland och inte kunna ta mig upp, och inte vara manisk och göra totalt idiotiska saker.

Men kanske det ändå är så att jag pågrundav min bipolaritet kan tänka utanför boxen som det ju heter. Andra saker är viktiga för mig när jag är hypoman.

Andra kanske städar en sån här lördag och bjuder hem vänner på kvällen…

Vad gör jag? Sitter med penna och papper och skriver och skriver och tänker och tänker så det sprakar och brakar i hjärnans synapser. Det liksom exploderar. Och fram träder en föreläsning!

Ja jo det finns många som kanske funkar på det sätt att det exploderar fram en bok, roman eller nåt. Alla kanske inte har bipolär sjukdom och alla kanske inte är hypomana. Men jag tror ändå att på nåt sätt ger min hypomani det hela liksom en slags skjuts framåt. Ett slags driv.

Mina hypomana skov är inte bra alltid… ofta ger dom ju fall efteråt. Ett brak liksom. Och då är jag väldigt sjuk.

Men just i kreativitetens hetta så händer det ju väsentliga saker.

En gång för väldigt många år sen så trodde jag att jag var nersänkt på jorden av gud. Att jag var ämnad att göra viktiga saker. Det var då. Nuförtiden när jag vet att jag är hypoman så kanske jag inte tror på sånt längre, för jag vet att jag är i en hypoman episod.

Men ändock…. så ger kreativitetens hetta nåt.

Jag vill vara utan mina riktigt sjuka delar av skoven. Men kreativiteten som gör att jag faktiskt är en annorlunda figur… nej, jag vill nog inte vara utan det. För det kan ge mig en slags stolthet. Faktiskt. På nåt sätt.

Kram på er! Nu skulle jag vilja springa runt flera varv i huset…. och banka huvudet i en skåpdörr. En sjuklig del av min diagnos. Som i längden ger tårar på kudden. Nej, det vill du inte ta över. Jag lovar dig.

Livscirkus

Jag var till akuten i onsdags kväll. Men det verkade ok allt. Ingen kvarstående hjärnskakning eftersom de neurologiska testerna var utan anmärkning. Nån hjärnröntgen behövdes inte.

På torsdagen var jag till min kurator. Hon förstod på direkten när jag kom in i rummet att jag var hypoman.

Igår fortsatte jag flytten från mitt ena kontorsrum in i ett annat. Det är inte “bara” att plötsligt få för sig att göra om allt och flytta på allt… Kan inte säga att jag är färdig…

Igår hämtade jag dessutom Gabriella som nu ska vara här i helgen. Peter åkte ut på sjön med segelbåten. Jag ska klippa gräs (klippte bara halva i torsdags), laga mat, diska, ta hand om tvätt och ägna mig åt Gabriella som säkert vill skriva på sin bok (och behöver hjälp av mig med det). Ikväll kanske det blir film.

Jag tycker det är orättvist att Peter åker bort och slipper ta ansvar, men jag tror inte allt är lättare när han är hemma. Snarare tvärtom. Han och G blir osams om allt och det ska diskuteras och …

Nån skulle behöva slå en planka i huvudet på mig. Men eftersom ingen gör det så “knockar” jag mig med sobril. När jag vaknade i dag hade jag huvudvärk så inåt helsike. Bakfylla…

Vi hade glömt att köpa bröd till mig så jag har tagit en vända till samhället och handlat också nu på morgonen.

Kram på er. Livscirkusen virvlar vidare. Jag är inte lycklig. Jag är nog inte hypoman längre. Det har gått ett snäpp till.

Att slå huvudet i en vägg

Hoppar in här och säger Hej. Hur mår ni?

Jag slog huvudet i en vägg i förrgår. Kanske jag borde ha åkt till akuten. Jag är fortfarande inte helt okej. Sitter med en schal runt huvudet.

Den överspeedade Marielle fick för sig att jag skulle byta kontorsrum på jobbet. Jag sprang runt och bar möbler, möblerade om i rummet jag hade fått för mig att jag skulle byta till.

Jag blev kissnödig och skulle gå på toa, men skulle bara ställa tillbaka en stol i ett samtalsrum, en stol som jag inte tyckte passade i mitt nya kontorsrum. Och så gjorde jag en hastig rörelse och ramlade baklänges med världens kraft rakt in i väggen. Det gjorde så förbaskat ont. En kollega kom och kollade mig i huvudet om jag hade nåt sår men det var inget. Hon hämtade vatten och frågade om jag ville lägga mig en stund och om hon skulle ringa ambulans. Men jag konstaterade att jag nog var okej och skulle fortsätta jobba. Egentligen skulle jag åka till en skola och träffa personalen där, men ringde återbud. Jag ringde även återbud till den jag skulle träffa igår. Tyvärr hade jag dessutom klantat mig och missat att skriva upp ett annat besök jag skulle ha gjort igår så en logoped jag känner ringde mig och frågade vart jag var. Typiskt! Jag brukar aldrig missa nåt på det viset.

IMG_0820

På kvällen igår hade jag hand om verksamhet på ett studieförbund. Det lät torrt!!! Haha! En kvinna som har kurs om bipolär sjukdom som kommer dit. Jag har det praktiska ansvaret runtomkring liksom. Låsa upp, köpa fika, se till så allt flyter, men också delta i samtal m.m. Jättekul, jag älskar att vara den där spindeln i nätet och vara fixaren, ha ansvaret osv.

En tjej och jag satt länge och pratade efter att de andra gått hem. Så skönt att prata med nån i samma båt. Jag har träffat så mycket härliga människor med liknande svårigheter som det liksom klaffar med på direkten och vi har så mycket gemensamt.

IMG_0822

Men huvudet är fortfarande inte helt okej. Jag borde kanske ha åkt till akuten och röntgat. Tänk om hjärnan flyter omkring därinne, fått nån fraktur på nåt. Vad kan hända mer?

I dag ska jag följa med Gabriella till fotterapeuten. Usch.

Senaste tiden har jag fått hjälp från en boendepersonal att fixa sånadär grejer. Jag har varit öppen till henne om att jag känner att det är för mycket. Att jag dundrar på i racerfart och inte vet vart det kan sluta riktigt. Hon frågade om hon skulle ta upp det på deras nästa APT om att det är bra om de kan göra saker med Gabriella så hon trivs med att vara hemma i sin lägenhet mer och att jag kan få lite lugn. Jag hoppas att det kan bli så bra som det låter. Underbart om det funkar!

Idag är det dock jag som ska följa med henne, men det är en personal som suttit i telefonkö och ordnat med tiden. Det underlättar verkligen för mig! Sen har G och jag bestämt att hon får komma hem till oss nu i helgen samt Halloween, men att hon förövrigt får vara hos sig ganska mycket och att jag kan ta ett steg tillbaka. Man törs egentligen inte säga så till henne eftersom hon alltid vill vara sämre än mig…

Man kan förstås undra varför det är så, men en fundering jag har är att jag tror att hon blir så osäker när hon får veta att jag inte är helt okej och inte kan finnas för henne hela tiden. När annat kretsar runt mig och hon inte har kontroll över hur situationer ska lösas när jag inte kan vara där, strida och fixa. Jag är hennes ständiga stöd, det enda i livet som han kan lita på.

Och om jag inte finns för henne hela tiden…. hur ska då något kunna vara sånt hon kan förlita sig på? Så då blir hon orolig, och ett sätt för henne att dämpa den oron är att må sämre än mig. Eller så är det faktiskt så att oron i sig gör att hon mår sämre. Att tänka ur andras perspektiv fixar ju inte hon på samma sätt. Och hon är så utelämnad till andra som ska hjälpa henne… och som kanske inte förstår som jag gör. Hon blir rädd helt enkelt och när hon blir rädd så mår hon dåligt… och när hon mår dåligt så säger hon det till mig (förstås)… och då blir jag alldeles skärrad… och så är cirkusen igång. Som alltid slutar med att jag skakar av mig mitt skit, sätter på mig en ilskemask och i ren ilska tar jag mig upp och tar tag i saker, styr upp och… säger de vanliga orden:

DET GÅR JU FAN INTE ATT VARA SJUK HÄR!

Visst kan man tänka att det ju är bra att jag kommer upp ur skiten, min skit inuti mig liksom. Men … jag måste få bli ombrydd för min egen del också. Alla jävla krav som jag alltid har på mig att klara alla situationer med G… det tär så inåt helvete. Jag vill också vara en människa. Men ibland känns det som om jag bara är ett verktyg.

Ja, det finns inte så mycket mer om det att säga.

Kram på er. Ha en fin dag. Ramla inte baklänges in i nån vägg. För det gör jävligt ont. Det lovar jag er…

Oktober är här!

Oktober är här! Jag vet inte men jag tyckte nyss att det var maj och i väntan på sommaren! Nu hör man om snö i norrland och snart är det snö även i svealand… Och alldeles strax är det Halloween! Hur gick det till liksom? Ändå gick ju inte sommaren obemärkt förbi alls, med den otroliga hetta och torka… och framförallt alla bränder, som var. Ja så är det ju med Tiden, den går hela tiden, stannar aldrig upp. Jag känner sån otrolig stress av det där ofta. Att när man sätter sig ner och tänker; nu kan jag ta det lugnt en stund… så tänker jag alltid på Tiden. Uppstressad inombords. Tänker på allt jag behöver göra, tänker på att nån kommer att ringa om nån katastrof, tänker vad jag borde prioritera just idag, just nu. Vad är viktigt i livet i dag? Fortsätta med äppelkrattningen som jag gav upp för nån vecka sen? Dammsuga? Ta hand om tvätt? Bajsa?

Haha, det sistnämnda är inget skämt. När barnen var små var det ett stort bekymmer… när skulle man få tid att sitta en längre stund på toa? Kanske när barnen hade gått och lagt sig. Kanske inte konstigt att man blev förstoppad för man var ju tvungen att planera det där och om man inte går när man ska utan sparar – ja då blir det väl som det blir… Stress gör mig inte lös i magen, stress gör mig hård.

IMG_0801

Men bäst att byta samtalsämne… Jag är ganska uppvarvad. Jobbet är och knackar på hela tiden. I torsdags fick jag ett nytt gallstensanfall. På jobbet. Vi hade föreläsning på Storstadens sjukhus och jag fick ett stort anfall och knallade bort till akuten! Tog värksupp med morfin och blev sen såpass bättre så jag inte fick stanna där utan skulle kontakta sjukvården igen om jag inte blev bättre…

Som tur var så blev jag bättre. Och gårdagen gick riktigt bra. Jag ska ha kurs/handledning med en personalgrupp på måndag som jag ser framemot så mycket. I går satt jag på kontaoret och gjorde i ordning powerpointmaterial och åhörarkopior och läste artiklar och letade länk på youtube…. alltså jag älskar sånt där, jag går verkligen igång!

IMG_0802

Jag har även fått för mig att jag ska byta kontorsrum på jobbet. Det är en tjej som har slutat som hade ett mycket större rum än det jag har, så nu har jag fått för mig att jag ska ta hennes rum. Och jag ser fram emot det där så det känns liksom hissnande i kropp och hjärna.

Nån knackar på i min hjärna och säger HALLÅ?!?

Så värktabletter för gallstenen (med morfin), sobril för att lugna ner mig, alvedon för att sänka huvudvärk, quetiapin för att sortera upp signalsubstanser, levaxin för hormoner i sköldkörteln, och så borde jag ha köpt Toilax för bajsandet!

Ett levande apotek som går omkring på två ben och ska fungera lagom av allt det där! Är det möjligt?

IMG_0806

Och inte har jag pratat med Gabriella på två dagar faktiskt. Kanske det var i tisdags förresten… Och då kände jag mig helt hysterisk eftersom hon vill komma till oss igen. Jag sa nej, och att jag inte orkar eftersom hon senaste tiden fått så mycket utbrott när hon varit hos oss. Och att jag kan vara på väg mot branten; den farliga branten. Ja då är det ju så att självklart mår hon så fruktansvärt dåligt psykiskt, säger hon. Det snörper ihop inuti mig och jag drar ett djupt andetag och tänker FAN, jag ska inte tala om att jag mår dåligt för henne, för då mår hon alltid mycket sämre!

Jag funderar över det där ibland. Att jag alltid måste låtsas att må bra för om jag blir dålig så ska hon vara sämre än mig. Alltid. Jag tror inte det är bortskämdhet eller nån hittepågrej. Kanske är det nån oro. “Kan mamma verkligen hjälpa mig nu när hon mår dåligt?”, kanske hon tänker och så blir hon så orolig så hon mår ännu sämre? Eller jag vet inte? Jag måste spela teater för att hålla vårt symbiosmående bra. Jag får inte visa mig svag eller att jag är ledsen eller mår psykiskt dåligt, för hon klarar inte det.

Kanske jag inte måste ha ett svar på varför det är sådär. Utan bara acceptera.

IMG_0817