Tankar i början av september

I onsdags var jag på läkarbesök på psyk. Jag berättade om jobbproblemen och vilka försämringar dom skulle innebära för mig. Men jag älskar verkligen min läkare! Psyk står bakom mig till 100 %. Hon kan skriva intyg, vara med på möten, prata i telefonen med dom, och det kändes så skönt. Jag gick därifrån med en stor lättnad. Och… om allt det där ändå inte skulle lyckas så sjukskriver hon mig och så försöker vi nå sjukersättning på heltid så småningom.

Det kändes som om livet fått en mening igen.

Torsdagen fick vi mer info på jobbet och sedan hade jag möte med mina chefer om min situation. De hade tänkt på ett sätt först men när jag pratade om att jag varit hos min läkare och vad hon sagt samt att hon kunde stå bakom mig och skriva intyg m.m. så ändrade de sig snabbt. Så nu verkar det som om jag får som jag vill. I alla fall fram till jul så får vi se sen. Vi ska ha fler möten och med psyk i ryggen känner jag mig mycket säkrare.

IMG_0718
(Solkatten och Lille C har myspys!)

I början på veckan fick Gabriella erbjudande om flytt. Hon bor ju i en “länga”, typ lägenhet som sitter ihop med övriga gruppboendet där hon bor. För några år sen, innan hon blev sjuk 2016 så bodde hon i en stuga utanför ett annat gruppboende. Sen blev hon alltså väldigt psykiskt dålig och gick in i nånslags psykos. Då var hon så dålig så hon inte klarade att bo kvar såpass självständigt utan personal hela tiden. Så det blev bestämt att hon skulle flytta. För en gångs skull var vi nog alla helt överens om det.

Så 2016 flyttade hon alltså till denna länga – lägenhet – som hon bor i nu. Vi visste ju inte alls om hon skulle bli bättre överhuvudtaget. Men sommaren 2016 började det vända. Och nu mår hon helt okej igen. Det känns nästan som att hon nu är bättre än på många år.

Men varje liten glimt av psykiskt dåligt mående får mig att bli så rädd. Jag vill verkligen aldrig hamna i samma otäckheter igen.

IMG_0721
(en jeep som jag såg på en parkering. Jag vill så gärna ha en jeep igen!)

I det boendet som hon bor i så finns det ingen i hennes “nivå”. Alla de övriga har ganska grava utvecklingsstörningar. En kvinna får ibland stora utbrott och skriker och gråter jättehögt. Isoleringen till Gabriellas lägenhet är närmast obefintlig och även personalens prat och skratt låter som om det är nästan i hennes lägenhet. Vi bråkade till att börja med om detta med ljudisolering men det som hände var att hon fick ljudisolerande plattor i taket som tog bort ekot i hennes egen lägenhet, men att få ljudisolerat till gemenskaphetsutrymmet fick vi nej på.

Så i början på veckan fick hon alltså erbjudande om att få flytta in i en stuga igen. Denna stuga ligger på ett helt annat ställe än den förra och det finns saker som är mycket sämre med denna. Dels ligger den bredvid en väg. I stugan bredvid bor också en person med grav utvecklinsstörning som låter mycket. På sommaren när hon vill ha fönster eller balkongdörr öppet så kommer hon att höra honom mycket.

Och jag är rädd. Tänk om hon blir isolerad igen. Hennes promenader kommer kanske att bli mer inskränkna igen eftersom hon måste gå antingen på en stor gräsplan som troligen inte skottas på vintern eller en väg som bilar kör ganska fort på och som inte har nån trottoar osv.

IMG_0722
(present från våra sommarstugegrannar när dom skulle åka tillbaka till storstaden efter sommarens vistelse. De har fått plocka både äpplen och vinbär och hallon – hur mycket som helst, så en twistpåse brukar vi alltid få när dom ska åka iväg på hösten. Så fina människor ❤ )

Vi var till den erbjudna stugan och tittade igår tillsammans med G. Hon hade inte tänkt sig att planlösningen skulle vara som den är eftersom den är väldigt olik både den lägenhet hon har nu samt stugan hon bodde i förut. Och med Gabriellas tankesätt utifrån hennes autism så är det ju jättesvårt med föreställningsförmåga om hur det skulle kunna se ut med hennes möbler eftersom vi nu såg det med den kvinnans möbler som bor där nu.

Så hennes irritation var stor. Jättestor! Jag fick flera gånger försöka sära på henne och personal som var med så hon inte skulle bli förbannad över deras trevlighetsprat. Om abstrakta saker. Peter var också med och jag försökte få honom att gå i förväg tillsammans med den personal som följde med oss dit för att G inte skulle bli förbannad på nån av dom. Men att det ska vara så svårt för andra att känna igen hennes signaler! Personalen borde ju kunna ha nån slags lyhördhetskänsla (eller tänker dom att hon är bortskämd?) och Peter har kännt henne hela livet… Fast det är ju ingen nyhet att han inte känner av de signalerna alls.

Efter att vi tittat på stugan så åkte vi till en restaurang och sen handlade åt henne. Väl hemma hos sig bäddade hon ner sig och tyckte att det var jätteskönt när vi äntligen åkte därifrån. Mitt älskade hjärta ❤ , jag hoppas hon tackar nej till stugan faktiskt.

IMG_0692
(kopparödla)

För övrigt har hon så ont i sin kissblåsa. Det svider mycket både när hon kissar och annars. Jag vet inte vad man ska göra. Vi har ju farit runt till doktorer och på urologen och hos gyn… men ingenstans vet man vad som är fel. Igår grät hon och så ska hon ju inte behöva ha det. En undran som finns hos mig är… kan det vara njursten? Peter säger att “Nej då skulle hon ha ännu ondare”. Men, tänker jag, hur ska man kunna veta hur ont hon har?

Peter var och tog bort sitt gips i början av veckan också. Inget verkade brutet men han har väldiga invändiga blödningar. Hans handled ser hemsk ut. Igår fick jag nån tanke ifall han har fått en blodpropp, men han vill inte åka till akuten och behöva vänta där i flera timmar.

Nu har han gett sig iväg till stan och spelar Discgolf (frisbeegolf) och ska väl kolla in båten. Jag bråkar inte mer om den där jäkla handleden för han är vuxen människa och får faktiskt ta ansvar själv för om det ska ringas nån akut eller ej.

IMG_0684
(Peter och jag brukar köpa “Fem små rätter” när vi äter på thairestaurang. Så gott!)

I eftermiddag ska jag försöka klippa gräset. Det är ganska fuktigt, men hinner kanske torka upp lite till eftermiddan. Och för närvarande ligger en katt och spärrar min väg halvvägs upp på knät så det känns mysigt. Svårt att resa på sig och ta tag i dagen då ju 🙂

Ska försöka komma iväg och rösta sen också. Har tänkte så flera dagar att jag skulle förtidsrösta, men alltid kommit nåt annat i vägen. Idag finns ingen återvändo utan jag måste.

Hoppas denna dag slutar med att sjuklingar mår bättre och att jag har hunnit få en del saker här hemma gjorda.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s