Leksaker och gallstensanfall

Förra helgen rensade vi i garaget. Vi delade upp sakerna i tre högar: En för skräp, en för loppisgrejer och en för sånt vi skulle behålla. Det som hamnade i loppishögen tänkte vi åka till min svärmor med (här kallad farmor). Men hur det nu var så fotade jag grejerna och la ut på min facebooksida. Jag trodde i ärlighetens namn inte att jag skulle få några köpare där, men det fick jag. Några som ville veta priset på olika saker och som gärna ville köpa. Bland annat hade jag en kartong med vad jag kallade för krigsleksaker. Det var gröna små soldater, stridsvagnar, stridsflygplan m.m. Sånt som både min man och sedermera våra barn lekte med som små. Jag hittade även några rosa plastpistoler, vattenpistol, nåt trasigt gevär m.m. De la jag i en hink och fotade. Jag tänkte inget speciellt om detta.

Någon vecka innan detta så blev en kille med downs syndrom och autism skjuten i Stockholm av polisen då han blev förväxlad med en mycket kriminell man. Killen som blev skjuten höll i en leksakspistol och på en mörk gata tog polisen fel. Ett fruktansvärt misstag. Man kan verkligen undra hur sjutton det kunde ske.

Att det hela hörde ihop med just leksakspistolen och att “barn” inte ska leka med leksakspistoler var en tanke jag faktiskt inte tänkte. För mig handlade det mer om polisens agerande.

Under veckan som följt så har det varit stora diskussioner kring vad leksaksaffärer ska sälja och på flera ställen så har leksakspistoler tagits bort. Detta var ingenting som jag visste något om när jag åkte in på sjukhus den 7 augusti. Jag ska berätta mer om det strax.

När jag la upp bilderna på min facebooksida och kallade dem för krigsleksaker (de smågrejer i kartongen plus de olikfärgade pickadollerna i hinken) så fick jag kommentarer om att man borde stampa sönder dem och slänga på tippen. Som sagt så visste jag inget om leksaksbutikernas diskussioner då. Jag skrev att jag har en annan åsikt. Och det har jag. Barn har i alla tider lekt krig, tjuv och polis, cowboys och indianer m.m. Man har använt pinnar som svärd och fäktats. Barn går på karate, är med på lajv där de fäktas eller medeltidsveckor där riddare slår ner varann från hästsadeln. Vad har detta med pojken som skjöts ihjäl med att göra? Jo just det… vad har leksakspistolen med detta att göra? Jag vet inte hur den såg ut om den var väldigt verklighetstrogen så kan det ju vara förståeligt att polisen sköt ihjäl honom. Eller? Är detta ett resonemang som gör att man tar ett steg tillbaka från att granska vad som egentligen hände och istället ger skulden till en leksak istället för de poliser som var inblandade, eller för att ingen ska resonera om föräldrars ansvar? Det sistnämnda tror jag är bra i och för sig för jag skyller inte detta en sekund på föräldrarna. Man köper leksaksvapen till sina barn. Barn vill ha leksaksvapen. Barn rymmer hemifrån. Barn och så även vuxna med intellektuell funktiosnedsättning vill gå dit de vill och kanske få känna på att busa med sina föräldrar eller personal genom att sticka iväg på egna upptäcksfärder. Men vi runtomkring behöver även lära ut etik på den nivå som kan förstås av individen. Jag tror inte det hjälper med att förbjuda leksaksvapen. Tyvärr för det vore ju enkelt.

Men mitt i alla mina tankar och ställningstaganden på olika sätt hände det sig att jag fick åka ambulans till Storstaden. Så jag grubblade inte vidare på detta. Och trodde väl mest att det skulle stanna vid att jag sa att jag hade en annan åsikt än de som tyckte att man skulle stampa sönder krigsvapen. Då visste jag alltså inget om att butiker höll på att dra tillbaka leksaksvapen.

Den sjunde augusti på kvällen fick jag ont i magen. Det blev värre och värre. Jag kunde inte stå på benen, kunde knappt andas och nästan skrek som om jag skulle få barn. Peter fick ringa ambulans och jag åkte iväg till storstaden. Att diskussionen på facebook fortsatte och att det blev diskussion även utanför facebook som min mamma blev del i hade jag ingen aning om där jag låg på båren till storstaden och sedermera på akuten.

Här kommer lite anteckningar kring det:

8 augusti kl. 05:08
Troligtvis gallsten och har jag otur så är det gallblåsinflammation. Eller så är det ingenting. Jag tror ju fortfarande det sistnämnda.

När jag kom in på avdelning och legat där ett tag ringde jag mamma. Mest för att prata och berätta att jag låg på sjukhuset. I det samtalet berättade mamma att det var “många” som retat sig på att jag sålde vapen. Jag visste att min ena syster retade sig men ville veta vilka övriga var. Det ville inte mamma berätta. Däremot berättade hon om leksaksbutikerna drog tillbaka vapenleksaker. Jag hamnade i nån slags hävdelserätt om att jag stod för mina åsikter. Detta hände alltså samtidigt som jag låg på avdelning och hade jätteont i magen. Jag fick morfin i ambulansen så smärtan var ju mindre men den fanns ändå där. Själva grejen med att ha hamnat på sjukhus mitt i så mycket annat i livet gjorde att allt rasade samman.

Det är inte så där jättekul att ligga på sjukhus och ha jätteont och vara jätteledsen och gråter för att detta tog psykiskt också. Efter att ha pratat med läkaren i natt så bröt jag ihop totalt. Idag får jag höra att många irriterar sig på mig. Det känns ju inte direkt bra. Jag är nu ännu ledsnare. Man måste få ha olika åsikter om saker, det innebär ju inte att jag tycker händelsen i Stockholm är mindre viktig. Det är fasansfullt. När jag satte ut bilden på vattenpistoler ochen rosa pistol som man skjuter iväg en slags snurra med så visste jag inte att affärer drog tillbaka leksaksvapen. Själv tänkte jag aldrig att händelsen berodde på att han höll i en leksak som såg ut som vapen. Jag fick nyss höra ”jamen just du som jobbar med det där”. Vad jobbar jag med? Vapen eller personer med funktionshinder? Barn har i alla tider lekt krig, tjuv och polis. Barn leker att pinnar är svärd. Det är inte vapnet som dödar det är personen bakom.

Här ligger jag iproppad med morfin och gråter och så ska jag försöka redogöra för åsikter som är helt meningslösa. Jag hävdar fortfanfe att vi kan tycka olika. Jag är inte en hemsk människa för det. Jag ligger här och gråter med tre äldre trevliga damer som skrattar tillsammans och har trevligt. Jag vill inte va här.

8 augusti kl. 14:38 ·
Gallsten och gallblåseinflammation. Dessutom tarmar som inte jobbar alls, finns inte nåt liv i dom alls.

Har levt lite över normaltillstånd i min bipolära sjukdom (hypomanisk) ganska länge. Stressig sommar som alltid🙁. Desperata försök att ge någon i min närhet ett värdigt liv. 

Så jag bröt ihop. Fick ett eget rum på akuten men här på vårdavdelning får man inte det.
Har precis börjat jobba efter semestern. Haft ett bra samtal med min chef. Bokat in alldeles lagoma, upplyftande arbetsuppgifter.
Så är det.

Framåt natten fick jag gå till patienthotellet. Först fick jag testa att äta så det gick bra. Det gjorde det. Jag skulle finnas i närheten om det hände nåt. Att sova på hotellrum var underbart! Eget rum igen! Jag var till patienthotellets restaurang och tog en macka. Började prata med en kvinna som var jätterar. Vi pratade om depressioner och ångest och allt möjligt. På morgonen därpå satt jag med henne och åt frukost. En härlig vänskap växte fram. Men väl hemma igen kom jag på att jag inte ens visste vad hon hette…

Peter kom och hämtade mig efter att jag haft ett telefonsamtal med sjuksköterskan på avdelningen om att jag fortfarande hade ont. Jag fick telefontid med läkaren som tyckte att jag skulle avvakta.

Peter och jag åkte till ett friluftsområde. Det blåste vatten mot klipporna och solen sken. Vi gick ganska länge och köpte sen en glass. Därefter åkte vi till en båtaffär där Peter köpte lite tillbehör till sin segelbåt och så åkte vi till restaurang. Jag försökte verkligen hålla mig till halva portionen ohc sen ta hem resten i en sk doggybag.

Smärtan avtog lite, men kom tillbaka i går kväll. Jag ska försöka äta smärtstillande såpass mycket så det funkar.

Tyvärr har Peter och hans mamma pratat en hel del om min gallblåseinflammation och gallstensanfall. De har pratat om kost och vad jag borde och inte borde. Sånt kan reta mig. Jag är en vuxen människa och vet bäst själv vad de sagt på sjukhuset åt mig, samt vad mina tarmar klarar…

I går kväll:
Home sweet home alabama. Eller i alla fall Huset. Skulle vilja gömma mig i nån kokong och få jobba och vara ifred när jag kommer hem.

Står i kö för operation men det kan ta flera månader! Om jag blir dålig ska jag åka in igen och är det riktigt illa så blir jag prioriterad.
Jag har ont men inte som när jag åkte in. Alvedon och Ipren som kramplösande. Antibiotika behövs inte i nuläget om inte gallblåseinflammationen blir värre.
Och så måste tarmfunktionen börja vakna till. Jag ska äta precis som vanligt men mindre portioner. Jag känner min tarmsjukdom bäst själv så alla andra råd undanbedes.

Idag kommer en föredetta arbetskompis till mig hit för att kolla och eventuellt köpa loppisgrejer. Vi får väl se hur hon gör med krigsleksakerna…

Idag är jag sjukskriven men om allt går väl kan jag jobba igen på måndag. Hålla demonerna stångna och komma upp på banan igen.

Kram på er!

Detta blev ett långt inlägg utan några bilder. Hoppas ni orkar läsa allt ändå 🙂

 

Advertisements

4 thoughts on “Leksaker och gallstensanfall

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s