Sontag!

En hel vecka har gått sen senaste inlägget! Jaja, så får det vara ibland 🙂

Det har varit lite jobbigt på jobbet faktiskt. På smygvägar har vi fått veta att det kan komma att bli en omorganisation. Ingen har gått ut öppet med det och inte heller på vilket sätt det kommer att se ut, eller om det ens är nåt bestämt och hur långt det kommit i processen om det är nåt bestämt.  Så dåligt alltihopa för det gör ju att man “läser mellan rader” och själv tolkar och oroar sig. Att det kommer att drabba mig och mina närmsta kollegor är i alla fall säkert. Om det handlar om centralisering eller att ta bort vissa verksamheter så kan det innebära att jag måste åka långt till nytt kontor… vilket innebär en större kostnad… vilket innebär att jag med min ynka halva sjukersättning inte kommer att ha råd att jobba! Så många tankar far igenom huvudet på mig. Söka hel sjukersättning? Och kommer jag verkligen att få igenom det? Starta eget och vara ute och föreläsa? Det sistnämnda är ju en dröm, både positivt och negativt. Häftigt om det skulle funka, mindre häftigt om det är ogenomförbart… vilket också kan innebära att jag bränner ut mig totalt och blir sjuk… igen.

Och så kommer alla varningar: Hallå, var lite realist!

20170826_162425

 

Igår hade jag besök av några kompisar sen många många år tillbaka. Vi studerade på förskollärarlinjen ihop. Så kul att vi håller kontakten fortfarande! Peter har ju brutit handleden(har jag berättat det?), men vi hjälptes åt att fixa mat. En dag går så fort när man har trevligt. Vi åt och fikade och pratade och pratade och pratade!

Jo hans handled… Han började med något som heter Discgolf förra sommaren. Typ frisbeegolf. Nu har han ju återtagit det denna sommar och i början på veckan var han till ett friluftsområde i den stad han jobbar i nu. Och ramlade! Han tog emot sig med händerna och bröt då handleden på vänsterhanden. Vi fick åka till akuten i måndags och han blev gipsad. Fy fasen! Har vi otur i denna familj eller?

Efter detta är det jättesvårt för honom att köra bil men eftersom jag har en automatväxlad så får han ju köra min … vilket förstås innebära att jag måste köra hans… som jag totalt haaaaatar! Den är så dålig på alla sätt och vis, gammal rejäl rishög som känns som att den kan ramla sönder i nästa kurva typ…

Så nej det var inte kul alls.

20170826_163900

Här hemma är jag ganska nöjd. Hade ju städning inför kalaset förra veckan och har försökt behålla det någorlunda så inför mina tjejkompisars besök var det ganska enkelt med plockning så det såg respektabelt ut. Tänk om vi kunde ha det så här jämt! Vilken underbar tanke. Men omöjligt i ett hem med min ADHD…

Regnet det bara öser ner! Så här skulle det ha varit lite då och då i somras, typ lite regn på nätterna ibland men dock varmare än nu. Jag älskar egentligen sommaren och har svårt att tänka att den är slut. Men så är det nog. Hösten är här.

Idag har jag så där ont i gallblåsan igen. Är lite orolig över i fall det ska komma ett rejält anfall. Peter vill att vi åker och tittar till hans båt och kanske äter lite där, typ köper potatissallad och kycklingsspett. Det låter faktiskt mysigt så jag gör nog ett försök. Varför sitta här och ha ont?

Kram på er!

Dagens tankar

Gårdagen gick faktiskt bra. Jag är nöjdare med den än med mitt 50-årskalas. Jag tror att det var för att jag hade förberett ordentligt denna gång. Det är viktigt för mig med kontroll. Så innan jag hämtade Gabriella i fredags hade jag redan plockat fram vilka tallrikar som skulle användas och bestick m.m. Smörgåstårtan hämtade jag innan hon och jag skulle åka hit på fredagen, samt köpte tårta och lite kakor. Peter gjorde en tomatpaj och farmor gjorde en köttfärspaj. Lite dryck blev inhandlat av Peter, men lite för lite tyckte jag. Alla åt och var nöjda. Smörgåstårtan var en sort som hette Selection. Den är vegetarisk så vår föredetta granne SJ och hennes dotter M kunde äta den också, men jag måste erkänna att både Peter och jag egentligen tycker mer om den helt vanliga originaltårtan faktiskt. Nästa kalas gör jag nog på nåt annat sätt  med det där.

IMG_0024

Jag försökte avgränsa mig ganska bra och lät Gabriella vara huvudperson. Det kändes skönt att få vara lite praktiskt ansvarig istället. Hund och katt-särandet med stängda dörrar här och var fick Peter och hans mamma ta hand om. Solkatten envisades med att ligga i soffan i vardagsrummet istället för inne på sovrummet på övervåningen. Det innebar att vi var tvungna att vara på ett mindre utrymme än förut och det kändes lite instängt faktiskt. Hade jag engagerat mig så hade jag nog helt sonika burit upp Solkatten till sovrummet. Man brukar ju säga att i katternas sätt att tänka så är det här deras hus och vi som bor hos dom, inte tvärtom. Och så kanske det är, men allt ska dom inte bestämma. Det är ju åtminstone vi som har betalat huset 😀 !

Nu kommer “dagen efter” och efter att ha skärpt sig så släpper det i sinnet hos fröken Ga och det är bara att räkna med stingsligheter och eventuella utbrott. Det är även “hemåkarsöndag” vilket innebär packning och handling m.m. Såna här dagar ska liksom gå på autopilot och så småningom är dom slut. Det är som en slags resa från det man slår upp ögonlocken tills man slår igen dom senare på kvällen. En dag som ska se likadan ut som alla andra hemåkarsöndagar. Det är bäst så. Ibland ber jag om hjälp men på sätt och vis krånglar det till sig istället.

IMG_0019

Jag är trött i huvudet och har haft spyhink under bordet i vardagsrummet när jag sovit i soffan. Magen är som den är… Men knepigt nog har jag fått blödningar fast jag inte haft mens på ett halvår. Inte så mycket, men ändå tillräckligt för att göra mig irriterad. Jag trodde att jag hade blivit “tant” på riktigt nu.

I morgon är det jobb igen. Jag ska försöka få till ett krismöte med mina närmsta kollegor. Chefen har antytt till mig att han vill lägga ner vår arbetsgrupp och göra nån form av omorganisation. Det känns förjävligt måste jag säga. Det innebär nämligen att jag måste åka många fler mil än nu för att komma till jobbet och med min halvtids sjukersättning kommer jag knappt tjäna några pengar alls på det. Och att titta efter andra specialpedagogtjänster nu när jag varit borta så mycket pga min psykiska sjukdom är ju bara att glömma liksom. Ingen vill ju ha en sån som mig oavsett om jag jobbar så himla bra när jag jobbar.

Hel sjukersättning… ja kanske det, men kommer det att gå igenom?

 

 

Hej!

Kalaset är avklarat. Jag är faktiskt nöjd men jävligt trött. Disken diskad och det ser fortfarande rätt så fint ut här faktiskt. Snart börjas det plockas fram matvaror på bänken och sen går det mot rasets brant… dvs stökighetens brant.

Finns nog mycket att skriva. Men jag är för trött just nu. Vill mest bara säga hej!

Gallstensbesvären

Jag har ont bortemellanåt. Äter Alvedon. Funderar på om det här är rätt. Jag får ju ont på andra sidan magen också ibland. Det är som om nåt liksom tränger på uppåt. Mest högra sidan förstås. Peter och jag har tittat på google bilder och sett på gallstenar. Fy fan vad hemskt! Ser det ut så där inuti mig?

Vi tog en promenad igår. Jag har tänkt mig att försöka ändra på mitt liv. Men på hemvägen höll jag nästan på att stupa av mina andningsproblem. Jag tror att allting hör ihop. Att min svullna gallblåsa ligger emot nånstans på ett sätt som gör att något trycker mot lungorna och ger andningssvårigheterna. Gallbesvären har även nåt samband med tarmsjukdomar.

IMG_0686

Jag läser om hur det hela hänger ihop och ändå kan jag liksom inte riktigt plugga in det… Men rent kortfattat så är det så här att gallblåsan är ett slags förråd. Gallan som är ett slags ämne från gallblåsan hjälper levern att finfördela fettet innan det åker ner i tarmkanalen. Om man har nåt fel på tarmen så blir det tok nånstans och gallan hinner liksom inte med. Då får man ont. Gallan kan även avsöndra något slags kristaller inuti gallblåsan som sedan blir till stenar. Om en eller flera stenar täpper till gången ut från gallblåsan så får man jätteont.

Men det är här jag inte förstår… Kan dom där stenarna sitta där så länge som man ska vänta på operation? Är det rätt mot kroppen att bara försöka dämpa värken utan att behandla det på nåt sätt? Och blir det bara fler stenar med tiden? Om man opererar bort gallblåsan så funkar kroppen ändå, för den är inte livsviktig. Och mer stenar kan ju inte bildas eftersom det är i blåsan och av blåsan de bildas. Men med att detta förrådet tas bort så borde ju någon funktion också försvinna, vad är det man förlorar? Hjälp från gallan att finfördela fettet… men klarar då levern att göra detta själv om gallan inte finns och hjälper till?

IMG_0690

Många frågor att ställa till läkare. Jag tror att jag ska ringa i morrn om det faktiskt. Hon sa när jag skulle åka hem att det inte är farligt att ha gallsten. Men… jag vill i alla fall veta mer även om det inte är farligt.

Nästa lördag fyller G år. Det finns nog massor att göra här hemma, men jag vet inte vart jag ska börja. I ärlighetens namn har jag ingen lust med nånting.

IMG_0011

I morrn ska jag försöka åka till jobbet i alla fall tror jag. Detta är en vecka med händelser jag sett framemot. Gabriellas födelsedag hör inte riktigt dit känns det som. Men det är en arbetsuppgift på jobbet som känns kul, i morrn kväll är det styrelsemöte och på onsdag ska jag planera lite med administratören på vuxenskolan. Torsdag ska jag till min kurator.

Det finns liksom ingen plats för några jäkla gallstensbesvär!

Ha det så fint! Här spöregnar det. Skönt faktiskt. Kanske äntligen inga skogsbränder startas.

 

Önskelista

Önskelista:

  1. Någon gör muffins med min dotter
  2. Någon stryker gardiner och sätter upp

Eller så här:

Måndag vill jag jobba och på em gå på styrelsemöte. Kanske jag hinner köpa nån present till G emellan.

Tisdag vill jag jobba

Onsdag är jag ledig och vill på möte på fm på vuxenskolan

Torsdag slutar jag lite tidigare och går på kuratorssamtal

Fredag vill jag normalstäda och sen hämta G.

Lördag ska vi ha kalas. Jag önskar att jag slipper ordna med nåt! Skulle så gärna ha velat gjort en tårta, men man får inte allt här i världen!

Söndag är det vanlig hemåkardag för G.

Leksaker och gallstensanfall

Förra helgen rensade vi i garaget. Vi delade upp sakerna i tre högar: En för skräp, en för loppisgrejer och en för sånt vi skulle behålla. Det som hamnade i loppishögen tänkte vi åka till min svärmor med (här kallad farmor). Men hur det nu var så fotade jag grejerna och la ut på min facebooksida. Jag trodde i ärlighetens namn inte att jag skulle få några köpare där, men det fick jag. Några som ville veta priset på olika saker och som gärna ville köpa. Bland annat hade jag en kartong med vad jag kallade för krigsleksaker. Det var gröna små soldater, stridsvagnar, stridsflygplan m.m. Sånt som både min man och sedermera våra barn lekte med som små. Jag hittade även några rosa plastpistoler, vattenpistol, nåt trasigt gevär m.m. De la jag i en hink och fotade. Jag tänkte inget speciellt om detta.

Någon vecka innan detta så blev en kille med downs syndrom och autism skjuten i Stockholm av polisen då han blev förväxlad med en mycket kriminell man. Killen som blev skjuten höll i en leksakspistol och på en mörk gata tog polisen fel. Ett fruktansvärt misstag. Man kan verkligen undra hur sjutton det kunde ske.

Att det hela hörde ihop med just leksakspistolen och att “barn” inte ska leka med leksakspistoler var en tanke jag faktiskt inte tänkte. För mig handlade det mer om polisens agerande.

Under veckan som följt så har det varit stora diskussioner kring vad leksaksaffärer ska sälja och på flera ställen så har leksakspistoler tagits bort. Detta var ingenting som jag visste något om när jag åkte in på sjukhus den 7 augusti. Jag ska berätta mer om det strax.

När jag la upp bilderna på min facebooksida och kallade dem för krigsleksaker (de smågrejer i kartongen plus de olikfärgade pickadollerna i hinken) så fick jag kommentarer om att man borde stampa sönder dem och slänga på tippen. Som sagt så visste jag inget om leksaksbutikernas diskussioner då. Jag skrev att jag har en annan åsikt. Och det har jag. Barn har i alla tider lekt krig, tjuv och polis, cowboys och indianer m.m. Man har använt pinnar som svärd och fäktats. Barn går på karate, är med på lajv där de fäktas eller medeltidsveckor där riddare slår ner varann från hästsadeln. Vad har detta med pojken som skjöts ihjäl med att göra? Jo just det… vad har leksakspistolen med detta att göra? Jag vet inte hur den såg ut om den var väldigt verklighetstrogen så kan det ju vara förståeligt att polisen sköt ihjäl honom. Eller? Är detta ett resonemang som gör att man tar ett steg tillbaka från att granska vad som egentligen hände och istället ger skulden till en leksak istället för de poliser som var inblandade, eller för att ingen ska resonera om föräldrars ansvar? Det sistnämnda tror jag är bra i och för sig för jag skyller inte detta en sekund på föräldrarna. Man köper leksaksvapen till sina barn. Barn vill ha leksaksvapen. Barn rymmer hemifrån. Barn och så även vuxna med intellektuell funktiosnedsättning vill gå dit de vill och kanske få känna på att busa med sina föräldrar eller personal genom att sticka iväg på egna upptäcksfärder. Men vi runtomkring behöver även lära ut etik på den nivå som kan förstås av individen. Jag tror inte det hjälper med att förbjuda leksaksvapen. Tyvärr för det vore ju enkelt.

Men mitt i alla mina tankar och ställningstaganden på olika sätt hände det sig att jag fick åka ambulans till Storstaden. Så jag grubblade inte vidare på detta. Och trodde väl mest att det skulle stanna vid att jag sa att jag hade en annan åsikt än de som tyckte att man skulle stampa sönder krigsvapen. Då visste jag alltså inget om att butiker höll på att dra tillbaka leksaksvapen.

Den sjunde augusti på kvällen fick jag ont i magen. Det blev värre och värre. Jag kunde inte stå på benen, kunde knappt andas och nästan skrek som om jag skulle få barn. Peter fick ringa ambulans och jag åkte iväg till storstaden. Att diskussionen på facebook fortsatte och att det blev diskussion även utanför facebook som min mamma blev del i hade jag ingen aning om där jag låg på båren till storstaden och sedermera på akuten.

Här kommer lite anteckningar kring det:

8 augusti kl. 05:08
Troligtvis gallsten och har jag otur så är det gallblåsinflammation. Eller så är det ingenting. Jag tror ju fortfarande det sistnämnda.

När jag kom in på avdelning och legat där ett tag ringde jag mamma. Mest för att prata och berätta att jag låg på sjukhuset. I det samtalet berättade mamma att det var “många” som retat sig på att jag sålde vapen. Jag visste att min ena syster retade sig men ville veta vilka övriga var. Det ville inte mamma berätta. Däremot berättade hon om leksaksbutikerna drog tillbaka vapenleksaker. Jag hamnade i nån slags hävdelserätt om att jag stod för mina åsikter. Detta hände alltså samtidigt som jag låg på avdelning och hade jätteont i magen. Jag fick morfin i ambulansen så smärtan var ju mindre men den fanns ändå där. Själva grejen med att ha hamnat på sjukhus mitt i så mycket annat i livet gjorde att allt rasade samman.

Det är inte så där jättekul att ligga på sjukhus och ha jätteont och vara jätteledsen och gråter för att detta tog psykiskt också. Efter att ha pratat med läkaren i natt så bröt jag ihop totalt. Idag får jag höra att många irriterar sig på mig. Det känns ju inte direkt bra. Jag är nu ännu ledsnare. Man måste få ha olika åsikter om saker, det innebär ju inte att jag tycker händelsen i Stockholm är mindre viktig. Det är fasansfullt. När jag satte ut bilden på vattenpistoler ochen rosa pistol som man skjuter iväg en slags snurra med så visste jag inte att affärer drog tillbaka leksaksvapen. Själv tänkte jag aldrig att händelsen berodde på att han höll i en leksak som såg ut som vapen. Jag fick nyss höra ”jamen just du som jobbar med det där”. Vad jobbar jag med? Vapen eller personer med funktionshinder? Barn har i alla tider lekt krig, tjuv och polis. Barn leker att pinnar är svärd. Det är inte vapnet som dödar det är personen bakom.

Här ligger jag iproppad med morfin och gråter och så ska jag försöka redogöra för åsikter som är helt meningslösa. Jag hävdar fortfanfe att vi kan tycka olika. Jag är inte en hemsk människa för det. Jag ligger här och gråter med tre äldre trevliga damer som skrattar tillsammans och har trevligt. Jag vill inte va här.

8 augusti kl. 14:38 ·
Gallsten och gallblåseinflammation. Dessutom tarmar som inte jobbar alls, finns inte nåt liv i dom alls.

Har levt lite över normaltillstånd i min bipolära sjukdom (hypomanisk) ganska länge. Stressig sommar som alltid🙁. Desperata försök att ge någon i min närhet ett värdigt liv. 

Så jag bröt ihop. Fick ett eget rum på akuten men här på vårdavdelning får man inte det.
Har precis börjat jobba efter semestern. Haft ett bra samtal med min chef. Bokat in alldeles lagoma, upplyftande arbetsuppgifter.
Så är det.

Framåt natten fick jag gå till patienthotellet. Först fick jag testa att äta så det gick bra. Det gjorde det. Jag skulle finnas i närheten om det hände nåt. Att sova på hotellrum var underbart! Eget rum igen! Jag var till patienthotellets restaurang och tog en macka. Började prata med en kvinna som var jätterar. Vi pratade om depressioner och ångest och allt möjligt. På morgonen därpå satt jag med henne och åt frukost. En härlig vänskap växte fram. Men väl hemma igen kom jag på att jag inte ens visste vad hon hette…

Peter kom och hämtade mig efter att jag haft ett telefonsamtal med sjuksköterskan på avdelningen om att jag fortfarande hade ont. Jag fick telefontid med läkaren som tyckte att jag skulle avvakta.

Peter och jag åkte till ett friluftsområde. Det blåste vatten mot klipporna och solen sken. Vi gick ganska länge och köpte sen en glass. Därefter åkte vi till en båtaffär där Peter köpte lite tillbehör till sin segelbåt och så åkte vi till restaurang. Jag försökte verkligen hålla mig till halva portionen ohc sen ta hem resten i en sk doggybag.

Smärtan avtog lite, men kom tillbaka i går kväll. Jag ska försöka äta smärtstillande såpass mycket så det funkar.

Tyvärr har Peter och hans mamma pratat en hel del om min gallblåseinflammation och gallstensanfall. De har pratat om kost och vad jag borde och inte borde. Sånt kan reta mig. Jag är en vuxen människa och vet bäst själv vad de sagt på sjukhuset åt mig, samt vad mina tarmar klarar…

I går kväll:
Home sweet home alabama. Eller i alla fall Huset. Skulle vilja gömma mig i nån kokong och få jobba och vara ifred när jag kommer hem.

Står i kö för operation men det kan ta flera månader! Om jag blir dålig ska jag åka in igen och är det riktigt illa så blir jag prioriterad.
Jag har ont men inte som när jag åkte in. Alvedon och Ipren som kramplösande. Antibiotika behövs inte i nuläget om inte gallblåseinflammationen blir värre.
Och så måste tarmfunktionen börja vakna till. Jag ska äta precis som vanligt men mindre portioner. Jag känner min tarmsjukdom bäst själv så alla andra råd undanbedes.

Idag kommer en föredetta arbetskompis till mig hit för att kolla och eventuellt köpa loppisgrejer. Vi får väl se hur hon gör med krigsleksakerna…

Idag är jag sjukskriven men om allt går väl kan jag jobba igen på måndag. Hålla demonerna stångna och komma upp på banan igen.

Kram på er!

Detta blev ett långt inlägg utan några bilder. Hoppas ni orkar läsa allt ändå 🙂

 

Språngmars och tvärnit

Jag lever lite högre än normaltillstånd, dvs lite hypoman. Jag tänker att det här är bra. Alldeles perfekt. Om jag bara tar mina nervarvningspiller på dagen så fungerar det. Jag har börjat jobba och det känns helt jättebra. Jag ser framåt.
Men…….. jag är så vansinnigt trött. Livet är så intensivt. Somrar lever jag liksom inte för min egen skull utan för fröken G. Livrädd för att hon ska fall in i depp och psykos. Psykos får aldrig nånsin hända igen. Jag ska göra ALLT för att förhindra. Men jag är så jävla trött nu. Överenergin, engagemanget… har en annan sida också. Så i natt låg jag dubbelvikt av ångest på köksgolvet… I morse sprang jag runt och rättade till allt här hemma, ställde saker rakt och ordning, skrev ett förmanande brev till min man om vad han fick och inte fick göra. Sen åkte jag till jobbet och det kändes bättre. Väl hemma igen så har han noga följt mina regler och till och med diskat. Jag har sagt nej till Gabriella idag. Har även sagt att vi inte kan göra nåt ihop i helgen. Inte glatt mottaget, men ändå funkade det. Så … life goes on. Hypoman tills jag ramlar ihop, upp och hoppa och livet är nästan riktigt vackert och jag är så duktig. Tjoho! Och så gråter jag inuti. När kommer min tid, mitt eget liv med ett vuxet barn… När? Det känns totalt hopplöst. Och jag är så förbannat trött…
IMG_0613