Den vackra sol

Den klara sol går åter opp! Jobbar, äter, skiter, sover. Badar nästan varje dag. Sverige brinner och man håller koll på kartan vart just nu. Min man målar fönster och varvar det med lite segelbåtsturer. Igår var han ute och paddlade kajak med en kompis. Jag dammsög halva nedervåningen i söndags. Har haft flyt några dagar. Så som jag tror att det är för andra människor. Man gör liksom flera saker efter varandra i en rät linje.

Ibland tänker jag på det där med ADHD-utredning. Vad kommer det att ge egentligen? Kommer jag att klara livet bättre med medicin? Eller är det bättre att jag får vara den jag är. Kanske en slags bekräftelse på att jag har svårigheter som är okej på nåt sätt.

20170729_170834

Den klara sol går åter opp. Idag har jag åkt långt i jobbet. Jag kan inte bli som andra i det heller. De som suckar och tycker att det är jobbigt. De som har pengar och åker utomlands. De som köper prylar och slänger sånt som är gammalt. Dom som lagar mat och bjuder på. Dom som inte är som jag.

Jag har åkt långt i jobbet. Körde in i en nationalpark och satt där med min matlåda i ensamheten. Och jag tycker om det.

IMG_0571(knappast min matlåda utan mat på båten en helt annan dag)

Den klara sol går åter opp. Varje morgon. En sommar så otroligt varm. Växthuseffekten? Eller bara en tid som kommit nu precis som olika andra epoker under jordens historia? Medeltiden var blöt och ganska kall. Människors gröda gav inte tillräckligt med föda. Människor slängde ut matavfallet på gatorna. Människor blev magsjuka och fick pesten.

Sverige brinner, jag lyssnar på helikoptrar och blir orolig. Har ordning på Gabriellas pärmar, mitt USB-minne och Peters externa hårddisk. Om utifall liksom…

Åskan… Jag hatar åskan!

Jobbar, äter, sover, skiter… träffar Gabriella och åker och badar med henne. Skrattar och äter glass. Dammsuger, gör om på botten i vår badvik. Det är problematiskt med det låga vattenståndet. Stenar som varit djupt på botten förut kommer högre upp.

Dammsuger, diskar, fixar lite lunch, äter glass på verandan. Tvättar kläder. Hänger upp, plockar ner, viker, lägger in i garderober. Har sex.

IMG_0576(Lille C för ett år sen. Innan vi visste att han hade fel på sina tårkanaler. Plutten! <3)

Den klara sol går åter opp. Jag vaknar när klockan ringer. Somnar om och sover en timme till. Funderar på om jag ska ändra tiden då jag ska stiga upp. Om jag inte klarar att gå upp i rätt tid så kanske rätt tid är fel…

Somnar omkring tre på natten. Värmen är klibbig och oandningsbar. Öppna fönster och new age på cd-spelaren hjälper föga. Tankarna är stressiga. Så där halva som när man ramlar in i en hypomani. Jag tänker mig min vardag som lite över strecket. Som den varit sen jag slutade med Litium. “Mittpådagen-medicinen” som jag stoppar i mig är viktig. Viktig för att inte mina flygturer ska gå upp i mani.

Born to die… Ja det är vi väl alla. Födda för att dö. Det är bara det som händer däremellan som vi fyller med liv. Eller som livet fyller med händelser.

Tror du på Gud? Har du en tro? Jag tror inte. Jag kan gå i naturen och älska att den är vacker och att den finns. Förr kunde jag fundera över hur allt detta kom en gång för längesen, jag kunde fundera över hur det kommer sig att vi tänker och känner. Och jag kan än idag tänka att vi nog inte är själva här i huset. Och kanske tiden inte är en rät tid utan innehåller flera dimensioner. Saker som händer i olika tider men ändå samtidigt.

Men jag stänger bort det och tänker att det angår inte mig, de gör sig inte påminda. Visst kan Prinsessan Svartnos fortfarande bädda ner sig vid fotänden i sängen. Jag kan tänka att jag säger åt henne att hon inte ska vara här nu.

IMG_0570(en av väldigt få dagar med hög fuktighet)

Den vackra sol går åter ner. Min man kommer vandrande utanför fönstret. Han har varit på promenad. Han är svettig. Kanske han ska bada. Alla åren när barnen var små blixtrar förbi i mitt sinne ibland. Alla somrar med blöta handdukar överallt och spår efter skitiga fötter.

Den vackra sol går åter ner. Barnaby börjar på TVn. I morgon är det onsdag. Jag är ledig. Jag får ta hand om min dotter och göra saker. Bada, åka på utflykt, äta hamburgare på en parkeringsplats i skogen. Vi söker lugnet tillsammans hon och jag.

Hon har en pojkvän. Och min son har hittat en flicka. Han är kär igen. Jag hoppas det går bättre den här gången, att det är en tjej som är bra för honom.

Han åker tåg till Norrland. Träffar sina kompisar. Badar i Östersjön. Skickar nån bild då och då. Skriver en rad då och då.

Den vackra sol går åter ner. Barnaby börjar på TVn. I morgon är det onsdag.

Ett kort trött inlägg

Jag måste faktiskt erkänna… att jag är ganska trött. Eller snarare jättetrött. I förrgår hade jag nog depp långt nere i tårna och när jag gick genom Maxi grät jag. Kanske inte stora snyftande tårar utan mera inuti och kanske rann det lite över bredden på ögonen också. Det är så här varenda sommar. I slutet så här så börjar jag undra när min semester ska börja.

LP i brist på bilder. En vy från mitt inre.

Träden vaggar lite i vinden. Himlen är molnig. Marken är lite fuktig och det är inte så varmt ute. En mellankänsla innan det drar igång igen. Med högre värme och torka, helblå himmel och blåst. Nya bränder och större. Igår kom brandbilar, brandmän från andra länder. Mäktigt när man kunde se karavanerna åka genom Sverige. Jag har ju bara sett på film men ändå. Känslan påminner om när terrordådet i Stockholm varit och man samlades på stora platser; massor av blommor, sång och ljus.

Tillsammans är vi starka.

Synd att inte Ryssland är med i det hela. Om det är vi som inte frågat eller om det är Ryssland som helt enkelt inte behövs, är kanske inte det viktiga utan just att få med dem i tanken att hjälpas åt. Att vara okej tillsammans på nåt sätt.

Andreas är på sjön ihop med Peter. Jag skjutsade A till en vacker naturhamn där han kunde hoppa på segelbåten och segla vidare. I morrn ska jag nog hämta honom nånstans. Jag är lite irriterad på allt oplanerande, att andra ska anpassa sig till vad han har lust med. Vi trodde han skulle komma tidigare, kanske till och med vid midsommar. När han nu kom så hade Peter redan åkt iväg. Mina ensamma dagar förkortades, han lånade min bil och åkte på olika saker. Inte en enda släkting har besökts och så har han nån idé om att han ska åka härifrån redan på torsdag och sen inte komma tillbaka förrän vid jul.

Ja det gör ont. Jag skulle vilja ta honom i kragen och dra upp honom mot väggen och säga att Nu jävlar följer du våra planeringar! Inte så att han måste lyda oss utan mera att även han har nån form av planering som liksom finns som en bit i våra planeringar.

Men jag älskar honom. På nåt sätt är han ju det bästa som har hänt mig. Grejen att han finns liksom. Som motpol mot alla slagfält i Gabriellas spår. Han är så himla bortskämd. Allt jag kämpat för att LÄRA Gabriella har han liksom fått lära sig själv – eller inte alls. Jag har liksom inte haft ork till honom också. Och ändå har jag haft det. Vår kontakt som varit så speciell. Alla sms i natten när han varit ute och festat. Kontakten om ifall han velat komma hem och hur han haft det, hur full han har blevat och sånt där. Och så dagar som han tagit sina egna kliv. Ifrån mig. Och dagar som han har fått ta över. Dagar då jag inte orkat med Gabriella och inte heller mitt eget liv. Den strid han fått ta i vardagen. Jag har inte frågat honom om han velat bli nån surrogatmamma, nån som tagit över när mitt liv blivit kudde och tårar, hysteriska utbrott och mina fötter som helt enkelt gått ifrån och lämnat honom ensam med ansvar och med att förstå sånt som en liten kille inte borde bli lämnad med att förstå.

Jag har försvarat honom i alla lägen, men även lämnat honom ensam med så mycket ansvar. Det är så svårt att förklara, men visst har jag samvetskval, skuldkänslor.

Han anförtror mig om en del saker. Det är ett privilegium att få komma in i hans känslor om tjejer.

Och på fjärde dagen kunde vi prata med varandra. Som vanligt. Men den här gången gick det bättre från början. Jag kanske har lärt mig, att hålla mig på min kant tills det har gått en tid på nåt vis.

Så nu sitter han på en segelbåt med sin far medan jag nog egentligen tycker att han borde antingen åka hem till sig och släcka bränder eller åtminstone besöka släkt som vill träffa honom; mormor, farmor, farfar, Gabriella. Kanske åtminstone Gabriella.

Efter att jag skjutsat honom till den där naturhamnen åkte jag och besökte min allra bästa kompis på psykiatrin i storstaden. Det var ett kärt återseende och bra för mig att komma in i psykiatrihusets inläggningsavdelningar. Jag tänker på om Gabriella skulle ha hamnat där när hon var som sjukast. Det hade inte varit bra. De skulle inte ha vetat hur dom skulle bemöta henne. Hon skulle inte ha haft en bra tillvaro där. Istället stoppade vi in henne i bilen och åkte på utflykter. Såg till att hon fortsatte att leva i andra människors världar. Och hon blev ju bättre. Frisk? På psyk skulle de bara kunna plocka i henne mediciner. Inget annat, ingen pedagogik, ingen systematiserad strävan, inget gemensamt mål.

Hon har blivit ihop med en kille, har jag berättat det? Jättekul. Helt underbart. Men tyvärr är han deprimerad just nu och det sänker henne. Jag är rädd igen. Jag är alltid rädd. Ingenting får sänka henne igen ju! Hon får aldrig bli psykotisk igen. Aldrig!

 

 

Allmänt dravvel

Just nu rasar bränder i landet. Jag tycker att det är lite läskigt faktiskt. Fast just där jag bor är det ju inget just nu. Men man kan inte låta bli att undra… Kommer det att hända här också? Det är ju så att jag bor i skogen, även om vi har en sjö och en väg och lite andra hus omkring så har vi ju skog precis runtomkring oss. Om det börjar brinna från två håll så tar vi oss inte härifrån, och eftersom skogarna runtomkring sitter ihop som en skog, så är det inte ett omöjligt scenario.

Igår dundrade åskan. Vi hade lite evakueringsträning även om jag just då tyckte att det var fullt allvar. Jag plockade i ordning vad jag tyckte var viktigt och lassade in i bilen. Bland annat kattburarna, hårddisk till ena datorn samt min bärbara och jobbdatorn. Gabriellas pärmar med hennes roman samt USB med mina romaner. Mediciner och lite kläder. Andreas tog ungefär detsamma samt dragspelet. När det började regna så  insåg jag efter en stund att jag borde ha packat med mer kläder så det ska jag tänka på.

IMG_0034

Jag har badat mycket de senaste dagarna. Det känns som en underbar känsla att kunna gå ner till en helt egen badplats, bara några meter från gården. Igår efter badet gick jag omkring på gården och plockade ihop gamla krukor och vissna växter som jag slängde upp i skogen. Jag gick där i bikini i det sköna regnet och tänkte… Människor åker till badstränder och steker sig bland en massa folk. Ungar som gapar och skriker, visserligen gulliga som skrattar och bygger sandslott. Det fanns en tid för längesen som vi hade det livet. Med små barn i bilen, bilkuddar, hinkar och spadar, badkläder, blöta handdukar…

Nu är nu! Och jag sparar det i en ask. Att sitta på altan och se stillheten. Ett litet lätt duggregn som gräsmattan behöver. Fåglar som plaskar i sjön. Funderingar på om det är en bäver som simmar därute eller något annat.

Jag har ju inte följt tider direkt ang medicinerna. Tänker att det kanske inte är så noga nu när jag inte äter Litium längre. Men igår kväll kände jag att jag drog iväg uppåt lite. Det kanske är bäst att skärpa sig lite.

IMG_0044

Andreas har haft en dejt igår, men kände att det inte stämde. Nu är det en tjej långt borta åt helt fel håll som han ska träffa. Vi får väl se hur det går. På sätt och vis hoppas jag att det inte går eftersom hon bor så helt knaslångt åt fel håll.

Jag tycker ju att den här veckan blev väldigt sönderhackad. Den ena åker och den andra kommer. Sen åker den andra när den ena ska ha träff med mig; skriva på sin bok och så ska jag följa med och bada. Det som kan låta som ett projekt på typ tre timmar tar i vår värld hela dagen. Inte blir det bättre av att Peter har målat fönster och jag inte har nån större lust att göra fint inne alls. Varför ska jag göra det när han ändå kommer hem och ställer allt på ända en gång till…

Igår skulle jag dammsuga, men hade inga dammsugarpåsar så Andreas skulle köpa med sig det till mig. Tyvärr köpte han nog fel sort trots att jag fotade dammsugaren och tydligt skrev namnet på den så han skulle kunna fråga om hjälp i affären. Det gjorde han ju inte 😦 Så idag ska jag förhoppningsvis dammsuga åtminstone.

Jag såg en sån häftig grej på datorn igår. En lerkruka som hade gjorts om till nånslags flervåningsprojekt med olika krukor som man kunde pynta lite olika. Det vore roligt att testa.

 

Vet inte om det funkar att ni ser videon men jag provar i alla fall.

Nu är det dags för dusch och dammsugning. Kram och ha en fin dag!

Att få leva en vecka i fred…

Visst vill jag som alla andra att det ska komma lite regn och kanske bli lite svalare, men inte för min skull. Nu börjar min “ensamma vecka”, även om min älskade son kommer hem, men han är iväg på mycket annat så jag blir nog rätt själv ändå. Min ensamma vecka skulle jag vilja använda till att få lite tid att bara få vara. Njuta i värme och sitta i skugga när solen skiner. Alldeles själv. Få lyssna till tystnad och fåglar, nån katt som kommer och jamar. I år har jag inga projektplaner för denna vecka. Ingenstans att röja även om behoven finns att få röjt t.ex i källaren eller nån annanstans. Andra kan sitta i en solstol eller i skuggan i trädgården eller greja med nåt bara för att man vill. Jag vill att min ensamma vecka bara är min. Så egoistisk jag är… Och oerhört trött.

Största delen av denna sommar hittills har varit ganska bra ändå. Gabriella och jag brukar ha trevligt tillsammans när vi gör saker. Sista tiden har dock gått åt till att medla, att parera, försöka förhindra osämja och det gör mig så trött. Antagligen lika trött som hon är.

Idag åkte Peter iväg med sin segelbåt. Jag skjutsade honom till båten så vi slapp ha någon bil ståendes där i två veckor. Ja två hela veckor. Jag saknade honom genast när jag åkte hem. Och ändå behöver jag det här. Ensamheten. Att få krypa in i sig själv.

Just nu, dagen innan min första dag, molar det i magen och orosmolnen svävar på himlen. Värme för Gabriella är fruktansvärd. Det som funkar är bad. Och ingen annan badar med henne. Andra aktiviteter går knappt att genomföra. Jag ber till alla gudar på himmelen att hon inte ska gå in i nån depression igen. Och visst vill jag förhindra, visst vill jag finnas där och avhjälpa. Men jag börjar bli slut. Inte enbart beroende på henne utan även beroende på min man. Eftersom de ryker ihop heeeeela tiden.

Någon gång idag kommer sonen hem hit. Min älskade son. Men även om han gör mycket själv och är vuxen så blir det alla fall ett litet pass. Jag har lust att totalvägra att laga mat till honom. Och det kanske jag kan, men även där vill jag göra att han blir glad över att komma hem. Göra saker för hans skull.

Jag känner bara ibland en liten känsla… Speciellt när jag får höra att jag är duktig eller nåt liknande ord… så tänker jag… Nej jag vill inte vara duktig! En så trotsig mening, men ändå … Jag vill inte vara duktig, jag vill att du som säger det istället tar över lite. Gör nånting åt mig – för mig.

Fast vem skulle det vara? Vem?

IMG_0578

Far och dotter som det slår gnistor emellan…

Vad ska jag längta efter nu? Tisdag, onsdag, torsdag? Eller nästa vecka?

I går pratade jag med min läkare i telefonen. Jag sa att jag mådde ganska bra. Att sommaren fungerade. Att det var intensivt, men helt okej. Att det brukar komma ikapp efteråt,

Frampå senkvällen slog det gnistor i vår familj. Sådär som det kan bli mellan far och dotter och då jag liksom måste parera.

Idag ska vi åka till en kanalort alla tre. Jag är trött och har ont i hela kroppen. Saker funkar när det är bara hon och jag. Man kan tänka att två föräldrar och en handikappad dotter borde fungera ännu bättre. Vi är två som kan hjälpas åt? Eller inte. Men vi gör ett försök i alla fall…

Idag fyller förresten Peter och jag 34 år tillsammans. Det är inte dåligt.

Skrivet på facebook

Jag är inte den som sitter dagarna i ända och scrollar och kollar Facebook, men eftersom folk då tycker att jag är lite oförskämd när jag inte svarar på meddelanden eller inte har koll på vad dom gör för uppdateringar så skrev jag följande på facebook härom dagen:

“Här kommer ett meddelande! Jag är inte ilsken utan detta är bara ett enkelt meddelande. Det är sommar. Dottern till oss har stora funktionsnedsättningar. Hennes autism är ju en del i det hela, bland annat svårigheter att tolka intryck och oförutsedda förändringar. Neuropatin innebär ständig smärta. Öronproblem, urinvägskrångel och svårläkta sår ingår i det också. För några år sen var hon sjuk på ett sätt som vi aldrig någonsin vill komma i närheten av igen. Det finns en årstid som innebär både katastrof och möjligheter till glädje samtidigt. Sommaren. Värmen är fruktansvärt jobbig, men hennes stora glädjeämnen: Bada och att få göra utflykter är möjliga. Förr kunde hon gå i skogen i många timmar. Hon tog med sig matsäck och klarade sig helt själv. Nu kan hon inte det längre. Hon (och vi) har varit med om saker som har varit fruktansvärda. Sommar och vi kan äntligen ha en ganska glad tjej om saker fungerar. Så vi gör utflykter, badar, skojar och busar, spelar spel och så har hon sitt eget kompisliv. Min sjukdom är inte heller alltid en hit och jag behöver återhämtning ibland.
Så nu ska jag erkänna: Jag kanske är en gammal tant. Men jag kollar inte facebook dagarna i ända, jag svarar inte alltid i telefon, det kan ta flera dagar innan jag ringer upp någon som sökt mig, jag sitter inte alltid vart jag än är och scrollar sida upp och sida ner, jag söker kanske inte nya restauranger eller aktiviteter på google, för det bästa är att åka dit vi har åkt förut. Det här betyder inte att jag inte bryr mig om andra, för det gör jag väldigt mycket.
Det finns förstås massor att förklara om varför jag inte hänger med i allt som skrivs på olika ställen eller varför jag inte alltid svarar i telefon, jag har helt enkelt inte möjligheter. Att ringa till mig eller komma hit helt plötsligt är inte heller enkelt för oss. Men jag tycker om att träffa folk som betyder mycket för mig. Till helgen kommer två kompisar hit och det ser jag väldigt mycket fram emot. Det ska bli skitkul! Hoppas vi kan bada.
Och sluta inte att ta kontakt med mig! Jag vill bara förklara varför det inte är så lätt att få tag på mig.
Love, peace and understanding.
Och så finns det nåt ordspråk om att gå i mina moccasiner, men jag kommer inte riktigt ihåg hur det där var.
Om jag har tillåtelse att förklara min dotters svårigheter? Ja det har jag.
Kram på er!”

Jag har fått många gilla-markeringar och hjärta-markeringar. Det känns skönt. Och det känns skönt att en gång för alla liksom ha förklarat hur det ligger till.

Jag kollar ju facebook nån gång bortimellanåt men inte hela dagarna och jag har inte koll på vad andra gör. Jag gör nånslags uppdatering på min sida då och då. Ofta delar jag intressanta länkar.

Egentligen tycker jag att det är roligare att läsa bloggar. Det blir en mer ärlig och äkta grej istället. Det som skrivs på facebook är många gånger en yta som inte visar ett enda dugg mer än hur duktiga alla är.

Så jag kommer att försöka fortsätta så. Här kommer dock ett litet fbinlägg från gårdagen:

“Idag har Gabriella och jag badat i toften i Hasselfors. Sen åkte vi på expedition in the middle of nowhere på en lång grusväg genom skogarna runt porla brunn och ätit glass i Laxå. Sista biten hem ville vi teleportera oss! Nu blir det skönt med sängen.”

Det blev en intensiv dag och vi var jäkligt möra på hemvägen. G kom i säng i okej tid och faktiskt inte så värst gnällig. Idag har det varit värre, så vi får se hur detta går. Att sova i lillebrors rum verkar ändå funka bra. När man kollar in så ser det skönt ut i alla fall.

Nånting som blev trist igår var att min kamera blev “full” på bilder så jag måste plocka bort en massa. Det orkade jag inte just då så vi såg massor av fina saker efter sista bilden som tyvärr inte blev fotade. Jag har ej heller orkat föra över de bilder jag ju tog innan det blev fullt. Så det kommer väl så småningom.

Denna dag hoppas jag att vi kan ha det lite lugnt men planeras utifrån vad G ska göra är ju ändå en viktig bit i vårat liv och det kan väl kännas lite ansträngande tycker jag. Det skulle vara så skönt att få ta dagen som den kommer helt enkelt.

Kram och hoppas ni inte dör i denna värme!

IMG_0464

 

Vardagsförändringar i olika sorters hjärnor!

Igår hämtade jag Gabriella igen. Hon ska vara här tills nästa måndag. Eftersom Peter målar fönstren in till hennes rum så har jag gjort i ordning i Andreas rum till henne. Det låter som en enkel grej… tyvärr är det inte det. Man måste liksom i tanken krypa in i hennes autistiska hjärna för att förstå vad som kan gå fel och hur man kan anpassa så att det funkar.

Så i söndags fick jag ett ryck att anpassa. Så mycket så jag drog upp i nåt som kan hamna på manistegen 😀 .

Jag gjorde en fotoberättelse som utgick helt utifrån hennes humor. Fotade gosedjur som hade brottningsmatch på Andreas säng. Gjorde i ordning andra gosedjur som stod i dörröppningen med knivar och gafflar och skrev att det var Medborgargardet som också ville komma in. Det låter förstås urlarvigt alltihopa. Men det är just larvigheten som är det väsentliga. Humorn i att vara helknäpp. Så när jag hade fått ihop berättelsen och smsade lite i taget i förrgår när hon fortfarande var hemma hos sig, så stegrades hennes humör och hon skrattade för fullt åt världens knäppaste morsa.

Sen mitt i allt gjordes en berättelse bredvid det där. Även det en fotoberättelse. Om att hennes far höll på att måla fönster och hur man gör och vad det heter som han målar (lister, karmar, fönsterbleck osv). Även i detta lite fräck humor.

Jag möblerade om så hennes byrålåda med kläder sattes upp på Andreas rum och satte upp alla cd-skivor i hans bokhylla där två andra gosedjur satt (den ena på en mugg som föreställde toalett och den andra med en av Andreas snusdosor i näven). Över fönstren hängdes dubbla lakan.

Under tiden som jag möblerade och fotade och grejade gick jag upp i högvarv. Allt stegrades hela tiden och blev så intensivt så Peter nästan var tvungen att försöka få mig ner på jorden igen.

Det är så det kan bli. På ett sätt som ingen riktigt kan sätta sig in i. Jag har ju varit lite över normalstrecket ända sen Litiumet sattes ut helt, men på ett sätt som ändå känns både hanterbart och positivt!

Men så händer en sån där grej som får igång mig. Och till slut är jag på högvarv, så man gott och väl kan kalla det för hypomani. Jag far runt som en “tätting”, grejar och grejar och grejar. Och så blir det såna där grejer som folk utanför vår familj skulle se som jättekonstigt!

Jahapp. Färdigt och ordning utifrån hennes autism, trodde jag i söndags kväll. Peter blev så irriterad på min intensivitet så han tog med mig på en skogstur med bilen istället. Jag gick ner i varv förutom ständigt babbel. Men spännande skogsturer med en fourwheeldrive är ofta botemedel.

Igår så hämtade jag hem Gabriella hit. Och visste väl innerst inne att man kan ju inte tänka på precis allt så nånting skulle säkert vara glömt och inte klaffa. Och så var det ju förstås. Såna där saker som för andra kan vara självklara och ganska fjuttiga i sammanhanget blir så otroligt stora i hennes detaljtänk.

Nummer ett: hon hade inte förstått att hon skulle SOVA i Andreas rum utan bara att hon skulle VARA där (=före sängdags).

Nummer två: Fläkten! Jag hade glömt att planera in vart hennes fläkt skulle stå och hur sladd till kontakt skulle dras! Så projekt “fixa så fläkten fick en bra plats” sattes igång när vi kom i går kväll. Gabriella stod och hade en massa gnälliga invändningar hela tiden, så till slut sa jag till både henne och Peter att gå ner på nedervåningen tills jag hade grejat färdigt. Sagt och gjort så testades olika kontakter och förlängsningssladdar och hur sladden skulle ligga så hon inte skulle snubbla m.m. Till slut blev jag nöjd och hon fick komma tillbaka till rummet. Naturligtvis kom nya gnällåsikter som t.ex. att inte dörren in till Andreas sovalkov gick att stänga om sig eftersom inte fläkten fick plats därinne och gnäll över att den andra dörren inte gick att stänga helt så hon skulle bli störd när Peter satt vid datorn på övervåningen eller om han skulle få för sig att spela på sin elgitarr där.

För att ni ska hänga med så ska jag förklara lite om hur rummen ligger i vårt hus 😀 . På övervåningen är sovrummet som numera bara bebos av Peter eftersom vi inte delar sovrum längre (sen 2010). Där finns även en liten genomfartshall, toalett med dusch, kontor med en dator, Andreas rum som egentligen är två rum: ett större och en sovalkov med dörr emellan och en dörr ut till kontoret.

Nedervåningen består av en liten hall mot baksidan av huset. Om man går till höger därifrån så kommer man in i vardagsrummet och om man går till vänster så kommer man in i köket. Bortanför dessa två rum finns det rum som Gabriella bodde i när hon bodde hemma och som fortfarande är hennes när hon kommer hit. Då brukar jag sova i soffan i vardagsrummet (älskar den soffan att sova i!). Och så finns en större hall och toalett.

Alltså: Andreas rum är på övervåningen och Gabriellas på nedervåningen. Denna veckas projekt är alltså att Gabriella ska bo på Andreas rum på övervåningen istället för hennes på nedervåningen.

Lång förklaring! Åter till sånt som inte funkade som jag tänkt.

Nummer tre: Jag hade lagt alla hennes cd-skivor i Andreas bokhylla, men inte i nån ordning alls. Gabriella tycker om att sortera saker i ordningar, så jag tänkte att det kunde kanske vara en bra aktivitet för henne. Jag ställde en korg under som nånslags avställningshjälp. När jag sen kom upp för att kolla hur det gick igår så stod hon och såg förvirrad ut. Hon hade helt enkelt trott att alla cd-skivor skulle läggas i korgen fast i nån specialordning. Men jag hade tänkt korgen som en slags mellanplats för att underlätta sorterandet. Exakt hur det skulle gå till hade jag inte engagerat mig i. Men där stod hon alltså och sa att alla cd-skivor fick ju inte plats i korgen!

När vi stod där bägge två framför hylla och korg och jag funderade febrilt hur jag skulle förklara hur jag menat eller om det fanns nån annan bra idé, så kom även Peter och ställde sig och tittade. Vilken grej! Tre personer står och tittar på en korg med cd-skivor ungefär som om vi förväntade oss att korgen skulle börja tala till oss! 😀

Så värst humoristiskt var det inte just då. Vid såna tillfällen när jag måste tänka ut en lösning som passar både i en autistisk hjärna och i min mans hjärna… så känns det som om hjärnan liksom svettas av sig självt inuti. Panik är ett annat ord också…

Jag försökte förklara att jag inte menat att hon skulle flytta alla skivorna från hyllan till korgen utan att hon kunde göra som hon ville med det där (alldeles för diffust för att hon skulle hänga med). Jag förtydligade att jag ju tycker att hon är så duktig på sånt där sorterande. Vilket gjorde att hon började en lång förklaring om att hon varit mycket duktigare på det där förr och inte alls var lika duktig längre.

Till slut kände jag det som om min hjärna skulle explodera inuti mitt huvud. Jag lyckades avleda diskussionen och natten har varit lugn. Hon har sovit i Andreas säng, Peter har sovit i sin utan att ställa till rabalder om att hon läser högt ur nån bok precis när han ska somna vilket han ju hör mer nu när hon sover på andra sidan väggen från hans sovrum.

Nummer fyra: Hon har sitt rörelsehinder, sin smärtsamma neuropati, vilket gör att hon har ständig smärta speciellt när hon går. Hon har varit mycket mer orörlig än nu. Hon går mycket mycket bättre, det är en sån positiv framgång! MEN detta gör också att jag glömmer bort att hon har ont överhuvudtaget. Mycket i hennes liv är ju anpassat till hennes smärttillstånd nuför tiden. Hon klarar att gå själv upp och ner till duschen i vanliga fall och även när hon ska hämta nåt i våra garderober, t.ex en ren handduk. Eftersom hon klarar detta och sällan gnäller så tänker jag inte på att denna trappa faktiskt ÄR jobbig. Så det var ju ytterligare en grej att älta för henne. Att det ju faktistk var JOBBIGT och gjorde ONT att gå upp och ner flera gånger om dagen. Så nästa projekt för mig var att installera alla hennes toalettgrejer på samma handfat som Peter och jag har våra. Det blev liksom en aning trångt… Nåt jag inte tänkte på eftersom hon brukar ha toaletten på nedervåningen för sig själv när hon är här och därmed blir ju inte alla saker på samma handfat. Hm… jag fick väl ordning på det där till slut. Men ett ifrågasättande från Peter innan vi skulle gå och lägga oss var ju inte möjligt att undvika.

“Nu håller du käften om det där! Bry dig inte! Låt henne köpa alla dessa skönhetsprodukter om hon vill!”

Och där kom min urladdning då.

Gomorron och välkommen till en ny dag i detta autistiska och bipolära hus inklusive två katten och en Peter… !

Idag är Peter och tränar i staden och sen ska han måla igen. Jag ska åka till storstaden på mammografi. Gabriella är lite sur eftersom hon hade velat vara ensam hemma nån timme eller nåt, men troligen går Peter och jag omlott vilket innebär att han säkert hinner hem hit innan jag hinner åka. Nån form av tankekrock blev det också i Gabriellas hjärna när det gällde att tänka ut vad hon vill att vi äter samtidigt som att det ska skrivas handlarlista och fotas för att skicka till Peters telefon innan han hann åka hemåt vid 14-tiden.

Jag har en känsla av att om du som läser också är mamma (eller pappa???) till ett barn/ungdom/vuxen med ett tänkande som utgår ifrån hur man tänker när man har autism och vilka stora problem det kan bli av sånt som vi andra kanske inte har tänkt ut i förväg, så tror jag att du hänger med och förstår hur jobbig hela situationen kan bli ur ett föräldraperspektiv.

Om du som läser inte har dessa erfarenheter så kan du ju vara lyhörd och ändå förstå att detta måste vara jättejobbigt.

Eller så tänker du att HON MÅSTE JU ÄNDÅ LÄRA SIG ATT ANPASSA SIG! Som en jämförelse säger jag då att javisst kan man begära att en människa som inte kan se i vanliga fall plötsligt måste sluta att vara blind när man träffar andra och befinner sig på en främmande plats (vilket ju Andreas rum faktiskt är). “Jamen det är väl ändå inte samma sak”, säger kanske du. Och då skulle jag faktiskt bara känna att jag inte orkar med att du läser på min blogg överhuvudtaget…

Du kan ju även själv ha autism/asperger och ha svårt att vara flexibel i ditt tänkande och ha svårt med att förstå att dessa detaljer kan jämföras med andra detaljer. Detta säger jag inte för att vara elak utan faktiskt för att det kan vara svårt när man har dessa svårigheter.

Så hon är inte bortskämd och jag är inte nån som skämmer bort.

Men att känna denna förtvivlan över att man inte är övermänsklig är ganska jobbigt.

Nu ska jag ta mina piller så jag kommer ner ännu mer i varv och kan påbörja ännu en dag i Huset i skogen vid en liten sjö 🙂

IMG_0601

Dikter

Och så har jag skrivit en jäkla massa dikter. Bland annat skrev jag en diktsamling när jag var manisk för många år sen som blev helt knäpp. Det är nog den största maniska miss jag har gjort i mitt femtioåriga liv. Den är gömd och ska för alltid förbli gömd!