Nu så…

gör jag ett försök.

Det har varit härlig sommarvärme, runt 25 grader i  mer än en vecka. Eller nån dags lägre temperatur emellan, men ändå!!! Man kan tycka olika om det där. Det finns de som gnäller när det gått nån dag eller två. Jag älskar vädret… om jag får bestämma själv vart jag ska vara och vad jag ska göra. Och om jag klär mig vettigt på morgonen och tar med mig min hatt! Jag är oerhört solkänslig på huvudet och får lätt solsting. Jag har heller inte ett värmepigment faktiskt utan blir totalt skär om jag bränner mig. Men att gå ut barfota i trädgården eller om jag åker nånstans där man kan vara utan att kvävas, så är värme helt underbart. Att i detta läge ha en trädgård på landet är det bästa som finns. Jag kan lägga mig på en filt i nattlinne för att jag inte orkar bry mig om att klä mig. Jag kan till och med somna på filten utan att bry mig om ifall nån ser mig. Eller rättare sagt så kan jag lägga filten så faktiskt ingen ser mig. Vanliga trosor och BH funkar också 🙂

048

Igår var vi till Västergötland och hämtade sonen. Han den norrländska afrikanen som egentligen är från Värmland 😀 Äntligen är han i Sverige och här hos oss och jag kan liksom släppa alla fördämningar, all oro liksom bara ramlar ur mig på nåt sätt. Igår hade jag sån magvärk och sen eftermiddag när vi kommit hem så la jag mig i soffan och sov. Sov och sov och sov.

Jag har nu slutat med Litium helt. Det känns oroligt. Vad händer om jag blir manisk? Vem hjälper mig? Jag kan ju ta kontakt med psykiatrin, men om de inte får ge mig Litium så vad kan dom göra istället… Och människor omkring mig klarar inte av en manisk Marielle. Så är det faktiskt. De vet inte vad de ska göra. Det enda dom oroar sig för är vad som kan hända. Peter tror att jag börjar sexchatta och slänga pengar omkring mig. Och vad kan han då göra? Han kanske är lika orolig som jag över detta… Och lämnar över ansvaret till mig för att inte behöva ta något själv. Med rätta, eller? För om jag blir sjuk så är ansvaret ändå mitt, eller hur? Det är svårt att resonera om detta ens med mig själv. Och Peter kan inte prata om det. Han tycker att mediciner är läskigt och vill inte veta vad jag äter nu och hur mycket. Jag inser att vi inte har pratat om det. Han visste ju att jag skulle sluta med litium men när och vad jag äter istället har han aldrig frågat om. Och eftersom han inte frågat så har jag inte tänkt på att försöka berätta. Och han vill inte lyssna och han vill inte veta för att han tycker att det är läskigt? Är det okej? Att det inte går att prata med mamma är ju som det är. Jag gillar inte läget men måste ändå acceptera det. Men Peter?

Jag jobbar ideellt på fritiden för att förändra i samhället, bryta tabun… Men jag har inte lyckats en enda sekund med Peter. Han som ändå borde stå mig närmast.

Att förstå det är som ett knytnävsslag. Jag har liksom inte tänkt på det. Han har ju ändå funnits där. Min kurator har liknat oss vid två stuprör som finns bredvid varandra men lever varsina liv. Ibland gör vi saker tillsammans, men ändå från varsina perspektiv. Och ja så är det. Det är en liknelse som passar bra faktiskt.

Jag ville prata om mediciner härom dagen men jag fick ingen respons. Han ville inte. Så vi gick varsitt håll och fortsatte med varsina liv. Är det kärlek kan du undra? Jag satt på soffkanten och kände mig ensam. Men det är kärlek på vårt vis. Jag vaknar på morgonen och lever vidare. Oftast.

140

Det finns mycket att skriva om. Grannarna badar. Trappan som gick sönder förra sommaren håller nu äntligen på att lagas av en byggfirma. Jag är orolig och pessimist. Andreas är hemma, så gyllenbrun i huden. Han är ute och går långt med musik i öronen just nu. Gabriella skulle operera stortånagel nummer två på onsdag men jag ska ringa återbud. Den är inte sårig så det är bättre att ta det efter sommaren så hon kan få bada. Ett operationssår i denna värme vet man aldrig när det läker bra. Hennes neurolog har sagt till mig att såren som är svårläkta kan bero på hennes neurologiska sjukdom. Inget roligt besked eftersom det enda man kan göra är att hålla koll så hon inte får sår i onödan. Men bra att veta vad saker beror på ändå.

I jobbet har jag haft första handledningen till personal sen ett halvår tillbaka. Det var nervöst innan men gick bra. Så nu känner jag mig sporrad att fortsätta! Det finns alltid risker och jag känner mig splittrad i huvudet. Tankar som mycket väl kan vara tecken på hypomani. Det får gärna stanna där. I hypomanin.

Nu ska jag ta mig en dusch, och sen skura bordet på altanen så man kan sitta där. Fast när jobbarna håller på med trappan så kommer det att bli skitit där igen.

Peter åkte ut med segelbåten. Man måste passa på nu när solen skiner och det är varmt. Jag ska gå ut i trädgården. Man måste passa på nu när solen skiner och det är varmt…

Hoppas att jag skriver snart igen 🙂

4 thoughts on “Nu så…

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s