Bad och disk och tvätt och … livet

Första doppet för Gabriella och mig. Helt underbart. Hon fick visserligen huvudvärk och lite frossa, men tror det beror på andra saker än själva badandet. Hon kom hit redan igår (torsdag) pga att hennes spis gått sönder och vaktmästare och elgubbe skulle komma dit på morgonen idag och såga och greja. Fredagar jobbar hon och hon skulle inte hinna äta frukost och göra sig i ordning innan dom kom och sen har hon jättesvårt för ljud. Så  hon ringde igår och var ledsen. Som tur var hade vi möjlighet att ta hem henne så jag hämtade henne efter jobbet.

Andreas är ju här också och det är så härligt att ha honom här. Han är alldeles guldbrun i huden och ja den vackraste killen på jorden. Tänk att ha honom här i Sverige helt levande och oskadd! Jag känner mig saligt lycklig. Samtidigt säger jag mig själv att man aldrig kan vara lycklig för en sån sak. Olyckor kan hända var som helst.  I Afrika, i norrland eller i Värmland.

För övrigt är jag nog lite lycklig… så där lite hypomanlycklig… Så länge det stannar så här är allt frid och fröjd, Snarare fröjd 😀

Jag har slutat helt med Litiumet nu. Först var jag rädd. Hur ska jag tackla detta? Men nu känns det rätt bra.

Nu är det disk på gång och Gabriella behöver hjälp att tvätta ur sin baddräkt. Så när jag väl försöker skriva… ja då är det annat att göra …

Kram och ha en fin helg!

Nu så…

gör jag ett försök.

Det har varit härlig sommarvärme, runt 25 grader i  mer än en vecka. Eller nån dags lägre temperatur emellan, men ändå!!! Man kan tycka olika om det där. Det finns de som gnäller när det gått nån dag eller två. Jag älskar vädret… om jag får bestämma själv vart jag ska vara och vad jag ska göra. Och om jag klär mig vettigt på morgonen och tar med mig min hatt! Jag är oerhört solkänslig på huvudet och får lätt solsting. Jag har heller inte ett värmepigment faktiskt utan blir totalt skär om jag bränner mig. Men att gå ut barfota i trädgården eller om jag åker nånstans där man kan vara utan att kvävas, så är värme helt underbart. Att i detta läge ha en trädgård på landet är det bästa som finns. Jag kan lägga mig på en filt i nattlinne för att jag inte orkar bry mig om att klä mig. Jag kan till och med somna på filten utan att bry mig om ifall nån ser mig. Eller rättare sagt så kan jag lägga filten så faktiskt ingen ser mig. Vanliga trosor och BH funkar också 🙂

048

Igår var vi till Västergötland och hämtade sonen. Han den norrländska afrikanen som egentligen är från Värmland 😀 Äntligen är han i Sverige och här hos oss och jag kan liksom släppa alla fördämningar, all oro liksom bara ramlar ur mig på nåt sätt. Igår hade jag sån magvärk och sen eftermiddag när vi kommit hem så la jag mig i soffan och sov. Sov och sov och sov.

Jag har nu slutat med Litium helt. Det känns oroligt. Vad händer om jag blir manisk? Vem hjälper mig? Jag kan ju ta kontakt med psykiatrin, men om de inte får ge mig Litium så vad kan dom göra istället… Och människor omkring mig klarar inte av en manisk Marielle. Så är det faktiskt. De vet inte vad de ska göra. Det enda dom oroar sig för är vad som kan hända. Peter tror att jag börjar sexchatta och slänga pengar omkring mig. Och vad kan han då göra? Han kanske är lika orolig som jag över detta… Och lämnar över ansvaret till mig för att inte behöva ta något själv. Med rätta, eller? För om jag blir sjuk så är ansvaret ändå mitt, eller hur? Det är svårt att resonera om detta ens med mig själv. Och Peter kan inte prata om det. Han tycker att mediciner är läskigt och vill inte veta vad jag äter nu och hur mycket. Jag inser att vi inte har pratat om det. Han visste ju att jag skulle sluta med litium men när och vad jag äter istället har han aldrig frågat om. Och eftersom han inte frågat så har jag inte tänkt på att försöka berätta. Och han vill inte lyssna och han vill inte veta för att han tycker att det är läskigt? Är det okej? Att det inte går att prata med mamma är ju som det är. Jag gillar inte läget men måste ändå acceptera det. Men Peter?

Jag jobbar ideellt på fritiden för att förändra i samhället, bryta tabun… Men jag har inte lyckats en enda sekund med Peter. Han som ändå borde stå mig närmast.

Att förstå det är som ett knytnävsslag. Jag har liksom inte tänkt på det. Han har ju ändå funnits där. Min kurator har liknat oss vid två stuprör som finns bredvid varandra men lever varsina liv. Ibland gör vi saker tillsammans, men ändå från varsina perspektiv. Och ja så är det. Det är en liknelse som passar bra faktiskt.

Jag ville prata om mediciner härom dagen men jag fick ingen respons. Han ville inte. Så vi gick varsitt håll och fortsatte med varsina liv. Är det kärlek kan du undra? Jag satt på soffkanten och kände mig ensam. Men det är kärlek på vårt vis. Jag vaknar på morgonen och lever vidare. Oftast.

140

Det finns mycket att skriva om. Grannarna badar. Trappan som gick sönder förra sommaren håller nu äntligen på att lagas av en byggfirma. Jag är orolig och pessimist. Andreas är hemma, så gyllenbrun i huden. Han är ute och går långt med musik i öronen just nu. Gabriella skulle operera stortånagel nummer två på onsdag men jag ska ringa återbud. Den är inte sårig så det är bättre att ta det efter sommaren så hon kan få bada. Ett operationssår i denna värme vet man aldrig när det läker bra. Hennes neurolog har sagt till mig att såren som är svårläkta kan bero på hennes neurologiska sjukdom. Inget roligt besked eftersom det enda man kan göra är att hålla koll så hon inte får sår i onödan. Men bra att veta vad saker beror på ändå.

I jobbet har jag haft första handledningen till personal sen ett halvår tillbaka. Det var nervöst innan men gick bra. Så nu känner jag mig sporrad att fortsätta! Det finns alltid risker och jag känner mig splittrad i huvudet. Tankar som mycket väl kan vara tecken på hypomani. Det får gärna stanna där. I hypomanin.

Nu ska jag ta mig en dusch, och sen skura bordet på altanen så man kan sitta där. Fast när jobbarna håller på med trappan så kommer det att bli skitit där igen.

Peter åkte ut med segelbåten. Man måste passa på nu när solen skiner och det är varmt. Jag ska gå ut i trädgården. Man måste passa på nu när solen skiner och det är varmt…

Hoppas att jag skriver snart igen 🙂

Paranojja och framtidsplaner

Under en längre tid så har min jobbsituation känts krisartad. Jag vill så mycket och min chef säger olika saker. Det funkar inte. Jag måste få känna mig kompetent och att min arbetssituation är för mig specialpedagogen istället för mig psykiskt sjuk. Det är lätt för en chef att tro på att medicinerna löser allt. Så är det inte.

Men nu har jag gjort förändringar i medicineringen igen under helgen, så vi kanske kommer nånstans med det i alla fall.

Det är svårt att höja en psykosmedicin som gör en väldigt trött. Man vet inte vart man ska lägga höjningen. Om jag tar den när jag går och lägger mig så är jag helt däckad när klockan ringer på morgonen. Jag vill heller inte börja ännu senare än jag gör nu. Om jag tar den lite tidigare på kvällen så kan jag inte se på TV. Jag kan lägga höjningen på dagen också (helst ej på morgonen), men då är risken att jag blir så trött att jag inte kan köra bil.

Men jag är paranoid så jag måste verkligen göra det här. Jag måste höja dosen. Och jag tror absolut att det kommer att funka sen. Fast problemet kanske inte ligger i psykosmedicinen. Problemet ligger nog i litiumet. Det var ju faktiskt till för något. Jag åt den av en anledning. Så att det märks nu när den plockas bort är väl inte så konstigt egentligen.

Här kommer lite Lars Winnerbäck-tolkning av mitt liv:

Och så min jävla hosta. Mina luftrör. Mina andningsproblem. Jag  har svårt att prata, svårt att skratta… och nätterna är ett helvete. Nästa vecka ska jag röntgas. Det känns inte så kul. En lång slang som ska in i halsen och ner i luftrör och magen. Jag vet inte vad dom ska titta på men jag hoppas faktiskt att dom hittar nånting. För det är inte normalt att inte kunna andas. Det är faktiskt inte det.

I lördags hade vi lite kalas hos Gabriella för vår fd grannflicka. Jag tror att hon fyllde elva nu. Och det är så härligt att hon fortfarande tycker så mycket om Gabriella. De är helt underbara när de sätter igång sina skrattstunder. Jag och mamman var ju också med och vi hade trevligt och skrattade mycket också.

IMG_0003

Både jag och Gabriella är väldigt sociala egentligen. Jag har suttit och läst lite om samsjuklighet när man har bipolär sjukdom, och konstaterat att diagnosen Social fobi inte stämmer på mig. Paniksyndrom men i synnerhet Agorafobi stämmer mer. Att befinna mig mitt i folkmassor är svårt. Det är som om hjärnan blir överhettad på nåt sätt.

Jag sitter här nu och är nervös. Tänk om min chef ringer och säger att jag inte kan jobba under de förutsättningar jag har just nu. Det finns ju inget jag hellre vill än att börja jobba ordentligt.

IMG_0388

Jag har fått tag på några snickare. Flera alternativ. Som kan ta sig an vår raserade trapp. Det vore så skönt om det äntligen kan bli gjort. Sen har jag en plan… att efter att den byggts upp igen, så ska jag beställa fönstertvätt från nån firma. Kosta vad det kosta vill, vi håller ju ändå på att slänga pengar omkring oss när det gäller trappan, så varför inte även ta fönstren då… Ja sen är det ju fasaden som borde fixas. En del kan vi göra själva och vi får nog ta lite i taget.

Peter och jag har pratat lite om sommaren. Det är så mycket jag vill göra faktiskt. Bilturer och bad med Gabriella, javisst, men även med min man, Bo på nåt fint vandrarhem nånstans,

IMG_0362

Föreningen, mina studiecirklar … ja jag har planer där också. Men det får bli lite i taget där. Har inte samma press när det gäller jobbet.

Vad gäller bipolaritet och jobb så har jag läst ett blogginlägg som var väldigt bra. Jag ska länka till det här nu, men sen går jag ut i solen en stund. Ledig idag eftersom jag jobbar på onsdag pga möte med chefen då.

Ha en fin dag. Jag ska försöka få bukt med min paranojja. Sen blir nog allting bättre.

Läs här:
“Medarbetare med psykiatrisk diagnos” av Johanna Nyman