Söndagstankar i april

Har helgen nu att sova i kapp. Jag har sovit dåligt länge. Mycket ångest, attacker. Det har liksom drabbat mig just vid sängdags. Ja på dagen också men inte fullt så påtagligt. Men när natten kommer kan jag inte ens andas. Så jag drar på det där att lägga sig. Bara för att det är så svårt och jobbigt. Men då är det ju så att det blir en ond cirkel. Jag somnar frampå morgonsidan och om jag ska upp och jobba så är det typ bara nån timme eller två som jag har sovit. Nu har jag ju en massa piller. Men det hjälper föga.

Veckan har varit svår just pågrund av det. En morgon körde jag in på en parkeringsficka och kunde slumra en stund. Konstigt. Det svepte stora långtradare förbi mig och jag sov. En liten mikrostund, innan jag åkte vidare till kontoret. Jag stängde in mig, släckte lamporna och la upp jackan på skrivbordet som kudde. Det var förstås inte lång stund jag kunde sova så heller.

Denna helg skulle jag och en kompis åka till Stockholm. Vi skulle på årsstämma (Riksföreningens årsmöte) och sedan gå en kurs. Men det gick inte. Jag skrev ett långt mail till min kompis på torsdagen. Jag var så rädd att hon skulle bli arg och besviken på mitt val att inte följa med. Men självklart blev hon ju inte det. Hon vet ju också hur det är att vara bipolär. Hon har ju full förståelse. Det är nån speciell kärlek mellan henne och mig. Lite mer än vanliga kompisar, men naturligtvis inte som nån man är kär i, inte på det sättet. Men jag älskar att ha funnit en vän som förstår så in på djupet som hon gör. Och hon säger att det är likadant för henne. Och jag tror henne.

Så hon åkte själv till Stockholm. Jag har fått lite rapporter då och då om både årsmötet och kursen. Ordföranden för Riks hälsade till mig och flera av de andra också. De tyckte att det var synd att jag inte mådde bra och kunde följa med. Med poängtering av det förstnämnda. De tyckte att det var synd att jag inte mådde bra.

Skuldkänslor behöver jag inte ha inför dem. För dom vet hur det är.

Min yrkesstolthet vacklar. Jag gjorde en plan när jag började jobba efter min sjukskrivning. Jag visade planen för min chef och han tyckte att den var jättebra. Den följer vi, sa han. Och att vi skulle hålla kontakten ungefär varje vecka.

Att följa planen gick ganska fort för mig. Jag tog kontakt med några i ett annat område där jag hjälpt några familjer före min sjukdomsperiod. Jag läste igenom anteckningar och ingen hade gjort mina arbetsuppgifter under tiden jag var borta. Därför tänkte jag att om jag kontaktade aktuella medarbetare och gjorde upp med dom vad jag skulle göra nu så var allt grönt. Jag hade kommit dithän i min plan som jag delgett chefen i mitten av mars, så jag kände att det kunde vara möjligt att börja kontakten med familjerna i slutet av maj/början av juni.

Men plötsligt fick jag ett internmail från en annan chef. Om att det var annat planerat kring familjerna. Så mina insater var inte aktuella.

Det var som en chock. Jag visste ju att mina insatser behövdes. Och jag hade pratat med mina medarbetare om vad jag skulle göra.

Och helt plötsligt fick jag inte. I tron om att få nånslags medkänsla eller nånting positivt för min skull, så gick jag till min chef och förklarade läget. Men han höll hårt på att jag inte skulle göra det. Han försvarade den andra chefen och sa till mig att “Vi börjar i det lilla. Vi börjar här i vårt område”

Jag känner mig trampad på. Värdelös. Hela min yrkesstolthet är liksom bortblåst. Som om jag hela tiden måste bevisa, måste kämpa! Och när jag har kämpat mig fram till nåt inom jobbet så måste jag ju klara det eftersom de annars får ett “Vad var det vi sa!”. Och det vill jag ju inte.

Jag har varit så sjuk. Och nu måste jag plötsligt klara så himla mycket mer än innan jag blev sjuk. För jag måste bevisa att jag är någon att räkna med.

Jag har varit med om detta förut. Fast då var det mycket värre. Då hade jag en chef som höjde mina andra kollegor till skyarna och tryckte ner mig. Det var som mobbing. Också i samband med sjukdom, men i omvänd ordning. Jag säger det till min nuvarande chef ibland. Att jag aldrig har blivit sjuk av att ha för mycket att göra, däremot har jag blivit det av att ha för lite att göra, och den gången blev jag också jättesjuk. Jag vill aldrig att det händer igen.

Det finns många rationella tankar kring detta. Folk som säger till mig att det förstår du väl att det är så här… Chefen tänker även på verksamheten. Att det måste fungera.

Nej, jag är som ett envetet barn. Jag kanske tänker på familjerna som inte får sina behov inom pedagogiska områden tillfredsställda. Jag tycker att det är viktiga områden. En kille som sitter i sin säng hela dagarna. En familj som behöver pedagogiska redskap hur de ska bemöta honom, vilka aktiviteter som är lagom i nivå för hans sätt att tänka och förstå.

Och jag är som ett envetet barn. Ett riktigt envetet barn som inte kan acceptera tanken på att jag inte får göra detta. I det läget tänker jag inte på familjerna. I det läget tänker jag bara på mig själv som en liten skit som inte är betrodd. Som är nedvärderad, som inte är värd nånting.

Det kan vara svårt att förstå. Det finns många som går på knä i sitt arbete och har för mycket att göra. Många som säger att “Det där har jag faktiskt inte möjlighet till just nu.”

Jag kanske egentligen sitter i den sitsen ibland. Kanske till och med nu! Det kanske är så att arbetsuppgifterna drar iväg och blir för stora. Att jag kanske inte borde ta på mig detta.

Men det finns ändå en viss skillnad. Och det är att jag vill vara vuxen nog att klara mig själv i det arbete som är mitt. Det går inte att förklara. Och det går inte att förstå för dig eftersom du inte går i mina moccasiner. Det finns nåt ordspråk om det där. Att ingen förstår som inte går i mina moccasiner. Det handlar om nån som är indian.

Äsch skitsamma.

Det är söndag. Jag sitter i mitt kök eftersom det är besvärligt att ta med sig laptopen ut i solen. Ja solen skiner. Det är en riktigt varm vårdag. Jag satt ute en stund i går. Vi har kalhygge på baksidan och solen lyser längre på kvällarna över vårt hus och vår baksida. Även om kalhygget är fult så är det underbart att sitta där i solen. Med ansiktet mot det varma. Stänga av tankar och ångest för en liten stund.

Kram på er!