Sammanfattning av närmsta åren

Hösten 2015 fick min dotter Gabriella en svår depression. Det blev värre och värre och runt jul var vår tillvaro en fruktansvärd tid. Hon var svår att nå och gick tillbaka rent kognitivt. Hon bodde i en egen stuga utanför ett gruppboende men i april 2016 fick hon flytta till en lägenhet i ett gruppboende istället.

Sommaren 2015 hände något otäckt för mig. Jag var ute i vår sjö och simmade. Plötsligt kunde jag inte andas och kände hur jag sjönk. Jag höll på att drunkna. Till slut lyckades jag ändå ta mig till land.

Jag tog kontakt med vårdcentralen. Den första läkaren jag träffade sa att det var panikångest. Man vill ju tro på sjukvården, men samtidigt kände jag att det inte var rätt. Jag har haft panikångest i hela mitt liv och detta var inte alls som det.

I augusti åkte jag på en konferens som den förening jag var med i, anordnade. Jag och en annan kursdeltagare var ute och gick och plötsligt höll jag på att ramla ihop av andnöd. Även på jobbet höll jag på att ramla ihop så en arbetskamrat fick hjälpa mig upp. Jag kände även att det var nåt fel på balansen.

Utredningar och diagnoser: Astma, allergireaktion, KOL. Så småningom visade det sig vara blodbrist. Jag fick medicinera med järntabletter och det blev bättre. Efter ett tag blev jag sämre igen och trodde att det bara var att äta järn igen. Prover visade dock inga fel när det gällde blodbrist. Nya prover som visade att det var fel på mitt kalcium. Remiss skickades till Endokrina mottagningen i storstaden, samt ny spirometri, arbetsekg och till neurologen… som inte ville ha mig förrän jag träffat en sjukgymnast.

Sommaren 2016 började Gabriella bli bättre från sitt psykiska mående. Det finns mycket tankar på varför. Huvudsaken är att hon är med oss igen. I det “riktiga” livet. Hon kommer alltid att ha sin autism och sin neuropati. Men jag hoppas innerligt att hon aldrig hamnar i det psykotiska tillståndet igen. Det är nog det absolut värsta vi nånsin har varit med om.

Vintern 2017 dog min älskade kanin och ungefär samtidigt en av våra katter. Det kan låta larvigt men kaninen betydde väldigt mycket för mig. Han fanns där för mig när jag blev dålig i min bipolära sjukdom. En underbar liten varelse som alltid kom och mötte mig när jag kom hem eller gnagde på sitt burgaller nar han hörde mig och ville ut till mig.

Vi hade en katt kvar och så småningom skaffade vi en ny kattunge. Som visade sig vara döv och hade inga tårkanaler och ingen tårproduktion. Vi droppar ögongel i hans ögon varje kväll och han är den gladaste och härligaste katt man kan tänka sig. Ja vår andra katt också förstås.

Sommaren 2017 ramlade jag ner i ett hål. Nej inte psykiskt utan faktiskt fysiskt. Jag satt på yttertrappan och rensade bort vissna löv från blommor, när jag hörde hur det började knastra invid husväggen. Jag hann inte tänka nånting förrän jag föll bakåt ca 2 meter rakt ner i betong och stenar. Jag lyckades ta  mig upp ståendes men det fanns ingenting att klättra upp på så jag fick stå där och ropa en bra stund innan en tjej och hennes hund gick förbi på vägen. Hon kom och hjälpte mig genom att hämta en stege på baksidan som jag kunde klättra på. Eftermiddagen satt jag på en stol i köket och var i chocktillstånd. Min man var ute och seglade och det gick inte att få tag på honom. Han kom hem sent på kvällen och jag satt fortfarande i chock. Jag hade inte skadat mig så mycket. Egentligen var det änglavakt, jag kunde ha slagit ihjäl mig. Lårkaka och sårig fot räckte. Några dagar senare hittade vi sår i bakhuvudet också.

Sensommaren började skogen bakom vårt hus avverkas. Det är bra med tanke på att solen tittar fram längre tid på kvällen. Men det är inte så vackert. Vi kommer att få pengar i alla fall och det har man inte så gott om när man bor på landet och har pendlingsavstånd till allt.

Under den här perioden fick Gabriella den ena fysiska åkomman efter den andra. Ont i tänderna,  öroninflammationer, hörselgångsinflammationer, urinvägsinfektioner och så småningom riktigt otäcka nageltrång i tårna.

En läkare sa åt mig på skarpen att det hade gått på tok när det gällde sjukvårdskontakterna. Den ena boendepersonalen ringde om nånting och sa att det hade hållt på en viss tid samt en beskrivning av symtomen, en annan personal som ringde beskrev förloppet på ett annat sätt, en tredje med en ny beskrivning. “Så här kan vi inte ha det!” sa han och tyckte att NÅGON måste hålla i alla trådar och vara spindel i nätet. Någon som hade hela historiken kring henne. Denna någon var förstås jag.

En cirkus med läkarkontakter drog i gång. Köer, väntan, remisser… och operation av nageltrång. Jag var manisk just då och Andreas fick följa med till sjukhuset och hålla ordning på mig och Gabriella. Älskade Andreas som alltid ställt upp. Som alltid stått ut.

December 2017, dvs i vintras, brakade jag in i ett blandtillstånd. Kalciumrubbningen visade sig bero på att jag åt Litium och jag behövde göra ett val. Antingen sluta med litiumet eller operera bisköldkörtlarna. Och även om jag skulle operera så skulle det ändå kunnat satt sig på njurarna eftersom jag hade så höga litiumvärden i blodet. Ständigt nya prover och en röntgen för att se så jag inte led av benskörhet.

Jag valde att långsamt sätta ut litiumet. Och hamnade således i ett blandtillstånd. Manier och depressioner följde på varandra. Och det värsta… att ha både mani och depression samtidigt.

Strax före jul gjorde jag ett självmordsförsök. Jag hade kontakt med psykiatrin två gånger om dagen i en vecka och när julafton närmade sig lämnade de över ansvar och telefonnr till akutpsyk till min man. Jag stannade dock hemma och firade jul med familjen. Sonen från utlandstjänsten kom hem och vi hade några dagars frist från min psykiska sjukdom. Men sen kom det tillbaka. Jag var sjukskriven i tre månader från mitt älskade jobb. Blomleverans med tulpaner från mitt arbetslag och andra vänner som alltid fanns och finns där. Föreningen som jag är med i och sitter i styrelsen för skulle välja ny ordförande och jag var på tapeten. Jag var dock förnuftig och sa nej. Istället valdes en kvinna som jag tycker så mycket om. Jag vet inte om jag har haft en sån vän nångång som betyder så mycket och förstår mig så väl. Hon är driftig och jag tror att det kommer att gå bra.

Jag satte upp tre mål att leva för. Sonen skulle åter komma hem på två veckors semester och jag såg framemot att ha en fin period med honom. Jag skulle även ha ett kalas då jag fyllde 50. Och jag skulle börja jobba igen.

Under den tiden minskades min litiumdos och det var nästan farligt för mig eftersom mitt blandtillstånd förvärrades igen. Inläggning diskuterades. Men hur skulle det då gå med sonens semestervistelse hos oss, skulle jag inte kunna träffa honom så mycket som jag ville? Och mitt kalas? Och jobbet? En annan medicin höjdes istället och jag blev nästan som en luftboll i skallen. Jag var trött och helt borta.

Andreas vistelse hos oss gick bra. Vi gjorde köttbullar tillsammans som han älskar och han kunde hälsa på sina kompisar samt farfar och farmor med respektive.

Mitt kalas gick bra även om saker kanske inte blev exakt som jag tänkt, men så är ju livet.

Och så har jag börjat jobba. Det gick bra till en början. Jag hälsades välkommen tillbaka på ett stort möte och det känns verkligen som att jag är efterlängtad. Några andra arbetskamrater ska bjuda mig på restaurang under våren.

Ja här är vi nu. Och jag hoppas vid gud att inte braka ner i varken depression eller mani igen. Jag känner mig skör och kan ligga på golvet och gråta av ångest ibland. Men ändå känns det bättre än i julas. Självmordsförsök känns inte så nära längre.

Påsken 2018. Gabriella har kommit till oss på landet. Ikväll ska vi äta påskgodis och kanske se på film eller spela rollspel som hon och hennes far tycker om. Jag är mest med för att de vill det. Och för att jag tycker att det är så härligt att Gabriella mår så mycket bättre än vintern 2016.

En helg i förkylningens tecken. Men det gör inte så mycket. Vi överlever nog den. Nu ska vi skriva på en fantasyroman som dottern håller på med. Hon är jätteduktig på att få ihop det. Pga hennes neurologiska sjukdom är det svårt för henne att skriva och istället pratar hon in på en diktafon och jag skriver ner på datorn.

Våren 2015 tränade jag på gym och simmade på badhuset. Jag älskade att gå långa promenader i skogen. Jag hoppas att jag kan göra det igen. Just nu väntar jag på remiss till öra-näsa-hals för att kolla om jag har för trånga luftvägar. Det finns även tankar på att det hör ihop med min struma.

Nu får detta vara färdigt för denna gång och kanske du följer med på min resa i denna blogg. Stundtals väldigt svart. Men det är ju mitt liv. Ett liv med bipolär sjukdom och en annorlunda familj.

Klicka här så kommer du vidare på min blogg:

Bloggen: Den klara sol går åter opp

 

 

Välkommen till min blogg

Inläggen har varit ganska glesa under senare tid så jag tänkte göra en slags sammanfattning för att komma på banan igen. Vet inte om det funkar, men här kommer en beskrivning om senaste årens “resa”. Om du är ny läsare är du välkommen hit och jag hoppas att du vill följa mig mera.

Jag har två barn; Gabriella och Andreas. De är vuxna: 28 och 25. Den äldsta har autism och en neurologisk sjukdom. Andreas är yrkesmilitär och gör förnärvarande FN-tjänst i ett av jordens farligaste länder.

Bägge har flyttat hemifrån. Gabriella till ett gruppboende och Andreas till Norrbotten. Men som sagt är han utomlands just nu. Jag har en man också, deras pappa. Vi är gifta och bor i ett hus på landet alldeles intill en vacker sjö.

Jag jobbar som specialpedagog och fick för några år sedan halv sjukersättning. Jag jobbar alltså halvtid. Jag har bipolär sjukdom. Troligen även ADHD fast inte färdigutredd.

För några år sedan blev Gabriella väldigt psykiskt sjuk. Förutom hennes autism brakade hon in i något som kan varit en psykos. Vi vet inte säkert eftersom mycket av det också kan ha hört ihop med hennes autism, men även tvångssyndrom. Troligtvis var det en depression som sedan gjorde att allt rördes ihop i hennes liv och det blev någon slags psykos utav det. Hon har i alla fall varit väldigt sjuk. Jag har beskrivit det i en annan blogg som jag hade då. Den blev min dagbok och jag håller nu på att sätta ihop det till en bok.

Det här får bli en presentation och nästa inlägg en sammanfattning istället.

Läs gärna vidare här:

Sammanfattning av de närmsta åren

och

Bloggen Den klara sol går åter opp

 

Vi visste inte om…

Du fanns inte med i bilden. Vi visste inte när du skulle komma tillbaka. Vi visste inte om du skulle komma tillbaka överhuvudtaget.

Tre månader. Det är klart att det är tid som jag har varit borta. Jag sitter på jobbet och försöker få en uppfattning om vad som är gjort, hur tiden sett ut. Jag förstår att det är lång tid, att den varit oviss och att det hänt saker. Och ändå har jag liksom inte någon känsla inuti av att det varit tid. Det är så konstigt. Jag är tillbaka. Mitt rum ser ut som när jag lämnade det i början av december. Jag minns att jag kom hit en lördagkväll och skrev ikapp anteckningar och ett mail om vad som behövde göras. Jag trodde att det handlade om en månad. December. Sen blev det en månad till och en månad till. Jag hade stängt av. Mitt jobb var i en annan värld än den jag levde i. Min sorg, min längtan tillbaka, känslan av att vara en dålig människa, men också en annan känsla, den som fanns där och då. Depressionen, tårarna, ångesten. Den fanns ju. Det var ju därför jag var sjuk. Eller jag var ju sjuk och därför fanns det.

Jag använder ordet. Sjuk. Jag var hemma för att jag var sjuk. Det fanns en tid innan jag blev sjuk och en tid då jag var sjuk. Jag satt där på golvet hemma och grät, jag kunde inte ta mig upp. Till och med på natten efter mitt kalas låg jag på golvet och grät. Varför? För att jag var sjuk.

Och jag hade mina hypomanier och mina blandtillstånd då jag var både manisk och depressiv på samma gång. Det går inte att förstå. Allra minst depressionerna. Jag minns inte det töcken hjärnan befann sig i. Det tröga, sega. Gröten. Och känslan av att inte vilja leva.

Ångesten kommer ibland. Särskilt när jag kör bil. Den drabbar mig. Kväver.

Och nu. När jag sitter vid mitt skrivbord och tror att jag jobbar. Jag sysselsätter mig, men förstår nog inte riktigt med vad. Och inte varför.

Och min arbetskamrat säger orden. Vi visste inte om du skulle komma tillbaka överhuvudtaget. Jag är ledsen. Jag förstår ju. Och ändå inte. Jag sitter ju här. Jag sminkar mig på morgonen och sätter mig i min bil och jag kör till mitt jobb.

Det är ju det här som är mitt liv. Att jobba halvtid och ha ett liv.

Jag gråter. Jag sitter vid mitt skrivbord och vet plötsligt inte vad jag ska göra. Och jag vet att om jag går hem och blir sjuk igen så blir de besvikna. De kommer att tänka Fan hon skulle ju vara här nu och gjort det här och det här. Hon sa ju att hon skulle klara det.

Så nästa gång kanske jag ska säga nåt annat. Jag kanske ska säga magsjukan, brutit benet. Men det är ju jag som vill kämpa för att bryta tabun. Ska jag då ljuga nu?

Ja… för att jag skäms. Jag är besviken på mig själv, men allra mest så skäms jag för att jag är dum. Taskig. Som inte gör det jag sagt att jag klarar. Jag sviker.

I tre månader krånglade jag till livet för dom. Om jag skulle bli sjuk igen så krånglar jag till det igen. Flera varv mer än förra gången.

Jag kom ju hit och tror att jag går här för att stanna liksom. Och ändå vet jag inte. Hur blir min helg, kommer jag hit på måndag?

Och om jag inte… så tittar dom på varann och säger Neä!

Dom är samma människor som förut. Och ändå inte. Deras syn på mig är annorlunda. Jag menar inte synsätt på mig för att jag varit psykiskt sjuk så länge. Nej, deras syn på mig för att dom inte vet om jag kommer tillbaka. Hon som försvann ett tag. Nu är hon här igen. Men ska vi våga tro att hon stannar.

Nej det ska ni inte våga tro. Gör inte det. Tro inte. För vi vet inte. Ni vet inte och jag vet inte. Jag vet faktiskt inte.

Jag är så ledsen. Jag sitter på mitt kontor och gråter. Tårarna rinner. Kinderna är säkert röda och fulla med mascara. Hur ska jag kunna gå ut härifrån och säga hej då, trevlig helg. Jag har inget handfat här inne. Jag får väl låtsas som jag är jättekissnödig och springa till toan.

Förstår ni vad han sa egentligen… De hade nästan slutat räkna med mig.

Det var nästan som om jag inte fanns. Jag var ett diffust spöke som bara fanns i mailen ibland. Mitt kontor var tomt och de delade upp mina arbetsuppgifter mellan sig.

Det kommer väl en måndag och jag vet inte var jag är då.

Igår var jag hos min kurator, i morse med bilen till verkstan och häromdagen köpte jag en ny klocka. Jag har ett liv nu och en jävla sorg över en tid som i mitt medvetande nästan inte finns längre. Mer än bakom hörnet.

Återvänder till bloggen åtminstone idag

En vecka har gått efter kalaset. Jag är väl kanske  nöjd. Fast det var flera saker som inte blev som jag planerat. Alltså som inte gick efter mina planer. Det främsta var att jag inte hann förbereda klart innan gästerna kom. Det tyckte jag blev lite jobbigt. Sen är det lite jobbigt att min mamma är och hackar på mig hela tiden. Hon är nästintill otrevlig på nåt sätt. Respekterar mig inte. Bär sig åt som när jag var liten, eller som om jag vore liten. Talar om vad jag ska göra och vad jag inte ska göra, dvs vad jag gör för fel. På kalaset resulterade det i att jag inte orkade befinna mig i samma rum som henne. Det var faktiskt inte roligt. Dagen därpå ringde hon mig inte. Det brukar hon alltid göra när hon varit på kalas eller liknande hos mig. Så jag ringde upp henne, men hon var precis som vanligt. Jag tror inte ens att hon fattade hur det var. Jag vet inte hur jag ska ta det riktigt. En första tanke är förstås att dra upp det till ytan och säga som det var, att jag var ledsen och varför. En andra tanke är… varför då? Hon är gammal och jag vill egentligen inte bli osams med henne. Jag vet faktiskt inte vart jag skulle vilja komma med det. Så hittills har jag låtit bli. Fast det gnager i mig. Känslan av att vara tillplattad, att inte ens få vara en vuxen människa på min egen 50-årsdag.

Jaja, dagarna går. En veckas jobbande. Väldigt svårt med alla frågetecken i schemat. Tid som är till för att jag inte ska dra iväg och jobba för mycket. Tid som är till för att verksamheten inte ska spricka för att jag tar på mig för mycket och sen skulle bli sjuk igen…

Ja jag förstår ju det där. Och ändå känns det orättvist. Tänk er bara min ADHD-hjärna i ett arbtsliv där jag sitter framför datorn och läser ikapp anteckningar som gjorts medan jag varit borta. Och snickrar på en powerpointgrej om handledning – att möta personalgrupper. Ja det låter lagom och kul. Fast att sitta så en hel jävla dag, funkar inte för mig. Det går inte, har aldrig gått, oavsett skov eller inte.

I morgon ska jag försöka ta lite promenadraster. Komma ifrån jobblokalerna lite. Ut ut! Om jag orkar. Jag vill så mycket mer nu. Har frågat en kollega om hur det är på gymet om något är annorlunda. Det var tre år sen jag gick där. En gång i veckan drog jag mitt kort,  slog in min kod och klev in. Gympadojjorna står fortfarande under Peters laddbänk på övervåningen. Jag gick ner i vikt då. Jag simmade, gymmade, promenerade, åt nyttigare. Nu har jag gått upp alla kilo igen. Fan!

Tänk hur livet blev. Jag höll på att drunkna i vår sjö. Gabriella fick sin depression som senare blev någon blandning mellan psykos och tvångssyndrom-autism. Min andningsförmåga blev bättre ett tag och vi trodde lösningen var järntabletter. Men sen dalade allt och utredning efter utredning efter utredning… visade egentligen ingenting. I dagsläget vet vi att kalciumfel beror på litiumet så nu trappar vi ut det. Andningsproblemen kan eventuellt bero på för trånga luftvägar. Nu väntar jag på tid hos Öra-Näsa-Hals. Orken är bättre och viljan att leva har återuppstått igen sen i julas. Och ändå… går det inte helt bra faktiskt.

Natten efter kalaset var hemsk. Jag låg på köksgolvet och grät med katten som strök sig omkring mig, undrandes, tröstandes.

När jag ska somna måste jag ha musik i öronen och helst katten på magen. Men oavsett om han ligger där eller ej så viner det i luftrören i halsen och huvudet är som en gråtande köttklump.

Vi har haft årsmöte i föreningen. Jag har sagt nej till ordförandeposten och det känns faktiskt bra. En seger över mig själv på nåt sätt. Ett YES jag klarade av att segra på nåt sätt. Min älskade väninna som blev ordförande istället kommer att fixa det galant. Vi har så mycket tankar gemensamt och det känns som att vi faktiskt är nåt slags team. Vi pratar och skrattar och jag är så glad över att ha funnit denna människa. Vi förstår varandra i vår bipolära sjukdom, och ändå har vi liksom inte fastnat i nån negativ härva utan snarare tvärtom – vi kan skratta åt våra helveten. Ett sätt att skämta så där svart som ingen annan förstår. Mitt sätt att överleva är att driva med livet på nåt sätt. Jag glömmer bort mig ibland och tror att omvärlden ska förstå mina skämt, mina bisarra ironiska, och så blir dom bara skärrade, livrädda. Jag har svårt att lära mig det där.

Idag skiner solen, vintern kanske är påväg att slå över till vår. Isen som knövlar sig över vägarna kanske är på gång att bli gyttja under skorna.

Igår hade jag en trevlig dag hos Gabriella. Vi skrev på hennes bok och lagade mat. Sen diskade jag medan hon gick promenad. Lite senare såg vi på “Inte smartare än en femteklassare”. Jag måste erkänna att jag inte är det. Smartare alltså.

Jag är inte ens tillräckligt smart att veta om jag ska gå ut eller in.

20160319_163910

Från ångest till kompetenta möjligheter… eller bara skit av alltihopa!

Torsdag 1 mars
Gick upp i god tid för att klara av alla morgonrutiner och sen kunna åka och göra första dagen på jobbet. Övriga var på utbildning och möten i en annan stad och jag skulle använda dagen till att förkovra mig i anteckningar i datorn, mail och det allra första förstås… att komma in i datorn överhuvudtaget dvs lösenord, pinkoder osv… Ja allt sånt. Jag satte mig i bilen och åkte. När jag kommit en ganska god bit på vägen kom jag på att jag nog hade glömt nycklarna till jobbet. Jag rotade igenom väskor m,m men ingen nyckel så den borde vara kvar hemma. Troligtvis i den andra jackan som jag hade förra veckan. Vände och åkte hem och letade i jackan… men ingen nyckel. Jag letade på alla upptänkliga ställen och hittade den inte. Och där nånstans sprack allt. Jag satt plötsligt på golvet med panikattacker och grät. Jag mailade min chef om läget och att jag kanske inte skulle komma iväg alls. Men när jag suttit där och skakat och gråtit i säkert mer än halva förmiddagen så fick jag plötsligt en ingivelse. I det utrymme bredvid trappan till övervåningen som jag rensat häromdagen så fanns faktiskt en annan svart ryggsäck. Så jag gick och kollade och där var den! Jag hade lagt den i fel ryggsäck!

Men jag var helt slut och fortsatte att gråta. Tog mig lite lunch och åkte sen iväg i alla fall. Det skulle ha känts fel tror jag att lägga ner jobbplanen. Kanske det hade gjort att jag inte kunnat jobba dagen efter heller. Jag åkte och gjorde det jag hann och det kändes rätt ok.

På kvällen skulle jag ut och äta med nya studiecirkeln. Det blev väldigt trevligt. Lagom sent men sen lite strul på hemvägen pga att jag skjutsade hem två stycken och den ena glömde sin väska och jag var tvungen att åka tillbaka med den och kom inte in för att ytterdörren var låst och hans mobiler var i väskan som jag hade vilket gjorde att han inte visste att jag stod nere vid ytterdörren och drog i handtaget. Men på nåt konstigt vis så hörde han det nog alla fall, för han kom ut på balkongen och sen fick han sin väska och jag åkte hem…

Kanske det för min del inte behövs mer…….

IMG_0010

Fredag 2 mars
Även denna dag kom jag upp i tid. Nånting strulade för jag blev lite sen men i nuläget minns jag inte vad. Jag kom i alla fall till jobbet i en vettig tid. Två kollegor satt och fikade så jag gick in och fikade med dom. Det var riktigt roligt faktiskt och allt kändes helt rätt. Sen grottade jag ner mig i datorn igen och läste bland annat anteckningar där det bestämts att jag skulle ha handledning för en speciell personalgrupp. När jag hade samtal med min chef i februari bestämde vi att det kunde vara en lagom uppgift för mig att börja med. I anteckningarna stod ett datum som jag inte alls kunde så jag klurade lite på hur de menade. När jag skulle åka därifrån så började en kollega prata med mig om arbetsuppgiften, vem som skulle ta det och vad anteckningen gällde. Nåt svar kom vi inte fram till utan skulle höras av per telefon nästa vecka. Den stora frågan är: Är jag redo att ta mig an just denna personalgrupp redan nu? Eller kanske det är en jättebra uppgift för att känna mig stark och kompetent? Vad händer med personalgruppen om jag blir sjuk igen efter att ha startat nånting med dem? Och vad händer med mig om det blir för jobbigt? – svåra frågor.

IMG_0025

Sen följde jag med min kära dotter på möte på psykiatrin med hennes samtalskontakt/sjuksköterska och läkaren. Ett jättebra möte. Hon skötte sig jättebra. Pratade samlat utan att breda ut sig kring onödiga detaljer. Och jättebra förklaringar på olika saker. Alltså jag är nästan salig över vilket toppendotter jag har!!!

Vi åkte till sjukhusets café/restaurang och käkade lite mat efteråt. Jag älskar verkligen de som har det där stället! När jag gick in och kollade med dom hur länge dom skulle ha öppet så sa han att de skulle förlänga öppettiden för vår skull så vi kunde äta 🙂 En annan sak som jag älskar med en del ställen är när dom tar sig an Gabriella, pratar och skojar på ett lagom sätt, hjälper till och liksom respekterar henne som en vuxen människa. Under årens lopp har man ju varit med om motsatsen dvs människor som inte förstår att de ska prata med henne utan pratar med mig pga att hon sitter i rullstol och ser lite annorlunda ut. God mat och en stunds trevlighet.

Där någonstans borde ju min ork vara slut. Totalslut. Det voro kanske dags att bryta av för att det inte skulle bli katastrof för min egen psykiska förmåga.

IMG_0026

När vi kom hem till G hade inte personalen fredagshandlat åt henne medan vi var borta. Den personal som jobbade visste ingenting om det. Hon hade börjat efter lunch och på förmiddagen var det enbart vikarier som jobbat så hon trodde nog att det skulle ha varit gjort av dom. Nu fanns inga varor nånstans och pengar och plånbok var borta! Jag sa att om dom bara hittade pengar och handlarlistan så kunde jag åka och handla – G hade ändå bett mig hämta ut pengar åt henne. Hm…… där satt jag. Tiden gick…. Efter lång väntan kom aktuell personal med lista och pengar, det hade legat ihop med någon annans och eftersom de har så många att handla åt samtidigt så var det ju inte så lätt, tyckte hon. Nej det förstår jag ju verkligen. Men ändå tror jag att det är ett ganska stort fel… Jag sa till personalmänniskan att det var ju tur att det gällde G som kunde prata för sig. Det höll hon med om – dom andra hade nog bara suttit och sagt Jaa…

Under hela denna stund så hade personalkvinnan och jag glada samtal med varann. Jag var inte arg och sur och vi kunde skoja med varandra osv. När jag sen åkte till affären så började jag fundera över det hela. Samt att mitt dåliga mående slog till. Skulle jag med min stora ångest gå in i affärer och handla, vilken affär skulle jag orka till och var detta verkligen bra i längden?

Väl tillbaka fick G plocka ur sina varor själv och jag gick tillbaka in till gemensamhetsutrymmet där två personal satt och de andra brukarna. Jag berättade att jag dessutom hade haft telefonsamtal med Gs pappa/god man och att han inte alls var förtjust i vad som hade hänt. Det var ju faktiskt pengar det handlade om och inte nån liten summa utan en hel 500-lapp. Men nu var det ju inte det jag tänkt prata med dom om utan mitt mående m.m. Den aktuella personalkvinnan hade mycket att göra, någon som ringde i telefonen, någon annan som skulle ha hjälp med nåt osv, så jag orkade inte sitta och vänta på det också utan gick. Började åka hemåt och kände återigen hur min ångest knackade på. Då bestämde jag mig – jag stannade vid en parkeringsplats och ringde upp boendet igen. Pratade lite osammanhängande men fick nog ändå fram att det här påverkar mitt bipolära mående och när det blir så här så kan jag antingen bli manisk eller få stark ångest. Jag berättade att jag varit sjukskriven i tre månader och nu jobbat i två dagar och att nästa vecka skulle jag vara ledig och städa och förbereda att vi skulle ha kalas på lördagen. Jag ville snällt att dom kunde se till att G hade det bra och kanske kunna göra roliga saker med henne eftersom jag inte skulle kunna ta hem henne till oss nu innan kalaset. Det är kanske svårt att förstå, när man faktiskt egentligen inte är där för min skull utan för min dotter och då ena stunden träffa en mamma som skojar och erbjuder sig hjälpa till och i nästa stund sitter och gråter av ångest i bilen.

IMG_0032

Jag åkte hem. Min man tog disken och sen såg vi på film. En jättebra film. Mot slutet började jag känna av min ångest igen. Filmen avslutades med väldigt dramatisk musik. Som utlöste nya attacker. Jag gick ut i köket och ställde mig ihopvikt och kunde inte andas. När Peter kom ut i köket satt jag på golvet och grät. Han kramade och skojade lite. Han fick upp mig på fötter och vi borstade tänder ihop. Jag tog lite extra sobril tillsammans med övriga ganska starka psykosmediciner/neuroleptika, lyssnade på skön musik i telefonen och med katten på magen la sig lugnet även över mig.

Idag vaknade jag ensam i huset. Peter är på årsmöte med en förening och Andreas skulle ut och pimpla med några kompisar.

Det finns en sak som kretsar i huvudet. Jobbet. Ska jag handleda den där personalgruppen eller inte? Till och med Gabriella tyckte att det var en dum idé när jag berättade om varför jag blivit försenad till henne (dvs min kollega och jag pratat om arbetsuppgiften).

Jag måste släppa det där nu. Ringa till jobbet på måndag och ha ett svar. Jag vet inte än. Men om jag säger ja till uppgiften och så säger mina läkare att litiumet måste bort och att jag inte klarar av den uttrappningen själv utan måste läggas in… alltså det var ju faktistkt ganska nyss som inläggning var på tapeten. Som till och med jag starkt tänkte tanken. Men om jag då påbörjar nåt som jag inte kan fortsätta med utan allt brakar… så kanske det inte är bra för nån. Jag vet inte.

Ja det var dagens lördagssvammel. Kram på er därute.

IMG_0008