Snäppet högre än hypoman

Den klara sol går  åter opp… Ja det sägs att man är eoforisk när man är hypoman. Ja det kanske jag var en gång för några månader sen. Innan blandtillståndet. Innan blandfärsen.

Men nu är jag knappast euforisk. Ögonen är som grus samtidigt som jag har blöta tårar innanför ögonlocken, sus i hela huvudet och ben som rycker och kliar. I natt kunde jag förstås inte sova. Alltihop var ett konstigt tillstånd jag nästan inte varit med om förut. Jo Blandtillstånd har jag varit med om. För många år sen. Och kanske det är på samma vis, men det minns jag inte. Det enda som finns i mina tankar är… att det här är fel.

Vi håller på att rensa grejer här hemma. Mest min man faktiskt. Och idag har vi varit till tippen. Sen åt vi pizza. Peter körde på hemvägen och det var tänkt att jag skulle sova, men det gick inte. Väl hemma stoppade jag i mig sobril och Quetiapin och skulle sova tänkte jag, men så ringde telefonen. Så småningom kunde jag lägga mig, efter ännu en Sobril gick det bra och jag sov över en timme. Så himla skönt!

Och så ringde telefonen igen… Det var Gabriella. Surt om allt möjligt. Hon skulle få en ny granne med svår utvecklingsstörning och utan direkt språk och ganska gammal. Nej, man kan inte välja sina grannar… men när man bor i ett gruppboende och det är väldigt lyhört och man nästan måste umgås med sina grannar om man överhuvudtaget ska gå ut i gemensamhetsutrymmet alls. Fast som sagt – inget att göra åt… mer än att isolera väggarna bättre och hjälpa G träffa andra vänner på ett enkelt sätt.

Nu spårar jag iväg här. Jag är sån hela tiden. Pratar mycket om väldigt olika saker. Det är svårt att hänga med säger Peter. Ena sekunden om det och nästa om något annat, samma med mina tankar, jag följer dom liksom inte ända ut…

Ja det finns mycket att skriva. Jag tror att jag är snäppet högre än hypoman. Och vad är man då?

 

IMG_0042

Peter och hjärnskakningen

Jag ska försöka blogga lite oftare har jag tänkt mig. Kanske det kan ge mig lite struktur i tillvaron. Ett sätt att titta tillbaka på dagar och se att de är konkreta och att det händer nåt liksom.

Igår var en konstig dag. Peter åkte iväg till skytteföreningen och när han kom tillbaka hem hade han fruktansvärt ont i huvudet. Dagen innan hade han råkat få ett slag av en träbit i huvudet på jobbet. Han var lite borta några sekunder/minuter och var sen yr och hade huvudvärk. Så han kollad med 1177 och dom tyckte att han borde åka till akuten. Så det gjorde vi och tillbringade kvällen där 😦 Inga inre blödningar som tur var enligt röntgen, men en hjärnskakning var det dock.

Vi åkte och åt på en indisk restaurang och därefter hem. Nu ska han vila från intryck och inte åka bil.

Ja jag är egentligen inte förvånad. Jag undrar ibland ändå om det finns nåt religiöst väsen nånstans som ser till att mitt liv är som det är. Prövningar eller illvilja?

Nu är det ju så att om jag ska vila från intryck i en månad och försiktigt komma in i jobbet, försöka rensa och sortera alla mina aktiviteter, så är väl inte det så viktigt…

Det ena kanske inte behöver utesluta det andra… men det gör det ju! Därför att om Gabriella behöver hjälp med något så är det ju jag som åker. Som alltid förstås. Men ingen tar över för att jag mår dåligt. Däremot kan ju Peter hävda att han inte kan hjälpa henne för att han är dålig. Och så är det ju så att Gabriella blir extra stingslig och behöver hjälp med extra mycket när jag är sjuk. Kanske det låter som att hon är bortskämd och en skitunge. Men så är det inte utan snarare så att hon blir orolig. Saker är inte som de brukar. Och om jag säger att jag inte kan komma så blir det katastrof för i hennes värld blir oron för stor över hur det ska bli istället om jag inte kan komma. Det är för lösa trådar, för diffust, för omöjligt att förstå.

Så för allas bästa, för lugnets skull som i förlängningen också gör min värld lugn, så är det ju jag ändå som måste hjälpa. Som måste åka. Som måste se glad och trevlig ut. Som måste skoja och busa. Som måste kämpa. Som måste säga ifrån om saker blir fel. Som måste ta alla telefonstrider. Jag – hon som egentligen är så psykiskt sjuk att jag skulle läggas in om jag inte kan ta bort intryck själv.

Ha! Läggas in? Det skulle göra G ännu stingsligare och ännu mera sjuk; ont i nageltrången, ont i öronen, osams med personalen, you name it. Till helgen fyller Peter år. Då ska G hämtas hit. På fredagen. Någon måste köra henne i bil hit. Någon är förstås jag eftersom Peter har hjärnskakning och inte ska köra bil.

Det finns många saker här i livet som man kan undra över. Till exempel varför man fortsätter att gå omkring. Faktiskt.

PS. Jag älskar verkligen min dotter. Och jag älskar min man. Men min ork tar stopp nånstans på vägen, så är det.

IMG_0040

 

Tid att gråta

Hej på er govänner!

I onsdags blev jag sjukskriven ännu en månad. Och så började nedtrappningen av Litiumet. Två tabletter tills den 14:e feb då jag ska till min läkare igen och checka av. Sen kanske det blir resten.

Jag har ju vetat detta sen i höstas. Men nu startar vi alltså. Och det känns tufft. Jag har varit uppskruvad några dagar innan detta, men igår var det som om nån slog en klubba i huvudet på mig. Deppraset slog till. Det är så konstigt hur man känner det så väl i kroppen; det där helt utslagna, matta. Alla rörelser som knappt går att göra. Alla tårar som bara kommer. Hur man helt plötsligt ligger på golvet och inte tar sig upp. Som att trapporna till övervåningen nästan är som Mount Everest.

Och så ringer mamma och man ska säga nåt om hur man mår… och allt blir bara konstigt.

Och så ringer Gabriella… och ena dagen tar hon in vad jag säger och börjar fundera över hur jag ska klara att vara med henne på ett möte ang ny kontaktperson och om jag verkligen klarar att starta en studiecirkel i februari. Jag hinner tänka att hon är omtänksam. Och det ÄR hon ju. Dagen därpå pratar jag med en väldigt stingslig tjej som mår så himla dåligt och har ont överallt och har ångest och är ledsen för att det är ett år sen Ballebuskaninen dog och ALLT negativt som går. Och jag tänker att Jaha, nu vet hon att jag är dålig och då blir hon ännu sämre och så slutar det med att jag måste ta hand om henne. Och det gör jag ju och jag tycker synd om henne och jag har ingen känsla om att det är orättvist att jag ALLTID måste vara den som står stark, även om jag inte är det. Och om hon blir psykiskt dålig så kommer jag att ta hand om henne, jag kommer att springa på alla möten…

Fast egentligen har min läkare sagt till mig att nu måste jag ta det lugnt, jag måste sortera bort alla intryck som kan dra igång mig. Och om jag inte klarar det själv så kanske jag måste läggas in.

Den 10 mars ska jag ha kalas för att jag fyllt 50. Och innan dess vill jag börja jobba. Jag har en plan i februari att åka och hälsa på och sätta mig in i datasystemet, uppdatera mig och sakteligen kunna börja jobba lite. Kanske en dag i veckan. Om jag orkar.

Jag har pausat facebook. Om det nu bara är så att det ger mig tid att gråta…

IMG_0061

Igår var det ett år sen som Ballebuskaninen dog.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1

Berättelsen som fortsätter

Berättelsen om Marielle fortsätter… Det är lite bättre på dagarna nu, men nätterna känns som att jag är på väg i en rallybil rakt ner i diket.

Igår var jag och hälsade på en underbar väninna. Jag tycker så himla mycket om henne. Hon fick ett fint inbjudningskort till mitt kalas. Jag trodde inte hon skulle tacka ja men det gjorde hon. Hon erbjöd sig även att hjälpa mig att städa! ❤ Lite knepigt känns det att inte klara det själv så jag sa att jag skulle fundera lite.

Nu ska jag sortera in nya mediciner i min dosett. Jag känner att de är så nödvändiga. Hur ska det gå om jag ska sätta ut Litiumet?

I morrn ska min läkare ringa….. Vi får se vad det resulterar i…

Kram på er därute!

IMG_0054

Mani

Jag är totalt överspeedad. Sover inte. Gråter. Gör konstiga saker. Korsord till psykiatrin som kanske inte var helt genomtänkt, men va fan jag är ju bipolär… Inbjudningskort till mitt kalas i mars, bjuder släkt att komma hit i sommar på släktträff, idag ska jag till Gabriella och skriva på hennes bok och sen laga mat ihop. Fast jag känner att jag inte borde gå nånstans alls.

Pendlar

Jag pendlar fortfarande. Och så mycket som jag vill göra! Jag har gjort en lista och satt på kylskåpsdörren, men blir mest stressad eftersom jag inte hinner med saker som jag vill. Från början hade jag tänkt att göra en färdiglista istället. Dvs skriva upp saker som är färdiga, men då glömmer jag saker som jag håller på med och behöver göra.

Ja livet är ganska rörigt. Och det är nåt med Gabriella hela tiden. Fatta heeeeela tiden. Det där jävla nageltrånget som opererades och så togs stygnen bort i torsdags och nu har såret gått upp igen!

Igår var jag så himla uppvarvad. Frågade min man hur andra människor (som inte är bipolära) tänker och fungerar. Jag är ärligt intresserad alltså på hur det egentligen går till, hur det är att vara “vanlig”.

Idag är jag mer intresserad över hur människor ÄR. Hur andra fungerar, får ihop tillvaron liksom. Hur den där listan liksom sjunker och så småningom försvinner. För att man GÖR saker. Men jag gör ju saker! Och ändå sjunker inte listan.

Och i dag känner jag mig ungefär som före jul igen. Så igår var det väldigt upp. Idag är det väldigt ner. Människor omkring mig hänger inte med. Det är lätt att tro att NU mår Marielle bra och så blir dom jätteförvånade när jag plötsligt (väldligt plötsligt) ramlar ner i botten och det inte går att prata med mig knappt.

Tårar måste inte alltid finnas. Ångesten kan vara stor ändå.

I morrn ska jag på nåt som heter Bentätsmätning. Tisdag har jag telefontid med min läkare på endokrina och sen ska jag till min kurator. Onsdag ska jag göra ny spirometri och arbetstest (cykeltest). Nästa vecka har jag telefontid med min läkare inför om jag ska börja jobba igen 1 februari. Jag är helt inne på tanken att jag ska det. Det har gått så länge och jag har kommit så långt ifrån det.

Men jag vill kunna åka från jobbet direkt hem, inget annat! Och det är ju faktiskt så att jag inte är anställd av kommunen för att göra en massa saker med G som personal och sköterska egentligen har betalt för. Men min älskade unge ska ha det bra, det är ju det som är viktigt och HUR mycket ska jag orka strida för att andra ska göra sitt jobb… när det är enklare för mig att göra det själv?

Tid, tid…..  Jag älskar den här låten. Jag tänker på min son när han flyger över Sverige för att komma hem till sig. Snart ska han flyga längre, till ett annat land, som FN-soldat. Fredsbevarande. Och jag är stolt. Han gör nåt stort.

Jag älskar honom.

Lite sådär… hypomant kanske :-) ?

Jag är helt besatt av att jag ska ha födelsedagsfest i mars. Jag planerar och grejar och ordnar och … tror kanske inte riktigt att det är “friskt”. Min mamma säger att jag låter uppvarvad och det trodde jag minsann inte att hon var den som märkte sånt, så jag är väldigt förvånad. Bägge barna tycker att jag är jobbig som inte kan sitta still. Igår fick jag ett ryck att städa bland mina scrapbook-grejer och det var så himla kul!

Jag hoppas att detta håller i sig för då vill jag städa köksskåp nästa vecka! Och byta gardiner! Fast tvätta fönster klarar jag nog inte….

:-O

Mitt i allt har jag en fundering som jag skulle behöva ha hjälp av er om någon är erfaren kring detta… Min käre make är osams med sin syster sen några år tillbaka. De pratar inte med varandra. Jag kan därför inte bjuda dom på min fest, men bjuder hennes äldsta dotter. Detta kan bli kruxigt. Jag kommer alltså inte att bjuda systern, men skulle vilja ta kontakt och … säga vad? Eller inte alls.

I morrn åker min älskade son hem till sig och om två veckor utomlands för FN-tjänst. Usch det är jobbiga tankar. Men denna jul har mest handlat om hans flickvän… Igår tror jag att de blev sams efter några dagars uppehåll!

Hm… ett lika osammanhängande inlägg som jag känner mig…

Lite sådär… hypomant kanske 🙂 ?

IMG_0020

Naglar, kärlek och egen tid

Igår var Gabriella, jag och Andreas till sjukhuset i storstaden. Ja Andreas! Så skönt att få med sig en lugn människa. G fick ena stortånageln opererad. Exakt vad dom gjorde vet jag inte för jag klarar inte att titta när dom opererar varken mig själv eller andra. Det gjorde väldigt ont när de bedövade, men hon var duktig. Väldigt duktig. Själva operationen gick bra. Idag går väl bedövningen ur och antagligen kommer hon att få jätteont. Hoppas att jag inte måste åka hem till henne, men man vet ju inte…

När det gäller min älskade son så har han kärleksbekymmer. Han har haft ihop det med en tjej som är väldigt speciell. Troligen har hon några psykiatriska svårigheter. De senaste dagarna har hon velat vara ifred och har kontakt med andra killar. Det behöver ju inte betyda nåt men alla hennes depptendenser blir svårt. Vi har pratat ganska mycket A och jag. Han har ju faktiskt levt ett helt liv med en bipolär morsa och en syrra med stora svängningar och utbrott. Ska han verkligen viga sitt liv åt ännu en person med liknande svårigheter?

Nu har dom inte pratat på två dagar alls. Han sover inte på nätterna. Snart ska han åka utomlands i jobbet och det här får inte riktigt påverka där ju.

Jag tycker så mycket om honom. Skulle så gärna vilja göra nåt. Men han är 25 och måste strida sina egna strider.

Nästa vecka åker han hem till sig många mil härifrån. Förhoppningsvis fortsätter G att bo hos sig och leva ett vanligt liv. Peter börjar jobba. I dagsläget i tankarna finns förutsättningar för att få bry mig om mig själv. Jag tror inte på det själv. Det brukar hända nånting. Så det är väl bara att vänta och se VAD.

Kram på er!

IMG_0002