Julen i utklipp från facebook

Jag ska klippa in lite inlägg från facebook här eftersom det inte gått så bra att skriva här senaste tiden. Jag vet inte varför. Det är ju egentligen inte alls bättre att skriva långa inlägg på facebook. Men det har bara blivit så….

19 december 2017: “Våga prata om psykisk ohälsa: Blandtillstånd i Bipolär sjukdom: Alla tillstånd, alla skov ser olika ut för olika människor. För närvarande kan det vara att man t.ex en stund, en dag eller flera dagar åker hiss mellan de olika tillstånden; hypomani, mani, normaltillstånd, nedstämdhet eller depression. Ibland kan det vara från ett tillstånd till ett annat väldigt snabbt, men ibland kan det även vara samtidigt t.ex hypomani och depression på samma gång… Det är inte roligt kan jag säga… När man befinner sig i Blandtillståndskovet och känner sig normal (jomen i det här fallet kan man faktiskt känna sig normal) så tänker man “Jippie nu är jag frisk!” man tror att man klarar så mycket… så då drar man upp i nåtslags maniskt och Pang slår man i backen och sitter på golvet och gråter. Det här är inget fjantpsykiskthittapåtillståndsittaochlatasig… Det här är på riktigt. Det här är hemskt.
I ett normalskede fick jag för mig att jag skulle följa med Peter och Gabriella till ett köpcentra. Jag behövde ju också handla julklappar. Det blev jobbigt kan jag säga. Det var ingen enkel jippiedag. Ibland var det skit. Riktigt riktigt skit. Det blev inte några julklappar från mig. Så på nåt sätt måste jag ut i vimlet igen nånstans.
Kul……………………………………….. 😦
Gabriella köpte en telefon och så åt vi gott 🙂 Och stundtals hade vi ju riktigt trevligt förstås.
Sen finns det ju andra problem, som mediciner och mina fysiska problem. Konstigt nog känns inte det lika viktigt :-O
Som sagt: “Våga prata om psykisk ohälsa” så varsågod här fick ni lite information om det….”

21 december: ” Storstädning av min bil pågår… av min son”

“Skulle städa men började leta efter hatten istället. Väldigt viktigt eller hur?!”

Kl 01 på natten 22 december: “Och istället för hatten letar vi efter katten.”

“Klockan är halv två på natten. Och Lille C har inte kommit hem.”

“Efterlysning: Lille C är borta! Han bor i ………………….. Han är orange och vit kastrerad hankatt, lite mullig om magen. Lille C är döv samt har problem med sina ögon så han behöver medicin varje dag. Snälla kontakta oss om du vet nåt! Tel ……………..! Dela gärna!”

23 december: “Lille C har kommit hem! Oskadd. Inget hispig eller rädd. Luktar inte skog. Inte jätteblöt. Lagom aptit och magen snarare större. Kanske han har varit inne hos nån.
Vi är så tacksamma för att ni är så många som har engagerat er! Tack så jättemycket!”

“Julen för två år sen hade vi ett helvete med en psykiskt mycket sjuk dotter. Ingen människa kan föreställa sig vad vi gick igenom. Två år tidigare hade jag en blandepisod. Förra året var det som om man liksom inte brydde sig om nåt annat än att vi mådde bra. Gardiner, dukar osv var inte viktigt i vår värld. Nu är jag inne i ett skov igen. Gabriella har sitt gamla vanliga autismfungerande (eller ickefungerande pga autismen). Det som vi alltid tycker är så jobbigt med alla högtider, hon bygger sitt eget sätt att se på allt, det ska vara på särskilda vis, exakt exakt exakt, minsta lilla som frångår hennes tankevärld så blir det gråt och gnäll och explosioner. Detta år handlar om såna där teknikgrejer som telefon (den gamla, den nya och den hon lånat av mig), mp3, hörlurar, sladdar…
Man borde förstås säga att det spelar ingen roll, huvudsaken är att hon inte är psykotisk. Ja det tycker jag absolut. Huvudsaken är att hon är med i våran värld och att vi kan prata med henne osv.
Men autism och jul är faktiskt inte alltid kul. Hur man än vänder sig så missar man nåt i förberedelser och ordning.
Jag är inne i ett skov, gråter och är lite galen om vart annat. Just nu är jag trött. Lille C har kommit hem. Jag har glömt en sladd på jobbet när jag jobbade i november, som kanske (OBS KANSKE) skulle kunna lösa bekymren med telefonen.
Jag har lyckats sätta upp ett par julgardiner! Fatta! Det var många år sen. Plus i kanten.
Men jag är trött. Och illamående. Spyfärdig.”

24 december: “Har haft en jättebra julafton; god mat och fika, glögg, must, sommersby cider och julklappar förstås som tomtechrille delade ut. Farmor, Erik, Bosse, Roffe, Patricia och Chrille och när Bosse gick ut i bilen så småningom fick katterna komma ner och få julklappar också. Sunna sprang fram till tomten och LillKlas fattade snabbt vad det handlade om. Goooodis och lite leksaker 🙂
Nu är vi trötta, disken är diskad och sängar väntar. Eller min sköna soffa också. God Jul till er alla! I morgon väntar rester och förhoppningsvis luuuugn och att nyinköpta telefoner fungerar som de ska 😉
Nattinatt!”

Pendlande? Ja just det ja… That´s my life!

Kram!

 

 

Down

Mycket händer hela tiden. I söndags var vi till ett stort köpcentra, det var Peter, Gabriella och jag. Och det blev väldigt jobbigt för mig. Och avslutades med ett stort utbrott i bilen på stora motorvägen för Gabriella. Sen blev jag arg på Peter och … herregud allt blev bara katastrof!

I lördags kom Andreas. Han har problem med tjejen som han blev ihop med i början av hösten. Idag har jag legat i sängen hela förmiddagen. Lille C (minsta katten) var uppe på skrivbordet i natt och drog ner mina scrabprylar och annat. Och så avslutades den historien med att hela fönsterbrädan åkte i golvet med dunder och brak. Jag vet inte hur han lyckades med det…

Ja och så är jag rätt nere faktiskt. En förkylning kanske är på gång, men gråter mycket så allt kan inte hänvisas till den.

Ja jag gråter. Har varit ganska upp i några dagar men idag släppte allt och tårarna kom. Och som vanligt vet jag inte varför.

Det känns lite meningslöst faktiskt. Städa, pynta? Hur ska jag orka? Jag fattar inte hur det ska gå till.

Kanske jag ska börja med att duscha, så kanske resten ordnar sig också. Tungt är det.

Kram!

IMG_0095

Det blev så fel och dumt

Det blev så fel och dumt, och ändå just då det enda rätta. Ett alternativ som just då inte var ett alternativ, inget val.

Trötthet. Mest var det en suddig trötthet. Det gick inte att se det på något annat sätt. De skulle klara sig, de skulle ta hand om varandra. Peter skulle strida för Gabriella, se till att hon har det bra. Han skulle veta vad som var min vilja och mitt sätt att se på saker när det gäller henne. Och Andreas. Älskade Andreas som alltid har varit så mycket vuxnare och ändå… mitt barn. Han skulle förstås bli ensam, men kanske starkare ändå.

De skulle klara sig.

Jag hade kontakt per telefon med min kurator i omgångar i går. Hon pratade även med Peter. Lämnade telefonnumret till akutpsyk i storstaden till honom.

Jag låg mycket i sängen på kvällen. Peter hade köpt lussebullar och glögg och senare såg vi ett avsnitt av deckarserien “Maria Wern”. Sen började det gå ur mig. Ja allt det jag stoppat in går kanske så småningom ur också. Och jag grät. Grät och grät.

Kvällsmedicinerna som jag alltid tar gjorde väl inte tröttheten mindre förstås. Snarare mera drogad. I morse eller vad man ska kalla det, tog jag mig nästan inte ur sängen alls.

Klockan är 13 och jag har druckit mitt morgonkaffe.

Peter är på “skinkskytte”. Skytteklubben anordnar det varje jul och den som vinner får en julskinka. Den där skinkan betyder kanske inte så mycket. Men att få åka ifrån mig lite. Få distans. Träffa andra människor. Och visa att man är intresserad av att vara med i klubben liksom.

Jag är rädd. Tänk om han denna gången faktiskt går. Tänk om han inte orkar.

Men det är ju jag som inte orkar. Det är ju jag som är trött. Det är ju jag som är dum, det är ju jag som behöver tröst. Det är ju jag som är desperat och behöver hjälp.

Nej, så är det förstås inte. Så mycket som har med Gabriella att göra. Att jag inte orkar. Varför är det ingen som hjälper mig? På riktigt.

Jag behöver hjälp. Inte vård utan rent praktisk hjälp.

DSC_0752

I kväll kommer Andreas hem. Våra katter är så goa, jag tror att dom förstår att nåt är fel med mig. De ligger nära, mjuka och varma.

Jag ska aldrig mera göra så här. Det finns saker i livet som är fint. Ganska mycket faktiskt. Som snön. Den är vacker och ligger tung och mjuk över grenarna.

Och nu ska jag kolla handlarlista åt Peter.

Kram. Var rädda om varandra!

 

Mera blandepisod

Var är mina ord? Var är mina tankar? Ja alltihopa finns i och för sig. Men det är ingen rak linje. Det finns ingen början som hör ihop med ett slut. Det finns ingen aktivitet som har samma slut som när den började. Det finns inget som heter färdigt i mitt sinne. Det finns bara massor av “börjor”. Det är så jobbigt och ibland gråter jag. Faktiskt. Så det här tillståndet måste ju vara på riktigt… annars så skulle jag ju inte gråta eller hur?

Det är bara det att det ibland är tveksamt om andra ser och förstår. Nej förstår är det väl ingen som gör. Men jag låter inte apatisk, nere i skorna när jag pratar. Tvärtom så låter jag ganska normal. Och det är väl det som skiljer. Jag har inte nån regelrätt depression. Mestadels är jag till och med hypoman. men med destruktiva och deprimerade tankar.

Idag ska jag till min kurator. Jag har “längtat” efter detta, och ändå vet jag inte vad det ger. Vad kan hon göra liksom?

Om jag sätter mig i stolen och säger “Hjälp mig!” så finns det ju inget hon kan hjälpa mig med som känns okej för mig. Jag har ju ingen aning.

Jag tycker i alla fall att det är skönt att slippa jobba.

Men jag måste köpa julklappar. Det är egentligen det enda “måste” som jag har. Allt annat är såna saker som jag själv egentligen råder över.

Faktiskt.

Jag är logisk och rationell. Hehe, javisst…. Nej jag låter präktig. Fast jag egentligen inte är så duktig som jag låter, alls.

Jag har fått tillbaka min bil från verkstan. Så skönt att få köra MIN bil istället för hyrbilen. Alltid nåt. Alltid nåt att vara glad åt. Det finns fortfarande en del fel på den som kanske gör att den inte går igenom besiktningen. Men jag försöker att inte tänka så långt bort som i februari. 26 000 är ju inte direkt nåt man slänger ur sig så här före jul. Nej det kanske till och med måste sluta med att jag gör mig av med min älskling.

Tänk att man kan älska en bil. Jag har gjort det förut. Älskat en bil. Min jeep. Och jag saknar så att ha en jeep. En likadan. Jag sålde den för 5000 till vår verkstadsmeck… Det var fel på den överallt och våran meck älskade min bil lika mycket som jag, så jag visste att han skulle göra det rätta… fixa till den som nästan ny igen. 20 000 blev den värd sen. Jag kunde ha köpt tillbaka den. Det gjorde jag inte. Den finns säkert inte kvar, ligger säkert i delar på nån skrot nu. Det är ju många år sen.

Det här blev ungefär lika hoppigt som i min hjärna.

Halva tankar tänker att jag ska göra det och det och det och det…. och så har jag genast glömt det, vilken ordning jag hade tänkt, vad som är viktigt.

Och så gråter jag.

Blandad episod

Jag får ingenting gjort, jag får ingenting färdigt och ändå gör jag massor hela tiden. Hjärnan kan inte tänka tankar färdigt.

Allting är så jävla jobbigt. Nu har jag ramlat ner i depp. För bara några minuter sen klättrade jag runt och skulle hänga upp julstjärna fast det gick inget bra så … ja nu sitter jag här.

Det är så jobbigt. Det är så förbaskat jobbigt. Så jävulusiskt jobbigt. Nån borde hjälpa mig kanske.

Det är så svårt. Livet är så svårt. Fan!

Tankar

Ibland skulle jag vilja vara sådär urstark som jag kan vara, jag skulle vilja ta tag i saker, drämma näven i bordet, rätta till sånt som är fel, strida för sånt som rätt. Jag skulle vilja hjälpa människor att bli lyckliga (fast lycka för mig är ett maniskt tillstånd och det är inget bra alls), snarare att vara nöjda, gå omkring i ett liv som är värt att levas liksom. Och så finns det andra som jag skulle vilja hjälpa att bli vänner igen, som har varit osams en längre tid. Måste inte vara såna vänner att de kramas och skrattar, utan bara att finnas där på samma golv och i samma rum, kunna säga hej till varann.
Jag kan strida, jag kan kämpa… för min familj och för andra. Men för några veckor sen tog det stopp. I allt kämpande och all trötthet sprang jag rätt in i – kanske inte en vägg men skåpluckan ovanför diskhon. Pangbomslashdonk! Och så sitter jag där ibland på mitt skitiga golv som jag inte orkar städa och är så himla ledsen över att styrkan liksom bara försvann.
Så jag orkar inte. Jag klarar det inte just nu. Att strida för andras nöjdhet med livet eller för att göra ovänner sams.
Och jag tänker att jag inte måste. Jag tänker att jag måste klara livhanken själv först. Det är väl också viktigt i mitt liv tänker jag.

Fredag idag.

Idag skulle jag lämna in bilen klockan 13 i staden. För en gångs skull var jag i tid så jag hann till och med stoppa i mig en mjukglass på Mc Donalds Drive in. Jag måste erkänna att det nog är fel årstid för mjukglass….. Blåste gjorde det så jag nästan blev rädd att några tallar intill skulle blåsa ner på min bil där jag satt.

På Volvo kom min mamma och mötte upp så jag skulle kunna få skjuts. Först hade jag tänkt handla julklappar på stan. Min totaldummermiffo!!! Så dålig jag är ju. Nej så jag följde med henne hem och vi åt köttfärslimpa tillsammans., pratade och sen åt vi tårta. Hon fyllde år i förrgår så hon hade kvar av den. Det var gott.

Så småningom ringde jag Volvo men bilen var inte klar och skulle nog inte bli förrän verkstan stängde, vilket innebar hyrbil. Jag sa att jag behövde en stor pga mitt handikappade barn. Det gick bra. Den var rymlig och fin. Men min bil är ju automat så jag är faktiskt urdålig på att växla.

DSC_9540

Alla Gabriellas prylar fick plats i baksätet, jag kunde nämligen inte komma på hur man öppnade bakluckan. Inte listade jag ut hur bränslemätaren funkade heller. Jag rinde Volvo eftersom jag inte hittade nån instruktionsbok. När jag väl hittade den så fattade jag i alla fall inte hur det funkade. För att ta det säkra före det osäkra åkte jag och tankade i alla fall.

Hemma hade jag fått en blombukett från mina jobbarkompisar. Man blir så varm i hjärtat. En sån härlig känsla att de tänker på mig. Att jag finns i deras medvetande. Jag tänker sånt som jag inte borde; att de gör en sån sak trots att jag bara är psyksjuk. Trots att jag inte har nån sjukdom som är värd nåt. Det är förstås jättekonstigt. Varför skulle inte jag vara lika saknad på jobbet bara för att jag har en sjukdom som heter Bipolär? Ja alltihopa är en skön känsla i alla fall. Jag betyder nånting liksom.

Men efter att ha hjälpt Gabriella med hennes saker och jag stod i köket bland all bröte. Vårat totalt stökigaste hus, så brast det. Och så satt jag på golvet och grät.

DSC_9546

Jag önskar att jag hade en familj som liksom kom och kramade mig varmt och ömt. Gabriella kom och undrade över mig. Så småningom skulle hon och Peter se på film och hon talade om för honom att han skulle vara försiktig för att jag är ledsen. Han fattade nog inte riktigt. Jag reste på mig från vårt skitiga köksgolv och så hälde vi upp chips i skålar.

Tårarna finns innanför ögonlocken. Mest för att jag är så förbannat trött och spänd. Det blir skönt på måndag att jag är sjölv igen. Det är så bra att jag är sjukskriven. Jag skulle inte orka nåt annat.

Och idag känns det också så varmt för blommor som kom med bud. Älskade goa vänner!

Kram på er därute i natten.