December kommer snart.

Jag är så trött. Och jag är så nere. Jag orkar inte. Det finns människor som aldrig mått så här och de förstår inte. Och många vet inte hur de ska bemöta.

Krama mig. Låt mig få gråta. Lyssna på mina sorger. Men det finns ingen sån. Och det gör mig mera ledsen. Och det gör att det är svårare att ta sig fram. Att gå, att stå.

En känsla påminner sig. Om jul. Om december. Om att det här inte är första gången. Om att julen är svår. I alla fall före.

Jag tycker om att handla julklappar, jag tycker om att pynta och göra fint.

Men varför går det inte då? Varför sitter jag på en stol i mitt kök och gråter. Jag gråter för att jag har ett berg av disk framför mig. Jag gråter för att jag inte har städat på över en månad. Jag gråter över att sängen är mitt hem.

Jag har diffusa minnen från när barna var små. Minnen om att jag inte orkade alltid då heller. Minnen om att mamma kom och hjälpte. På nåt sätt. Men aldrig nån tröst. Inte då heller. Och mina stora skuldkänslor över allt jag inte klarade.

Jag minns en gång som jag ringde till henne och hon svarade: “Ja vad ska du göra då? Ställa ut dom på gatan?” Den gången kom hon inte. Jag skulle klara mig själv.

En gång i tiden fick jag en diagnos. Jag berättade det för Andreas. Han tyckte inte att det var konstigt alls. För han har sett och han har vetat. Alltid, men aldrig haft något namn på sin mammas sätt att vara. På sin mammas alla tårar. Och på sin mammas enorma styrka.

En gång var det ett reportage på TV om en mamma och hennes dotter med autism. De visade hur jävligt det kan vara. Dottern med stora utbrott och mammans hopplöshetskänsla. Och Andreas sa till mig att jag var en mycket bättre mamma än hon på TVn.

Älskade Andreas, vi har nåt speciellt han och jag. Ett band. Ibland kan vi inte prata med varandra, ibland finns en revolt i den där människan som är min son. Men det där bandet, det finns ändå alltid där. Han har en tjej och han anförtror sig för mig. Han berättar sånt som han bara kan berätta för mig. Om känslor.

Vintern lägger sig blöt och kall på biltaket utanför mitt fönster. Snö när den är som äckligast. Luften, himlen – det finns inget positivt i detta.

Vem tar hand om min disk? Vem dammsuger mitt köksgolv? Vem ger mig möjlighet och ork att handla julsaker, julklappar? Vem ger mig möjlighet att pynta?

Och jag vill inte följa med min dotter och man till storstaden och shoppa. Jag kommer att tycka att det är roligt, positivt, givande. Men jag vill inte. Jag vill bara ligga nerbäddad och se tiden gå över liksom.

Ge mig ork och styrka. Eller låt mig få sova.

IMG_0200

Döden och depressionen

Hur är det man säger… upp som en sol ner som en pannkaka. Jag har tänkt på det både igår och halva dagen idag; att jag haft sån energi, jag har varit ilsken på mig själv eftersom min sjukdom inte alls märks. Men för nån timme sen ramlade jag ner i hålet igen. Jag mår så dåligt. Det svarta skynket som jag trodde hade gett sig av, kom tillbaka. Och jag vet att det kommer att vara så här. Kanske ända fram till jul. Jag är så ledsen.

IMG_0165

Igår åkte Peter och jag till min jobbstad. Han åkte och tränade medan jag gick in på jobbet och kollade igenom mitt arbete. Vem jag kunde lägga vad till. Skrev lite mail. Jag hade liksom redan bestämt mig att jag ska få förlängd sjukskrivning efter den 3:e dec. Jag orkar faktiskt inte annat.

Sen gick vi på restaurang och åt. Peter åt mongoliskt och jag åt filé och klyftpotatis. Jag har bestämt mig för att vara snäll mot min mage och fet mat funkar bättre än nyttig! Knäppt. Sånt som andra duktighetsministrar inte fattar. Pasta, ris, nötter… men framförallt fullkorn – helt omöjligt. Jag får så ont så jag nästan skulle kunna skrika.

Så filé black and white funkar bra. Med klyftpotatis. Potatis, fet bearnaisesås, kokta eller wookade grönsaker. Japp så funkar jag. Idag ska vi dock äta nåt som jag fortfarande efter alla år älskar: Tomatpaj. Och ikväll fruktcoctail med vispad grädde.

Ja det finns ju en nackdel med ovanstående mat….. vikten.

IMG_0208

Ja mat var väl inte vad jag hade tänkt skriva om idag. Jag hade en väninna en gång som visste precis när jag gick i gränslandet till hypomani/mani. Och hon sa vad hon såg. “Marielle, jag tror du är hypoman”. Älskade människa – hon dog nu under hösten. Oktober tror jag det var. Ofta när jag skriver något så tänker jag på hur hon skulle tänka om det jag skriver. Jag saknar henne. Hennes ord och tankar. En annan väninna gick på begravningen. Jag fick frågan men sa nej. Hela hennes släkt skulle gå förstås. Och hon hade anförtrott mig så mycket om släkt och familj. Falskspel kändes det som. Fast de hade väl ändå sina känslor, sin sorg, sina tankar. Men de skulle få ha begravningen utan mig. Jag kunde inte.

I fredags dog en annan vän. En man så fin i hjärtat. Med alkoholproblem. Han dog ensam i sina fyllespyor. Minnet av hans nyktra perioder då han varit så fin och godhjärtad – ja det är det minnet som lever kvar hos mig. Det är svårt att det gick så här. Han hade ju sina fina perioder med oerhört fina tankar. Och omtankar. Nu var han full väldigt länge. Levern tog stryk och många andra organ. Och till slut gick det åt helvete. Älskade människa – fan!!!

20161119_162009_LLS

Jag måste ringa Gabriella sen och berätta. Det är svårt. Hon är känslig och kände honom liksom vi andra i familjen.

Livet är förgängligt. Ibland tänker jag på döden och tycker att livet är fruktansvärt jobbigt. Så jobbigt att det ger mer ont än döden.

Jag tänker ibland tanken om jag borde lägga in mig. Som ett slags skydd när tankarna kommer för nära. Men jag kan inte. För omgivningen. För Gabriella. Ändå är det kanske just därför som jag borde. För att andra ska ta sitt ansvar. Men det går inte.

Jag vet att många inte förstår det. Men det går inte.

Nu vill jag i alla fall få vila. En stund.

 

G och fotvård

Hej på er!

Igår var jag med Gabriella till en fotvårdsspecialist. Det gav väl inte så mycket. Gabriella skrek redan när hon skulle ta av plåstrena på tårna, så tjejen ville inte fortsätta först. Men jag sa att G alltid låter så där pga sin neuropati men att man inte kan ta hänsyn till det jämt eftersom man då aldrig skulle kunna göra nånting. Som tur var höll Gabriella med.

Detta var en ung tjej, jättego på alla sätt och det är ju viktigt i sammanhanget just för att G skulle få förtroende, så det var bra. Hon tog av plåster och tittade lite, hade på nån desinfektionstejp och klippte naglarna. Sedan var hon färdig. Jag bad henne skriva ner hur personalen skulle göra och det gjorde hon. Hon skulle även se till att G fick tid hos en läkare som kunde ge henne smärtlindring/bedövning och klippa bort nageln. Hua, det lät riktigt läskigt.

Själv mår jag så dåligt. Jag får berätta mer om det vid ett annat tillfälle för nu kom Peter hem med räksmörgås. Kram på därute i natta.

 

 

Jag tror att jag är sjuk

Dagarna går. Jag blir sämre och sämre. Jag har ont i magen och bakåt ryggen. Jag har fått brev från min läkare om att neurologen har skickat tillbaka remissen till honom och avvaktar mitt cykelprov och att jag ska besöka sjukgymnast för min dåliga balans. Jag är vrång och arg. Som ett trotsigt barn. Jag tänker inte göra det där. Jag tänker inte besöka nån sjukgymnast och jag tänker skjuta fram cykeltestet till efter jul. Däremot vill jag komma iväg till Endokrina igen så dom får kolla benmätningen och kolla bisköldkörtlarna. Det är vad jag ska göra. Inget annat. Mer än att fortsätta träffa min kurator.

Jag är sjukskriven till och med 3 december, med telefonuppföljning den 30:e. Det som förut var hypomant har nu blivit en blandepisod så det skriker om det. Jag gråter mycket. Och har tankar som bara hoppar runt. Det går inte att göra en sak färdigt och det går inte att tänka en tanke färdigt.

Jag spelar ett spel för Gabriella. Jag vet att om hon ser mitt rätta jag så kan hon också bli sjuk. Alltså psykiskt. Jag undrar varför det är så, men jag tror att det handlar om osäkerhet. Att hon blir nervös helt enkelt. Ovisshet är bland den värsta känslan när man har autism. Ogreppbart.

Ändå är hon den enda som visar att hon bryr sig. Som ringer och frågar hur det är. På riktigt. Peter … ja jag tror nog att han bryr sig, men han är säker på ett sätt som känns jobbigt. Han går omkring och veeet liksom. Att ja nu håller det här på ett tag och sen går det över. “Du blir alltid så förvånad”, säger han till mig. Ja jag vet inte varför jag blir förvånad. Jag kanske mest är förvånad för att jag har glömt mellan varven hur det är inuti liksom. Och för att jag ju vill ha en rytm i livet på nåt vis. Och när den finns där, någorlunda i alla fall, så slungas allt liksom ut i rymden och är omöjligt att greppa tag i. Jag ser hur det cirkulerar därute och nyss var jag en del av det, men nu finns det därute utan mig.

Det är hemskt att sitta här och veta att andras liv går vidare. Mina arbetskompisar fortsätter jobba… och jag är inte med. Jag sitter inte där på mitt kontor, jag svarar inte i telefonen, jag skickar inga meil, jag skriver inga anteckningar, planerare inte, väntar inte på att nån ska komma, sätter mig inte i bilen till nån personalgrupp.

Gabriella ringer och vill att jag ska hjälpa henne avboka nåt besök med dietist eller kolla vart i kön hon ligger när det gäller fotspecialisten… I morse skulle jag ringa hit och dit, kolla det och det. Och jag rörde ihop alltihop. Ringde till dietisten och skulle avboka fotspecialisten.

Jag tar lite paus här nu och får se om jag orkar återuppta detta senare i kväll eller i morrn. Allt går trögt i min skalle. Som om jag inte klarar att tänka, det är en dimma och tankarna funkar inte.

Jag tror att jag är väldigt sjuk nu.

IMG_0202

 

Sjukskriven

Sjukskriven i två veckor. Läkaren frågade: “Ska jag sjukskriva dig året ut?”
Panik i mitt sinne. “NEJ”
“Då tar vi lite i taget då, så två veckor och så har vi ett telefonsamtal så får vi se”

“Men allt jag ska göra på jobbet??”
“Det får nån annan fixa, du behöver lugna ner dig”
Sen handlade jag på Maxi… rätt mycket onödiga grejer, men jag är nöjd 🙂
Och så åkte jag hem och drabbade min mamma. Stackars sate…

Så nu kanske jag får mer tid och inspiration att skriva här igen. Hoppas ni mår bra. Kram på er.

Begravning

Idag, nästan ett år efter att Spökkatten dog och ca 10 månader efter Ballebuskaninens bortgång, så har vi haft begravning. Det har gått bra, annars brukar sånt vara svårare i vår familj än det kan vara för andra. Självklart är även andras sorg svår när någon dör, men funktionshinder (som för P) gör situationen svårare. Andreas hade grävt en väääääldigt stor och djup grop igår så det skulle vara klart efter att han åkt. Så jag hämtade Gabriella vid13-tiden och så köpte vi lite begravningsfika att ha efter begravningen. Vi satte ner de små urnorna i den stora stora graven. Att gräva igen den var inte det lättaste för Peter. Gabriella sjöng lite. Jag plockade några äpplen och så samlade vi lite stenar och pinnar. Inga hysteriska gråtattacker på det destruktiva sätt som det varit med andra djur i vår familj. Lite konstigt att det var så små urnor och att Spökkattens råkade vara mindre än Ballebus. En liten diskussion om procent av vatten det finns i kroppen och att blod också är en vätska. Inte så rättvist heller att Ballebus urna var finare än Spökkattens… men men. Lite begravningsfika och sen åkte vi till Staden. Åt på restaurang. Och, ja, damen var nöjd tror jag.

IMG_0204

Anpassad status på facebook

Igår sa blodet stopp. Nu räcker det! Och så kom det inget mer. “De får trolla lite” sa sköterskan. Och jag tänkte “Ja att de där läkarna kunde prata med varann, kunde ju vara en bra början kanske…”
Jag är inte rädd för att ta prover, att bli stucken. Jag är rätt van faktiskt. Och det finns ju alltid dom som har det värre, jag ska inte klaga. Men mycket handlar om den psykiska pressen. Att vara ett psykfall, att vara utlämnad, blottad. Stoppad. Att jag har gjort så mycket fel i mitt liv och att någon måste begränsa mig.
Sorg. Ja mycket handlar om sorg. Att jag inte fungerar så bra. Att min ork inte är som andras.
Jag är inte rädd för att ta prover. Jag är bara så jävla trött på det. Och trött på att inte veta vad det faktiskt ger.
Sitta där hos en sköterska, nån labbpersonal, sträcka fram armen. Och se glad och trevlig ut. Säga klämkäcka ord om vädret. Och om jag inte gör det så är jag ett spöke som vandrar från väntrummet till labbrummet. En sån där som mår dåligt, som stirrar framför sig, som inte ser fullt levande ut.
Nej igår sa blodet Stopp. Nu räcker det!
“De får trolla lite” sa sköterskan.

Upprätt och i givakt

Gabriella kom i onsdags kväll. Igår var vi till vårdcentralen i staden. En jättebra läkare. Hon tog sig ordentligt med tid. Vi pratade rygg, njurar, tår (svåra nageltrång), motion, kö till dietist, öron (ännu en vaxpropp). Vad gällde ryggen så är det ingen fara med skoliosen, den har inte förändrats nåt. Däremot är det två diskar som ligger på varann och därmed klämmer någon nerv (eller fler kanske), så troligen är det därför hon har ont i ryggen. Att stärka muskler runtomkring ryggraden är viktigt – sjukgymnastik och bad kom upp igen, men svårt att få till i verkligheten. Vad gäller njurar så är det nytt urinprov för att utesluta urinvägsinfektion och så står hon ju i kö till kvinnokliniken (hjälp hur ska det gå!!!). Nageltrången blev nog läkaren chokerad över faktiskt. Nu står G i kö till specialist inom vårdcentralen istället eftersom de har bättre redskap än den inom kommunen. Är det riktigt illa så ska hon till kirurgen i Storstaden :-O Dietist står hon i kö för att träffa men jag vet inte riktigt… om det är en människa som ska sitta och tala om för G vad som är nyttigt osv så ger det väl inte så mycket eftersom G redan vet det. Det handlar ju mer om hur hon ska få till det i vardagen och det har ju inte en dietist koll på. Ja och så är det ju revaxör för öronen… Och så neuropatin som gör att allt gör extra ont.

Ja det är inte lätt att vara Gabriella faktiskt.

Och det är inte lätt att vara hennes mamma. Med bipolär sjukdom. I och ur med rullstol i bilen, glömt parkeringskort så parkera långt därifrån. Och min andningsapparat som inte funkar. Och när kvällen kommer så har G och hennes pappa bestämt att dom ska spela rollspel. Och planerat att jag ska vara med. Fast jag inte har lust för fem öre och är dyngtrött. Då känner jag mig som nåt redskap. Som ska vara till lags för alla. Bara för att jorden ska snurra runt typ.

IMG_0199

Jag är trött och tom.

Sitter i  mitt kök för att finnas ifall G behöver min hjälp. Och så har jag chattat med min son. Andreas är på väg från norrland med möbler och annat eftersom han har sagt upp sin lägenhet och ska bo i en möblerad lägenhet inom jobbet till efter jul. Sen bär det av utomlands. Fast först kommer han hit nu i en vecka. Ska träffa sin tjej också. Jag är så glad för hans skull. Jag hoppas att det håller. Längesen jag såg honom så här kär. Helt underbart! Jag har ju visserligen inte träffat henne, men huvudsaken är ju att det är bra för honom.

Nej ni… life goes on. Vare sig man kan eller inte så ska man stå där. Upprätt och i givakt. Rycka in där man behövs. Stark och snabb. Alltid säga rätt.