För att solen skiner

IMG_0178

Dagarna går. Det gör dom ju alltid. Jag försöker hålla fast vid punkter i tillvaron, vad som helst, men nåt att hålla fast vid. Tomatpaj, träffa kuratorn på tisdag, träffa en gammal skolkompis på onsdag, byta däck. Gabriella kommer på onsdag kväll tror jag. Andreas vecka 45. Små och stora saker. Rutiner. Sitta vid datorn, lunch, aktivitet 1, mellanmål (typ glass), forts på aktivitet eller aktivitet 2, tvätt, mat, datorn, disk, TV. Samma samma.

Ensamhet är svårt. Det är synd för samtidigt längtar jag efter ensamhet. Att få vara själv med tankar och att ingen annan har åsikter. Låter konstigt kanske, men så är det. Frihetskänslan när jag är själv slår allt. Så har det alltid varit.

Men samtidigt kommer de svåra tankarna just då. Melankolin. Destruktiviteten. Självhatet. Meningslösheten.

Det kliar i mitt armveck. Fy fan vad prover jag har tagit denna tid. I fredags lämnade jag in urindunkarna som jag kissat i ett dygn. Nu ska dom mäta och ta prover i mitt kiss. Konstigt nog önskar jag att dom hittar NÅNTING. Kanske nånting som förstärker teorin om att Litiumet har förstört njurarna. Nej nej jag säger inte att jag vill det. Jag vill det absolut inte. Men ett svar. Vad är förstört, hur mycket och vad gör man nu?

IMG_0183

Släng mig på soptippen. Människor kanske inte förstår varför jag tar detta så hårt. Till viss del handlar det om tid. Och ork förstås.

Ibland tänker jag på min 50-årsfest nästa år. Det ligger långt bort och inget att behöva planera nu. Men ändå… samma där… något att hålla fast vid. Människor, möblering, mat och tårtor. Jag vill göra precis på det sätt jag vill. Ingen annan ska bestämma – bara jag.

Himlen är blå, solen skiner. Det blåser. Höstlöven virvlar omkring, björkarna är kala. Katterna ligger tätt i soffan, sover och snusar. Lille C vaknar och börjar tvätta öronen på Solkatten. Så underbara dom är. Snart ringer nog Gabriella. Är hon glad och vill berätta om nåt hon sett på TV eller är hon ledsen för att nån personal har sagt nåt dumt? Rysk roulette. Man vet aldrig. Lika otippat varje gång. Det är jobbigt. Jag vill att hon ska vara glad.

IMG_0190

Människor vill att jag ska vara glad. Men ibland tror jag att det är för deras egen skull. För att dom inte vet hur dom ska hantera mig när jag inte är glad. När jag är ledsen för saker som de inte förstår.

Löven dansar utanför mitt fönster. Några har följt med in på hallmattan sist någon öppnade dörren.

Livet. Blir inte lättare för att solen skiner. Tyvärr.

Jag ska berätta vad som hände… (låååångt blogginlägg – långa tankar)

I torsdags åkte jag och min mamma till storstadens sjukhus. Jag skulle till Endokrina mottagningen pga att mitt kalciumvärde inte var bra och att det troligtvis var något med bisköldkörtlarna. Min mamma hade insisterat på att följa med. Vi skulle äta mat tillsammans efter besöket. Och ha en trevlig dag.

I väntrummet sa jag att hon inte skulle följa med in till läkaren. Hon var nog lite besviken men kunde inte sätta emot utan sa att jag skulle stå på mig. Jag kan sånt, men lättare när det gäller mina barn.

IMG_0191

Jag fick beskedet som jag hela tiden förväntat mig. Han (en jäkligt snygg man i 40-årsåldern…) förklarade väldigt bra och jag förstod hela tiden vad han sa. I dagsläget är det dock svårt att återge…

Typ ämnena i Litium kan påverka kalciumvärdet som kan påverka bisköldkörtlarna som påverkar hormon som har nåt med hypofysen att göra och som påverkar njurarnas funktion (och så nån förklaring kring det som jag inte minns!). Och så nåt med natrium förstås, som inte alltid syns i proverna jag springer och tar var tredje månad.

IMG_0185

Så … nya prover igen!!! Fan vad jag hatar detta! Men samtidigt är det inga större problem. Jag har tagit prover var tredje månad sen 2012, så jag är ganska van. Senaste tiden har det dock varit flera gånger i månaden… Det är inget kul faktiskt. Och så ska jag hämta en urindunk (!!!) och kissa i den ett helt dygn för att se mängden kiss.

Jag ska även träffa en annan doktor som ska titta närmre på mina bisköldkörtlar (kanske röntgas) för att se om de ska opereras eller bara hållas under uppsikt. Jag tycker ärligt att det är lika bra att operera bort skiten!

IMG_0181

Ja och så är det neurologen, arbetstest (cykla med elektroder) och en ny spirometri. Ändringar av Litiumet ska inte ske förrän alla andra undersökningar är färdiga. Så man inte missar nåt.

Äntligen en människa som tar allt på allvar. Fast det har jag sagt med flera andra också, och sen har det i alla fall kommit nåt som gjort mig besviken. Men jag är i rullarna och det händer saker. Det är ju bra.

IMG_0179

När vi gick därifrån och jag berättade för mamma så sa hon förstås typ “Ja det där Litium är ett jävla gift”. Då vände det i mig och jag talade om för henne att det ju faktiskt har hjälpt mig och att jag inte ångrar eller tycker illa om det utan snarare att jag kan få fortsätta med det. När vi åt sa jag också att det kommer att bli jobbigt med min systers inställning som kommer att flyga på mig i form av ettrighet över litiumet.

För det är faktiskt så att en stor del av mina tårar rinner över andras värderingar. Andras “vad var det jag sa?” eller “Så dumt att ge dig sån medicin, så dålig är du ju inte” eller till och med att jag ju inte är bipolär “Du är nog inte ens bipolär”.

Och så åkte jag hem från jobbet i fredags och tänkte att… jag vill inte. Jag vill inte finnas längre. Jag vill inte ha blivit fysiskt sjuk för att jag äter lititum. Jag vill inte att det ska vara så! Alla jävla provtagningar för att se så det inte påverkat nåt… och så har det gjort det i alla fall! Händer detta mig? Jag behöver ju just den medicinen. Tänk så jag skämdes i början. Man äter bara Litium om man är galen…

IMG_0184

Kommer jag att bli värre om jag måste sluta? Kommer jag att göra alla konstiga saker igen? Vara med om flygturer, göra av med pengar?

Och så människor omkring mig. Jag skulle vilja ha deras hjälp. Men de lämnar mig. Jag är inte klok som gör så dumma saker. Och alla tårar. All depression. Den som kommer nu. Förlamning. Oorken, ickeorken. Att knappt orka duscha. Att knappt kunna ta sig uppför trappan.

Och så han mannen… som inte kan trösta, som pratar om sitt. Som har borrelia och inte klarar saker själv. Som har ont och stackars människa måste handla eftersom frun inte orkar.

Jobbet? Det kan hända att jag klarar jobbet. Jag vet inte. Jag är rädd att inte bli betrodd och att ingen vill ha mig. Jag har så mycket att göra. Men att bli sjuk handlar även om andras ögon, andras tro på mig och vad jag kan.

IMG_0186

Så jag gråter. Och funderar över varför jag ska orka. Vad är väl mitt liv i jämförelse med andras. Varför ska jag fortsätta gå när jag inte ens vill?

Jag vill ligga på golvet och gråta. Eller åka i bilen till jobbet. Allra mest vill jag inte finnas alls.

Min sorg handlar om att jag vill ha kvar mitt litium eller inte ha kvar det. Jag vill sätta ut men ändå kunna säga till mamma att Litium är bra. Det är en bra medicin och jag är bipolär. Jag har manodepressiv sjukdom. Jag kan bli manisk ibland.

Nej allting handlar förstås inte om min mamma och min syster eller min man som inte kramar mig när jag behöver.

IMG_0164

Jag är deprimerad för att det slår fel i min bipolära hjärna. Tåget hoppar liksom ur spåret. X2000 finns inte längre. Det är ett gammalt gammalt lok på rostiga spår. Jag har svårt att ta mig uppför backarna. Det blir svart. Natten kommer.

Och jag vet inte hur jag ska orka finnas kvar när gryningen kommer. Jag vet faktiskt inte.

Jag kanske ska prata med min kurator i telefonen i morrn. Be henne ringa upp. Fast jag vet inte vad jag ska säga. “Säg som det är”, säger någon. Grejen är bara att jag vet inte hur det är.

Kram på er!

 

Jag ska försöka ändå

Det finns människor som går upp  på  morgonen, dricker sitt kaffe och liksom bara gör saker. Tills dom så småningom går och lägger sig.

Igår vräkte jag i mig piller. Ville faktiskt dö. Ja jag vräkte i mig piller för att inte leva. Idag har jag tagit mina  piller – dom jag ordinerats – för att klara att leva.

Jag har pratat trevliga telefonsamtal med mamma, Gabriella, min man. Låtsats. För att jag vet att de inte skulle klara av den Marielle  jag egentligen är idag.

Den Marielle som inte vill finnas här. Hur kan man bara sjunka in i något som är så svart. Det här är inte en psykisk sjukdom. Den är fysisk. Som att bryta ett ben.

Tankar som är på fel ställe. Jag orkar nästan inte faktiskt. Men jag ska försöka. Jag måste inte. Ingen kan egentligen tvinga mig att fortsätta.

Men jag ska försöka ändå.

IMG_0180

Somersby och graven

Det är ju så här…. ja bloggen handlar ju om detta… att ibland går mitt liv rakt ner i graven. Eller rättare sagt det stannar till, alldeles ovanför graven. Och just där överväger det… om det ska ner eller lite upp och gå vidare. Där är jag nu. Många gånger denna dag har jag tänkt att kanske jag ska neråt. Ner till graven. Vilka alternativ finns? Köra in med bilen i en bergvägg?  Stoppa i mig massor av piller och hitta nåt drickbart nånstans? Hänga mig.

Jag är där. Jag befinner mig där. Men jag dricker Somersby cider och väntar på min man som är på akuten troligen spökar Borrelian. Och så ringde min mamma och min dotter. Jag skrattar och är som vanligt mot mamma. Om jag säger nånting om andra sidan, den svarta sidan, så klarar hon inte av det. Förstås. Hon är ju den hon alltid har varit…

Nej jag gör väl inget av alternativen. Jag går vidare i livet. Jävla skitliv…

Skål på er!

IMG_0178

 

Anhörigdag hos soldater

Hej!

Jag skulle vilja uppdatera lite, skicka er ett livstecken, tala om hur jag mår och vad som hänt sen sist. Idag är det 15:e oktober och när jag skrev sist var det 26:e september!!! Hur ska jag kunna ta igen den tiden? Helt omöjligt. Jag saknar att blogga faktiskt. Och jag saknar att läsa andra bloggar. Det sistnämnda är ju inget nytt, jag har ju inte haft tid till det på väldigt väldigt länge och då blir det ju inget sammanhagn i andra människors liv liksom.

Så jag vill försöka komma igång här igen. Jag vet inte om det går. Kanske det även fortsättningsvis kommer att skrivas så här sällan. Men då blir man ju bortglömd. Kanske.

Igår var vi på anhörigdag hos Andreas pluton eller vad det heter. De som ska åka utomlands så småningom. Efter jul. Det är en jobbig tanke för mig.  Men att igår komma till denna anhörigdag och se hur väl förberett allt ändå är nu. Och se alla andra anhöriga som satt där, känns bra faktiskt. Det finns ställen att vända sig till ifall man blir orolig, och han kommer att kunna höra av sig ofta. Det känns otroligt bra. Vi fick föreläsning om allt möjligt igår, god mat i deras restaurang, stationer att gå runt i – se på utrustning; kläder, vapen, sjukvårdsutrustning, läsa broschyrer, gå in i flygplan och kolla fallskärmsutrustning och en ceremoni då de satte på sig sina baskrar och klev in i rollen som utlandssoldater.

Det är klart att allt detta är svårt. Och det blir extra påtagligt när man får kännedom om anhörigstöd, akutnummer m.m. Man kommer liksom tanken närmare på nåt sätt: att det kan hända saker. Otäcka saker.

Samtidigt har jag kommit fram till ett stadie där jag återigen är stolt. Min son har valt detta. Att hjälpa andra människor. Att strida för dom som har det svårt.

Nej nästa gång jag skriver blir det förhoppningsvis lite om lungor, bippo, att vara anhörig till en vuxen tjej med funktionsnedsättningar också.

Men detta får räcka för idag.

Kram på er därute!