För mycket

Det känns som om jag inte får nån ordning på nånting. Lungor, jobb, Gabriella, mitt hem, föreningen, hemsidan, boken jag skriver på, Lille C som har nåt skräp i nosen som vi inte får bort. Och igår fick jag ett tungt besked om att en väninna hade gått bort.

Jag vet inte hur det blev så här…

Titta gärna in här, jag skriver när jag orkar. Men det kanske inte är så ofta längre. Tyvärr. Jag älskar att skriva blogg. Allt blir nog bättre.

Kram!

Jag är riktigt dålig

Jag är riktigt dålig och vet inte vad det är. Dålig syreupptagningsförmåga, fel på bisköldkörtlarna … och en massa annat som jag inte vet. Ett läkarbesök på vårdcentralen med diverse prover och EKG som inte var helt okej. Tarmar kan vara drabbade på nåt vis, påverkan på lungorna? Balanssinnet sitter i hjärnan. Och jag har riktigt dålig balans.

Nu väntar lungröntgen och besök på endokrina mottagningen.

Jag är så trött, orkar ingenting, benen är ryckiga, ansträngda. Ögonen är knepiga.

Jag kanske målar upp en bild som är förstorad. Det är nog inget farligt. Och om det nu är farligt så är jag inte rädd för döden. Men jag är rädd för vägen dit.

Igår var jag på psyk. Jag hade funderingar på om det var litiumförgiftning. Men det var det inte.

Och ännu en läkare som sa till mig att problemet med bisköldkörtlarna inte var allt. Det här är nåt annat också… Men ingen säger nåt om vad det skulle kunna vara…

Dom sitter där vid datorn och säger att det är många provsvar som lyser rött. Det finns fel på mig som jag inte vet vad det är.

Gabriella är här hos oss. Igår kväll skulle hon och Peter se på film. Jag gick upp på övervåningen och vilade vid nio på kvällen. Halv ett på natten väckte Peter mig. Jag la mig i min soffa. Och sov länge. Är inte utvilad alls. Snarare dålig.

Jag hoppas någon läkare löser detta snart. Så jag vet.

Så här ska du inte ha det!

Läkarbesök och provsvar. Det är inte blodbrist den här gången. Det är något annat. Alla möjliga prover och undersökningar. EKG visar en del dubbelslag, ny lungröntgen ska bli, ny spirometri om det behövs, endokrin undersökning för att jag troligen har tumörer i bisköldkörteln. Och så förstås en jättebra läkare som är en hyrläkare  som  lämnar över stafettpinnen till nån annan. Men jag har fått budet att inte ge mig. Om nästa läkare signerar röntgen och sen inte hör av sig så måste jag höra av mig tillbaka. För man måste gå vidare med detta. För det här är inte bra, så här ska du inte ha det! sa läkaren. Det känns som att han lämnar mig i stormen och säger att jag ska kämpa själv. Och att jag måste kämpa. För vad som än nästa läkare säger, så måste jag stå på mig. För jag är inte bra.

Tumörer i bisköldkörtlar brukar inte vara farliga. Men jag har svårt att andas. Nånting måste göras. Jag kan inte ha det så här.

Och så min jävla ångest. Jag blev intervjuad i en tidning härom dagen. Det blev faktiskt bra, jag blev nöjd. Men det ger ångest. Och jag hade ångest innan.

Jag vill inte vara med. Det är faktiskt så. Det finns nån hopplöshet i mig. Städa? Prata med Gabriella? Varför då?

Andreas är här. Han kom i torsdags natt. Jag är glad och trevlig. Skrattar och pratar. Han ska åka idag. Jag har tvättat den här omgångens kläder.

Dom har kalhuggit skogen bakom vårt hus, Peter och Andreas har gått längst upp i skogsbrynet och säger att utsikten är otroligt vacker. Ja jag vill dit upp och se. Men jag är inte säker på att jag klarar det.

Jag har varit till veterinären med Lille C. Nu är han kastrerad och undersökt. Näsgången är inte helt okej och så har  han inte släppt sina mjölktänder så han har dubbla rader och det kanske inte är bra.

I morrn kanske jag ska jobba. Men jaga känner mig uppgiven på nåt sätt. Det är meningslöst. Det som en gång var ett slags kall… är bara nåt man går till och sen går hem. Det är hemskt. Jag trodde väl aldrig att jag skulle komma dit, till det sättet att tänka. Och det går nog över i morrn. Bara jag kommer dit och träffar alla.

Ha det bra, alla. Lev ett bättre liv. Var glada.

Knäpp

Jag är sjuk. Har varit och tagit prover. Vi får se vad det leder till. Jag ska på läkarbesök på torsdag.

Men så finns mitt bipolära skit. Ibland blir man medveten om efterdyningar. Jag mötte en människa i väntrummet. En sån där som alltid brukade komma fram och krama om och prata. För många år sen kom hon hit och fikade. Men så hände nånting. Jag vet det. Det är ingen paranojja. Jag ramlade ner efter en mani och insåg att jag hade mist henne som vän. Jag var inte ens kvar som vän på facebook. Idag fick jag inte ens en kram. Lite kallprat om marknaden som varit och hennes barn, hur stora de blivit och så där. När hon gick därifrån innan jag kommit in, så sa hon hej då så där allmänt till oss som satt där väntrummet. Inte specifikt till mig fast vi känt varandra så väl en gång i tiden. Och  jag såg blicken. Jag var inte värld så mycket längre.

Vad jag har gjort? Jag vet faktiskt inte. Det är ju så det är. Det svider. Det där att jag är konstig. Faktiskt till och med knäpp.